Den moderna analysens utgångspunkt

4. Den svenska skadeståndsrättens

förmögenhetsskador,3 har man i SkL utformat en särskild lagregel för detta ändamål.4 Rättsområdets struktur kan därför bara förstås mot bakgrund av denna lags allmänna uppbyggnad och de tolkningsprinciper som kan tillämpas på denna kodifikation av skadeståndsrätten. Vad gäller begreppsbildningens betydelse i övrigt, blir det nödvändigt att i den fortsatta framställningen göra en del distinktioner som betingas av det sammanhang vari begreppsbildningen används.

Som ett legalt definierat begrepp infördes ren förmögenhetsskada relativt sent. Såväl i doktrin som i rättspraxis var det först genom 1972 års SkL som begreppet blev allmänt accepterat. Begreppet har numera full hemortsrätt inte endast i svensk och finsk skadeståndsrätt, utan jämväl i dansk och norsk.5 Det torde därvid kunna uppfattas på ett relativt enhetligt sätt. Utgångspunkten i detta avseende är den svenska skadeståndslagens legaldefinition.6 Går man utanför den nordiska, i vart fall av språkförståelsen givna rättsgemenskapen, får man vara försiktigare. Inte bara ett av den komparativa rättens klassiska problem, att den givna frågan finns att söka svar på i andra sammanhang än där man hade anledning antaga att så var fallet, kan vilseleda iakttagaren, utan jämväl det faktum att man måste vara uppmärksam på att man i nordisk doktrin och praxis före 1972 använde andra begrepp för att uttrycka de rättsliga frågeställ­

ningar som vi idag sammanfattar med begreppet ren förmögenhetsskada. Man bör även beakta att detta begrepp före denna tidpunkt också kunde tänkas användas på ett sätt som avviker från den nu givna legaldefinitionen. Dessutom medför den förändrade begreppsbildningen även andra risker som påminner om de som kan följa när man efter ett krig eller ett imperiums fall lägger ut de nya staternas gränser.

Inom ramen för den äldre terminologien innefattades ej blott sådana skador som vi idag uppfattar som rena förmögenhetsskador utan jämväl skador av helt annan art. Detta kan medföra att frågeställningar som saknar gemensam karaktär genom den nya systematiken kan komma att behandlas på ett annat sätt än tidigare. Även äldre analyser kan tänkas ha varit avsedda att ta sikte på en

3O rsa k e n härtill fra m g å r ovan av k apitel 2.4.

4A ven i F in lan d har m an k o d ifie ra t en an sv arsp rin cip fö r rena fö rm ö g en h e tssk ad o r. D en är till sin u tfo rm n in g m er flexibel än den sv en sk a sp ärregeln . Ä ven inställn ingen till ansvaret i fak tisk a sk ad e situ a tio n e r fö re fa lle r m er flexibel. J f r ovan kapitel 2.3 sam t vad gäller rättsstrid iga b lo c k a d å t­

gärd er, n edan i k apitel 6.3.

5I N o r g e an a ly se ra r N y g a a r d an svaret fö r reint fo rm u e tap (Se S kad e o g ansvar s. 88) m edan A n d e rs V in d in g K ru se d isk u te rar frågan om an svaret fö r ren fo rm u e sk a d e enligt d an sk rätt i sin artikel E rsta tn in g sa n sv a re ts graenser i F e stsk rift till Ja n H e lln er s. 787 ff.

6N y g a a r d u ttalar t ex ” F o rm u e ta p uten sam an h en g m ed ting- eller p e rso n sk a d e kallar ein ejerne reint fo rm u e ta p .” (S k ad e o g an svar s. 88) D e n n a d efin ition ligger närm are den sven ska legalaefin i- tion en i 1 k ap. 2 § än t ex det en gelsk a b e grep p e t ” p ure e con om ic lo s s ” vilket utgår från att den skadelidande inte lid er p e rso n - eller sa k sk a d a i det aktu ella sk ad efallet, m en som inte uteslu ter att någon annan g ö r det.

specialfråga som karaktäriserade de gemensamma dragen hos de problem som behandlades inom de gränser som uppdrogs av den äldre terminologien. Denna karaktäristik har kanske däremot föga att säga under nya förhållanden.

Relationen mellan begreppen integritetskränkning7 och fysiska skador, respek­

tive uppdelningen i person- sak- och rena förmögenhetsskador, ger upphov till sådana faror. Ibland finner man att detta inte har uppmärksammats bland dem som diskuterat de berörda problemen, med märkliga konsekvenser som följd.

Ibland kan det därför bli nödvändigt att gå utanför de av lagstiftaren givna begreppsbestämningarna för att finna lösningar som genom den nya system ati­

ken, vid en ytlig betraktelse, synes vara av helt annan beskaffenhet och är att hänföra till ett helt annat rättsområde. Ett exempel är frågan om rådgivningsans­

varets gränser, som genom tillskapandet av lokutionen ” vid myndighetsutöv­

ning” kommit att få annan inriktning inom detta område än vad motsvarande skadeståndsproblem har när det är fråga om privaträttslig verksamhet.8 Härtill finns anledning att återkomma i det följande.

4.3 Begreppet ren förmögenhetsskada enligt skadeståndslagen

a. Allmänt. Skulle man våga karaktärisera SkL, synes den närmast kunna beskrivas som en lag vilken ger intrycket av att det är de speciella frågorna som dominerade lagstiftarens intresse vid lagens tillkomst men där man trots allt valde att utforma allmängiltiga regler, ej blott för vilka intressen som lagen skyddar, utan jämväl vad avser de krav i subjektivt hänseende som skall vara uppfyllda för att ersättning skall utgå.9 Trots detta rör det sig, som ovan påpekats, om en sk ramlag. H ur regelsystemet är tänkt att fungera och hur rättsreglerna skall appliceras på enskilda fall är huvudsakligen överlämnat till rättspraxis, vilket innebär att samma rättskälla även dominerar om man vill fastställa gällande rätt i ett visst fall. Att tala om ett lagtolkningsproblem i detta sammanhang, sammanhänger således med de yttre förutsättningar som lagen uppställer för dess tillämpning. Enligt den här företrädda ståndpunkten illustrerar SkL tydligt sambandet mellan å den ena sidan rättsliga principer och å

7Se o m b e g rep p e t in teg rite tsk rän k n in g ar ovan i kapitel 2.4.

8J f r av grän sn in gen m o t an svaret vid m y n d ig h e tsu tö v n in g ovan s. 13 ff särsk ilt n ot 37 och d är a n förd rättsp ra x is. Se o m råd giv n irsgspro b lem atiken n edan i kapitlen tio och elva.

9J f r B e n gtsso n m fl S k a d e stån d 3 u p p l 1985, s. 78 ff, H e lln er S k a d estån d srä tt 4 u ppl 1985, s. 21 ff sam t K arlg re n S k a d e stå n d srä tt 5 u p p l 1972,s. 25 ff. U rsp ru n g lig e n sy n es m an ha haft fö r avsikt att in föra be grän sad e refo rm e r gen o m la g stiftn in g på de o m råd en d är d et fö re låg klara b eh ov av reform er. D e n eljest fö r sv en sk la g stiftn in g stra d itio n främ m an d e tan ken att in fö ra allm än na och h eltäckan de rättsp rin cip e r fö r hela sk a d e stå n d so m rå d e t gen om lagstiftn in g slo g igen om relativt sen t, m en sy n es ha b e ro tt p å att in fö ran d et av b ro ttsb alk e n a n sågs ha läm n at ett tom ru m vilket fo rd ra d e allm än na p rin ciper.

den andra rättsregler. I 1 kap. 2 § SkL uppställs en legaldefinition med följande lydelse:

” Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan ekonomisk skada som uppkom­

mer utan samband med att någon lider person- eller sakskada.”

Av särskilt intresse är att denna legaldefinition inte begränsar skadebegreppet så att det avgörande momentet vid bedömningen av om en ren förmögenhetsskada är för handen skulle ligga i vad den skadelidande själv åsamkats för typ av skada.

O m den skadelidandes förlust står i samband med att någon lider person- eller sakskada t ex en helt utanförstående tredjeman, så föreligger inte med den angivna definitionen en ren förmögenhetsskada hos den skadelidande som åsamkats en ren ekonomisk skada. N ågon definition av sådan följdförlust av ekonomisk art som någon lider genom att annan lidit en person- eller sakskada tillhandahåller inte lagen, men det har antagits att man fortsättningsvis skulle kunna bruka det i äldre praxis och doktrin nyttjade uttrycket allmän förmögenhetsskada10. Denna term skulle dock kunna användas som ett samlingsbegrepp för alla ekonomiska skador som inte utgör person- och sakskador.11 I äldre framställningar där ju avsaknaden av den numera förefintli­

ga legaldefinitionen i 1 kap 2 § SkL inte band upp argumentationen på motsvarande sätt som nu är fallet, torde ofta uttrycket allmän förmögenhetsska­

da ha använts på detta sätt.12 Som utvecklats närmare13 reserveras i denna framställning begreppet allmän förmögenhetsskada för sådana ekonomiska skador som varken utgör rena förmögenhetsskador, personskador eller sakska­

dor. Typexempel på detta är vissa sk tredjemansskador, men som kommer att

10Se H e lln er, S k a d e stån d srä tt 4 u pp l. 1985 s. 49. O m d äre m o t fö ljd fö rlu ste n d ra b b a r samma rättssubjekt so m lidit p e rso n - eller sak sk ad an , beteck n as ju även den e rsättn in e so m d ärvid utgår so m p e r so n sk a d e e rsä ttn in e resp ektive sak sk ad ee rsättn in g. Se P ro p 1972:5 s. 576 ff och P ro p 1975:12 s. 20 ff vad gäller p e rso n sk a d e o e g re p p e t och P ro p 1972:5 s. 579 ff vad gäller sak sk ad eb eg re p p e t.

11 Så b ru k a r B e n g tsso n , m fl S k a d estån d (tredje u p p lagan 1985 s. 61) term en. E n ligt den n äm n d a fram ställn in gen sk u lle d e ssu to m b egrep p e t fö rm ö g e n h e tssk ad a kun n a använd as på sam m a sätt och d etta sk u lle även vara gän gse i sk ad estå n d srä tten . T ill d etta kan fin n as anlednin g att ställa sig s k ep tisk . B e g re p p e t fö rm ö g e n h e tssk a d a tord e n ärm ast ha använts som en sam m an fattn in gsterm fö r alla e k o n o m isk a sk a d o r, såle d es även vad vi idag kommit att i svensk rätt kalla p e rso n - och sa k sk a d o r. D e tta är d efin itivt b e grep p e ts h isto risk a u tg å n g sp u n k t och m edan det syn es fin n as ett b eh o v av att sam m an fa tta alla förmögenhetsskador u n d er en term – såled es ob e ro en d e av om de m an ife ste rat sig i n ågo t fy sisk t ia k ttagb art och t o m o b e ro en d e av om de är e rsättn in gsgilla eller ej – fö re falle r d et o n ö d ig t m ed två term er fö r såd an a e k o n o m isk a fö ljd sk a d o r so m ej u tg ö r p e rso n - eller sa k sk a d o r. D e ssu to m fö re falle r det o n ö d ig t att i b e g rep p e t allm än fö rm ö g en h e tssk ad a in k lu d era även rena fö r m ö g e n h e tss k a d o r - v ilk e t d o c k B e n gtsso n m fl a.a. och H elln er, S k a d estån d srä tt (fjärde u p p lagan 1985), s. 49 gö r. D e t finns d äre m o t b eh ov av att ha ett m er precist uttryck fö r såd an a e k o n o m isk a sk a d o r so m vark en u tg ö r rena fö rm ö g e n h e tssk a d o r eller p e rso n - och sak sk ad o r. I d etta arb ete har b e g rep p e t allm än fö rm ö g e n h e tssk ad a använts på ett såd an t sätt.

12Se t ex B ertil B e n g tsso n , O m an sv arsfö rsäk rin g i k on trak tsfö rh ållan d e n I, D en sk ad e stå n d srä ttsli­

ga b ak gru n d e n (U p p sa la 1960), s. 185.

13Se ovan n ot 11.

närmare utvecklas,14 skulle även sådana skador som betecknas som tredjemans- skador i vissa fall lika väl kunna kvalificeras som rena förmögenhetsskador.

Fördelen med att bruka lokutionen allmän förmögenhetsskada på sådant sätt som här sker skulle i så fall vara att ansvaret för denna grupp av skador är helt oberörd av lagstiftaren och därmed helt överlämnad till domstolarna att utveckla ansvarsgränserna för.

Ett problem av särskild natur, är att de skadeståndsrättsliga begreppen även brukas i rent kontraktuella sammanhang såväl i en allmän kontraktuell kontext, som i mera speciella sammanhang, som t ex i försäkringsavtal. De kan då givas särskild innebörd, dvs reduceras till avtalstermer som definieras i det aktuella avtalet eller i allmänna villkor. Man kan visserligen genom avtal fastställa att dessa termer i den aktuella kontraktskontexten skall brukas i överensstämmelse med den skadeståndsrättsliga terminologien. Detta innebär dock inte att man då kan bortse från att det trots allt rör sig om avtalsbegrepp. Denna fråga har betydelse vad gäller ansvaret för rena förmögenhetsskador och uppmärksammas särskilt.15

b. D et allmänna lagtolkningsproblemet. Ett annat förhållande som samman­

hänger med S k L :s karaktär av ramlag gäller frågan hur dess regler skall tillämpas på enskilda skadefall. I denna framställning – som behandlar en rad olika skadesituationer – bygger undersökningen på ett visst skadebegrepp men detta innebär inte ett personligt ställningstagande från författarens sida rörande det lämpliga i att behandla dessa skadeproblem från just denna utgångspunkt.

Tvärtom har redan i framställningens inledning betonats vikten av att analysera ansvaret utifrån skadesituationer, mer än utifrån ett på förhand givet skadebe­

grepp. D et är lagstiftarens suveräna val att anta en rättslig princip som medfört att man analyserar möjligheten att sanktionera förmögenhetskränkningar på helt olikartade rättsområden, utifrån en enda allmängiltig formel, eftersom ansvaret utgår från en enda lagregel. Denna bildar den enda såväl teoretiskt som praktiskt möjliga utgångspunkten för att i svensk rätt analysera en rad varierande skadesituationer. Frågan om denna utgångspunkt är lämplig, eller om andra synsätt vore lämpligare, innebär ett ställningstagande de lege ferenda och behandlas i framställningens avslutande kapitel.

Genom att lagstiftaren beslöt att SkL skulle innehålla en lagreglering av culpanormen vid person- och sakskador ansågs det härmed även nödvändigt att

” ...i en särskild bestämmelse i den nya lagen ta upp motsvarigheten till 6 kap. 1 § första punkten SL till den del lagrummet avser skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada orsakad genom brott.” 16

14Se n edan k ap itel 4.4.5.

15Se n edan k ap ite l 4.4.6.

16P ro p 1972:5 s. 425 f.

Särskilt då man hade valt att införa en specialreglering vid stat och kommuns ansvar vid myndighetsutövning ansågs det föreligga ett direkt behov av ett lätthanterligt uttryck för dessa skador, och då begreppet ren förmögenhetsskada var en nyhet för svensk rätts del, ansågs det dessutom föreligga behov av en uttrycklig definition av detsamma i själva lagtexten.17 Termen ren förmögen­

hetsskada valdes efter ” ...viss förebild i tyskt juridiskt språkbruk” .18 Det bör dock noteras att man i tysk juridisk litteratur även brukar andra likartade uttryck.19

Det var således inte fråga om någon avsiktlig reformtanke som föranledde upptagandet av ansvarsprinciperna vid ren förmögenhetsskada i SkL. Inte heller utformningen av själva ansvarsregeln – varom mera nedan – var uttryck för ett ändamålsavvägande av den art som är bruklig vid modern lagstiftning, dvs en tanke om att just den valda formuleringen skulle vara särskilt lämplig att kodifiera som en materiell skadeståndsregel. Överhuvud får man utgå från att, vilket också propositionens utformning ger vid handen, det snarast var lagtekniska överväganden som fällde avgörandet.20

c. Spärregeln. Själva ansvarsbegränsningsregeln eller vad som i detta arbete kommit att kallas förmögenhetsskyddsspärren återfinns som tidigare nämnts i 2 kap. 4 § SkL och bör liksom legaldefinitionen underkastas ett inledande tolkningsförfarande.

” Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan enligt vad i 1-3 §§ är föreskrivet i fråga om person- och sakskada.”

Den allmänna culparegeln – med de vid person- och sakskador givna begräns­

ningarna att om skadevållaren är underårig eller handlat under inflytande av

17Se P ro p 1972:5 s. 452. S p o ra d isk t to rd e d o ck b e grep p et ren fö rm ö g en h e tssk ad a – fö rm o d ligen u n d er in fly tan d e av u tlä n d sk d o k trin ha b ru k a ts även före S k L . Bertil B e n gtsso n bru k ar b egrep p et i sin redan 1960 p u b licera d e avh an d lin g ” O m a n sv arsfö rsäk rin g i k o n tra k tsfö rh å lla n d e n ” ( del II s.

529). V an ligare to rd e d o c k ha varit att m an , i den m ån m an ö n sk a d e p recisera sin argu m en tation (vad gäller ” g r u p p e n ” allm än n a fö rm ö g e n h e tssk a d o r) istället valde uttry ck et ” d irek t tillfo gad allm än fö rm ö g e n h e tssk a d a ” (se H e lln e r S k a d e stån d srä tt 4 u ppl 1985 s. 49).

,8P ro p 1972:5 s. 452, sam t B e n gtsso n m fl S k ad estån d 3 up p l. 1985 s. 89.

19G e ro ld H e rrm a n n u ttalar t ex i sitt arbete ” Z um N a ch te il d es V e rm ö g e n s” (B e rk e le y -K ö ln e r R e ch tsstu d ie n , 1978) s. 3: ” A ls ’b lo s s ’ o d er ’rein ’ w ird der V erm ö gen ssch ad e n b ezeich n et, den jem an d oh n e v o rh erige V erle tzu n g eines sein er (nach § 823 A b s 1 o d e r 2 B G B ) gesch iitzten R ech te o d e r G iite r e rleid e t.” N o te r a att när talas om ” h a n s” fö rm ö g en h e tssk ad a och inte om ” n åg o n s”

fö rm ö g e n h e tssk ad a . B e g re p p e t ren fö rm ö g en h e tssk ad a använd s såled es här so m tid igare p åp e k ats i vid are b em ärk else än den so m fö lje r av den sv en ska legaldefin ition en i 1 kap. 2 § S k L .

20R ed an i d et sk issa rta d e fö rsla g till en ” lag m ed allm än na b estäm m elser om sk a d e stå n d ” , so m hade fram lagts av sk ad e stå n d sk o m m itté n 1963 ( S O U 1963:33), hade so m lagen s tolfte – och sista – p a ra g ra f fö re slag its en regel av d en n a ty p , d o ck utan att o rd e t ren fö rm ö g en h e tssk ad a då ännu hade in tro d u ce rats. A ven d är såg m an b lo tt ett b eh ov av lagtek n isk k arak tär, n äm ligen att fy lla det to m ru m so m den gam la regeln i 6 k ap. 1 § strafflagen sk u lle k o m m a att läm na efter sig om m an la greglerad e cu lp an o rm e n fö r p e rso n - och sa k sk a d o r. J f r ovan s. 131.

sinnessjukdom eller sinnesslöhet – skall enligt lagens uttryckliga befallning tillämpas när skadevållaren orsakat ren förmögenhetsskada genom brott. I lagtexten gives inga som helst uttryckliga undantag till denna regel. Endast genom studier av lagförarbetena kan regelns rätta innebörd förstås. I specialmo­

tiveringen till stadgandet fastslog D epC :

” Förevarande paragraf får således lika litet som övriga bestämmelser i förslaget läggas till grund för motsatsslut.” 21

Ytterligare tolkningsunderlag får man, om man studerar vad som stadgats i lagens inledning rörande dess allmänna tillämpningsområde. 1 1 kap. 1 § angives följande:

” 1 denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.”

Att det finns särskilda lagbestämmelser såväl i kontraktsrätten som i utom obli­

gatoriska rättsförhållanden, vilka utgår från en reglering som helt avviker från SkL, är värt att notera, men inte förvånande. K öp L innehåller ett regelsystem som huvudsakligen tar sikte på rena förmögenhetskador vad gäller t ex konsekvenser av dröjsmål. Inte heller att man har möjlighet att genom avtalsklausuler sätta de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna ur kraft, t ex genom totala ansvarsfriskrivningar eller beloppsbegränsningar, kan föranleda någon särskild reaktion. Mer anmärkningsvärt är att SkL inte ens gör anspråk på att ge

” ...någon uttömmande reglering av den allmänna skadeståndsrätten.” 22

SkL kan alltså sägas innehålla vissa allmänna skadeståndsrättsliga principer, men den kompletteras i detta hänseende av andra, icke-kodifierade allmänna skadeståndsrättsliga principer, av såväl kontraktuell som utomkontraktuell

21 P ro p 1972:5 s. 568. N å g o n sp ecia lm o tiv erin g till 2 k ap. 4 § S k L finns ej. S kälet härtill är att m an i det till lagråd et rem itterad e fö rsla g e t hade p lacerat den na lagregel i 5 kap. 1 § S k L . L ag rå d e t (a.a. s.

643) fann det d o c k o lä m p lig t att d en n a lagregel in to gs u n ae r k apitelru brik en ” G e m e n sa m m a b e stä m m e lse r” . M otiv e rin ge n var fö lja n d e : ” D e n regel som här ges har em ellertid inte n ärm ast k arak tären av k o m p lette rin g till b e stäm m e lse rn a i de föregåen d e kap itlen ; den är i realiteten en sjä lv stän d ig an sv arsrege l vid sidan av ö v riga regler om ren fö rm ö g en h e tssk ad a och har nära a n k n y tn in g till stad g an d e n a i 2 k ap. och till b estäm m elsen i 3 kap. 1 § .” M an m en ade d ä rfö r att lagen sk u lle vin na i ö v e rsk å d lig h et om m an fly ttad e bestäm m elsen till en helt ny p ara g ra f i an d ra kapitlet.

D e tta a n slö t sig D e p C till, m ed fö rb eh åll fö r n ågra red aktion ella än d rin gar i det av lagråd et u tarb etad e fö rsla ge t. D e tta fö rk la rar v a rfö r sp ecialm o tiv erin gen i p ro p o sitio n e n till 2 k ap. 4 § S k L återfin n s u n d er 5 k ap . 1 S k L . D e tta h isto risk a fö rlo p p är av sto rt in tresse. D e t u tg ö r ett vik tigt in slag i fö rståe lsen fö r h u r lagregeln tillk o m . O m lagråd et t o m hade ställt sig tveksam till om regeringen v erkligen h ade h aft fö r av sik t att fö re slå en självständig an svarsregel fö r rena fö rm ö g e n h e tsk a d o r, ty d e r d etta i vart fall p å att problemet ren fö rm ö g e n h e tssk ad a inte hade p en etrerats särsk ilt in gående vid lagstiftn in gen s bered an d e.

22P ro p 1972:5 s. 448.

natur. I avtalsrättsligt hänseeende kompletteras lagen inte bara av de ovan nämnda reglerna i uttrycklig lag (som t ex K öpL), utan även av oskriven sedvanerätt och andra liknande grundsatser. I detta sammanhang är värt att notera ett annat centralt förarbetsuttalande. D epC noterar nämligen beträffande de avtalsrättsliga skadeståndsreglerna:

” Regler eller grundsatser av detta slag kan ha en ... verkan också i situationer där något avtal inte föreligger men som uppvisar kontraktsliknande drag.” 23

Eftersom utgångspunkten i kontraktsförhållanden är den motsatta mot vad som stadgas i 2 kap. 4 § SkL, dvs att man normalt blir skadeståndsskyldig ” ... oftast vid vållande, studom även utan...” ,24 så kan således ansvaret för rena förmögen­

hetsskador komma att utvidgas i betydande utsträckning, om man finner sig kunna ” kvalificera” rättsförhållandet mellan parterna som kontraktsrättsligt eller kontraktsliknande. Å andra sidan skulle man kunna lägga det ovan givna förarbetsuttalandet till grund för ett antagande om att ett avstående från att överhuvudtaget kvalificera rättsförhållandet mellan parterna som kontrakts­

rättsligt eller utom obligatoriskt skulle vara möjligt i de tveksamma gränsfallen, eftersom lagstiftaren givit rättstillämpningen möjlighet att ålägga ansvar på kontraktsrättslig grund, samtidigt som lagstiftaren inte heller lagt hinder i vägen för en fortsatt rättsutveckling vad gäller ansvaret för rena förmögenhetsskador på utom obligatorisk grund. Till problemet om förhållandet mellan ansvarsreg- ler i kontrakts- och utomobligatoriska förhållanden finns anledning att återkomma i framställningens andra del. En annan sak är att den stränghet varmed den rättspositivistiska grundsynen har präglat den utomobligatoriska skadeståndsrätten inte synes ha någon motsvarighet inom den kontraktuella skadeståndsrätten. H är tillåts allmänna rättsprinciper och sedvanerättsliga grundsatser utan stöd i lag att spela en betydande roll. Den frihet som tillerkännes domstolarna att mer flexibelt tillämpa den allmänna culparegeln i kontraktsrätten framstår som en rättspolitisk inkonsekvens i förhållande till den eljest rådande rättspositivismen.

d. Konsekvenser av lagskrivningstekniken. Vilken betydelse kan det då tänkas ha att lagstiftaren fastslagit a) att andra regler gäller i kontraktsförhållanden, b) att gränsen mellan kontraktsförhållanden och utomobligatoriska förhållanden i detta sammanhang inte får läggas till grund för en skarp åtskillnad i ansvarets utsträckning, c) att spärregeln i 2 kap. 4 § SkL inte får läggas till grund för motsatsslut? En sak står klar, nämligen att 2 kap. 4 § SkL ej var avsedd att uppfattas som en spärregel i ordets ” egentliga” bemärkelse. Det har tidigare

23P ro p 1972:5 s. 448. D e tta fö ra rb etsu tta lan d e har särsk ild b e ty d else fö r b ed öm n in gen av de sk k v asik o n tra k tu e lla a n sv arsp ro b le m so m an aly seras i fram ställn in gen s andra h u vud avd eln in g.

24H e lln er, S k a d e stån d srä tt (fjärd e up p lagan 1985), s. 61.

In document REN FÖRMÖGENHETS- SKADA (Sider 141-163)