Närmare om begreppsbildningens och systematikens betydelsebetydelse

4.4.1 Allmänt

En problemställning som nära sammanhänger med de i föregående avsnitt behandlade lagtolkningsfrågorna är den skadeståndsrättsliga begreppsbildning­

ens och systematikens betydelse. En påfallande viktig förändring i den skadeståndsrättsliga argumentationen var övergången från en diskussion präg­

lad av frågan om vilka förmögenhetsintressen som skyddas samt hur de skyddas, till en diskussion där skadans yttre manifestation ställdes i förgrunden.

Den äldre diskussionen koncentrerade sig på förmögenhetsskadebegreppet i allmänhet, och därmed analyserades skadeståndsproblemen oberoende av om det förelåg ett kontraktsförhållande eller ej, samt oberoende av om skadan helt eller delvis manifesterat sig i något fysiskt iakttagbart. Övergången till en analys utifrån om skadan var fysiskt iakttagbar t ex i form av en personskada, men oberoende av den mellan skadevållaren och den skadelidande föreliggande

83J f r till frågan om b ro tte n s sk y d d sin tre sse , H e u m an M ålsägan d e s. 46 ff.

rättsliga relationens karaktär,84 kom att ge upphov till speciella problem .85 N är dessutom den allmänna skadeståndsdiskussionen kom att få en mer socialt präglad inriktning, där argumentationen koncentrerades till hur individen skulle kunna skyddas mot förluster vid fysiska skador, blev intresset centrerat till personskadebegreppet. För att kunna leva upp till de krav som den nya socialt inriktade personskaderätten ställde, blev det nödvändigt att i den juridiska argumentationen gå utanför det klassiska förmögenhetsskadebegreppet, då koncentrationen till individens fysiska integritet också innebar större uppmärk­

samhet för frågan om möjligheten att få ersättning för ideella värden, såsom sveda och värk. Samtidigt som bruket av person- och sakskadebegreppen således möjliggjorde en koncentration dels till den fysiska kränkningen, dels till andra värden än de rent ekonomiska, medförde detta begreppsmässiga avgränsnings- problem.

Väljer man en uppdelning på fysiska och icke-fysiska skadetyper ställs man inför ett säreget problem. Eftersom förmögenhetsskadebegreppet kvarstår som en given storhet inom ramen för den nya begreppsbildningen, kan det inte sällan vara svårt att avgöra om en viss förmögenhetsskada är en person-, sak- eller annan förmögenhetsskada. Frågan blir därför om den svenska skadeståndsrätten numera får anses bygga på att man kan göra en sådan preliminär kvalifikation av skadesituationen i alla lägen. Först när denna kvalifikation ägt rum, skulle lagen med detta betraktelsesätt ange hur mycket som skall ersättas, om jämkning skall ske och i så fall med hur mycket. I de allra flesta fallen är nu detta inget problem.

Ersättningen för en förlorad arm är lika säkert en personskadeersättning som stilleståndsersättningen vid en skada på bilen är en sakskadeersättning. Femte kapitlet i SkL har rättstekniskt konstruerats så, att man anger vilken ersättning den skadelidande har rätt till vid person- respektive sakskada. Däremot gives ingen definition i lagtexten på vad som utgör person- respektive sakskada.

Endast ren förmögenhetsskada är – som tidigare berörts – legalt definierad. H ur

84J f r ovan k apitel 2.4 .4 , d är m an utifrån Ju l. L asse n s an alys av två rättsfall (U fR 1901.292 och U fR 1911.267) ty d lig t kan iaktta att rättsstrid igh e tslo k u tio n e n ställs i centrum , m edan varken partsrela- tion en eller sk ad an s k ara k tär sy n es ha n ågon bety d else. E tt m od ern t exem pel på en likn an de fö rsk ju tn in g m en i annan riktn in g, är den u n d er kapitel 1.5 ovan b e rö rd a betyd elsen av att m an i offen tlig v erk sam h et vid sk ad estå n d sa n aly se n u tgår från lok u tion en ” vid m y n d ig h e tsu tö v n in g ” , vilket g ö r att en och sam m a sk ad esitu a tio n kan k o m m a att an alyseras på ett avvikan de sätt om den b e d ö m s ha in träffat i p riv aträ ttslig verksam h et. Se t ex de i kapitel 1.5 not 37 b e rö rd a fallen av an svar vid offen tlig in fo rm a tio n sfö rm e d lin g .

85D en äldre d isk u ssio n e n rö rd e i h ö g grad sk ad eb eg re p p e ts e k o n o m isk a sida. V ilka fö rm ö gen h e ts- in tressen so m sk y d d a d e s b e stä m d e s ob e ro en d e av u p p d eln in gen i p erson - och sak sk ad o r. D en te o re tisk a an alysen var a b stra k t och o fta filo so fisk till sin karaktär. D en gällde kau salsam m an h an g och v ärd e an aly ser. Se o m den äldre d isk u ssio n en , H a n s-Jo a c h im M erten s ” D e r b e g riff des V e rm ö g en ssch a d e n s im B iirgerlich en R e ch t” (Stu ttgart 1967) sam t B rigitte K eu k , ” V erm ö gen ssch a-den und In te re sse ” (B o n n 1972). D e n n a d isk u ssio n – in spirerad bl a av M om m se n s Z u r L eh re von d em In teresse från 1855 – to rd e ha haft ett b ety d an d e in fly tan de på det sätt v arpå sk ad e stå n d sa n sv a ­ ret u tfo rm a d e s i B G B .

därför gränsdragningen skall ske i tveksamma fall har överlämnats till praxis.86 En viktig anvisning gives dock i förarbetena till SkL, nämligen

” ...att vid sakskada utgår ersättning inte bara för det förmögenhetsvärde som går förlorat till följd av att ett föremål skadas och för direkta utgifter eller kostnader med anledning av skadefallet utan också för sådan förmögenhetsförlust som utgör följdskada i förhållande till den primära sakskadan, såsom t ex förlust av inkomst av rörelse vid skada på maskiner e.d.” 87

Det påpekas även att dylika följdförluster till personskador är ersättningsgilla på motsvarande sätt.88 I den mån man språkligt väljer att beteckna sådan ersättning som gives vid inkomstbortfall som person- respektive sakskada är då mer en smaksak. Det viktiga är att det är den fysiska skadans ekonomiska följder89 som är det ersättningsgrundande intresset. Detta säger inget om hur den grundläg­

gande gränsdragningen skall ske i tveksamma fall.

Man kan tänka sig flera tänkbara sätt att nalkas dessa problem. Ett sätt är att man avstår från att i de tveksamma gränsfallen överhuvud kvalificera en viss skada som person- sak- eller annan förmögenhetsskada, och istället väljer att oberoende härav pröva om culpanormen kan tillämpas på den aktuella skadesituationen. Särskilda problem kan dock följa i den mån några för de olika skadetyperna specifika förutsättningarna för jämkning eller identifikation skall tillämpas. Härvid har man att ta ställning till om lagstiftningen givit de dömande organen en frihet i detta hänseende. En annan sak är att man sällan finner stöd i rättspraxis för att domstolen i det enskilda fallet skulle, utifrån den aktuella skadesituationen, via ett konstaterande av att en viss skadetyp är för handen, nå fram till slutsatsen att culpanormen är tillämplig. Åtminstone i äldre praxis torde stöd finnas för antaganden om att man inte via skadetypen som mellanled sökt sig fram till slutsatsen att den allmänna culpanormen är tillämplig. Att då i efterhand ta ställning i denna fråga kan lätt medföra att man läser in ett intentionsdjup i avgörandet som förmodligen saknas.90

En variant på det ovan anförda, är att man även fortsättningsvis underlåter att ta ställning till skadetypen. Eftersom lagstiftaren inte infört någon absolut

86Se P ro p 1972:5 s. 576 och s. 578 ff.

87P ro p 1972:5 s. 578 f. J f r även Bertil B e n gtsso n , M iljö sk ad e lage n och osk riv n a sk ad estå n d sg ru n d - satser, i F e stsk rift till S veriges A d v o k a tsa m fu n d 1987 s. 79 ff (se s. 102 ff).

88A .a. s. 579.

89A ven grän sd ragn in ge n m ellan e k o n o m isk sk ad a och ick e -ek o n o m isk sk ad a förefaller ej sy n n e rli­

gen klar. R en t te o re tisk t kan sjä lv k la rt d essa b ägge sk ad e ty p e r ej sam m an b lan d as, m en i p rak tik en rår m an t ex vid b e d ö m n in g av d o m sto la rn a s e rsättn in gsp rin cipe r vid ärek rän k n in g vara v aksam . R eellt finns det säk ert vissa grän sd rag n in gsp ro b le m m ellan d essa bägge sk ad ety p er. J f r härtill H e n ry U ssin g , H v ilk e arter af sk ad e skal e rsta tte s? i S v JT 1941 s. 741 ff, särsk ilt s. 748 sam t Strahl, O m rekvisiten sk ad a och vin nin g vid fö rm ö g en h e tsb ro tte n (Sthlm 1948) s. 22 n ot 1.

90D e tta p ro b le m beh an d las n ärm are i sam b an d m ed gen om gån gen av rättsp raxis. Se nedan kapitel fem . Ä ven an alysen av m o d e rn are rättsp ra x is m åste ske m ed b ety d an d e försik tigh et.

spärregel genom 2 kap. 4 § SkL vad gäller ansvaret för andra skador än person­

eller sakskador, kan de dömande organen vid den rent rättstillämpande verksamheten således avstå från att ta ställning till frågan vilken skadetyp som är för handen. Detta kan vara klokt eftersom riskerna är påfallande att, om man från yttre kriterier försöker fastställa vad en viss skada ” verkligen” är, man fastnar i rena hårklyverier.

De dömande organens verksamhet skiljer sig härvidlag från de tolkningstvis- ter som kan uppstå när man tillämpar en ansvarsförsäkrings villkor. I den mån – vilket ofta är fallet – tillämpliga försäkringsvillkor utesluter ansvar för ren förmögenhetsskada eller endast täcker skador som orsakats genom brott, måste de rättstillämpande organen först ta ställning till frågan om det rör sig om t ex sakskada eller ren förmögenhetsskada. Detta gäller även om försäkringsvillko- ren skulle innehålla den allmänna anvisningen att skadebegreppen skall förstås i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer. Skälet härtill är att man oberoende av denna hänvisning, har att göra med en avtalstolkningsfråga. Man kan i detta sammanhang s a s inte komma runt kvalifikationsproblemet.91

Skulle man finna stöd för ett antagande om att domstolen i ett visst fall avsiktligt underlåtit att kvalificera en viss skada enligt skadeståndslagens schema och fallet dessutom är tveksamt, bör man vara särskilt försiktig med att i efterhand läsa in vad det kan tänkas röra sig om för typ av skada. I vart fall bör detta antagas gälla om man härigenom vill tillhandahålla allmänna karaktäristis­

ka drag för en viss skadetyp. Från lagtolkningens utgångspunkt torde man göra sig skyldig till ett felslut besläktat med vad som nyss beskrevs rörande bristande intentionsdjup vid rättsfallstolkningen, eftersom lagstiftaren inte tillhandahållit skadetyperna som underlag för avgränsning av skadeståndsansvarets omfatt­

ning. I detta fall saknar visserligen inte domen intentionsdjup, då den (kanske t o m avsiktligen) är skriven på sådant sätt att den inte binder upp rättstillämp­

ningen vid en viss skadetyp, men får istället en rättsverkan som är begränsad till en viss skadesituation.

Den ” alternativa” metoden, som således innebär att man som en primärfråga först söker kvalificera den enskilda skadesituationen utifrån frågan om det rör sig om en person-, sak- eller allmän förmögenhetsskada, torde från lagtolk- ningsmässiga utgångspunkter vara korrekt såtillvida som lagen ger intryck av att alla förmögenhetsskador verkligen skulle kunna kvalificeras enligt det schema

91 Se H e lln er, S k a d e stån d srä tt, 4 u ppl. 1985 s. 69 f sam t den s. F ö rsä k rin g srä tt, 2 uppl (L u n d 1965), s.

399 f. T ill den fö rsäk rin g srättslig a p ro b le m atik e n åte rk o m m e r fram ställn in gen nedan i kapitel 4.4.6.

som lagen tillhandahållit.92 Detta kvalifikationsförfarande kan emellertid tänkas tillgå på olika sätt.

Som en märklig hybrid framträder 1 kap. 3 § SkL, eftersom detta lagrum går tvärs genom den gängse systematiken. D är stadgas att de skador som uppstår vid vissa i lagrummet uppräknade brott skall från skadeståndsrättslig synvinkel behandlas som om de vore personskador, eftersom det anges i nämnda lagrum att principerna om skyldighet att ersätta personskada skall tillämpas i dessa fall.

Låt oss nu söka fastställa hur man kan tänkas gå till väga vid en bedömning av hur en viss enskild svårbedömbar förmögenhetsskada skall uppfattas utifrån de av lagen beskrivna skadetyperna.

Man kan tänkas utgå från rent yttre kriterier på vad som utgör en fysisk skada, eller så kan man välja att analysera den ekonomiska förlustens funktionella sam band med ett visst objekt. En ytterligare möjlighet, som sällan får antagas bli öppet redovisad (i den mån den tillämpas), är att man beroende av om en skada skall anses ersättningsberättigad eller ej, därefter bestämmer sig för att kvalificera den som en viss skadetyp.93 I realiteten blir det ofta fråga om att söka kvalificera vissa rena förmögenhetsskador som sakskador, fö r att denna väg slippa förklara varför den för rena förmögenhetsskador givna huvudregeln inte skall tillämpas i detta fall. Rent allmänt bör man säkert undvika denna metod.

Den kan antagas leda till fiktioner och rena fantasikonstruktioner, som i sin tur ger upphov till ytterligare tolkningsproblem i andra fall. H är kan man anta förhandenvaron av ett generellt skadeståndsrättsligt problem. Detta kan uttryckas på följande sätt; framhävandet av förmögenhetsskadeinslaget i begrepp som person-, sak-, allmän eller ren förmögenhetsskada innebär fördelar för de typiska eller klart avgränsade fallen, när man vill anta ett mer förfinat ansvarssystem. För gränsfallen och andra tveksamma fall, kan denna kvalifika­

tion ge upphov till stötande resultat. För att rädda den rådande systematiken kvalificeras skadan efter hur man anser att skadeståndsansvaret bör vara i ett

92T id ig a re har k ritise rats den u p p fattn in ge n att ren fö rm ö g en h e tssk ad a blo tt sku lle vara att anse so m en fo rm av allm än fö rm ö g e n h e tssk a d a och d å reserverades begrep p et allm än fö rm ö g en h e tssk ad a till att avse en ” fjä r d e ” e rsä ttn in gsgill fö rm ö g e n h e tssk a d e ty p . L ag rå d e ts b eskrivn in g av den na sk ad ety p (p ro p 1972:5 s. 628.) är em ellertid tveksam ej b lo tt av detta skäl. D ä r an fö rs n äm ligen : ” In om den fö re slag n a lagen s tillä m p n in g so m råd e kan allm än fö rm ö g en h e tssk ad a e rsättas i fö ljan d e fall, n äm ligen d els n är den d ra b b a r n ågon so m fö ljd sk a d a till p erso n - eller sak sk ad a som han lid it...d e ls n är n ågon blivit d ö d a d och den , so m enligt d en n a lag har rätt till un derhåll av h on om till fö ljd av d ö d sfa lle t k o m m e r att sak n a e rfo rd e rlig t u n d erh å ll...d e ls slutligen när fråga är om ren fö rm ö g e n ­ h e tssk a d a gen om b r o tt...” . D e tta in n ebär att en viss form av sk ad eersättn in g vid p e rso n sk a d a skulle anses u tg ö ra p e rso n sk a d e e rsä ttn in g, m edan en annan sku lle u tgöra allm än fö rm ö gen h e tssk ad e er- sättn in g.

93M an an a ly se ra r i ett såd an t fall inte sk ad ety p en utan sk ad esitu atio n e n och i den m ån m an fastn ar fö r att sk ad an skall ersättas b e teck n as den so m sak sk ad a. V äljer m an att anse att sk ad an inte skall vara ersättn in gsgill b e teck n ar m an den so m ren fö rm ö g en h e tssk ad a . A tt på detta sätt använda sk ad e ty p e rn a so m en slag s ” s lu s s ” fö re falle r helt fö rk a stlig t eftersom m an inte red o v isar den rättsliga a rgu m e n tatio n i fo rm av t ex aktu ella im m u n ite tsfak to re r som p åverk at a n sv arsb ed ö m n in gen . J f r n edan n ot 100.

sådant fall. Väljer man i stället att för dessa tveksamma fall bortse från skadebegreppssystematiken och i stället utvecklar särskilda regler för de skilda skadesituationerna, undviker man att applicera olämpliga ansvarslösningar samt förhindras att lockas in i fiktionernas värd.94 Det rör sig här om ett likartat kvalifikationsproblem, som när man först analyserar om ett rättsförhållande mellan skadevållare och skadelidande skall ses som kontraktuellt eller utomobli- gatoriskt och därefter avgör om det är de kontraktsrättsliga eller de utomobliga- toriska ansvarsreglerna som skall tillämpas.95 Även här ligger det nära till hands att tillgripa lösningar som bygger på rena fiktioner, för att komma tillrätta med de systematiska problem som följer när man väl kommit till insikt om att vissa ansvarsregler förefaller mer ändamålsenliga än andra, men att det kan vara svårt att bedöma det förevarande rättsförhållandet per se på sådant sätt som fordras, för att dessa regler skall vara tillämpliga.

4.4.2 Avgränsningen mellan personskada och ren förmögenhetsskada Att det mellan personskadorna och de rena förmögenhetsskadorna skulle kunna föreligga gränsfall av mer svårbestämbar art kan förefalla långsökt, men redan de kortfattade motiven till SkL, ger en del riktlinjer för bedömningen. Rent historiskt finns gränsdragningsproblem som är betingade av den gamla uppdel­

ningen i integritets- och icke-integritetskränkningar.96

Lika med skadeståndskommittén fann D epC vid SkL:s tillkomst att

” ...psykisk chock utan ...men [i övrigt] bör jämställas med fall av kroppsskada och att i vissa fall ett frihetsberövande kan vara att analogivis jämställa med kroppsskada även om den drabbade inte har tillfogats någon kroppsskada. Personskada föreligger också när någons psykiska hälsa har skadats genom ärekränkning e.d.” 97

Det synes som om önskan att öppna möjligheten för att erhålla ideell skadeersättning föranlett detta uttalande. Frihetsberövande kan ju ofta medföra rena förmögenhetsskador liksom även ärekränkning.98 Med de anvisningar som lagstiftaren givit, har i realiteten kravet på fysisk effekt som yttre tecken på att

94E n såd an m eto d sy n es A e e ll fö re sp rå k a . D en n e h ävdar t ex att då fråga är om cu lpaan svaret ” ...fö r tillfo gan d e av e k o n o m isk sk ad a gen om an grep p på annans egen d om , skulle m an d o ck istället kun na u p p ställa en en d a, gru n d lä g g an d e cu lparegel m ed ett vidare tilläm p n in gsom råd e än vanliga s a k s k a d o r .” Se F e stsk rift till Ja n H e lln er s. 44.

95D e n n a fråga å te rk o m m e r i sam b an d m ed analysen av det sk kvasik on trak tu ella ansvaret i av h an d lin gen s an d ra del.

96J f r den b e ty d else so m d isk u ssio n e n i d an sk rätt har haft på den sven ska rättsutvecklin g. Se ovan kapitel 2.4 sam t nedan kapitel 3.6.

97P ro p 1972:5 s. 576. J f r d isk u ssio n en ovan angåen de b ety d else av 1 kap. 3 § S k L .

98S o m k o m m e r att fram gå längre fram i d etta arbete är ärekrän kn in g överh uvud en fö r sk ad estå n d srä tten sv årb e m ästrad b ro ttsty p . J f r d isk u ssio n en nedan i kapitel 5.4 röran de rättsfallen N J A 1962 s. 31 sam t N J A 1936 s. 207.

det föreligger en personskada eftergivits. Överhuvud kan man inte uppställa något krav på fysiskt åsamkande. Tvärtom angives uttryckligen att ” ...person­

skada som tillfogas någon på annat sätt än genom fysiska medel, t. ex. genom oaktsamma uttalanden...” 99 skall likställas med fysiskt åsamkade personskador.

H ur ansvaret i dessa fall skall avgränsas angives ej. Det kan knappast antagas att enbart orsakande av personskada genom sådant vilseledande som i och för sig ligger i farans riktning alltid grundar skadestånd med stöd av nämnda lagregel och förarbetsuttalanden. Det får tvärtom antagas att det finns situationer då ansvar är uteslutet.100

Även fysiskt åsamkade skador kan ge upphov till tveksamhet vad gäller val av terminologi. Påverkan på miljön är ett sådant fall. Här kan vara fråga om förgiftning

” ...genom förtäring eller inandning av giftiga ämnen liksom s.k strålningsskador orsakade genom bestrålning från radioaktiva substanser...” .101

D essa fall är enligt förarbetena ” ...otvivelaktigt...att hänföra till personskada.” 102 I samband med en genomgång av miljöskadelagen (1986:225) uttalar H ellner103 att vid tillämpningen av denna lag är avgränsningen av begreppet ren förmögenhetsskada ” i viss mån” beroende av hur man fastställer vad som utgör personskada.104 Svårigheten att fastställa gränsdragningen mellan olika skadefall framgår här tydligt av miljöskadelagens motiv. H är uttalas nämligen att den som lidit skada genom ” tillfälligt buller” kan tänkas få ersättning av fastighetsägaren för ren förmögenhetsskada.105 I linje med detta

" P r o p 1972:5 s. 454.

100I avh an d ligen s an d ra del sk all an aly seras ett antal im m u n ite tsfak to re r, dit bl a k o m m e r att h än fö ras vad so m i den na fram ställn in g ben äm n ts ” m assm e d iafak to rn ” . D e t rör sig om friståen de ä n d am å lsin rik tad e argu m en t so m m ed fö r att sk ad estå n d sa n sv a r inte kan u tkrävas. R isken fö r att sk ad an sp rid s till en sto r krets sk ad elid a n d e är ett såd an t argu m en t, ett annat är inverkan av eget risk tagan d e p å den sk ad elid a n d e s sid a, sam t sk ad evållaren s rätt att göra rent su b jek tiv a b e d ö m ­ n ingar.

101 Se P ro p 1972:5 s. 576. E tt in tressan t fall är b u lle rsk ad o r. B u ller kan vara en olägen h et so m kan ge u p p h o v till p e rso n sk a d a t ex n ed satt h örsel, vilken i sin tur leder till t ex in k o m stb o rtfall. E m ellertid kan bu ller ge u p p h o v till att en fastigh et m in sk ar i värd e, eftersom de som v istas på d en sam m a risk e rar fram tid a n ö rse lsk a d o r. D e n fö rlu st som fastigh etsägaren gö r när fastigh eten s värd e sju n k e r kan d o ck k n a p p ast b e trak tas so m en p e rso n sk a d a , inte ens sedan väl b u llersk ad a k o n staterats hos de in divid er so m v istats på fastigh eten . F rå g a m åste i så fall vara antingen om sak sk ad a eller ren fö rm ö g e n h e tssk ad a . J f r B ertil B e n gtsso n , i F e stsk rift till Sveriges A d v o k atsa m fu n d 1987 s. 103 f.

,02A .a. s. 576.

103Se S u p p lem e n t till 4 :e u p p lagan av S k a d estån d srä tt, S to ck h o lm 1987, s. 15.

104F rå g an om b e g rep p e t ren fö rm ö g e n h e tssk ad a enligt sk ad estå n d srä ttslig speciallagstiftn in g d isk u te ras n edan i k apitel 4.4.4.

105P ro p . 19 8 5 /8 6 :8 3 s. 27. J f r även a.a. s. 45 d är ” p sy k isk a im m issio n e r” so m o rsa k ar e k o n o m isk a fö rlu ste r b e sk riv s so m rena fö rm ö g e n h e tssk a d o r. S om exem pel på ” p sy k isk a im m issio n er” an förs

” ...den o ro so m m än n isk o r so m b o r intill en sp rä n g ä m n e sfab rik k an k än n a.” D en n a o ro kan n äm ligen ” ...led a till att k rin gliggan d e fastigh eter sju n k e r i v ä rd e ” . J f r H e lln er Su p p lem en t s. 15 sam t A n d e rs E rik sso n , R ätten till sk ad estå n d vid m iljö sk a d o r (Sthlm 1986), s. 49.