A.O. Winroth och den svenska rättspositivismen

Redan i den 1895 utarbetade skriften använde Winroth lokutionen ” förmögen­

hetsskada i inskränkt mening” 9 och konstaterade att vad gäller ” gottgörelse” för sådan skada ” ...bestå fortfarande i det hela romerska rättsprinciper” .10 Det förelåg dock en väsentlig skillnad, nämligen vad gäller ansvaret vid actio doli.

Den romerska rättsprincipen medförde enligt Winroth att

” ...så snart någon av illvilja tillfogat annan förmögenhetsskada, den senare kunde kräva full gottgörelse.” 11

8D e n sk a d e stå n d srä ttslig a sy stem a tik e n m ed b egrep p so m ren fö rm ö g en h e tssk ad a , allm än fö r m ö ­ g e n h e tssk a d a och tre d je m an ssk a d a var ju inte g e n o m fö rd vid d en na tid pu n k t, v a rfö r påståen d en rö ran d e an sv aret vid ren fö rm ö g e n h e tssk a d a n ärm ast får ses so m generella uttalan d en röran d e an d ra fö r m ö g e n h e tssk a d o r än de fy sisk t åsam kad e. D ä re m o t sy n es det i u tlän d sk rätt o fta o m d isk u te rad e p ro b le m e t o m h u r m an skall a v grän sa an svaret vid p sy k isk t åsam kad e fy sisk a sk a d o r inte p å sam m a sätt ha u p p h ö jts till ett sk a d e stå n d srä ttslig t p rin cip p ro b le m i sv en sk rätt. J f r den d an sk a d isk u ssio n en ovan i kapitel 2.4.2.

9H a n uttalad e att det vara fråga om ” ...m ateriel sk ad a, so m icke u tgö re s av e gen d o m s- eller k r o p p s s k a d a ” (a.a. s. 22).

,0A .a. s. 23.

n A .a. s. 23.

H är förelåg dock menade Winroth, en betydande skillnad mellan gällande svensk rätt och den romerska rätten, eftersom denna actio hade kommit till ett omfattande bruk i det romerska rättslivet men att det enligt gällande svensk rätt ej vore tillräckligt att ” skadegörelsen ägt rum i avsikt att skada” för att man skulle vara berättigad till skadeersättning. Det vore visserligen – menar Winroth - t ex vid vissa allvarligare former av konkurrens frestande att

” ...såsom princip uppställa, det förmögenhetsskada i allmänhet skall ersättas, så snart den har sin orsak i ett omedelbart ingrepp på den andres rättsområde, oavsett om den handlande härvid förfarit dolöst eller kulpöst. Man torde dock komma uppfattningen i rättspraxis närmare, om man inskränker sig till att fastställa, det nämnda slags skada skall gottgöras för det fall, att den har sin grund i ett brott, d.v.s. en straffbar handling.” 12 De nu återgivna synpunkterna utvecklar Winroth närmare i – det som ” andra omarbetade och tillökta upplagan” utgivna arbetet ” Om skadestånd” 13. H är betonas än mer den gällande rättens förmenta utgångspunkt i romersk rätt och författaren sammanfattar rättsläget sålunda:

” De allmänna förutsättningarna för actio legis aquiliae voro emellertid sålunda:

egendoms- eller kroppsskada, förorsakad genom en svarandens rättsstridiga positiva handling av vilja eller vållande.” 14

Förmögenhetsskador kunde förutom i redan de berörda ” actio doli fallen”

ersättas jämväl vid actio injuriarum, ” ...för fall av ärekränkning, vare sig med åtföljande skada i ekonomiskt avseende eller därförutan.” Enligt Winroth fanns emellertid även andra fall, då ” ...varje förmögenhetsskada var ersättningsgill”

nämligen ” vid skada av domare och lantmätare” .15 I samband med sin genomgång av förhållandet mellan straffrättsliga och skadeståndsrättsliga regler i allmänhet, noterar Winroth vissa omständigheter som är av intresse i detta sammanhang. Hans framställning är dock i detta hänseende något svårbegriplig.

Det konstateras nämligen att i ” ....rättssystem på modern grund...straff och skadestånd [tjäna] olika ändam ål...” och det befinns vidare förhålla sig så, att det

” ...utom strafflagstiftningen ligga ett tillstötande område för s.k. civil orätt, föranledande skadeståndsansvar allena.” 16 Eftersom det således klart går att

12A .a. s. 23.

13U tgiv e n i U p p s a la 1907.

14A .a. s. 14.

15A .a. s. 15.

16A .a. s. 75. I d etta sam m an h an g an fö r W inroth i en fo tn o t ett yttran d e so m ger läsaren ett d irekt k ry p tisk t in try ck (a.a. s. 75 n ot 2); ” J f r L g K 1826 H B 15 §§ 5-9 och L g B H B 15 §§ 5-15, varest v o ro givn a ge m e n sam m a regler fö r o b lig a to risk a och u to m o b lig a to risk sk ad a, fall av b ro tt likväl u n d a n ta g n a ...” . D e ssa två stad gan d e n har tid igare b e rö rts (se ovan kapitel 2.2.), m en fö ru to m att de är m y ck et allm än t hållna har det inte kun nat u tläsas i vad m ån m an verkligen velat u n d an taga b ro ttslig a gärn in gar. D e t kan vara fråga om be stäm m e lse r då m an ö n sk at – kan ske begrän sat till sak- och fö rm ö g e n h e tssk ad a – m ed ge ersättn in g oberoende av om det förelåg brott enligt p rin cip er som ju st kan b e sk riv as so m fall av ” civil o r ä tt” .

iaktta fall då, i vart fall egendoms- eller kroppsskada ej föranleder straff men väl skadeståndsansvar, måste det ” ...sålunda finnas allmänna regler rörande skyl­

dighet att ersätta utom obligatorisk skada, oavsett om den har eller icke har sin orsak i brottslig gärning.” 17 För Winroth blir den naturliga slutsatsen:

” Man måste någonstädes söka hjälp av ännu andra rättsnormer i och för begränsande av skadeståndsansvaret utom det straffrättsliga området. Härutinnan erbjuda sig då naturligen de aquilianska rättsnormerna, som dock utgöra ett gemensamt grundlag för modern skadeståndslära och även vunnit upptagande i den svenska strafflagens skadeståndskapitel. Härav skulle emellertid följa, att väl i allmänhet skada icke vore ersättningsgill utan stöd av särskilt ställe i strafflag eller annan författning, men så dock undantagsvis vara händelsen med varje egendoms- eller kroppsskada, förorsakad genom positiv handling av vållande. I sin ordning leder åter detta därtill, att i allmänhet brott måste vara begånget, för att det skall uppstå ansvar för ideell skada, för skada av underlåtenhetshandling och för annan förmögenhetsskada än egendoms- eller kroppsskada.” 18

Winroths metod synes vara den att trots allt utgå från den uråldriga kopplingen mellan straff och skadestånd. Det beror nu inte på att det skulle föreligga en given intellektuell gemenskap mellan de bägge rättsområdena. Winroth är tvärtom fullt medveten om skiljelinjerna och åberopandet av straffrättsreglerna beror på att dessa fall utgör de säkra som en rättspositivist kan iaktta när skadestånd för ren förmögenhetsskada utgår utan att man behöver anföra ändamålsargument till stöd för en beskrivning av ansvarsgränserna. Han finner nämligen omedelbart stöd i praxis för att denna koppling inte gäller vid egendoms- och kroppsskador. Inom det området befinner sig rättspositivisten på säker mark eftersom presumtionen alltid är att culpanormen kan åberopas.

Vad gäller andra skador söker Winroth som rättspositivist efter säker mark bortom straffbarhetsnormen. N ärm ast till hands ligger då den romerska rättens uråldriga lex Aquilia, som dock inte heller byggde på ett culpaansvar, om det inte just var fråga om egendoms- eller kroppsskada. På detta sätt sluts cirkeln.

En bestämd rättsregel – spärregeln vid allmänna förmögenhetsskador – kan iakttagas utan att man måste sluta sig till dess förhandenvaro genom rättspolitisk

17A .a. s. 76.

18 A .a. s. 76. Ä ven efter d etta u ttalan d e tillägger d o c k W inroth – n ästan so m en slags reservation – i en fo tn o t (a.a. s. 76 n o t 2) ytte rligare en h än visn in g till de av L g K och L g B u n d er 1800-talet avgivna fö rslage n till allm än n a civillagar. W in roth u tta lar: ” Y tterst allm än t hållna vore de civila sk a d e stå n d s­

reglern a h o s L g K 1826 och L g B H B 18 § 5. D e t hette n äm ligen d ärstäd e s: ’S kad a, so m n ågon lidit gen om ann an s v ållan d e, sk all gäld as även i de fall, so m ej i lagen särsk ild t utsatta ä ro ’ .” V ad han verkligen vill säg a m ed d e ssa u ttalan d en är svårt att ange, m ed hänsyn till det sam m an h an g vari u ttalan d en a avgivits. En möjlig tolkning är n atu rligtvis att han i det nu aktu ella – syn n erligen o fta citerad e avsn ittet -sjä lv tro ts allt, fö r en p rin c ip d isk u ssio n om hu r det läm pligen borde vara m en att han m ed sin red o v isan d e m e to d är n ågo t o sä k e r p å hur det verkligen förh åller sig. U ta n att ta ställn in g till en såd an to lk n in g – so m fö r ö v rig t m o tsä g e s på andra ställen i den nes fram ställn in g – kan d o ck k o n sta tera s att hela d etta avsn itt är b eskrivet m ed en m er reson eran d e än fastställan d e m etod .

analys eller annan ” spekulation” . Den återfinns hos de historiskt givna rättskällorna; den uråldriga germanska rätten med krav på brottslig gärning och den romerska rättens lex Aquilia. Utanför detta ” säkra om råde” är rättsläget osäkert, vilket bl. a. medför att man normalt inte kan få ersättning för skada som orsakats genom illojal konkurrens. Det spelar ingen roll om den vidtagna åtgärden ” ...ej allenast är förkastlig och obehörig utan alldeles oavsett sitt skadegörande syfte...” . Det är först när ett visst bestämt lagstadgande aktualise­

ras och ger stöd för ersättningsanspråk som skadestånd kan komma ifråga vid skadetypen ren förmögenhetsskada.

Bland intressanta lagstadganden, noterar Winroth vidare de som finns vid fall av ” S.k. immateriell äganderätt” och påpekar att skadeståndsfrågan då är mindre problem atisk eftersom han kan konstatera att det finns särskilda lagregler i ämnet. D essa ger besked inte bara i vilka fall ersättning skall utgå, utan också om det sätt på vilket rättskränkningen ” ...måste...hava förövats...” , för att ersätt­

ning skall kunna utgå. Därefter vänder Winroth blicken mot sådan ” ...förm ö­

genhetsskada, som man i en sin rättsförhandling med annan tillfogar denne” .19 Inte heller här kan Winroth finna någon ” ...begränsning till egendoms- och kroppsskada” och han konstaterar att ” ...positiva bestämmelser i ämnet saknas icke” . H är noteras förevaron av svekregler och regler om skadestånd ” ...förbun­

det med rättegångs föranledande och m issbruk” . O m man eventuellt skulle anse att rättspositivistens krav på uttryckliga lagregler till stöd för när skadestånd skall utgå här saknas, så kan Winroth förklara detta med att det

” ...i huvudsak... [är] fråga om företeelser, som föllo in under den romerska actio doli och jämväl enligt förut utvecklade svenska rättnormer böra föranleda skadeståndsansvar i angivna utsträckning. Åtminstone regelrätt är nämligen förfarandet också straffbart.,,2°

Emellertid finner Winroth, att det vid handlande in contrahendo, saknas en uttrycklig culparegel och han efterger sin strikta linje i så måtto att, om uttryckliga stadganden saknas21 i ämnet, kan man trots allt utgå från förevaron av en rättsregel i ämnet.

” För övrigt går nog strömningen därhän, att skada genom rättsförhandling i allmänhet anses böra ersättas, så snart det därvid brustits i normal aktsamhet, och att sålunda, sett från synpunkten av utomobligatorisk skada, regelrätt ej annan egendomlighet förekom­

mer, än att allt slags förmögenhetsskada är, även såsom omedelbar, ersättningsgill.”

Till stöd för detta uttalande nämner Winroth ett publicerat H D -avgörande:

N JA 1907 s. 114. Det finns anledning att närmare granska detta avgörande, dels därför att det kan bidra till att närmare förklara hur Winroth ” bygger upp” sitt

19A .a. s. 141. H ä rm e d sy n es W in roth avse an svar fö r cu lp a in con trah en d o.

20A .a. s. 141.

21 W in roth n ote rar fö re k o m ste n av ” P o sitiv a be stäm m e lse r i ä m n e t” Se a.a. s. 141 ff.

resonemang med det tillbuds stående rättskällematerialet, dels för att avgörandet kan tänkas även direkt förklara själva rättsfrågan. För det första borde det här föreligga en rättspositivistens givna knäckfråga. H ur kan man plötsligt ta hänsyn till en ” ström ning” som uttryckts i praxis? Varifrån kommer denna civila orätt, som låter sig manifesteras i ett rättsligt nyskapande avgörande? Vem är domaren som kan lämna de tidigare rättskällorna och låta bilda nya strömningar genom rättsutveckling i rättspraxis? Låt oss betrakta fallet oberoende av Winroth.

På en offentlig auktion försåldes ett antal orderskuldebrev som ingick i ett konkursbos tillgångar. Dessa inköptes av W som därefter överlät dem till G som i sin tur efter lagsökning av gäldenären S från denne erhöll hela fordringsbeloppet. S förde därefter talan mot såväl G som mot W, med yrkande om att återfå det utgivna beloppet eftersom han hade fullgjort sina förpliktelser mot konkursboet före auktionen. Detta hade han även låtit meddela på auktionen. I rådhusrätten bifölls talan mot G, då denne bedömdes ha ägt kännedom om vad S hade upplyst på auktionen om fullgörandet av sina förpliktelser. Däremot bifölls inte talan mot W. HovR uttalade däremot att W ” ...måste antagas hava hört nämnda tillkännagivande...” och då W och G ” ...enligt vad i saken framginge, handlat i samförstånd...” blev de solidariskt ansvariga mot S. I högsta domstolen rådde betydande oenighet om och i vad mån W överhuvud kunde göras ansvarig. Två JustR 22 uttalade att då S ” ...icke ådagalagt någon omständighet på grund varav W... för närvarande kan kännas skyldig att till S...betala...” kunde han inte göras ansvarig. Däremot anförde dessa två JustR att i den mån G inte fullgjorde sina förpliktelser mot S denne kunde föra den talan mot W ” ... om skadestånd, vartill S... kan finna sig befogad.” Ett annat JustR 23 noterade helt kort att S ” ...icke förebragt någon omständighet, som kan föranleda förpliktelse för W...att till S... återgälda vad han på grund av ifrågavarande förbindelser fått utgiva till G ...” . JustR Wijkander ville bifalla N.Revrs hemställan.24 Domen kom att avfattas i enlighet med JustR Ramstedts yttrande.

Detta innebar att W gjordes ansvarig då denne enligt Ramstedt ” ...vid auktionen...förvär­

vat ifrågavarande fordringar allenast med den rätt [W:s] konkursbo därtill ägde [samt W], vid fordringarnas överlåtande å G...underlåtit göra enahanda inskränkningar i avseende å fordringsrätten och därigenom får anses hava föranlett, att fordringsbeloppet blivit hos S... uttaget.”

Trots att relationen mellan S och W var något uttunnad, gjordes således W ansvarig av domstolens majoritet.25 Winroth ser det hela som en utomobligato- risk skada för vilken ersättningsskyldighet föreligger, då fråga var om ” skada genom rättsförhandling” . Detta föranleder Winroth därefter dels till att i en fotnot analysera frågan om ersättning för det negativa kontraktsintresset vid ogiltiga avtal, dels – vilket är av största intresse – komma in på frågan om ansvaret i andra relationer än den här beskrivna, där relationen mellan den

22J u s t R S ilv ersto lp e och J u s t R B illin g.

23Ju s t R W estrin g.

24N . R ev. ö n sk a d e likt H o v R g ö ra W an svarig.

25A tt W in roth fä ste r så sto r vikt vid d etta rättsfall är e gen d o m ligt eftersom det är i det n ärm aste o m ö jligt att av referatet d ra n ågra b e stä m d a slu tsatse r.

ersättningspliktige och den skadelidande kan framstå som uttunnad. Han uttalar i anledning av dessa att den förre visserligen kan

” ...undgå förpliktelse jämlikt den för honom utgångna förklaringen men häfta i skadeståndsansvar till den andre, då han bär skuld till att denne skänkt tilltro till viljeförklaringen och för sin del biträtt avtalet.” 26

H är anse sig Winroth också kunna förete ” särskilda exempel och bevis” från rättpraxis nämligen

” ...i de domslut, genom vilka det ålagts personer, som befunnits hava mot sanningen vitsordat personers vederhäftighet eller identitet eller ock namnteckningars riktighet, att hålla de därigenom missledda skadeslösa.” 27

Som en karaktäristisk egenskap hos detta ansvar framhäver Winroth nämligen att även om detsamma skulle uppfattas som ett garantiansvar av kontraktuell typ, det skiljer sig påtagligt från sådant ansvar då fråga inte är om strikt ansvar, utan om ansvar byggt på culpanormen.28

Även om Winroth torde ha analyserat de i denna undersökning berörda frågorna mer utförligt än någon annan före honom, så ger dennes analys upphov till många obesvarade frågor. Den synnerligen strama metod som Winroth använder ger goda resultat där lagstiftning och rättpraxis vid analystillfället hunnit belysa de diskuterade frågorna, men där material vid tillfället saknades – och det gäller inte så få frågor eller så få områden – kan inte Winroth lämna besked. N ågon prognostiserande rättsvetenskap rör det sig verkligen inte om. I framställningens synnerligen kortfattade slutkapitel framställer dock Winroth några ” Önskemål för den svenska rättens del” . Han beklagar i detta samman­

hang den restriktiva inställning som svensk rätt uppställer som förutsättning för att få skadestånd och uttalar som sin mening att det vore önskvärt att

” ...vållande till skada i större omfång, än som nu sker, medförde ersättningsskyldighet, och att sålunda det regelrätta skadeståndsansvaret vunne i utsträckning. Ty i sitt närvarande skick fyller i denna del svensk lag icke rättsmedvetandets krav” .29

26A .a. s. 142.

27A .a. s. 143. H ä r sk all inte sk e n ågon n ärm are an alys av d essa frå g o r eftersom avh an d lingen s andra del h u v u d sak ligen k o m m e r att ägn as d essa p ro b le m . E n tanke so m W inroth fra m fö r i d et här åb e ro p a d e sam m an h an ge t b ö r d o c k särsk ilt n oteras redan här. H a n an fö r n äm ligen att dessa intyg kunde u p p fa ttas so m g ara n tifö rb in d e lse r m en till skilln ad från vad som n orm alt är fallet m ed såd an a, anser han d et i det här b e rö rd a sam m an h an ge t inte kan anses fö lja n ågon ” ...o v illk o rlig fö rp lik te lse att gäld a utstån d en fö r m ö g e n h e tssk a d a .” T v ä rto m m en ar han att i d essa fall är vållande en fö ru tsä ttn in g fö r an svar. H a n u ttalar sålu n d a : ” D ä re m o t fö rp lik ta r varje vålland e, varjäm te v isserligen v ållan d e an tages, så sn art in tyget v isas icke stå i ö veren sstäm m else m ed de u p p fy lld a s ak fö rh å lllan d e n a.” O m inte ann at, kan här ty d ligt iak ttagas att ej heller W inroth in tagit en d o g m a tisk stån d p u n k t p å k o p p lin g e n till b ro tt vid v issa ty p e r av rena fö rm ö g e n h e tssk ad o r, utan tv ärto m kan han tän k a sig ett p å cu lp an o rm en u p p b y g g t an svar fö r vilseled an d e i andra än ” ä k ta ” k o n tra k tsre latio n e r.

28Se före gåe n d e n ot.

29A .a. s. 350.

Han tillägger vidare att

” ...alldeles särskilt gäller anmärkningen ansvar för omedelbar förmögenhetsskada. Det borde finnas tillfälle att i skadeståndsväg åtkomma illojal konkurrens och för övrigt i allmänhet varje skadegörelse i argt uppsåt, d.v.s. utan annat syfte än att skada.” 30 Trots att Winroth visar alla tecken på rättspositivismens formella framtoning framförallt genom att framhäva behovet av lagstöd vid varje skadeståndsbedöm- ning, så ser han betydande möjligheter för en rättsutveckling genom praxis. Han tillägger nämligen:

” Vad, som däremot alltid torde komma att undandraga sig en fastställelse i lag, äro de så principiella frågorna om rättsstridighet och kausalsammanhang samt i det stora hela även den om vållande. På dessa punkter hava varken lag eller rättsvetenskap hittills lyckats att draga fasta gränser mot det ansvarsfria området och torde även för framtiden finna sig nödsakade att lämna åt rättspraxis en vidsträckt frihet i att lämna sitt avgörande efter varje saks särskilda beskaffenhet och omständigheter.” 31

Winroths metod är speciell. N är han analyserar och beskriver gällande rätt, förefaller han närmast vara på en slags upptäcktsfärd. Hans analys kan därför närmast beskrivas som icke-intellektuell i den mening som detta begrepp använts i denna framställning.32 Winroth avstår från att söka en ändamålsregel för att avgränsa ansvaret vid rena förmögenhetsskador. Det till buds stående rättskällematerialet är visserligen av begränsat omfång, varav borde följa svårigheter att överhuvud ta ställning i många frågor. Trots detta väljer Winroth att söka fastställa ansvaret ” för omedelbar förmögenhetsskada” oberoende av ändamålsargumentation, utan grundat enbart på vad han faktiskt kan iakttaga.

Ett problem för Winroth borde ha varit om avsaknaden av synbara bevis för en viss regel är liktydigt med dess avsaknad i rättsregelsystemet. Genom att hålla fast vid det historiskt givna sambandet mellan straff och skadestånd såsom ett uttryck för den ” germanska rättens” ståndpunkt och med beaktande av den romerska rättens avsaknad av en culpanorm i hithörande hänseende, blir det nödvändigt för Winroth att hålla sig till lagstiftning och rättspraxis. I den sistnämnda rättskällan finner han visserligen ett antal undantag – som han faktiskt ägnar större uppmärksamhet än den förmenta huvudregeln – vilket dock inte föranleder honom att ifrågasätta densamma. Ett sådant beteende skulle med Winroths egna utgångspunkter innebära ” spekulation” och sådant ägnar sig som tidigare påpekats denne inte åt. Från de utgångspunkter Winroth synes ha bedrivit sin forskning, kan knappast någon kritik riktas mot resultatet.

Kritiken får istället riktas mot det sätt på vilket en auktoritetsberoende

30A .a. s. 350 ff. O m k o n k u rre n ssk ad e a rg u m e n te ts b ety d else jfr nedan i kapitel 6.4.

31 A .a. s. 351.

32Se ovan kapitel 2.1.

eftervärld använt Winroth. I själva verket företer Winroths spärregel betydande likheter med den lära om skyddade intressen som i tysk rätt utvecklats kring § 823 2 st i B G B .33 Winroth ser brister i det samtida rättsläget och förutspår förändringar. H an noterar att vissa frågor, vartill han hänför såväl rättsstridighe­

ten som culpanormens avgränsning, mer lämpar sig för rättsutveckling i praxis än genom lagstiftning. Som en allmän princip uppfattar han det skydd mot förmögenhetsförluster som straffreglerna ofta avser att motverka. Han antyder t o m en väg för rättsutveckling i praxis, nämligen rättsanalogien. Den del av skadeståndsrätten som tillhör ” ...det tillstötande området för s.k. civil orätt...”

kan kanske förklaras med hjälp av denna, i rättskälleläran helt accepterade metod att via analogier från liknande fall även söka svar på de förevarande. Det

” ...låge ju [närmast] att för sagda reglers fastställande på varje punkt analogisera strafflagens skadeståndsbestäm melser.” 34 Denna tanke skrämmer dock Win­

roth, åtminstone om den skulle kunna givas fritt spelrum.35 Som exempel nämner han ärekränkningssituationen och uttalar att

” ...det [skulle] exempelvis föra alltför långt, om varje men, som någon lede till sin ära, skulle, så framt det berodde på annans vållande, grundlägga en den förres skadeståndsrätt mot den senare.” 36

D et finns därför anledning antaga, att om Winroths epokgörande arbete ” Om skadestånd” , kom att verka i bakåtsträvande riktning ansvaret härför får läggas på omgivningen. D et finns alls ingen anledning att uppfatta Winroths ” spärre­

gel” annat än som en faktisk iakttagelse av en rättslig princip som är försedd med många undantag. Som sådan var den inte tänkt att motverka utvecklandet av nya rättsregler där ändamålsöverväganden som framvuxit ur förändrade samhälls­

förhållanden nödvändiggör en mer dynamisk skadeståndsrätt. H är framträder rättsordningens behov av ” enkla regler” samt det faktum att det skulle dröja ända till 194337 innan man i rättsvetenskapen ånyo fick någon som tog ett samlat

33 ” D ie gleiche V erp lich tig u n g trifft d en jen igen , w elcher gegen ein den Sch u tz eines anderen b e zw eck e n d e s G e se tz v e rstö sst. 1st nach dem Inh alte d es G e se tz e s ein V ersto ss gegen d ieses auch oh n e V ersch u ld en m ö g lich , so tritt die E rsa tz p flic h t n ur im F alle d es V ersch u ld en s e in .” J f r nedan i k apitel 7.3.

34W in roth a.a. s. 76.

35A .a. s. 76. W in roth a n fö r: ” M en det kan d o ck ej gå an att fö r allas del låta villk oret av b ro tt b o r tfa lla .”

36 A .a. s. 76. U tta lan d e t är in tre ssan t såtillvid a att d et visar att W in roth inte syn es kun n a tän ka sig att i vart fall avseen d e äre k rän k n in garn as k rets avstå från kravet p å att det skall fö re ligga b ro ttslig g ärn in g. A tt d en na u p p fa ttn in g inte kan ha fra m stå tt so m alldeles given vid den aktu ella tid pu n k ten fra m g å r av J u s t R L in d b ä c k s särsk ild a yttran d e i N J A 1912 s. 144. M ålet är refererat nedan i kapitel 5.3. J f r även den d isk u ssio n so m fö rs i kapitel 5.4 röran d e N J A 1936 s. 207.

37D å p u b licera d e H ja lm a r K arlgre n sin lä ro b o k ” S k a d e stån d slä ran ” . E tt arbete so m varken till sin o m fattn in g eller u p p lä g g n in g kan jä m fö ra s m ed W in roth s stud ie.

In document REN FÖRMÖGENHETS- SKADA (Sider 96-107)