3. Den svenska skadeståndsrättens
3.5 Rättste or etiskt fristående utvecklingslinjer
utsträckning påverkat rättspraxis, men det finns, som kommer att beröras fortsättningsvis, anledning anta att dess inverkan inom detta område av civilrätten varit särskilt stor.
Kvar står det faktum att Winroths uttalande rörande vad vi idag beskriver som rena förmögenhetsskador kom att få betydande genomslagskraft i doktrinen.78 Det finns slutligen anledning påpeka att intet hindrar att man kan tolka Winroth så, att brottslig gärning snarast är den enda allmänna princip som kan antagas vid rena förmögenhetsskador, vilket inte betyder detsamma som att han skulle ha ansett att samma princip vore den för alla utomobligatoriska skadesituationer tillämpliga regeln. Det torde m a o inte finnas något belägg för att Winroth, med sitt uttalande avsåg att kopplingen till straffbar gärning var en princip varifrån man kunde dra e contrario slutsatser. Klart förefaller dock vara att den traditionella rättspositivismen, liksom den nordiska rättsstridighetslärans obe
tydliga inverkan på svensk rätt även i tiden före Lundstedt, liksom naturligtvis dennes angrepp, sammantaget innebar att Winroths uttalande kom att spegla en svensk rättsuppfattning. Lägger man härtill vid bedömningen det faktum att strafflagens skadeståndsregler kom att erinra om det historiskt givna sambandet mellan straffrätt och skadeståndsrätt har vi några av de viktigaste förklaringarna till varför svensk skadeståndsrätt inte tillhandahållit de dömande organen den
” osynliga” men flexibla avgränsningsregel som rättsstridighetsbegreppet till
handahöll åt domstolarna i Danmark och N orge.
Den svenska rättspositivismen sådan det återspeglar sig hos pragmatiker som Ekeberg och Winroth kom i realiteten att göra gemensam sak med den anti-metafysiskt präglade rättsteorin, företrädd av Lundstedt, varigenom avsak
nad av en uttrycklig lagregel blev detsamma som en presumtion mot förevaron av rättsliga principer.
En möjlig källa för att kunna spåra utvecklingen vore de undervisningskompendier som kontinuerligt utkom med nya upplagor. En sådan undersökning har genomförts och det har därvid varit möjligt att finna en del intressanta spår. Väljer man t ex ut en upplaga från 1910-talet av Björlings ” Lärobok i civilrätt för nybörjare” återgives där80 – om än helt kortfattat – den vid den aktuella tidpunkten gängse synen på rättsstridighetsproble- matiken. Det påpekas således att med ” rättsstridiga handlingar” avses ” ...sådan som rätten (vare sig uttryckligen i lag eller i en oskriven rättsregel) förbjuder.” 81 Denna definition synes knappast ge stöd för att härmed enbart skulle avses strafflagen eller de
” aquilianska rättsnormerna.” Det påpekas dock på samma ställe, att eftersom inte all skadegörelse
” ...å annan persons saker...eller kropp [är] obetingat rättsstridig, så kan ännu mindre fastslås som allmän regel att det skulle vara förbjudet att kränka annans förmögenhetsint- ressen genom att minska hans inkomster eller vålla honom ökade utgifter.” 82
Däremot uttalas icke – eller ens antyds – att det som huvudregel i dessa fall skulle fordras brottslig gärning för att erhålla ersättning.83 I det 1913 utgivna kompendiet ” Svensk Obligationsrätt” 84 tog Björling helt kortfattat, under rubriken ” Skadegörelse” upp ansvarsfrågan. Han konstaterar i detta sammanhang:
” Utomobligatorisk skada kan naturligtvis uppstå, även om ett avtal ej finnes mellan parterna (skadegörelse utanför kontraktsförhållandet). Något brott behöver det ej alltid vara... För att avgöra om en handling är tillåten eller ej, får man tillgripa ’livets regel’.”
Något längre fram konstateras:
” Skadans art behöver ej alltid vara ekonomisk. Stundom fordras ej, att det skall vara sakskada. Här har man att göra med ansvar för culpos vidimation. Den, som bevittnat det orätta namnet, blir här ansvarig.” 85
Inte heller här skall de angivna brottsstyckena pressas för att uppnå en eventuellt önskvärd tolkning. Det räcker med att konstatera att någon principiell koppling mellan allmänna förmögenhetsskador och brottsliga gärningar inte uttalas. Tvärtom framhävs fall då så inte är fallet och som enda allmänna regel åberopas en ” livets regel” . Det
80Se t ex tred je u p p lagan (L u n d 1915).
81 A .a . s. 185.
82H ä r a n fö r B jö r lin g det k la ssisk a och stän d igt u p p rep a d e k o n k u rre n ssk ad eargu m en te t (a.a. s. 185 f). ” S åd an t fö re k o m m e r ju så o fta i den e k o n o m isk a sam färd seln m än n isk o r em ellan. V id sidan av en eam m al välk än d a ffä r m ed given k u n d k re ts ö p p n a r en k o n k u rren t affär i sam m a bransch och fö r o r sa k a r d ärig e n o m en b e ty d an d e m in sk n in g i gran nen s o m sä ttn in g ...D e t sk ad an d e av en frä m m a n d es e k o n o m isk a in tressen , so m i alla såd an a fall är fö r handen, in nebär i och fö r sig ingen r ättsstrid ig h e t, lika litet so m arb etsin ställe lsern a, v ilka ju kun na fö ro rsa k a o e rh ö rd a fö rlu ste r .” J f r nedan k apitel 6.4.
83I ett ann at sam m an h a n g uttalas d o c k i sam m a fram ställn in g: ” T ill och m ed b lock ad en in nebär u n d er såd an a förh ållan d e icke i och fö r sig n ågo t rättsstrid ig t; m en använd es d ärvid våld eller hot fö r att ’tvin ga n ågon till d eltagan d e i arb etsin ställelse eller hin dra n ågon att återgå till arbete eller att ö v e rtaga e rb ju d e t a rb e te ’ blir fö rfa ran d et belagt m ed stra ff (S L 1 5 :2 2 ,2 :a st. .-’Å k a rp sla g e n ’).” Se a.a.
s. 158.
84A n teck n in g a r efter p ro f. C .G . B jö rlin g s ko llegiu m i äm net vårterm in en 1913 (L u n d ).
85D e två återgivn a citaten återfin n s på s. 88 resp ektive s. 89 i n äm n d a arbete.
förefaller märkligt om Winroths uttalanden från 1907, skulle ha uppfattats som en spärregel 1913, med hänsyn till Björlings nu återgivna uttalanden. Tvärtom påpekas att det inte alltid fordras sakskada vilket snarast talar för en motsatt uppfattning.
Någon större klarhet tillför Birger Ekeberg i det 1923 utgivna kompendiet ” Obliga- tionsrätt” . Här ägnas ett helt avsnitt åt ” Annan skada än sakskada” .86 Denne noterar därvid beträffande sådana ” objekt” som en kundkrets:
” De intressen, som äro knutna till sådana objekt, kunna även kränkas, och en dylik kränkning kan föranleda till skadeståndsskyldighet. Vilka förutsättningarna härför äro, må lämnas obesvarat, tills vi talat om de skadegörande handlingarna, enär frågan om ersättningsskyldighetens inträde i dessa fall är betydligt mer komplicerad än då det gäller skada å sak.” 87
Härefter övergår Ekeberg till att ge sin uppfattning av den nordiska rättsstridighetslärans betydelse i detta sammanhang. Synbarligen påverkad av Lundstedt, konstaterar han att frågan har härvid varit att fastställa vilka de intressen är som åtnjuter lagens skydd.
Ekeberg finner det föga givande att uttala att fråga skall vara om de intressen ” ...vilkas kränkande medför reaktion från lagens sida, ty detta blir en cirkel. Och just svårigheten att knäcka denna fråga är en av de största svagheterna i den nordiska teorien.” 88 Ekeberg anser sig även böra avvisa Jul. Lassens ståndpunkt.89 Enligt Ekeberg innebar dennes synpunkt att man
” ...blott behöver uppställa den fordran, att det kränkta intresset skall representera ett förmögenhetsvärde och för övrigt utgöra ett sedligt värde, som bör skyddas.” 90 Han fordrar sålunda ej att ett visst lagrum skall kunna åberopas, utan domstolen får fatta avgörandet i det särskilda fallet. Resultatet kommer enligt denna mening ytterst bero av intresseavvägningen. Enligt Ekeberg kan ett sådant synsätt visserligen accepteras ur ett de lege ferenda perspektiv, men det
” ...är blott att konstatera, att i Sverige gäller de lege lata ej en dylik uppfattning. Fastmer ställer sig frågan olika beträffande olika slag av intressen.” 91
Principen kan tillämpas när fråga är om ” kränkning av ett sakobjekt” och den
” kroppsliga integriteten.” När det gäller rätten till en kundkrets kan inte samma ansvarsprincip tillämpas, påpekar Ekeberg. Det sätt varpå Ekeberg motiverar denna sin ståndpunkt är symptomatisk för vad som beskrivits som den svenska rättspositivismen.
Det är inte ändamålsargument som utgör grunden till det begränsade ansvaret vid ren förmögenhetsskada. Det är således inte ” ...att samhället skulle hava ett starkt intresse i den fria konkurrensen...” , som motiverar det rådande rättsläget, eftersom ” ...personen ifråga kan ju hava använt dåliga medel, vilkas verkningar gjort sig bittert förnimbara även för kunderna” . Nej, det ligger till på följande sätt:
86A .a. s. 104 ff.
87A .a. s. 104.
88A .a. s. 109.
89J f r ovan kapitel 2.4.4.
90A .a. s. 109.
91A .a. s. 109.
” Då det gäller angrepp mot dylika ekonomiska intressen är istället skyddet begränsat till skydd mot sådana handlingar, som gällande rätt förbjuder.” 92
Härvid åberopar Ekeberg dels strafflagens bestämmelser, dels lagreglerna inom immate
rial- och konkurrensrätten och konstaterar därefter:
” Utöver de satser, som sålunda finnas givna i lag eller under hand utbildats genom praxis, går den svenska rätten blott med yttersta försiktighet.” 93
Här framträder den svenska modellen tydligt. Det avgörande är den rådande synen på vad som är gällande rätt. Straffbestämmelserna är härvid, liksom de på förhand givna lagreglerna inom immaterial -och konkurrensrätten, de enda ” allmänna regler” som kan iakttagas. Det är sålunda den rådande synen på begreppet gällande rätt, som styr ansvarsfrågan. Av avgörande betydelse måste då vara Ekebergs syn på möjligheterna för rättsutveckling genom praxis. Att det föreligger en sådan möjlighet medger Ekeberg visserligen, men påpekar den återhållna attityden till rättsutveckling i praxis som traditionellt dominerat i svensk rätt. Han sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt:
” Vid skada, som varken drabbar en sak eller den kroppsliga integriteten, får den nordiska rättsstridighetsläran alltså väsentligt inskränkt användning. Det blir ju i sådant fall att avgöra, huruvida det finnes någon sådan rättssats, som skyddar det kränkta intresset.
Grunden till denna extrema ståndpunkt torde vara den vikt, man lägger på rättssäkerhet och opartiskhet i rättsskipningen. Man har ej velat giva domaren rätt att avgöra, vilka intressen som böra åtnjuta lagens skydd. Visserligen tenderar rättslivet till större frihet vid rättsskipningen i samband med en ny rättegångsordning, men hittills har man som sagt nöjt sig med att låta domaren blott företaga intresseavvägningen. Och vad denna beträffar, lämnar den ej stora möjligheter öppen för skiftande omdömen, sedan det är tydligt, att det kränkta intresset måste vara ojämförligt mycket mindre än motintresset för att skadeståndsskyldighet ej skall inträda. Rent historiskt skulle man kunna förklara den svenska rättens ståndpunkt med en hänvisning till lex Aquilia.” 94
Ekebergs uttalanden som uttrycktes blott 16 år efter Winroths,95 företer påfallande likheter med den senares. Först och främst beskrivs rättsläget på ett likartat sätt. I Sverige har domaren traditionellt aldrig haft någon rätt att helt fritt skapa den norm som grundar rätt till skadestånd. Han får söka sig fram i de redan upplöjda fårorna. Till skillnad från Winroth, betonar Ekeberg inte strafflagsnormen, utan mer synen på gällande rätt.
Straffbarhetsnormen är i själva verket blott en bland flera andra som kommit till uttryck för vad lagstiftaren skadeståndssanktionerat. Här framträder den mest påtagliga skillna
den i argumentationen dem emellan. Det synes här föreligga en skillnad mellan den intellektuella och den icke-intellektuella approachen till frågan om ansvaret vid ren förmögenhetsskada. Medan Winroth inte bryr sig om att söka fastställa varför det förhåller sig på ett visst sätt, tycks Ekeberg finna det nödvändigt att förklara rättsläget.
Ekeberg kan emellertid inte ge några ändamålsargument till stöd för varför straffbarhets
normen skulle få utgöra skadeståndsrättens spärregel vid andra skador än person- och sakskador. Att straff och skadestånd uppbärs av olika intressen är ett sedan länge
92A .a . s. 109.
93 A .a. s. 109.
94A .a. s. 110.
95J f r ovan k apitel 3.2.
välbekant faktum.96 Nej, det är straffbarhetsnormens uttryck för, låt oss kalla det, lagstiftarens ” viljeförklaring” som betonas. Som sådan är den visserligen blott en bland flera andra av lagstiftarens ” viljeförklaringar” men den mest allmänt formulerade, vad gäller förutsättningarna för skadeståndsansvar. Denna ansvarsregel är tydligare hos Ekeberg än hos Winroth, ett uttryck för den rättspositivistiska grundsynen. För Ekeberg blir det däremot nödvändigt att motivera denna syn på gällande rätt även för skadeståndsrättens del. Inställningen framstår t o m för Ekeberg som ” extrem” , men han kan inte på denna grund avvisa den. I stället påpekas att regeln befordrar ” rättssäkerhet och opartiskhet i rättsskipningen” , då den inte överlämnar det svåra spörsmålet om skadeersättning skall utgå till det fria domarskönet.97 Även det av Winroth åberopade
” lex aquiliaargumentet” , omnämns av Ekeberg, närmast som en möjlig historisk förklaring. Någon större vikt fäster Ekeberg dock inte vid denna förklaring.
Ett intressant drag hos Ekeberg är att han anlägger ett rättstillämpningsperspektiv på dessa frågor. Han ställer s a s den metod som den nordiska rättsstridighetsläran tillhandahåller mot den förhärskande rättspositivistiska inställningen till svar på frågan vad som anses vara gällande rätt i Sverige. Från denna utgångspunkt bildar lagstiftningen, det må vara immaterialrättslig, straffrättslig eller annan, utgångspunkten för svaret på frågan om skadestånd utgår, och inte en kasuistisk intresseavvägning i det enskilda fallet.
Såtillvida bygger Ekebergs synsätt på tanken om en dynamisk rättskällelära, nämligen att man såväl genom ny lagstiftning, som genom ny rättspraxis kan erhålla skadestånd för kränkningar av vad som kommit att betraktas som ett skyddat intresse. Detta synsätt förefaller vara något helt annat än ett antagande om att själva ansvarsregeln fordrar stöd i lag. Det synes närmast vara fråga om en glidning i argumentationen, såtillvida som metoden för fastställande av gällande rätt övergår till att bli själva rättsregeln. Den avgörande skillnaden är att man övergår från ett dynamiskt till ett statiskt betraktelsesätt.
Frågan vilka intressen som skyddas av gällande rätt deformeras till ett påstående om att endast vad som är fastslaget i gällande rätt utgör ett skyddat intresse.
När Ekebergs nämnda kompendium några dryga tiotal år senare utkom i nya upplagor,98 har beskrivningen av de aktuella problemen i vart fall omformulerats på ett sådant sätt att inställningen tycks vara en annan än tidigare. Nu omnämns Winroths tidigare berörda inställning direkt som utgångspunkt för den rättsliga analysen av dessa frågor. I 1945 års upplaga har dessutom införts direkta hänvisningar till rättsfallen N JA 1925 s. 85 och N JA 1935 s. 300. Dessa två fall utgör betydelsefulla ledtrådar för förståelsen av hur kopplingen till kravet på brottslig gärning successivt kommit att utgöra grundvalen för ansvaret vid rena förmögenhetsskador. Utan att föregripa den särskilda genomgången av rättspraxis,99 kan här erinras om att dessa frågor i allmänhet rör ansvaret för uppsåtliga handlingar som vidtagits med skadeavsikt. De ligger idag närmast inom det arbetsrättsliga området. Annars är den mest påtagliga skillnaden i det aktuella kompen
diet, i förhållande till de tidigare upplagorna, att Winroth således åberopas direkt till stöd
96J f r ovan kapitel 2.2.
97M ä rk lig t n og b e to n as inte föru tse b arh e te n so m i och fö r sig alltid kan använd as som argu m en t fö r att m otivera vilka slags regler so m helst m en som är särsk ilt ägn ad att fö rk lara hur grän sen m ellan det tillåtna och det otillåtn a skall u p p d ra g as. D e tta får d o ck an tagas ligga im plicit i rättssäk e rh etsargu - m en tet. S åtillvida ty ck s E k e b e rg s stån d p u n k t vara den, att det i den n o rd isk a rättsstrid igh etsläran låg en b e ty d an d e frihet fö r d o m a rn a att efter fritt sk ön s a s p rö v a sig fram till en lösning.
98O b lig a tio n srä tte n s allm än n a del (S to ck h o lm 1939 respektive 1945), nu m ed K arl B en ck ert som m ed fö rfattare .
99Se nedan k apitel fem .
för kravet på brottslig gärning, för att ansvar skall inträda.100 Emellertid finns påtagliga reservationer vad gäller författarnas villighet att acceptera att det här skulle vara fråga om en verklig spärregel. Å ena sidan kan antas att den av Winroth åberopade lex Aquilia normen erbjuder ” den naturliga normen” eftersom en alltför vidsträckt möjlighet att erhålla skadestånd skulle kunna ” ...inkräkta på den allmänna rätten att driva näring...och på vad vi brukar beteckna såsom den rent personliga friheten” . Emellertid får man enligt författarna inte fästa alltför stor vikt vid Winroths spärregel.
” 1 längden lär man emellertid knappast kunna inskränka sig till dessa restriktiva regler om skadeersättningsskyldighet vid vållande till dylika skador. Vid sakskada liksom vid kroppsskada ersättes...även lucrum cessans, varunder bl.a. faller sådan förlust genom hinder att driva en rörelse eller näring, som utgör en indirekt följd av sak- eller kroppsskada. Denna förlust är till sin natur alldeles likartad med typiska former av sådan förmögenhetsskada som ej är sakskada, exempelvis genom blockad förorsakat hinder i bedrivande av rörelse. I många fall föreligger även starka billighetsskäl för en vidgad ersättningsskyldighet vid vållande till dylik förmögenhetsskada. På detta område lärer man emellertid ej kunna inskränka sig till så åtminstone relativt enkla och klara principer, som de vilka gälla ifråga om sak- eller kroppsskada.” 101
Författaren vidhåller den rättspositivistiska grundsynen, även om han samtidigt medger att det finns en viss möjlighet till en rättsutveckling, eftersom det uttalas att i den mån ansvar för ren förmögenhetsskada kommer att föreligga i andra situationer än vad som tidigare varit antaget, detta ” ...innebär...en ytterligare analog utvidgning av S.L. 6:1.” 102 Det förefaller således som om man nu torde kunna notera en stelare och mer återhållen attityd till dessa skadeståndsfrågor än vad man kunnat göra tidigare. Det är inte längre fråga om att ställa den metod som den nordiska rättsstridighetsläran erbjöd i motsats till någon annan metod. Nej, nu är det fråga om en spärregel där man fastställer gällande rätt
,00N u u tta las: ” B e träffan d e annan fö rm ö g e n h e tssk ad a än såd an , d är det o m ed e lb ara a n g rep p so b jek - tet är en sak eller k ro p p slig in tegritet, har åter W inroth g jo rt gällan de att såd an sk ad a enligt sven sk rätt är e rsättn in gsgill en d ast om hand lin gen varit b ro ttslig eller eljest stått i strid m ot u ttry ck lig la gb e stä m m e lse eller annan rättssa ts, exem pelvis be stäm m e lse r om illojal k o n k u rre n s, v aru m ärken eller d y lik t. E tt ann at exem pel u tg ö r sk ad a å o b lig a to risk a rättigheter åtm in ston e såv id a d essa rättigh eter ej avse en in d ivid u ellt b e stäm d sak och sk ad a lidits gen om sk ad eg ö re lse å själva sk ad e o b je k te t. E tt v isst stö d fö r d en n a W in roth s m en in g erb ju d er även rättsp raxis sam t de äldre la g fö rslag , so m ligga till grun d fö r S .L . kap. 6 och d ärm ed k o rre sp o n d era n d e civ illag sfö rslag från 1800-talet” (a.a. s. 114 i 1939 års u p p la g a och s. 155 i 1945 års up p laga).
101 Se s. 155 f. i 1945 års u p p laga.
102Se s. 155 f. i 1945 års u p p laga.
på ett påfallande statiskt sätt. Diskussionen rörande rättsutveckling i praxis skjuts därmed i bakgrunden.103