Diskussionen om ansvaret för rena

förmögenhetsskador i omedelbar anslutning till införandet av skadeståndslagen

Hittills har betydelsen av tillkomsten av SkL för frågan om ansvaret vid rena förm ögenhetsskador endast berörts i korthet och då i samband med att andra drag hos den sökta utvecklingslinjen avhandlats. I detta avsnitt är syftet att försöka mer i detalj skärskåda hur man vid utarbetandet av SkL synes ha uppfattat ansvarsbegränsningsprinciperna vid ren förmögenhetsskada. Relevan­

ta frågor är t ex vilken vikt man fäste vid skadetypen ren förmögenhetsskada och vilka argument som anfördes för att kodifiera den svenska spärregeln. H är skall intresset koncentreras till frågan om omfattningen av det stöd som den aktuella spärregeln åtnjöt i gällande rätt när man upphöjde densamma till lagregel.

Bedömningen av dessa frågor måste ske i nära anslutning till analysen nedan i kapitel fyra av begreppsbildningen. Medan detta avsnitt från m etodologisk utgångspunkt kan beskrivas som rättsgenetiskt, eftersom syftet med en analys av kommittébetänkanden och annat sådant material, är att genom det undersökta materialet ytterligare berika kunskaperna om hur utvecklingen av de aktuella ansvarsreglerna skett, behandlas däremot i kapitel fyra begreppsbildningen ur en mer renodlad rättsdogmatisk synvinkel. Där är syftet begränsat till att fastställa omfånget av spärregeln i 2 kap. 4 § SkL enligt gällande rätt.

Det har tidigare inskärpts att det är ett utmärkande drag hos det skadestånds­

rättsliga regelsystemet på det utomobligatoriska området att reglerna rörande personskada kommit att tillmätas stor vikt.145 Även sådana regler som uppfattats som allmängiltiga, torde i viss utsträckning, ha utformats med utgångspunkt från problem betingade av personskadornas särskilda krav.

Redan i Ivar Strahls grundläggande skadeståndsrättsliga undersökning som publicerades 1950, kan man tydligt avläsa hur i första hand personskadorna och i andra hand – och i betydligt mindre utsträckning – sakskadorna har dominerat det rättsliga tänkandet inom denna disciplin.146 Endast i ringa utsträckning

144J f r k apitel 3.3 an gåen de W in ro th s egen in ställn in g till k o p p lin ge n till kravet på b ro ttslig gärn in g vid rena fö rm ö g e n h e tssk a d o r, so m en sk a d e stå n d srä ttslig ” sp ärre g e l” . Se vidare kapitel fem röran de rättsp ra x is.

145D e tta u ttalan d e to rd e gälla ej b lo tt fö r sven sk rätt, utan har allm än giltighet. Se fö r a n g lo -am erik a n sk rätts d el; B ru ce F eld th u se n , E c o n o m ic N e g lig e n ce (T o ro n to 1984), s. 8 ff.

146Se S O U 1950:16, F ö rb e re d a n d e u tre d n in g angåen de lagstiftn in g på sk a d estå n d srä tten s om råd e.

berörs här andra skadetyper.147 Det är anmärkningsvärt att när väl dessa problem tangeras, Strahl inte ger klart besked om förevaron av en svensk spärregel, där ansvaret för ren förmögenhetsskada är kopplat till brottsliga gärningar.148 Förhållandena jäm förs dock med dansk och norsk rätt och det noteras därvid beträffande rättsläget i dessa länder:

” Rättspraxis är emellertid mera benägen än i Sverige att utdöma ersättning utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse, förutsatt att vållande ligger den skadeståndsskyldige till last.

Såsom grund för ersättningsansvar pläga åberopas överväganden om den ifrågavarande handlingens farlighet eller skadlighet för intressen som rättsordningen anses böra skydda.” 149

Det vid samma tidpunkt i Danmark – av Henry Ussing utgivna arbetet –

” N ordisk lovgivning om erstatningsansvar” innehåller ånyo ett exempel på hur den svenska rättens inställning uppfattats från danskt perspektiv.

” 1 Sverige synes domstolene derimod at viere utilbojelige at pålargge erstatningsansvar for anden skade end person- og tingsskade, når de ikke kan finde ialfald nogen stotte derfor i lovgivning eller retspraksis.” 150

Det är sålunda i huvudsak den rättspositivistiska grundsynen,151 med krav på lagstöd för att utdöma skadestånd, som är det dominerande betraktelsesättet, däremot skjuts inte kravet på brottslig gärning i förgrunden som någon huvudregel. Frågan anses dock perifer, eftersom det huvudsakligen är sociala synpunkter som upptar intresset, samt möjligheterna att övergå från skade­

ståndsrättsligt orienterade regler till mer försäkringsrättsligt. Det är nu det ersättningsrättsliga betraktelsesättet grundläggs och personskadorna står helt naturligt i centrum .152

Under det nordiska juristmötet i Reykjavik år 1960 diskuterades behovet av en gemensam nordisk skadeståndslag. G östa Walin lade fram ett förslag till hur en sådan borde utformas. Eftersom han fann det lämpligt att begränsa diskussionen till frågan om culpanormens tillämpning vid

integritetskränkning-147A .a. s. 31.

,48T v ä rto m u ttalas att tro ts fö re k o m ste n av stra ffb u d så kan m an inte alltid erhålla sk ad estån d varvid p rin cipen om sk y d d a d e in tressen an fö rs. V idare an ty d s att det såväl genom an alogier från andra lagb u d som m ed stö d av k o n tra k tsrättslig a sy n p u n k te r det ” ....k u n n a ...fö ran le d a , att ersättn in g u td ö m es utan stö d av u ttry ck lig a la g b e stä m m e lser” . Se a.a. s. 31 f.

,49A .a. s. 32.

150N o r d is k lovgivn in g om e rstatn in gsan sv ar. B etam k n in g afg. af H e n ry U ssin g sam t in dstillin g fra d elegered e fo r D a n m a rk , N o r g e o g Sverige. K ob en h avn 1950. s. 11.

151 J f r ovan kapitel 3.2.

152En m ed rena fö rm ö g e n h e tssk a d o r b esläk tad frågeställn in g, n äm ligen ansvaret fö r stat och k o m m u n , rön er d o ck även en b e ty d an d e u p p m ärk sam h e t, m ärkligt n og utan att m an sam tid igt tar up p det fak tu m att d essa till sin n atur o fta st är rena fö rm ö g e n h e tssk ad o r och d ärm ed m ed fö r p ro b le m kn u tn a till den na sk ad ety p .

ar, kom även här den principiella diskussionen rörande rena förmögenhetsska­

dor i bakgrunden. Walin uttrycker sig dock på ett sätt som vid beaktande av den fortsatta utvecklingen i Sverige är ägnad att förvåna:

” Det nuvarande 6 kap. svenska strafflagen gäller enligt ordalagen endast skadestånd på grund av brott, men där givna bestämmelser tillämpas analogivis... En ny lag torde visserligen ej böra göras tillämplig annat än på utomobligatoriska förhållanden men bör ej begränsas till brottsliga handlingar. Det må påpekas, att den svenska lagen för närvarande till synes ger en ovillkorlig rätt till ersättning för skada till följd av brott. Denna regel kan emellertid enligt vad som är erkänt i både doktrin och praxis icke upprätthållas. Det torde innebära en förbättring, att bundenheten till brott får bortfalla och att man hos oss, liksom i Danmark och Norge, blir friare ställd än nu.” 153

Eftersom resonemanget synbarligen endast tar sikte på integritetskränkningar, framstår det som märkligt. Rättspositivismen blommar i sådan utsträckning att det knappast kan ifrågasättas annat än att läsaren får intrycket av att man i Sverige överhuvud endast genom försiktiga analogier kan tillåta sig att åsidosätta kravet på brottslig gärning. Möjligen avser Walin att man tidigare enbart hade funderat över att införa legala skadeståndsregler för brott, om än modernare än de som fanns i 1864 års strafflag och därefter förkastat denna idé. Det har tidigare påpekats att det synsätt som utgick från att 1864 års strafflagsbestämmelser skulle utgöra en reminiscens av en forntida koppling mellan brott och skadestånd snarare är en rättspositivistisk efterhandskonstruktion.154 Redan före tillkomsten av 1864 års strafflag hade ju denna boskillnad ägt rum! Även om lagen ej borde behandla rättsstridighetsproblematiken menade Walin att det skulle vara

” ...tvivelsutan välgörande, om motiven kunde redovisa ett positivt resultat av den nordiska diskussionen i berörda hänseenden.” 1:>5

Även här kan Walin kosta på sig ett anmärkningsvärt uttalande:

” Det förefaller t.ex som om den härskande åskådningen i Sverige icke till sitt resultat skulle skilja sig alltför mycket från den nordiska rättsstridighetslära, vilken i stort synes ha vunnit anslutning i Danmark och N orge.” 156

I den mån Walins uppfattning bygger på några mer ingående studier av lärans betydelse i Sverige än de som tidigare här redovisats,157 kan man sluta sig till att det har funnits betydande teoretiska meningsskiljaktigheter. Även om dessa i

153Se G ö s ta W alin, N å g r a p u n k ter i en allm än sk ad e stå n d slag , i F ö rh an d lin garn a å det tju g o an d ra n o rd isk a ju ristm ö te t i R e y k ja v ik 1960 (b ila go r V II s. 15).

154J f r ovan k apitel 2.2 och 2.3.

155A .a. s. 16.

156A .a. s. 16 f. E fte rso m W alin m en ade att inte några rättsstrid ig h e tsfrå g o r b o rd e lö sas i lagen skulle även frågan o m rättsstrid ig h e ten s b o rtfa lla n d e uteslu tas.

157Se ovan k apitel 2.4.3 och 3.3.

mindre utsträckning torde ha genomsyrat den praktiska rättstillämpningen innebar de påfallande skillnader i sättet att t ex nalkas uppsåtliga men icke kriminaliserade handlingar i Danmark och i Sverige. Den friare attityden i dansk rättspraxis har – som tidigare anmärkts – bidragit till att dansk skadeståndsrätt kunnat låta culpanormen fungera på ett mer flexibelt sätt än i svensk skadeståndsrätt.

Den diskussion som fördes på det aktuella juristmötet kom inte att leda till någon gemensam nordisk lagstiftning. Den svenska skadeståndskommittén, med G östa Walin som ordförande, hade tillsatts året före juristmötet 1960.

Denna framlade ett synnerligen begränsat lagförslag 1963.158 1 12 § i det nämnda förslaget upptogs en regel för ren förmögenhetsskada.159

Redan i inledningen till det nämnda lagförslaget sammanfattas den syn på ansvaret vid ren förmögenhetsskada som kommittén uppfattade som den gällande, men vid denna tidpunkt okodifierade svenska rättens ståndpunkt.

” Sålunda ersätts jämväl allmän förmögenhetsskada som någon utan samband med person- eller sakskada åsamkar annan genom brott. En bestämmelse härom har ansetts böra inflyta i förslaget.” 160

Inte heller den särskilda kommentaren till förslagets § 12, ger intryck av att någon närmare penetration av problemet ren förmögenhetsskada skulle ha ägt rum innan förslaget lades fram. Det är den gängse rättspositivistiska grundsynen som präglar kommittébetänkandet.

” Bestämmelsen i 6 kap. 1 § SL gör ej någon sådan begränsning [till person- eller sakskada]

men gäller å andra sida endast skada genom brott. Kommittén har ansett, att någon inskränkning i möjligheten att utdöma ersättning för allmän förmögenhetsskada med anledning av brott ej bör göras, men har ej varit beredd att söka reglera frågan i vad mån ersättning i andra fall bör utgivas för direkt åsamkad allmän förmögenhetsskada.” 161 Om den utredning som Walin i samband med juristmötet hade efterlyst rörande ansvarsbegränsningsprinciperna också hade genomförts innan det nu aktuella förslaget framlades, framgår ej av betänkandet. Med hänsyn till att kommittén plötsligt börjar diskutera ytterligare inskränkningar i rätten till ersättning får man snarast det intrycket att frågan om ansvaret vid rena förmögenhetsskador intagit en blygsam roll vid förslagets tillkomst. N ågon diskussion har – såvitt här kunnat utredas – aldrig tidigare ägt rum förutom att man tidigt insåg att spärregelns tillämplighet var begränsad till området för den direkt berörda

158S O U 1963:33 S k a d estån d I.

159D ä r sta d g a d e s: ” V ad ovan i 1-7 §§ sägs m ed avseende å e rsättn in g i anlednin g av p e rso n - eller sa k sk a d a sk all i tillä m p lig a d elar gälla jäm väl i frå ga om e k o n o m isk sk ad a so m n ågon utan sam b an d m ed p e rso n - eller sa k sk a d a åsa m k a r annan gen om b r o tt.”

,60A .a. s. 12.

161 A .a. s. 44.

straffbestämmelsens skyddsintresse. Att det vid införandet av spärregeln inte ens var aktuellt att ge normskyddsläran större betydelse är särskilt anmärk­

ningsvärt, eftersom spärregeln inte kan tillämpas utan denna. I kommitténs påföljande betänkande162 framlades ett förslag till ” lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar m m” . Trots att förslaget således inte tar sikte på några av skadeståndsrättens allmänna problemområden berörs faktiskt en del intressanta frågeställningar i hithörande hänseende, som förstärker intrycket av att ansvaret för ren förmögenhetsskada inte hade penetrerats innan lagstiftningen genomfördes.

En fråga som man därför inte kan förbigå är vilket underlag man hade i justitiedepartementet när man där åtskilliga år senare utarbetade ett förslag till SkL. Man kan självfallet inte uttala sig med någon säkerhet om denna fråga utifrån det publicerade rättskällematerialet. Det är möjligt att det till stöd för lagstiftningsarbetet kan ha funnits arbetspromemorior som ej har redovisats i offentligt källmaterial och som ej heller på annat sätt flutit in i något tillgängligt rättskällematerial. Uppfattningen att det vid privaträttslig verksamhet fordrades en självständig lagregel när det gäller ansvaret för ren förmögenhetsskada var något som man emellertid synes ha kommit till insikt om på ett mycket sent stadium av lagstiftningsarbetet.163 Detta förhållande liksom den allmänt kortfattade behandlingen av ansvarsfrågan i kommittébetänkandena talar dock för att ämnet knappast kan ha varit föremål för närmare behandling vid detta tillfälle och att man torde ha haft ett synnerligen begränsat material som underlag för de bedömningar man gjorde beträffande ansvaret vid ren förm ö­

genhetsskada. N ågon nordisk rättslikhet kom ej heller till stånd på detta område, trots att man under åren 1961, 1964, 1965 och 1970 – enligt vad som framgår av propositionen164 – vid samnordiska överläggningar hade behandlat

” ...samtliga nu aktuella lagstiftningsfrågor...” .

Man kan i detta sammanhang särskilt notera att det inte går att finna något

” avgörande” ändamålsargument till stöd för att man valde att införa den aktuella kopplingen till kravet på brottsliga gärningar vid rena förmögenhetsskador vare sig i berörda betänkanden eller i propositionen. D epC anförde visserligen att goda skäl talade för ” gällande rätts ståndpunkt” , men redovisade aldrig vilka dessa var,165 vilket även talar för att frågan om ansvaret vid rena förmögenhets­

skador blev mer sparsamt behandlad än vad man kanske eljest hade varit beredd att medge. Förklaringen ligger troligen i den prioritet som personskaderätten gavs, samt den tendens att allmänt betrakta den utomobligatoriska

skadestånds-,62S O U 1964:31 S k a d estån d II.

163J f r nedan k apitel 4.1.

164Se P ro p 1972:5 s. 14.

165Se nedan kapitel fy ra n ot 29.

rätten med personskaderätten som måttstock även i sådana fall när helt andra skador var för handen.