J a n K l e in e m a n
REN FÖRMÖGENHETS- SKADA
SÄRSKILT VID VILSELEDANDE AVANNAN
ÄN KONTRAKTSPART
Akademisk avhandling för juris doktorsexamen vid Stockholms universitet 1987
Juridiska institutionen 106 91 Stockholm
© Jan Kleineman och Juristförlaget 1987 Omslag/titelsida: Gudmund Nyström IS B N 9 1 -7598-180-7
Förord
Till min lärare professor emeritus Jan Hellner, som under avhandlingsarbetets gång med kritisk blick granskat de manuskript jag framlagt och därvid lagt ner åtskillig tid på att förmedla kunskaper såväl i avhandlingsarbetets hantverk som i rättsvetenskapliga metodfrågor, vill jag i första hand rikta mitt tack. Även professor Gertrud Lennander och advokat Peder Hammarskiöld har läst manuskriptutkast och kommit med värdefulla synpunkter.
Arbetet har bedrivits under en period av fyra och ett halvt år. Jag har därvid haft förmånen att upprätthålla en tjänst som forskningsassistent. Kostnaderna för denna tjänst, liksom för den datautrustning som varit ett ovärderligt hjälpmedel i det dagliga arbetet, har bestridits av Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse. Utan dess stöd hade jag saknat varje möjlighet att genomföra detta projekt och jag vill härmed framföra ett varmt tack för de möjligheter som erbjudits mig. Ekonom iskt stöd har även erhållits från Emil Heijnes stiftelse för rättsvetenskaplig forskning, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Tore Alméns minnesfond. Detta har m öjliggjort såväl längre som kortare besök vid Institute of Advanced Legal Studies i London och Max Planck-Institut fur Ausländisches und Internationales Privatrecht i Ham burg.
Generösa tryckningsbidrag, vilka möjliggjort avhandlingens utgivande, har erhållits från Emil Heijnes stiftelse, Institutet för rättsvetenskaplig forskning samt Försäkringsaktiebolaget Skandias 100-års stiftelse.
Till alla som på olika sätt varit mig behjälpliga vill jag framföra ett varmt tack.
Stockholm i juni 1987 Ja n Kleineman
Innehållsförteckning
Förord V
Innehållsförteckning VII
Förkortningar X III
Kapitel 1. Inledning
1.1 Avhandlingens ämne ... 1 1.2 Syftet med fram ställn in gen ... 6 1.3 Undersökningens uppläggning och närmare disposition
1.3.1 A llm ä n t... 7 1.3.2 M etodfrågor i del I ... 8 1.3.3 M etodfrågor i del II ... 9 1.4 Den komparativa metoden och dess särskilda problem i denna
framställning ... 10 1.5 Avgränsningsproblem ... 12 1.6 Samhällsförhållandenas betydelse för rättsläget ... 15 D e l l
Utvecklingslinjen
Kapitel 2. Ren förm ögenhetsskada; den idémässiga utgångspunkten
2.1 Allmänt ... 19 2.2 N ågra rättshistoriska anteckningar rörande förhållandena i
Sverige och övriga N o r d e n ... 20 2.3 Den svenska och finska utvecklingslinjen... 32 2.4 Den danska och norska utvecklingslinjen
2.4.1 A llm ä n t...38 2.4.2 A . S . Ø rsted ... ...39 2.4.3 Den nordiska rättsstridigh etsläran ... ... 40 2.4.4 D ansk rättsvetenskap från Jul. Lassen, via Henry Ussing
till Anders Vinding Kruse ... 43 2.4.5 Exempel på ansvarssituationer i dansk rätt ... 59 2.4.6 N o rsk rättsutveckling i teori och p r a x i s ... 67 Kapitel 3. Den svenska skadeståndsrättens utveckling av ansvarsprinci-
perna vid ren förmögenhetsskada; en precisering
3.1 A llm änt... 83 3.2 A .O . Winroth och den svenska rättspositivismen ... 85 3.3 Den nordiska rättsstridighetsläran-från svensk utgångspunkt . . . 96
3.4 A.V. Lundstedt och de nya intellektuella id e a le n ... 97
3.5 Rättsteoretiskt fristående utvecklingslinjer... 100
3.6 Den danska och norska doktrinens betydelse för den svenska skadeståndsrättens utveckling 3.6.1 A llm ä n t... 106
3.6.2 Närm are om den danska rättsvetenskapens betydelse för den svenska skadeståndsrätten ... 108
3.7 Diskussionen om ansvaret för rena förmögenhetsskador i omedel bar anslutning till införandet av skadeståndslagen ... 117
3.8 Sammanfattning ... 122
Kapitel 4. Den svenska skadeståndsrättens nuvarande inställning till ansvaret för ren förmögenhetsskada 4.1 Allmänt ...131
4.2 Den moderna analysens utgångspunkt ...131
4.3 Begreppet ren förmögenhetsskada enligt skadeståndslagen ...133
4.4 Närm are om begreppsbildningens och systematikens betydelse 4.4.1 A llm ä n t... 153
4.4.2 Avgränsningen mellan personskada och ren förmögen hetsskada ... 158
4.4.3 Avgränsningen mellan sakskada och ren förmögen hetsskada ... 162
4.4.4 Begreppet ren förmögenhetsskada enligt skadeståndsrätts- lig speciallagstiftning ... 174
4.4.5 Annan skadeståndsterminologi än den i skadeståndslagen förekommande ... 179
4.4.6 Exkurs. Ren förmögenhetsskada som försäkringsrättsligt b e g r e p p ... 196
4.4.7 Skadebegreppen och den förändrade synen på ansvaret för ren förmögenhetsskada ... 198
Kapitel 5. Spärregeln i rättspraxis 5.1 Allmänt ...201
5.2 Rättsfallsanalysens syfte ... ...204
5.3 En del äldre p r a x i s ... ...206
5.4 En spärregel börjar ta form i praxis ...212
5.5 Exempel på rättsfall som inte ansluter sig till någon spärregel . . . . 227
5.6 Trepartsrelationer ... ...231
5.7 Spärregeln i praxis efter tillkomsten av skadestån dslagen ... ... 243
5.8 Sammanfattning ... ...247
Kapitel 6. Den allmänna skadeståndsrättsliga utvecklingslinjen i rela
tion till de skilda skadeområdena
6.1 Allmänt ... 249 6.2 Im m aterial-och massmediarättens gränsområde ... 251 6.3 Ansvaret för icke-kriminaliserade tvångsåtgärder ... 267 6.4 Konkurrensskadan-detåterkom m andespärregelsargum entet .. 278 6.5 O m ansvaret för ren förmögenhetsskada då någon kränkt annans
- enligt strafflag eller annan författning - skyddade förmögenhets- in tre sse ... 287 6.6 Associationsrätten och ansvaret för ren förmögenhetsskada mot
tredje man
6.6.1 A llm ä n t... 303 6.6.2 Närm are om tredjemansrelationer inom associationsrätten 308 6.6.3 N ågra exempel på sk ad esitu atio n er... 314 6.6.4 Exkurs. Stiftelsen och destinatärkretsens ställning som
tredje man ... 319 Kapitel 7. Den utomnordiska rättsutvecklingen. En komparativ över
sikt 7.1 Inledning
7.1.1 Allmänt om utgångspunkten för komparativa studier inom detta skadeståndsområde ... 323 7.1.2 Val av framställningsmetod ... 326 7.1.3 Ar sk. Länderberichte en berättigad framställningsform? . 327 7.2 Den anglo-amerikanska rätten utifrån ett common law perspektiv
7.2.1 A llm ä n t... 328 7.2.2 Economic Negligence. Om ansvaret för ” pure economic
loss” enligt engelsk rätt ... 331 a. Allmänt s. 331 - b. ” The prima facie duty of care doctrine”
s. 332 - c. Bakgrunden till ” the exclusionary rule” s. 340 - d.
Derry v. Peek s. 341 - e. Le Lievre v. Gould s. 342 - f. Cattle v.
Stockton s. 343 - g. Candler v. Crane, Christmas & Co s. 343 - h.
Hedley Byrne v. Heller s. 344 - i. Mutual Life v. Evatt s. 348 - j.
Esso Petroleum v. Mardon s. 349 - k. Min. of Housing v. Sharp s. 350 -1. Midland Bank v. Hett samt Yianni v. Edwin Evans &
Son s. 351 - m. Weller & Co v. Foot & Mouth Disease Research Institute s. 352 - n. British Celanese v. A.H. Hunt s. 353 - o.
S.C.M. v. W.J. Whittal & Son s. 355 - p. Spartan Steel v. Martin
& Co s. 355 - q. Caltex Oil v. The Dredge Willemstaad s. 356 - r.
Ross v. Caunters s. 358 - s. Junior Books -v. Veitchi s. 361 - t.
Slutord s. 367
7.2.3 Ansvar för uppsåtligt orsakad ren förmögenhetsskada enligt engelsk r ä t t ... 369 7.2.4 Den amerikanska inställningen till ” economic negligence” 373
a. Allmänt s. 373 – b. Glanzer v. Shepard s. 375 – c. Ultramares v.
Touch s. 377 – d. Biakanja v. Irving s. 380 – e. Lucas v. Hamm s. 381 – f. Heyer v. Flaig s. 382 – g. Miller v. Central Contra Costas Sanitary s. 383 – h. Rusch Factors Inc v. Levin s. 385 – i.
J ’Aire Corp v. Gregory s. 386 —j. Robins Dry Dock & Repair Co v. Flint s. 387 – k. Slutord s. 387
7.2.5 Sammanfattande synpunkter på den anglo-amerikanska skadeståndsrättens inställning till oaktsamt orsakade rena förmögenhetsskador ... 390 7.3 T ysk rätt
7.3.1 A llm ä n t... 391 7.3.2 Bakgrunden till den utomobligatoriska skadeståndsrättens
systematik i B G B ... 392 7.3.3 Närm are om B G B :s systematik ... 395
a. § 823 st 1 s. 395 – b. § 823 st 2 s. 397 – c. § 826 s. 398
7.3.4 Det kontraktsrättsliga in fly tan d e t... 399 a. Culpa in contrahendo s. 400 – b. Culpa post pactum perfectum s. 401 – c. Vertrag mit Schutzwirkung fiir Dritte s. 401 – d.
Drittschadensliquidation s. 404 – e. Auskunftsvertrag s. 405 – f.
Vertrauenshaftung s. 407
7.3.5 Verkehrspflichten ... 408 7.3.6 Tredje mans rätt till ersättning vid avbrott i energitillförsel
m .m ... 410 7.3.7 Slutord ... 411
Del II
Ansvaret för vilseledande av annan än kontraktspart
Kapitel 8. Allmänt om det skadeståndsrättsliga ansvaret för vilseledan
de information
8.1 In le d n in g ... 417 8.2 Vilseledande som ansvarsförutsättning ... 421 8.3 Kontraktsrättsliga och utomobligatoriska skadeståndsregler som
skyddar mot vilseledande
8.3.1 A llm ä n t... 424 8.3.2 Vilseledande i kontraktsförhållanden ... 425
8.3.3 Prekontraktuelltskadeståndsansvar ... ... 428
8.3.4 Postkontraktuelltskadeståndsansvar ... ... 433
8.3.5 Chikanöstvilseledande ... ... 435
8.3.6 Ansvaret för straffbart vilseledande mot bakgrund av 2 kap. 4 § SkL ... 435
8.4 Kontraktsliknande förhållanden 8.4.1 A llm ä n t... 439
8.4.2 Vederhäftighets- och v ittn e sin ty g ... 444
8.4.3 K red itu p p ly sn in gar... ... 454
8.4.4 Partsrelationens betydelse ... 460
8.5 Tillitens betydelse vid ansvarsbedömningen i kontraktsliknande förhållanden ... ...466
8.6 Sammanfattning ... ... 468
Kapitel 9. Särskilda skyddsregler mot vilseledande information 9.1 Allmänt ... ... 471
9.2 Ansvaret för falsus p ro c u ra to r... 471
9.3 Ansvaret för bud ... 484
9.4 Ansvaret för mäklare och andra mellanmän ... 487
9.5 Den registeransvariges skadeståndsansvar enligt datalagen ... 495
9.6 Den driftsansvariges skadeståndsansvar enligt kreditupplysnings lagen ... ... 500
9.7 Den driftsansvariges skadeståndsansvar enligt inkassolagen ... 505
9.8 Sammanfattning ... 507
Kapitel 10. O m ansvar för råd, upplysningar, sakkunnigutlåtanden och annan därmed jäm förbar information 10.1 Allmänt ... ...509
10.2 N är kan förmedlande av information ge upphov till ett rådgiv- ningsansvar? Det allmänna kvalifikationsproblemet 10.2.1 Råd i kontraktsförhållanden ... ...510
10.2.2 Råd inom privatlivets sfär ... ... 513
10.2.3 Information med karaktär av personlig vägledning ...518
10.2.4 Råd som gives till en vid krets ... 518
10.2.5 Ansvaret för databaserad information ... ... 524
10.3 Principiell immunitet mot ansvar vid vilseledande rådgivning eller annan informationsförmedling ... ... 525
10.4 Sammanfattning ... 529
Kapitel 11. D et professionella rådgivningsansvarets gränser
11.1 Allmänt ... 531
11.2 Yttre kännetecken på ett skadeståndsgrundande professionellt råd 11.2.1 A llm ä n t... 532
11.2.2 Betydelsen vid ansvarsbedömningen av den yttre formen för informationens förmedlande ... 534
11.2.3 Betydelsen vid ansvarsbedömningen av rådgivningssitua- tionens beskaffenhet ... ... 536
11.2.4 Betydelsen vid ansvarsbedömningen av hur rådet formu lerats 538
11.2.5 Ansvaret för moraliskt tvivelaktiga r å d ... 539
11.3 Värderingsmäns sk ad estån dsan svar... ... 541
11.4 Juristers skadeståndsansvar ... 547
11.5 Ansvaret för ekonomisk konsultverksamhet ... 558
11.6 N ågra till det kontraktsliknande ansvaret kompletterande all männa frågeställningar 11.6.1 A llm ä n t... 562
11.6.2 U n d ersö k n in g sp lik t... 563
11.6.3 U p p ly sn in g sp lik t... ... 564
11.6.4 Friskrivningar ... ... 565
11.7 Sammanfattning ... ... 568
Del III Avslutande anmärkningar Kapitel 12. Ren förmögenhetsskada och det skadeståndsrättsliga reformarbetet 12.1 Den svenska skadeståndslagstiftningens brister ... 571
12.2 Reformarbetets inriktning: att motverka rigiditet och slump mässighet ... 574
12.3 Reform genom rättspraxis och efter avreglering ... 576
English Summary ... 579
Källor och litte ratu r... 593
Rättsfallsregister ... 615
S a k re g iste r... 625
FÖ R K O R T N IN G A R
A .2d Atlantic Reporter
A B L Aktiebolagslagen
AcP Archiv fur die civilistische Praxis
A .C . Appeal Cases (U K 1891- )
A D Arbetsdomstolens domar
A D B Allmän databehandling
A D B J Arbetsgruppen för A D B och Juridik
Aftl Danska avtalslagen
A .L .J.R . Australian Law Journal Reports All E .R . The All England Law Reports
A .L .R . Allgemeines Land Recht fiir die Preussischen Staaten eller American Law Reports, Annotated
A pp.Cas Appeal Cases
App.Div New York Supreme Court, Appellate Division Reports
AvtL Avtalslagen
BB Byggningabalken
B .C .S.C . British Columbia Supreme Court
BG B Biirgerliches Gesetzbuch
BG H JZ Bundesgerichtshof Juristen Zeitung BG H Vers R Bundesgerichtshof Versicherungsrecht
BG H NJW Bundesgerichtshof Neues Juristiche Wochenschrift BG H WM Bundesgerichtshof Wertpapiermitteilungen
B G H Z Amtliche Sammlung des Entscheidungen des B G B in Zivil- sachen
BrB Brottsbalken
C.A . Court of Appeal
Cal.2d California Reports, Second Series Cal.Repr. California Reporter
Ch. Chancery Reports (Eng. sedan 1891) Ch.D. Chancery Division Reports (Eng. 1876-90) C .L .R . Commonwealth Law Reports
Ct.App. Court of Appeal(s)
DB Der Betrieb
DepC Departementschefen
Dist.C.A . District Court of Appeals D .L .R . Dominion Law Reports (Canada)
E& B . E E C
Ellis & Blackburn’s English Queen’s Bench Reports (1852-58) European Economic Community
F.2d Federal Reporter, Second Series
FB Föräldrabalken
FbF Stockholms fondbörs förordning
FFR Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling F JF T Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland
FM L Fastighetsmäklarlagen
FSkL Finska skadeståndslagen
F.Supp. Federal Supplement
GmbH Gesellschaft mit beschränkter Haftung
Gm bHG Gesetz betreffend die Gesellschaften mit beschränkter Haftung
GWB Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen
HD Högsta domstolen (resp finska Högsta domstolen)
H .L. House of Lords
HovR Hovrätt
H .R.n Häradsrätten
Int.Enc.Com p.L. International Encyclopedica of Comparative Law ITF International Transport Worker’s Federation
J Judge
Jh.Jb. Jherings Jahrbiicher der Dogmatik des burgerlichen Recht
JO Justitieombudsmannen
JustR Justitieråd
K .B . English Law Reports, King’s Bench (1901-52)
K K L Konsumentköplagen
K L Konkurslagen
Kom L Kommissionslagen
K tjL Konsumenttjänstlagen
KöpL Köplagen
L E F Lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
LgB Lagberedningen
L .J. Law Judge
L .J.Q .B . Law Journal Reports, New Series, Queen’s Bench (Eng)
Lloyd’s Rep. Lloyd’s List Law Reports (Eng)
L .Q .R . Law Quarterly Review (England sedan 1885)
L .R . Law Reports
L.T . Law Times Reports (England 1859-1948)
LU Lagutskottet
M .B. Missgärningsbalken
M d.App. Maryland Appellate Reports
M D R Monatszeitschrift fur Deutsches Recht
M FL Marknadsföringslagen
Miinch Komm Miinchener Kommentar zum Biirgerlichen Gesetzbuch 1977/83 M & W Meeson & Welsby’s Exchequer Reports (Eng. 1836-47)
ND Nordisk domssamling
N .E. North Eastern Reporter
N .E.2d Northeastern Reporter, Second Series N I R Nordiskt Immateriellt rättsskydd N JA Nytt juridiskt arkiv. Avd I N JA II Nytt juridiskt arkiv. Avd II
N.Rev. Nedre Justitierevisionen
NT Naumanns tidskrift
NU Nordisk utredningsserie
N.W.2d North Western Reporter, Second Series N.Y. New York Court of Appeals Reports
N .Y .S. New York Supplement
N .Z .L .R . New Zealand Law Reports
O LG Oberlandsgericht
Ot. prp Odelstinget, proposisjon (Norge)
O .R. Ontario Reports (Canada)
P.2d. Pacific Reporter, Second Series
PatentL Patentlagen
P.C. Privy Council
Prop Proposition
Q .B. Queen’s Bench (Eng. 1891-1900, samt sedan 1952) Q .B .D . Queen’s Bench Division (Eng. 1876-90)
RabelsZ Zeitschrift fur ausländisches und internationales Privatrecht, gegriindet von Ernst Rabel
RB Rättegångsbalken
ReaG Recht am eingerichteten und ausgeiibten Gewerbebetrieb
Rev Sekr Revisionsekreteraren
RF Regeringsformen
RG Rettens Gang (Norge) resp Reichsgericht (Tyskland) R G A Vägledande regler om god advokatsed
R G Z Reichsgericht in Zivilsachen, Amtliche Sammlung
RH Rättsfall från Hovrätterna
R H L Rättshjälpslagen
R .R :n Rådhusrätten
Rt Norsk Retstidende
S.C .C . Supreme Court of Canada
S.C .R . Supreme Court Reports (Canada) S.Ct. Supreme Court Reporter (federal U SA )
SjL Sjölagen
SkL Skadeståndslagen
SL Strafflagen
S .L .T . Scots Law Times
SOU Statens offentliga utredningar
Str.L Strafflagen
SvJT (rf) Svensk Juristtidning (rättsfallsavd.)
T F Tryckfrihetsförordningen
TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap
T .R . Times Law Reports (Eng. 1884- ) U .B .C .L .R ev. University of British Columbia Law Review UfR Ugeskrift for Retsvaesen. Afd A. (Domssamling)
UfR B Ugeskrift for Retsvaesen. Afd B. (Juridiske afhandlinger mm) UtL Utlåtande (Skadeförsäkringens villkorsnämnd)
V versus
V .R. Victorian Reports (Australien)
W .L.R. Weekly Law Reports (Eng. sedan 1953)
W.R. Weekly Reporter
W.M. Wertpapiermitteilungen
W.W.R. Western Weekly Reports (Canada)
ÄB Ärvdabalken
1. Inledning
” The past hundred years have witnessed a resurgence of reliance-based liabilities, as well as of benefit-based liabilities. The two developments have run closely parallel...
Thus, within the law of contract, there has been a significant move to increase liabilities based on unbar gained-for reliance, and in the law of tort, as well as a number of less prominent areasy there has equally been a growth of liabilities which are based on the idea of reasonable reliance.y)
P.S. Atiyah, The Rise and Fall of Freedom of Contract, Oxford 1979 s. 771.
1.1 Avhandlingens ämne
I denna framställning riktas intresset mot en del av skadeståndsrätten som – trots att detta område allmänt sett under 1900-talet tillmätts en ökad betydelse – fört en tämligen undanskym d tillvaro. Intresset har tidigare koncentrerats på personskador samt i någon mån på sakskador. Den rättsvetenskapliga diskussio
nen har påverkats härav och kommit att inriktas på sambandet mellan skadeståndsregler och försäkringssystem. I den svenska diskussionens centrum har ställts termen ” ersättningsrätt” , ibland som ett alternativ till den traditionel
la skadeståndsläran, ibland som en slags förnyare av densamma. Termen – som för svensk rätts del lanserades av Jan Hellner1 – har gett uttryck åt den helhetssyn som numera präglar personskaderätten. Inom den akademiska världen har – som Carl Martin R oos2 påpekat – numera denna term helt slagit igenom. Det reformarbete som genomfördes under 1970-talet kom också att ligga i linje med detta synsätt.
H ur den traditionella skadeståndsläran – ofta med rötter i det kontinentaleu
ropeiska obligationsbegreppet – skall samordnas med det nya betraktelsesättet
’ Se E rsä ttn in g srä tt, i S v en sk rätt i o m v an d lin g, S tu d ie r tillägnad e H ild in g E ek, Seve L ju n g m an , och F o lk e Sch m id t (S to ck h o lm 1976), s. 169 ff.
2Se E rsä ttn in g srä tt – en fo rsk n in g sin rik tn in g ?, i F e stsk rift till Ja n H elln er (S to ck h o lm 1984), s. 501
har förblivit oklart.3 Medan den obligationsrättsliga skadeståndsdiskussionen koncentrerade sig på det allmänna begreppet förmögenhetsskada, för vilket kontraktuella skador stod i centrum, har den ersättningsrättsliga diskussionen haft intresset centrerat kring personskada och sakskada.4
Utgångspunkten för detta arbete kan sägas vara att, utan att bortse från de traditionella skadeståndsfrågorna och den härigenom framvuxna systematiken, undersöka hur förmögenhetsskador som varken utgör person- eller sakskador eller uppstått i kontraktsförhållanden behandlas av rättsordningen. U ndersök
ningen tar sikte på sådana skador, för vilka ansvaret begränsats genom den rättsliga princip som för svensk rätts del kodifierats i 2 kap. 4 § SkL. Ansvaret för rena förmögenhetsskador i utomobligatoriska förhållanden utgör temat.
Emellertid måste detta påstående omedelbart förses med vissa reservationer.
Trots framställningens omfång och titel gör den inte anspråk på att uttömmande behandla detta ämne.5 Om rådet är alltför stort och heterogent. I denna framställning väljs begreppet ren förmögenhetsskada som utgångspunkt för en principiellt inriktad studie av ett antal skadeståndsrättsliga frågeställningar.
Framställningen består av två huvudavdelningar. Den första koncentreras på begreppet ren förmögenhetsskada, den andra på vissa skadesituationer vars rättsliga bedömning är betingad av inställningen till nämnda skadetyp. I ett avslutande kapitel skall, helt kortfattat, sammanfattas de rättsteoretiska och rättspolitiska slutsatser som bör kunna dragas av undersökningen.6
Från rättsteoretisk och systematisk utgångspunkt kan nämligen ansvaret för rena förm ögenhetsskador närmast uppfattas som en forskningsinriktning och inte som ett enhetligt juridiskt problem som kan lösas som sådant.
Ett problem som ofta uppstår vid rättsdogmatiska undersökningar i allmän
het och kanske i särskilt hög grad vid skadeståndsrättsliga studier är hur man
3Se h ärom R o o s , a.a. s. 502. A tt stu d iet av p e rso n sk a d o rn a kom att d om in era un der 1970-talet b e ro d d e på att den e rsättn in g so m u tgick enligt det sk ad estå n d srä ttslig a regelsystem et var o tillfre d stä lla n d e d å den sk ad elid a n d e inte var garan terad fu llstän d ig k o m pe n satio n . Intern ation ellt kan m an nu sk ö n ja tecken på att den e rsättn in gsrättsliga våeen b ö rjat avm attas, och i vart fall har de ve ten sk a p liga u n d ersö k n in g arn a i den a n g lo -am erik a n sk a sltad estån d srätten fö rsk ju tits m ot stu d ier röran d e a n sv arsp rin cip e rn a fö r ren fö rm ö g en h e tssk ad a , vilket sam m an h än ger m ed d eras b ety d else fö r p ro fe ssio n sa n sv a re ts o m fattn in g. Se h ärom M ich ael F u rm sto n s in tro d u k tio n till sam lin gsverk et T h e L a w o f T o r t (L o n d o n 1986), s. 1 ff. D en n e k o n sta tera r n ågot c y n isk t att sedan fo rsk arn a varken i A u stra lien , E n glan d eller F ö re n ta S tatern a ly ckad es ö v e rty ga p o litik ern a o m behovet av att in föra ett e rsä ttn in g srä ttslig t sy stem likt det i N e w Z ealan d , kom in tresset att glida över till a n sv arsfrågo rn a vid rena fö rm ö g e n h e tssk a d o r.
4E tt arb ete so m K n u t R o d h e s O b lig a tio n srä tt (S to ck h o lm 1956), b eh an d lar visserligen – i p rin cip – även p e rso n sk a d o r, m en gen om sin allm än na u p p lä ggn in g och in riktn ing rör den främ st sk ad e stå n d sfrå g o r so m sam m an h än ge r m ed k o n trak tsfö rh ållan d e n . T rad itio n e lla lä ro b ö ck er i sk ad e stå n d srä tt so m H ja lm a r K arlg re n s och Ja n H e lln ers, beh an d lar end ast k o rtfattat k o n trak ts- rättsliga frå g eställn in g ar och an d ra u to m o b lig a to risk a sk a d o r än p erson - och sak sk ad o r.
5Se n ärm are om de p rak tisk a och p e d a g o g isk a av grän sn in gsp ro b le m e n nedan i kapitel 1.5.
6M e to d p ro b lem e n k o m m e r att n ärm are p en etreras nedan i kapitel 1.3.
skall komma till rätta med sambandet mellan å den ena sidan abstrakt teoribildning och å den andra sidan praktisk tvistelösning. Att sammanfoga dessa ytterlighetspunkter är ett pedagogiskt problem för rättsvetenskapen.
Medan den skadeståndsrättsliga litteraturen, liksom även lagstiftningen, ofta tar sin utgångspunkt i allmänt hållna ansvarsprinciper avseende en viss skadetyp leder faktiska skadesituationer till tvister som när de kommer inför domstol utmynnar i rättsfall, vilka sammantagna kan bilda ny rättspraxis. Det finns därför en naturlig motsättning mellan skadetyp och skadesituation. Medan lagstiftaren och forskaren vill finna det allmängiltiga, har domaren gärna en strävan att utifrån de föreliggande omständigheterna ” skapa rättvisa” . Ehuru rättspraxis på både historiska och praktiska grunder utgör den centrala rättskällan inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten, bör man vara försiktig med att dra allmänna slutsatser av rättsfallsmaterialet. M isstag kan begås genom att man frestas att tillmäta ett visst avgörande ett intentionsdjup, som inte motsvarar det som förelåg när domen avkunnades, eller genom att man infogar avgörandet i ett teoretiskt synsätt eller i ett rättsligt system som var främmande för de dömande eller rentav för dem helt okänt, när målet avgjordes.
Det är således inte givet att i varje särskilt fall där frågan teoretiskt kunnat uppstå, en domstol funnit anledning att pröva om det rörde sig om en sakskada eller en ren förmögenhetsskada. Målet kanske gällde en culpabedömning, där varken domstolen eller parterna reflekterade över denna frågeställning. Möjligt är att det vid tidpunkten för avgörandet inte ansågs nödvändigt att pröva vilken skadetyp som förelåg.7 Att i efterhand, när det av olika skäl anses nödvändigt att göra en sådan bedömning, genom en tolkning av domen söka fastställa skadetypen, framstår som riskabelt.
En annan problematik, som är nära förbunden med vad som här diskuterats, gäller det faktum att många juridiska discipliner framställningstekniskt brukar presenteras med en allmän och en speciell del. Man talar t ex om straffrättens allmänna del och dess speciella. På detta sätt synes numera även kontraktsrätten kunna beskrivas. Framställningar av den utomobligatoriska skadeståndsrätten har däremot praktiskt taget aldrig valt denna form. Skälet härtill är säkert det förhållandet, att den rättsvetenskapliga diskussionen koncentrerats på person- och sakskador, vilka ej nödvändiggjort en sådan systematik. Studerar man däremot de rättsliga problemen vid rena förmögenhetsskador, finner man allmänna problem som aktualiseras inom flera specialdiscipliner. Samspelet mellan den allmänna skadeståndsläran och specialreglerna blir därmed en viktig fråga. Allmänna uttalanden i skadeståndsrättsliga framställningar om exempel-
7Se t ex nedan k apitel 4.4.3 om den d isk u ssio n som A gell, H elln er, H e ssle r, K arlgren m fl fört b eträffan d e rättsfallet N J A 1947 s. 282. J f r d o ck E rlan d C o n ra d is uttalan de om ” arb etssättet i H D ” vid tid p u n k ten fö r det aktu ella a v gö ra n d e ts tillk o m st (S v JT 1986 s. 174). S om nedan skall närm are u tv eck las, vore det fö rv å n a n sv ä rt om C o n ra d is tes vore riktig, dvs att H D vid den aktu ella tid pu n k ten ” s p o n ta n t” sk u lle ha beak tat frågan om det förelåg en sak sk ad a eller en ren fö rm ö g e n h e tssk ad a i det b e rö rd a fallet.
vis culpanormens tillämplighet vid rena förmögenhetsskador hänför sig ofta till ett visst rättsområde, t ex arbetsrätten eller immaterialrätten. Av sådana uttalanden kan man inte dra slutsatsen att argumentationen skulle ha någon generell relevans, eller utgöra en förklaringsmodell för rena förmögenhetsska
dor i allmänhet. Trots detta antages ofta att den speciella situationen och det därvid brukade argumentet har en sådan generell relevans. För att inte riskera att falla för sådana argument8 måste man fråga om specialområdets egen karaktär format regeln eller om argumentet kan tillerkännas en mer allmän betydelse.9 D essa frågor kommer att i detta arbete behandlas som frågan om
” interaktion” .10 Bland annat av detta skäl kommer i denna studie ren förmögenhetsskada att behandlas först från en allmän utgångspunkt och sedan från de speciella disciplinernas utgångspunkt.
N är man undersöker andra förmögenhetsskador än person- och sakskador finner man, att förhållandet mellan skadesituationen och skadetypen medför en sådan spännvidd att sett isolerad, utgör skadetypen en diskutabel bas för en rättslig analys. Det kan därför inte tagas för givet att den här valda utgångspunk
ten – skadetypen ren förmögenhetsskada – är ändamålsenlig för en rättslig analys av de skadesituationer som här behandlas. Valet i detta hänseende är emellertid inte fritt, eftersom begreppet ren förmögenhetsskada såväl definierats legalt i 1 kap. 2 § SkL, som försetts med en speciell ansvarsregel i 2 kap. 4 § SkL.
En diskussion om någon annan utgångspunkt än skadetypen är lämpligare för bedömningen av olika skadesituationer blir därmed, åtminstone delvis, en argumentation de lege ferenda. Detta är en av de frågor som skall prövas i denna undersökning.
I detta sammanhang aktualiseras även en i den svenska rättsteoretiska diskussionen mera sällan uppmärksammad motsättning, mellan å ena sidan rättsliga principer och å andra sidan rättsregler.11 Medan en rättsregel, efter att ha tolkats, omedelbart kan läggas till
8E tt ty p e xe m pe l på ett sle n trian argu m e n t vid rena fö rm ö g e n h e tssk ad o r är det sk k o n k u rre n ssk ad e- argu m en tet. D e tta har haft sto r b e ty d else fö r den na del av sk ad estån d srätten och d etsam m a ägn as ett särsk ilt avsn itt. Se n edan k apitel 6.4. J f r härtill även den av Ja n H e lln er initierade d isk u ssio n en om sk en argu m e n t i rättsv ete n sk ap en i R atio n alitet och em piri i rättsveten sk ap en , Ju rid isk a fakulteten i S to c k h o lm ; sk riftse rien (S to ck h o lm 1985), s. 53 ff.
9D e t fin n s själv k lart in get so m h in d rar att ett argu m en t som b lott bo rd e ha haft relevans i en viss sk ad esitu a tio n tillerkän n es generell bety d else. S åd an a o lo g isk a in slag i rättsutvecklin gen får m an vara särsk ilt u p p m ä rk sa m på, e fte rso m d etta m ed fö r att te leo lo g isk argu m en tation inte alltid går att s am m an fo g a m ed en rättsregels h isto risk t givn a b ak gru n d .
10In te rak tio n sp ro b lem atik e n är förem ål fö r en särsk ild u n d ersö k n in g i kapitel sex.
11 A tt den na m o tsä ttn in g haft sto r b e ty d else fö r a n sv arsp rin cip ern a vid ren fö rm ö g en h e tssk ad a har särsk ilt p åp e k ats av den a n g lo -am erik a n sk e rättsfilo so fe n R o n a ld D w o rk in . H a n har,bl a i sitt arbete T a k in g R igh ts S e rio u sly (L o n d o n 1977),n ärm are an alyserat m otsättn in gen m ellan ” a m atter o f p rin c ip le ” och ” the rule o f la w ” (a.a. s. 22 ff). D istin k tio n e n tord e u rspru n gligen ha u tfo rm a ts av H .L .A . H a rt i T h e C o n c e p t o f L aw (O x fo rd 1961). B ety d elsen av den na d istin k tion k o m m e r att n ärm are d isk u te ras i avh an d lin gen s sista kapitel.
grund för en rättslig bedömning i ett enskilt fall, fungerar en rättslig princip blott som ett rättspolitiskt argument vid tillämpningen eller utformningen av en rättsregel. Den kan således inte omedelbart läggas till grund för en bedömning av ett enskilt fall. Den rättsliga principen kan sägas ha en utfyllande funktion. I de fall det inte föreligger en klar rättsregel, kan genom tillämpning av en rättslig princip en ny rättsregel växa fram. En lagregel kan antingen uttrycka en rättslig princip eller vara en rättsregel. Ett typexempel på en lagregel av det förra slaget är generalklausulen. Det är inte möjligt att efter att blott ha tolkat klausulens lydelse, omedelbart lägga densamma till grund för en rättslig bedömning i ett enskilt fall. Däremot kan tillämpningen av den rättsliga principen i detta fall leda fram till ett prejudikat som kan ge upphov till en rättsregel. Som närmare skall utvecklas längre fram i denna studie, utgick man vid tillkomsten av SkL från att rena förmögenhetsskador huvudsakligen ersattes blott vid brott. Man var dock medveten om att så inte alltid var fallet, liksom att det fanns fall då ren förmögenhetsskada som uppstod vid brottslig gärning inte alltid ersattes. N är huvudprincipen kodifierades genom 2 kap.
4 § SkL, kom lagregeln att uttrycka en rättslig princip och inte en rättsregel, eftersom man ej blott genom tolkning av själva lagrummet kan fastställa om skadestånd skall utgå i ett enskilt fall.12'
Redan av vad som nu anförts kan man sluta sig till, att osäkerhet ofta förelegat om hur rena förmögenhetsskador bör behandlas. Jan Hellner hävdade 197613 att det ” ...beträffande ren förmögenhetsskada länge rått stagnation...” , men han antydde samtidigt att denna situation nog snart skulle komma att ändras ” ...då tecken framträtt på en utveckling.”
Även Bertil Bengtsson kan ha åsyftat något likartat när han – vid nära nog samma tidpunkt – konstaterade, att det beträffande denna skadetyp bör
” ...finnas möjligheter till en utvidgning av skadeståndsansvaret...” 14 och att det område som vi vanligen kallar skadeståndsjuridik därför torde ” ...långt ifrån ha mist sin betydelse” .
A tt intresset för dessa skador – i vart fall från rättsvetenskapens sida – vaknat relativt sent har nu inte varit utmärkande enbart för Sverige. Den mest betydande utvecklingen på området torde ha skett i engelsk rätt. Med det mycket uppmärksam made avgörandet Hedley Byrne & C o Ltd v Heller &
Partners L td ,15 tog en diskussion fart i rättspraxis och doktrin som fört frågan om ansvaret för ren förmögenhetsskada till en central position i skadeståndsrät- ten och t o m i förmögenhetsrätten över huvud. Från början av 1970-talet kan man se ett tilltagande intresse även i Förbundsrepubliken Tyskland för denna
12O m to lk n in g sfrå g o r kn u tn a till 2 kap. 4 § S k L se nedan kapitel 4.3.
13I E rsä ttn in g srä tt, i S ven sk rätt i o m v an d lin g 1976, s. 170.
14Se d en n es u p p sa ts D e t sk a d e stå n d srä ttslig a refo rm arb etet, i A cta U n iv e rsita tis U p salie n sis, U p p s a la U n iv e rsity 500 Y e a r s : l l , Ju r id is k a fakulteten vid U p p sa la U n iv e rsite t (U p p sa la 1976) s.
106.
15[1964] A .C . 465. Se n edan k apitel 7.2.2 h.
fråga. Den tyska diskussionen har ofta förts med utgångspunkt från den engelska rättsutvecklingen.16
1.2 Syftet med framställningen
Syftet med denna framställning har fått styra dess disposition, och innan disposition och metod närmare preciseras bör de allmänna tankegångarna som motiverat ämnesvalet anges. Mer preciserat framgår syftet i beskrivningen av framställningens m etodproblem .17
Framställningen är koncentrerad till vissa praktiska skadeståndsproblem som redan genom sin förhandenvaro delvis utmanar den rådande civilrättens systematik och grundinställning. I centrum för undersökningen ställs frågan om ansvaret för vilseledande, t ex genom rådgivning eller andra former av informa
tionsförmedling, samt den härtill anslutande frågan om den skadeståndsberätti- gade kretsen. De praktiska problemen utgör föremål för framställningens andra huvuddel.18 För att man skall ha en möjlighet att diskutera dessa problem, är det dock nödvändigt att först analysera den allmänna inställningen till rena förmögenhetsskador. Eftersom ansvaret för rena förmögenhetsskador utgör den intellektuella utgångspunkten för en penetration av vilseledandeproblemen, avhandlas skadetypen i framställningens första huvuddel. Avsikten är samtidigt att den som endast är intresserad av den allmänna utvecklingslinjen beträffande ansvaret för rena förmögenhetsskador eller som står inför ett annat huvudpro
blem inom samma område, skall kunna finna lämpliga ledtrådar i den första delen. Denna skall således även kunna läsas separat av den som ej intresserar sig för den andra delen. Den första delen utgör undersökningens huvudsyfte. Flera kapitel innehåller självständiga undersökningar som t ex kapitel fyra, som behandlar begreppsbildningens självständiga betydelse, och kapitel sju som visar utvecklingen i vissa främmande rättssystem, där intresset för rena förmögenhetsskador tilldragit sig större uppmärksamhet än i de nordiska länderna.
Framställningen avslutas med ett försök att sammanfläta tankar från de båda delarna. Det blir huvudsakligen en diskussion de lege ferenda, med siktet inställt på att söka fastställa vilken inriktning som är att vänta i den framtida
16Se t ex redan G iin te r N is s ls arbete D ie H a ftu n g d es E xperten fur V erm ögen ssch äd en D ritter (M iin chen 1971). Ä ven G e ro ld H e rrm a n n s arbete, Z um N a ch te il des V erm ögen s (K arlsru h e 1978), har den na in rik tn in g, lik so m K lau s v. G ie rk e s avhan d ling D ie D ritth a ftu n g des R ech tsan w alts (E ssen 1984), sam t i viss m ån R o lf L an g s in gående u n d ersö kn in g N o r m z w e c k und D u ty o f C are (M iin chen 1983). Ö v e rh u v u d har den ty sk a ” be v ak n in ge n ” av den a n g lo -am erik an sk a rättsu tv e ck lingen varit b ety d an d e.
17Se nedan kapitel 1.3.
18Se nedan kapitel åtta och följan d e.
rättskällediskussionen rörande ren förmögenhetsskada. På grundval av den rättsdogmatiska undersökningen i del två görs ett försök att ” extrapolera”
utvecklingslinjen i del ett, genom att skissa ett förslag till hur en frigörelse från tidigare ansvarsbegränsningsprinciper kan ske utan att skadeståndssanktionen blir en kraftig belastning för företag och enskilda. Farhågorna att en sådan frigörelse medför en samhällsskadlig belastning, genom att risken att bli ålagd skadeståndsskyldighet lägger en hämsko på det fria utbudet av tjänster och information, kommer särskilt att beaktas. Även risken att en vidgning av ansvaret öppnar nya jaktmarker för samhällsskadlig ” ambulance chasing” för mindre nogräknade företrädare för juristskrået bör beaktas. Hänsyn härtill m otsäger inte att en vidgning av ansvaret bidrar till att eliminera en genom den rättsliga systematiken slum pm ässigt tillhandahållen immunitet i skadestånds- hänseende, vilken delvis beror på historiska tillfälligheter eller tekniska brister i den juridiska systematiken.
1.3 Undersökningens uppläggning och närmare disposition
1.3.1 Allmänt
Redan i den första inledningen berördes frågan om var i den civilrättsliga systematiken denna avhandlings ämne skall placeras. Att detta utgör ett problem som i sig motiverar en undersökning har framgått av det föregående avsnittet.
Det finns anledning att mot denna bakgrund redogöra för avhandlingens uppläggning. Det skadeståndsansvar som behandlas är – enligt den gängse traditionella systematiken – huvudsakligen att anse som utomobligatoriskt.
Sådana fall där ansvaret grundar sig på ett avtalslöfte kommer endast undantags
vis att bli föremål för diskussion i framställningen. Kontraktsrättsliga frågeställ
ningar kommer dock att aktualiseras i flera sammanhang. Rena förmögenhets
skador är typiskt sett vanligast i kontraktsförhållanden. Den juridiska beredska
pen för att behandla sådana är därför något bättre inom detta område än inom den utom obligatoriska skadeståndsrätten.19 Som underlag för en teoretisk jämförelse, eller rentav genom att ge stöd för en analogi i rättspraxis, är den kontraktuella skadeståndsrätten av intresse.
I den internationella debatten kan man skönja två tendenser som förefaller motstridiga, dels en utveckling mot ett ökat ansvar för rena förmögenhetsskador på kontraktuell grund, dels en utveckling av motsvarande art men på utomobligatorisk grund. Den förra äger rum i Tyskland och den senare i England. Trots att utvecklingen på det formella planet således förefaller gå åt olika håll, har den det gemensamt att den rör sig i riktning
l9U ta n stö d i lag anses c u lp a n o rm e n generellt tilläm p lig i k on trak tsfö rh ållan d e n . A ven p rin cipern a om sk k o n tra k tu ella b ifö rp lik te lse r har u tveck lats utan stö d i n ågon allm än lagregel.
mot ett ökat ansvar. Vid en närmare granskning av dessa tendenser finner man påfallande många gemensamma drag i rättsutvecklingen.20
Den utvecklingslinje som tecknas i första delen kan – enligt den här företrädda uppfattningen – inte beskrivas som rättshistorisk. Visserligen är varje positiv
rättslig framställning i viss bemärkelse rättshistorisk. Man brukar de av rättskälleläran givna grunddokumenten i form av vid olika, förflutna tider formulerade och utfärdade lagar, men även förarbeten, rättsliga avgöranden och juridiska monografier. Så länge analysen följer gängse rättsdogmatisk metod, kan rättshistorikern knappast göra anspråk på särskild metodisk sakkunskap utan att underkänna hela rättsdogmatiken som ” ovetenskaplig” . Denna fram
ställning har dock mer än vad som kanske är gängse i rättsdogmatiska arbeten, en idéhistorisk anknytning, genom att framställningen följer rättsdogmatikens och rättspraxis uppfattning från slutet av 1800-talet fram till 1972 års skadeståndslag i Sverige. M otsvarande utveckling tecknas även, för jämförelsens skull, i övrig nordisk rätt samt i anglo-amerikansk och tysk rätt. Det rättshistoriska bidraget begränsas till ett kortare inledningsavsnitt.21
Eftersom de behandlade frågeställningarna har lett till den nu beskrivna uppläggningen finns det anledning att mer i detalj granska de metodproblem som förekommer i respektive avsnitt. En rättsvetenskaplig undersökning vänder sig ej blott till en begränsad krets forskare, utan även till praktiker, och metoddiskussionen bör därför föras i ett sammanhang för att inte alltför mycket belasta den löpande framställningen.
1.3.2 M etodfrågor i del I
I denna del, där en utvecklingslinje utgör ledmotivet, kommer kronologien att till viss del styra framställningen. Eftersom rättsutvecklingen rörande rena förmögenhetsskador skett inom olika specialområden och vid olika tidpunkter, innebär ett fasthållande vid tidsfaktorn, att ” hopp” mellan olika områden blir nödvändiga. Vissa sakfrågor kan t ex ha diskuterats inom arbetsrätten eller immaterialrätten. De härigenom förvärvade insikterna har sedan så att säga ” smittat av sig” till andra rättsområden. Detta kan mycket väl bero på rent slumpmässiga omständigheter. Man får således inte bli förvånad över att utvecklingen präglats av bristande följdriktighet. Ibland kan utvecklingen ha styrts av behovet av en enkel och klar rättsregel i stället för en önskan att skapa ett sofistikerat men osäkert regelsystem. I andra fall kan viljan att skipa rättvisa i det enskilda fallet ha gått före trofasthet mot den givna systematiken.
Efter en kortare rättshistorisk inledning tecknas först grunddragen i den nordiska rättsutvecklingen. Eftersom inställningen till dessa problem är så diametralt motsatt i Danmark och Norge å den ena sidan och i Sverige och Finland å den andra, behandlas först den svensk-finska utvecklingslinjen och därefter den dansk-norska. Sedan inriktas
20Se om d etta sen ast W ern er L o re n z k o m p a rativ t u p p la g d a stu d ie S o m e th ou gh ts ab ou t con tract and tort, i E s sa y s in M e m o ry o f P ro fe sso r F .H . L a w so n (L o n d o n 1986), s. 86 ff.
21 Se k apitel 2.2 s. 20 ff.
undersökningen på att söka ge en mer detaljerad bild av den svenska skadeståndsrätten.
Naturligen måste en sådan undersökning sträva efter att bli mer heltäckande än genomgången av det nordiska materialet i övrigt. I det fjärde kapitlet underkastas därefter begreppet ren förmögenhetsskada en undersökning, varvid särskilt den tendens till ansvarsbegränsning utifrån begreppsbildningen som förefaller göra sig alltmer märkbar i den svenska skadeståndsrätten uppmärksammas. Det femte kapitlet ägnas åt en självständig undersökning och kartläggning av svensk rättspraxis vad gäller rena förmögenhetsskador. I det följande kapitlet fixeras intresset till vad som ovan beskrivits som ” interaktionsproblemet” . Denna term har här införts för att beskriva samspelet mellan de allmänna principerna vad gäller ansvaret för rena förmögenhetsskador och de särskilda rättsområdenas motsvarande principer. Den första delen avslutas med en komparativ översikt av den utom-nordiska rättsutvecklingen.
Det finns en gemensam tanke som går genom hela den första delen. Granskningen såväl av de särskilda områdena som av den allmänna skadeståndsrättens utveckling tjänar icke syftet att närmare precisera rättsläget på respektive specialområde, utan avsikten är att söka fastställa i vad mån ren förmögenhetsskada ersättes med eller utan stöd i lag i utomkontraktuella relationer. Detta skall möjliggöra en ökad förståelse för den svenska skadeståndsrättens inställning till rena förmögenhetsskador. Möjligheterna till rättsut
veckling kommer dock att beröras. När det gäller den utom-nordiska rätten får ambitionen ytterligare begränsas. Det finns inte möjlighet att granska detta material med samma djup eller bredd som det svenska. I vissa fall utesluts en sådan granskning av att utvecklingen gått andra vägar och således inte kan jämföras med svensk rätt. I andra fall är materialet så överväldigande stort att rättsläget kan tecknas blott i grova drag.
1.3.3 M etodfrågor i del II
Här utgår framställningen från behovet av att undersöka ett visst rättsligt problem. Valet av specialområde har helt styrt avsnittets uppläggning, som följer en mer traditionell rättsdogmatisk metod än första delen. Det är med andra ord en från själva skadebegreppet friställd undersökning av vissa skadesituationer som genomförs. Sambandet med den första delen är dock viktigt. Man kan, för att anknyta till vad som ovan sagts, beskriva del I som en analys av rättsliga principer, medan del II analyserar de rättsregler som gäller i de där beskrivna skadesituationerna, nämligen rena förmögenhetsskador vid vilseledande av annan än kontraktspart. Eftersom emellertid skadesituationen styr uppläggningen av undersökningen, är det inte givet att inställningen till rena förmögenhetsskador bör avgöra utvecklingen av ansvaret i dessa skadesituationer. Betydelsen av liknande skadesituationer som inte gäller rena förmögenhetsskador måste beaktas.
Att just olika slags vilseledandesituationer valts ut för särbehandling i denna del, beror på den principiella vikt dessa skador har för förståelsen av svårigheten att bemästra ansvaret för rena förmögenhetsskador med en allmängiltig regel. Dessutom torde området vara det som från praktisk utgångspunkt har störst betydelse. Vilseledandebe- greppet får här sammanfatta de frågor som sammanhänger med rådgivningsansvar och därmed jämförligt professionsansvar. Vilseledandet och den tillit som detta ger upphov till, har valts som den centrala frågeställningen och inte rådgivning eller yrkesansvar, vilket beror på att undersökningen härigenom inriktats på de praktiska skadesituationer som ofta är aktuella i det praktiska rättslivet. I vart fall skulle en allmän undersökning av yrkesansvarsproblematiken ställa större krav på urval och diskussion av frågor som ligger utanför framställningens centrala problem om ansvar för rena förmögenhetsskador mot andra än kontraktsparter. Även en koncentration till rådgivningsansvaret-vilket det ju i
realiteten är fråga om – skulle ställa krav på att många andra problem och ansvarsfrågor som ligger utanför syftet med framställningen, att undersöka ansvaret för rena förmögenhetsskador, prövas. En sådan undersökning skulle föra vida bortom den rena förmögenhetsskadans horisont. Man skulle kunna säga att framställningen täcker in rådgivningsansvarets särart i vart fall vad gäller konsulter. De rent kontraktuella aspekterna behandlas dock enbart som underlag för frågan om hur gränserna för ansvaret vid rena förmögenhetsskador skall fastställas.
Vad avser undersökningens konkreta uppläggning kan följande sägas: Utgångspunk
ten söks i det kontraktuella ansvaret. Vidare behandlas de fall då man antingen genom särskild lagstiftning utvidgat ansvaret till annan än kontraktspart, eller genom praxis utsträckt detsamma. Därefter läggs tonvikten på det professionella rådgivningsansvarets gränser samt de yrkesgrupper som kan tänkas ha ett ansvar mot en relativt vid krets personer. I centrum för analysen står hela tiden relationsproblematiken. Härmed avses situationer där kopplingen mellan skadevållaren och den skadelidande är sådan att man måste fråga sig om ansvar föreligger. Från rättsvetenskaplig utgångspunkt har problem
området valts så att de praktiska problemen ligger någonstans mellan kontraktsrättens och den utomobligatoriska skadeståndsrättens domäner. Sökarljuset sätts på de metoder som möjliggör en differentierad behandling av olika skadeståndsfrågor utan att ifrågasätta den ålderdomliga regel om ansvar för rena förmögenhetsskador i utomobliga- toriska förhållanden, som genom tillkomsten av SkL upphöjdes till en lagregel i 2 kap. 4 § SkL. Framställningen blir här knappast ifrågasättande eller kritisk. Vad gäller de ” oklara”
fallen blir framställningen ” prognostiserande” , men utan att de metoder som därvid antages komma att bli nyttjade för den sakens skull förespråkas. Konkret kommer syftet att vara att visa hur kontraktsfiktioner och kvasikontraktuella konstruktioner har brukats och även kan förväntas bli brukade i framtiden, för att uppnå materiellt tillfredställande resultat i de aktuella fallen, utan att man behöver frångå den hävdvunna systematiken. Syftet är dock att komma bakom såväl begreppens som fiktionernas värld och i stället söka fastställa de faktorer som verkligen styr den rättsliga bedömningen.
Det finns anledning betona att även om framställningen understundom går långt in i den principella eller teoretiska ” djungeln” , är syftet i så fall att tillhandahålla de redskap som är nödvändiga för att analysera de praktiska frågor som måste vara den civilrättsliga rättsdogmatikens ledljus. Principiella undersökningar bortom denna enkla sanning saknar berättigande ur rättsdogmatisk synvinkel, även om de tillför oss kunskaper om juridiken i stort. På samma sätt är det med verklighetsundersökningar av juridiskt material med empiriska metoder som inte utgår från rättskälleläran, vilka måste avvisas av rättsdogmatiken, även om de tillför oss kunskaper om samhället i stort. Den avgörande skillnaden mellan rättsdogmatik och rättssociologi går just där. Den utgör också en lämplig skiljelinje mellan juridisk forskning och samhällsvetenskaplig forskning.
1.4 Den komparativa metoden och dess särskilda problem i denna framställning
Utländskt material kan användas på många olika sätt i rättsvetenskapliga arbeten. I detta arbete brukas det på i vart fall tre från varandra olika sätt.
Ambitionsnivån22 är, att på samma sätt som i det nordiska avsnittet, finna en förklaring till varför – bland de undersökta rättssystemen – blott det svenska har en principiell koppling till kravet på brottslig gärning. Detta motiveras av att, som U lf Bernitz uttryckt saken, regeln utgör ” ....internationellt sett en svensk partikularitet” .23 Det utländska materialet är således i detta hänseende
” tjänande” .24
Det nordiska materialet har, som ovan redogjorts för, i denna undersökning inte behandlats på ett framställningstekniskt enhetligt sätt. Inställningen i dansk och norsk rätt avviker så påtagligt från svensk och finsk rätt, att det inte finns någon förutsättning för att analysera en enhetlig nordisk utvecklingslinje. Som kommer att framgå närmare saknas den typ av positivrättslig spärregel för rena förmögenhetsskador som det svenska systemet utgår från såväl i Danmark som i N orge.
För att komma till rätta med detta framställningstekniska problem, kommer först utvecklingen att tecknas på en principiellt ” hög” nivå, med allmänna iakttagelser rörande inställningen till ansvaret för rena förmögenhetsskador.
Framställningen förs därefter ” ned” till en annan nivå, där detaljregler för olika typer av rena förm ögenhetsskador studeras. I detta sammanhang kan man t ex iakttaga hur det danska materialet kan ha inverkat på det svenska. Från teoretisk utgångspunkt finns nämligen en intressant koppling mellan den danske rättsvetenskapsmannen Henry Ussing och hans svenske kollega Hjalmar Karlgren.25 Sammanfattningvis kan således sägas att det nordiska materialet måste på en gång behandlas uppdelat efter de nationella gränslinjerna och enhetligt för att man skall kunna beakta den idémässiga samhörighet som kan ha uppstått.
N är det gäller den utom nordiska rätten möter man ibland den inställningen att sk Länderberichte, dvs framställningar där man går igenom gällande rätt i respektive land genom avgränsade översikter, ofta utan direkt koppling till
” huvudfåran” i framställningen, skulle sakna berättigande och mest ” ta plats” . Beskrivet på detta sätt kan det kanske vara lämpligt att avstå från sk Länderberichte, men i en framställning som detta arbetes första del, där en rättslig princip undersöks, förefaller en sådan uppfattning inte vara relevant.
22Se om d isk u ssio n e n k rin g vilken am b itio n sn iv å m an b ö r ha i rättsd o g m a tisk a fram ställn in gar Stig S trö m h o lm , A n v än d n in g av u tlä n d sk t m aterial i ju rid isk a m o n o grafie r. N å g ra an teck n in gar och fö rsla g, S v JT 1971 s. 251 ff, o m try c k t och här citerad från sam lin gsv o ly m en Id éer och tilläm p n in gar (S to ck h o lm 1979), vari n äm n d a u p p sats enligt fö ro rd e t har gen o m gått ” ...o b e ty d liga i h u vu d sak red aktio n e lla fö r ä n d rin g a r” .
23Se O tillb ö rlig k o n k u rre n s m ellan n ärin gsid k are – det g lö m d a rättso m rå d e t, i F e stsk rift till Ja n H e lln er (S to ck h o lm 1984), s. 120 n ot 12.
24Se S trö m h o lm , a.a. s. 318.
25Se fra m fö ra llt d isk u ssio n e n i kapitel 3.6.
Tvärtom m öjliggör denna framställningsform att man tydligare kan följa den utvecklingslinje som kan skönjas i det undersökta rättssystemet. I framställning
ens första del hör med dessa utgångspunkter Länderberichte hemma.
I den andra delen blir däremot förutsättningarna för att använda det utländska materialet annorlunda. Eftersom intresset där koncentrerats till vissa givna praktiska problem, kan det komparativa materialet lättare infogas i framställ
ningen. Ambitionsnivån är en annan och syftar längre än till att tjäna som underlag för en komparation, nämligen till att vidga erfarenhetsunderlaget vid bedömningen av de givna rättsfrågorna enligt svensk rätt. Många av de givna problemen har ingen given lösning enligt en strikt svensk de lege lata bedömning26 och de utländska lösningarna kan då eventuellt användas som ändamålsargument.
I ett litet rättsområde som det svenska kan det vara svårt att med stöd av ett begränsat rättskällematerial få underlag för en mer inträngande problem diskus
sion. Den egna fantasins gränser visar sig tydligt – inte minst när man kontinuerligt av praktiskt verksamma jurister konfronterats med nya frågeställ
ningar inom det aktuella skadeståndsområdet – och det främmande materialet kan då komma till undsättning. Som Stig Strömholm påpekat är det i ett sådant fall ” ...inte utländsk rätt utan utländsk praktisk erfarenhet som utnyttjas...” .27
1.5 Avgränsningsproblem
Flera avgränsningar blir nödvändiga. Vissa frågor kommer att beröras endast i korthet när de har samband med detta arbetes huvudlinjer. Hit får räknas stats och kommuns ansvar vid myndighetsutövning. Visserligen gäller inom detta område att rena förmögen
hetsskador i princip ersätts efter samma regler som person- och sakskador, eftersom SkL inte särbehandlar dessa på annat sätt än genom den sk standardregeln.28 Denna möjliggör genom sin ordalydelse, att hänsyn kan tagas till flertalet av de faktorer som kan ha motiverat avgränsningen inom den privaträttsliga sfären. En skillnad följer dock av den sk. passivitetsregeln vid myndighetsutövning.29 Av propositionen med förslag till SkL30 framgår nämligen att just de speciella problemen vid rena förmögenhetsskador motivera
de införandet av den särskilda regeln i SkL 3 kap. 3 §.31 Det är även värt att påpeka att myndighetsutövning, t ex i form av förvaltningsbeslut som åsamkar fysisk skada, var ett
261 vissa fall har frå g o rn a ald rig ställts i sv en sk rättsveten sk ap även om de aktu ella sk ad esitu atio n e rn a rim ligen m åste ha fö relegat.
27S trö m h o lm , a.a. s. 324.
28E n lig t 3 k ap. 3 § S k L fö re lig g er e rsä ttn in g ssk y ld ig h e t ” ...en d ast om de krav har blivit å sid o satta so m m ed h än syn till v e rk sam h e te n s art och än d am ål skäligen kan ställas p å d ess u tö v n in g .”
29Se 3 k ap. 4 § S k L . J f r B ertil B e n gtsso n , S k ad estån d vid m y n d igh e tsu tö v n in g I (Sto ck h o lm 1976), s.
20 ff.
30Se P ro p 1972:5 s. 326.
31 Se P ro p 1972:5 s. 326, jfr n ot 29 ovan.
problem som togs i beaktande vid tillkomsten av standardregeln, när man diskuterade var denna regel skulle kunde tänkas få särskild betydelse. Däremot ansågs normalt sett
” vanliga” fysiska skador kunna följa samma culpanorm som annan privaträttslig verksamhet.32 Eftersom person- och sakskador som åsamkats genom psykisk påverkan – t ex genom beslut – vid vanlig privaträttslig verksamhet inte undantogs från den allmänna culparegelns tillämpning, utan ansågs lämpligen kunna följa samma regler som fysiskt åsamkade fysiska skador – i vart fall enligt lagens ordalydelse och förarbetsuttalanden33 – så kan standardregeln ha betydelse även vid många person- och sakskador. Förutom dessa specialfall så kvarstår dock det faktum att standardregeln har sin största betydelse just vid rena förmögenhetsskador.
Emellertid är förarbetenas inställning till betydelsen av standardregeln som metod för att inskränka ansvaret oklar. Bertil Bengtsson menar t ex att vissa uttalanden understry
ker dess ansvarslindrande betydelse, medan andra bagatelliserar denna.34 Bengtsson tycks dock inte anse att detta är något betydande problem och anför:
” Smärre inkonsekvenser av detta slag lär inte vara ovanliga när lagars förarbeten tar upp känsliga frågor, där vitt skilda intressen gör sig gällande. Men de försvårar onekligen en tolkning av lagbestämmelsen...” .35
Han anför bl a att, i detta fall såväl regeln om möjlighet till begränsning av skadeståndets storlek (jämlikt 3 kap. 5 § SkL), som den sk passivitetsregeln i 3 kap. 4 § SkL, har större betydelse vid ren förmögenhetsskada än standardregeln i 3 kap. 3 § SkL. Slutsatsen blir för Bertil Bengtssons del – efter att han analyserat de något motstridiga förarbetena:
” 1 själva verket ger DepCh:s fortsatta formuleringar stöd för att standardregeln skulle ha ganska inskränkt räckvidd även vid ren förmögenhetsskada.” 36
Till stöd för detta åberopar Bengtsson bl a förarbetsuttalanden, som synes ge vid handen att det skulle föreligga andra rättspolitiska synpunkter att ta hänsyn till vid myndighets
utövning, än vid vanliga – privaträttsliga – utomobligatoriska förhållanden. Till detta kan dock anföras att det tillkommit en inte obetydlig rättspraxis i tiden efter det att Bertil Bengtsson publicerade sin framställning.37 De skadesituationer där rena förmögenhets
skador aktualiseras vid myndighetsutövning blir inte föremål för närmare behandling i
32Se h ärom P ro p 1972:5 s. 326 sam t B ertil B e n gtsso n S k ad estån d vid m y n d igh e tsu tö v n in g I, s. 185.
33P ro b le m i h ith ö ran d e h än seen d e so m vanligen sam m m an faller m ed den h isto risk t givna u p p d eln in gen i in tegritets- och ick e -in te gritetsk rän k n in gar, och d är p sy k isk t å sam kad e p e rso n - och s a k sk a d o r (tex b e slu ts- eller råd g iv n in g ssk a d o r) räk n as till den sen are g ru p p en , to rd e inte tillräckligt ha u p p m ä rk sa m m a ts vid bestäm n in gen av an svaret vid p erso n - och sak sk ad o r. J f r nedan kapitel 4.4.2.
34Se S k a d e stån d vid m y n d ig h e tsu tö v n in g I, s. 186.
35A .a . s. 186.
36A .a. s. 186.
37J f r t ex N J A 1984 s. 340 I-III sam t N J A 1985 s. 360 och N J A 1985 s. 696. I-II. S ärskilt de bägge sistn äm n d a fallen är av in tresse, d å de gäller an sv ar fö r felaktig in fo rm atio n . E fte rso m ” ...den läm n ade u p p ly sn in g e n har h aft k arak tären av ett k lart besked angåen de m yn d igh eten s blivan de b e d ö m n in g ...” var d et rim ligt att se gan sk a strä n gt på ett begån get fel, an såg H D i N J A 1985 s. 696 I.
Ä ven m ed b e ak tan d e av stan d a rd re geln a n såg m an att sk ad e stå n d ssk y ld ig h e t skulle fö religga. Inte heller i N J A 1985 s. 696 II var d et fråga om sk ad a gen om ett fe laktigt b eslut. In fo rm atio n e n , som fö r ö v rig t läm n ats vid ett te lefo n sa m ta l, rö rd e varken n ågo t ären de hos k om m u n en eller hade såd an t
” ...sa m b an d m ed k o m m u n e n s m y n d ig h e tsu tö v n in g att det ...varit fråga om en åtgärd vid m y n d ig h e tsu tö v n in g ...” , vilket u tg jo rd e H D :s sk äl fö r att o gilla sk ad estå n d sy rk a n d e t. J f r även H D :s d o m D T 29, 20 juli 1987.
