Den danska och norska utvecklingslinjen

greppet som övergripande ansvarsnorm i dansk och norsk rätt varken i finsk eller svensk rätt har tillerkänts motsvarande vikt. Mot bakgrund av vad som nu anförts, förefaller kopplingen till straffbar gärning som ansvarsbegränsningsre- gel vid rena förmögenhetsskador i finsk rätt vara än mindre klar än i svensk rätt och frågan om förevaron av en gemensam finsk-svensk utvecklingslinje kan ifrågasättas.

Allan Serlachius’ rättspositivism är visserligen ett intressant tecken på sambandet mellan svensk och finsk rätt, men visar inte på något omedelbart samband med den av Winroth framförda tesen om kravet på straffbarhet som den grundläggande ansvarsbegränsningsnormen.69 I själva verket antyder den uttryckliga reservationen som finns i den finska skadeståndslagen en något mindre rigid inställning till ansvaret vid ren förmögenhetsskada än vad som ansetts vara den traditionellt svenska inställningen.70

2.4.2 A. S. 0 rste d

Ditlev Tamm har i sitt arbete om 0 rste d anfört följande:

” Til 0rsteds hovedfortjenester for dansk retsudvikling horer, att han som den forste har underkastet betingelserne for ansvar efter culpareglen en nsermere teoretisk undersogelse med udgangspunkt i rommerretten og den samtidige romanistiske teori og lovgivning.” 72 Ett viktigt bidrag till skadeståndsrättens utveckling, var att 0 rste d betonade distinktionen mellan beskadigelse och rättsstridig fornarmelse. H är bröt han på ett avgörande sätt mot äldre rent naturrättsligt präglade inställningar. I den senare, under slutet av 1700-talet utvecklade naturrättsteorin, kom dock betydelsen av denna distinktion att utvecklas.73 Därifrån kan 0 rste d således ha fått teorien om ” Widerrechtliche Beschädigung.” Han kan sägas företräda en objektiverad rättsstridighetslära. 0 rste d anför nämligen det klassiska konkurrensskadeargumentet74 och Tamm anser att man får se 0 rste d i anslutning till den romanistiska tyska litteraturen som hade vuxit fram under slutet av 1700- och början av 1800-talet. Särskilt betonar Tamm i detta hänseende Johann Christian H asses betydelse och det intryck som 0 rste d tog av dennes ” Die Culpa des römischen Rechts” .75 I detta arbete hade Hasse bl a uttalat:

” So z B ...folgen, dass man nie durch Concurrenz in Handelsspeculation oder sonst in Gewerbe, dem Anderen einen Verlust an Vermögen zuziehen diirfe.” 76

M ycket tidigt kom således frågan om avgränsningen mellan tillåtet och otillåtet vållande av rena förmögenhetsskador att diskuteras i dansk juridisk litteratur och detta inom ramen för ett objektivt rättsstridighetsbegrepp. I vad mån dessa resonemang om avgränsningen mellan tillåtet och otillåtet verkligen fordrar ett rättsstridighetsbegrepp skall inte här penetreras närmare,77 utan det räcker med att konstatera att begreppet tidigt fick en central roll i den danska diskussionen.

Till skillnad från utvecklingen i Sverige och i någon mån den i Finland, lades här en yttre ram – eller om man så vill – en idémässig grund för skadeståndsansvarets begränsning. Det bör dock betonas, något som Henry U ssing särskilt gjort, att

” ...en egentlig \xre om retstridighed blev ferst fremsat i sidste trediedel af forrige århundrede.” 78

72Se T a m m , a.a. s. 245.

73Se T a m m , a.a. s. 253.

74Se vid are o m d etta argu m en t n edan kapitel 6.4.

75T a m m a.a. s. 246. H a ss e s arb ete u tgavs i K iel år 1815.

76A .a. s. 17.

77Se n ärm are om rättsstrid ig h e tsb e g re p p e t n edan kapitel 2.4.3.

78Se d en nes arb ete R e tstrid igh ed (K e b e n h a v n 1949), s. 21.

Rättsstridighetstraditionen från 0 rste d fördes vidare av F. C. Bornemann i mitten av 1800-talet79. Man skulle m a o kunna säga att de intellektuella förutsättningarna för den mäktiga nordiska rättsstridighetsläran förelåg i Danm ark redan i mitten av 1800-talet. Liksom det mesta i den äldre doktrinen var dock ansvarsdiskussionen i det närmaste abstrakt och teoretisk, och något utrymme för att kontrollera de ställda teorierna i praxis tillhandahålls inte genom den äldre litteraturen.

2.4.3 Den nordiska rättsstridighetsläran

Det vore i det närmaste om öjligt att beskriva den danska och norska rättsutvecklingen vad gäller ansvaret för ren förmögenhetsskada utan att närmare komma in på den sk. rättsstridighetsläran. Diskussionen kring denna var länge det återkommande temat inom den nordiska skadeståndsrätten. I vart fall från senare delen av 1800-talet och fram till efterkrigstiden dominerade den delvis debatten.80 Fortfarande finns det somliga som hävdar denna läras betydelse medan andra, särskilt yngre rättsvetenskapsmän synes tveka inför dess användbarhet.81 Till saken hör emellertid att denna lära inte på något sätt kan uppfattas som en enhetlig princip, utan närmast som en metod att nalkas ett antal ofta från varandra helt artskilda skadeståndsproblem. Den var dessutom primärt utformad för att förklara ett annat sanktionssystem; straffrätten. Från denna faktor synes emellertid fortfarande en del debattörer bortse, och den nordiska rättsstridighetsläran har givit upphov till en diskussion där deltagarna esom of­

tast talat förbi varandra. Den nordiska rättsstridighetsläran har betydande beröringspunkter med den anglo-amerikanska läran om ” duty of care” ,82 och det finns anledning att närmare granska några av dess inslag. Inom ramen för

79Se o m B o rn em a n n s b e ty d else i d etta h änseen de i B ern h ard G o m a rd s arbete F o rh o ld e t m ellem E rsta tn in g sre g le r i o g uden fo r K o n tra k tsfo rh o ld (K o b en h av n 1958) s. 40 ff.

80J f r B ertil B e n gtsso n i T fR 1987 s. 143.

81 H e n n in g S k o v g a ard har i sin d o k to rsav h an d lin g , O ffe n tlig e m yn d igh ed ers erstatn in gsan svar (K o b e n h a v n 1983), so m i icke o b e ty d lig u tsträck n in g be rö r ju st an svaret fö r rena fö rm ö g e n h e tssk a ­ d o r, u ttalat b e träffan d e be d ö m n in ge n av h ith öran d e a n sv arsfråg o r att rättsstrid igh e tsb e grep p e t inte ger särsk ild v ägled n in g. ” T v asrtim o d v irk er selve term in ologien b o m b a stisk , o g så i fo rh o ld til det m ö d e rn e fe jlan sv ars gan sk e fin tm asrken de a pp aratu r, h v o rfo r den kan a ffod e u realistiske forestil- lin ger o m vilkåren e i p ra k sis. R e tsstrid ig h e d ste rm in o lo g ie n vil d e rfo r blive u n d gået, fo r så vid t d o m sp r a k sis ikke tvin ger til at b en y tte d e n .” (A .a. s. 25) En annan d an sk rättsveten sk ap sm an som sed an länge h aft sam m a u p p fattn in ge n är S tig Jo rg e n se n (se t ex den nes E rstatn in gsre t, K eb en h a v n 1966 s. 22).

82Se särsk ilt nedan k apitel 7.2.2.

denna anglo-amerikanska lära har man nämligen utvecklat ett betydande ansvar för rena förm ögenhetsskador.83

Vid ungefär en och samma tidpunkt framlade en dansk – Carl G oos – och en norrman – Bernhard Getz – enligt vad man nu kan bedöma helt oberoende av varandra, en mer preciserad lära om rättsstridighet. Vad det rör sig om är närmast en slags allmän rättslära som, utifrån en syntes av skadeståndsrättsliga och straffrättsliga resonemang, försöker förklara vad som konstituerar en allmängiltig rättsstridighetslära. Det är med andra ord en i hög grad teoretisk, huvudsakligen abstrakt och filosofiskt präglad argumentation i juridisk form.

Mera sällan anförs praktiska frågor eller exempel. Begreppsbildningen går ofta tillbaka på kontinentala – framförallt tyska – läror om ” widerrechtliche” eller

” rechtswidrige” handlingar. Den kom att få olika uttolkningar. De flesta av dessa var objektiva men det framlades även mer subjektivt präglade uttolkningar som snarast påminde om skuldbegreppet och dess betydelse i juridisk argu­

mentation. Vissa gällde frågan om avgränsningen av de objektiva ansvarsfrihets- grunderna, andra gällde culpanormen. Störst inflytande fick rättsstridighetsdis- kussionen för frågan om ” erstatningsansvarets grsenser” .

För förståelsen av lärans utbredning bör vissa begrepp klargöras. Först och främst uttrycken ” gode” och ” retsgode” , vilka närmast torde kunna uppfattas som ” intresse” respektive ” rättsligt intresse.” Handlingar eller andra gärningar84 som angriper eller skadar ett ” retsgode” är ” retstridige” . Carl G oos uttalade t ex:

” Det forste Gode, som der bliver Sporgsmaal om for Retsordenen at beskytte, er Menneskets legemlige Liv, Grundlaget og Forudssetningen for alle andre menneskelige Forhold.” 85

N är man analyserar det sätt varpå G oos går tillväga för att söka fastställa vad som är ” det rättsstridiga” , blir det i realiteten fråga om att söka fastställa gränserna för vad den mänskliga samfärdseln får lov att vidkännas utan att någon sanktion kan tillgripas mot det skadliga beteendet. Metoden härvidlag förefaller nära besläktad med den tyska intressejurisprudensen, eftersom vid bedömning­

en av gärningens rättsstridighet, man har att väga dess skada mot dess nytta.

Emellertid – och här följer en viktig begränsning i G oos betraktelsesätt – gäller denna intresseavvägningsprincip enbart

83Bertil B e n gtsso n so m sy n es h u v u d sak ligen ställa sig n egativ till läran p åp e k ar d o ck att på ” ...ett särsk ilt o m rå d e kan em ellertid läran sy n as ha stö rre värd e: när det gäller an svaret fö r ren fö r m ö g e n h e tssk a d a ...” . P åp e k an d e t är d o c k p rin cipiellt fö r han tillägger: ” F ö r Sveriges del är inte det sk a d e stå n d srä ttslig a p ro b le m e t så s to r t...” . H a n å b ero p a r d ärvid sp ärregeln i 2 kap. 4 § S k L . Se T fR 1987 s. 139.

84H it får t ex räk n as v issa u n d erlå ten h e tsfö rsy n d else r.

85Forelazsinger ov e r den alm in d elige R e ts lx re I (K je b e n h a v n 1889) s. 322.

” ...overfor de selvst^endige, udvortes retsgoders integritet.” 86

H är följer ytterligare en viktig begreppsdistinktion som man måste ha tillägnat sig för att kunna följa den danska och norska diskussionen. Man delar upp skadorna i integritetskränkningar och icke-integritetskränkningar. Detta är en för vår tid något överraskande terminologi, eftersom tanken lätt går till frågan om skyddet för den personliga integriteten. Emellertid har denna distinktion använts för ett helt annat och klart avgränsat syfte i dansk rätt. Anders Vinding Kruse uttalar t ex:

” Ved integritetskrasnkelser forstår man skader forvoldt med fysiske midler på det menneskelige legeme eller på ting, dyr eller fast ejendom. Alle andre skadeforvoldelser henfores til området for ikke-integritetskrsenkelserne. Söndringen går altså på, om skaden er fysisk eller ikke-fysisk forvoldt.” 87

Det är med andra ord inte – vilket ibland lett till missuppfattningar – en uppdelning i fysiska och icke-fysiska skador, dvs i å ena sidan person- och sakskador och å andra sidan förmögenhetsskador av annan art som är den avgörande distinktionen mellan integritets- och icke-integritetskränkningar.

Vissa fysiska skador – nämligen de som inte orsakats genom fysiska medel – hänförs till kretsen av ” ikke-integritetskrasnkelser” , något som inte alltid uppmärksammats i svensk doktrin. Till den senare gruppen får således räknas såväl fysiska skador som åstadkommits genom förmedlande av vilseledande information, t ex den personskada som en patient lider som en följd av ett misslyckat råd från en läkare, men även vissa fysiska reaktioner som uppstår utan förmedlande av vilseledande information, t ex ” chockskador” .88

Bernhard Getz, som till skillnad från G oos inte direkt uttalade att han tillmätte sina synpunkter på rättsstridighetsproblemet en sådan begränsad tillämpning som G oos gjorde, har dock bidragit till att man även i norsk rätt har låtit ansvarsbegränsningsdiskussionen utformas på samma sätt som i dansk rätt.

Emellertid har Getz endast tagit upp frågan i ett begränsat sammanhang89 och det har antagits – genom urvalet av exempel – att Getz i första rummet hade samma begränsade syfte med sin undersökning av rättsstridighetsproblematiken som G oos hade.90

86D e d an sk e S tra ffe re tts, alm . D e l (K b h v n 1878) s. 158 f. P rincipen gäller såled es enbart vid in tegritetsk rän k n in gar.

87A n d e rs V in d in g K ru se , E rstatn in grette n , 4. ud gave (K.0benhavn 1986) s. 101.

88 A n d e rs V in d in g K ru se räk n ar till g ru p p en av ick e-in tegritetsk rän k n in gar bl a allm än na fö rm ö g e n ­ h e tssk a d o r, sk ad a gen om p sy k isk p åverk an , frih etsin k rän k n in gar, ärek rän k n in gar sam t k rän k n in g­

ar av e n sam rätter. J f r E rsta tn in gsre tten , s. 101 ff sam t 555 ff.

89I u p p satse n O m den saa k ald te d elagtigh ed i fo rb ry d e lser, so m bl a finns p u blicerad i Ju rid isk e A fh an d lin g e r (K ristian ia 1903) s. 3 ff.

90Se U ssin g , R e tstrid igh ed s. 30.

Med detta perspektiv synes rättsstridighetsläran primärt varit av intresse för att kunna urskilja de fall då ansvar enligt culpaprincipen på grund av avsaknad av rättsstridighet utesluts. Enligt Agell, som analyserat denna sida av rättsstridig- hetsproblematiken från svensk utgångspunkt, torde det i vart fall ha haft vissa fördelar från rättsteknisk utgångspunkt att man behandlar frågan om de objektiva förutsättningarna för ansvar som ett särskilt spörsm ål.91 Inte heller i detta sammanhang synes de svenska domstolarna dock ha brukat rättsstridighetsterminologien.92 Det är ett faktum som är av visst intresse i denna framställning, eftersom det ytterligare betonar den avvisande hållningen till att använda begreppet rättsstridighet som en intellektuell grundval för skadestånds- rättslig argumentation som kan skönjas i svensk rätt.93

Det var emellertid först när den nordiska rättsstridighetsläran utsträcktes till att bli en allmängiltig teori för gränserna för den mänskliga handlingsfriheten, som den kom att ställas i centrum för diskussionen om ansvar vid t ex rena förmögenhetsskador. För skadeståndsrättens del genomfördes detta av Jul.

Lassen i Danm ark och Fredrik Stang i N orge.94 N är så väl hade skett fanns härigenom i både dansk och norsk rätt en intellektuell ram, som möjliggjorde för de dömande organen att, utan risk för att beskyllas för skönsmässighet vid ansvarsbedömningen, fastställa i vad mån en viss gärning medförde skadestånds­

skyldighet eller ej. I Sverige kom däremot aldrig rättsstridighetsbegreppet att fylla en sådan funktion. Häri ligger en viktig förklaring till varför de danska och de norska domstolarna kunnat utveckla gällande rätt på detta område utifrån en något mindre snäv rättspositivistisk grundsyn. I den mån rättsstridighetsläran därvid är mer eller mindre hållbar från logisk eller rättsfilosofisk utgångspunkt, framstår som mindre angeläget att söka svar på. Den har nämligen fyllt en praktisk funktion.95

2.4.4 Dansk rättsvetenskap från Jul. Lassen via Henry Ussing till Anders Vinding Kruse

Den filosofiskt präglade diskussionen kring rättsstridighetsbegreppet kom i icke ringa utsträckning att påverka den mer praktiskt inriktade rättsdogmatiken.

Från en mer allmänt rättsfilosofiskt hållen utgångspunkt kom emellertid kritik mot idéen att utsträcka rättsstridighetsläran till alla typer av gärningar. Viggo

91Se A gell, S am ty ck e och risk ta gan d e (S to ck h o lm 1962) s. 94. J f r B ertil B e n gtsso n i T fR 1987 s. 138.

92Se A gell a.a. s. 94.

93J f r nedan kapitel 3.3.

94J f r nedan i kapitel 2.4.4 resp e ktiv e 2.4.6.

9:>J f r Bertil B e n gtsso n i T fR 1987 s. 139 ff.

Bentzon hänför tydligt diskussionen om rättsstridighetsläran enbart till integri- tetskränkningarnas krets. Han anför:

” Överalt, hvor det gadder de ydre Retsgoder, ens Liv og Helbred, eller ens Ting, og hvor der bliver Sp0rgsmaal om en 0delseggelse eller en Beskadigelse af saadanne Goder, dér krasves der saavel en noje Afvejelse af Hensynene til Retsgode og Handlefrihed som en skonsmaessig og konkret Bestemmelse af denne Grasnse.

....Men iovrigt er Tvivlen daglidags. Netop fordi her...den Skade, som truer, ofte skriver sig fra Naturmagterne eller andre Mennesker, saaledes at den enkeltes Handling kun til en vis Grad indvirker, haemmende eller fremmende, paa denne Fare, kan der blive Tale om en vis Pligt til at hsemme og en vis Pligt til ikke at fremme; men....saaledes kan man umulig udstraekke Pligten til at hsemme saa vidt, at man skal arbejde, alt hvad man formaar, for positivt at hjadpe andre.” 96

Även Ussing uttryckte i sin avhandling97 tio år senare – varom mera nedan – skepsis mot möjligheterna att utsträcka rättsstridighetsläran. Detta hindrade dock inte Jul. Lassen att efter det U ssing framlagt sin avhandling, i sitt inflytelserika arbete ” H aandbog i Obligationsretten, Almindelig D el” 98 (en i det praktiska rättslivet synnerligen ofta anlitad handbok), att bygga på en tvivelaktig intellektuell utgångspunkt för fastläggandet av gränserna för ansvars- fria och ansvarspåläggande gärningar. H är finns ånyo en likhet mellan vad som i det föregående avsnittet beskrevs som en intellektuell respektive icke-intellek- tuell approach. Även om Bentzon och U ssing – den senare praktiskt taget i alla sina mera betydande skrifter inom skadeståndsrätten – påtalade svårigheterna att utsträcka intresseawägningsmomentet, vilket utgör det förment substan­

tiella innehållet i rättsstridighetsläran, till ” ikke-integritetskrsenkelsaernes”

område så skedde detta trots allt. Jul. Lassen fann här uppenbarligen praktiska fördelar, som hade större betydelse än teoretiska brister i argumentationen. Jul.

Lassen uttalar:

” Den objektive Betingelse for Erstatningsansvar efter Kulparegelen er altsaa et Retsbrud:

en Forstyrrelse af en Retgode, foraarsaget ved en i Forhold til dette Retsgode retstridig Handling.” 99

Han tillägger längre fram:

” Der maa vsere forvoldt en Forstyrrelse af en Ret... Ved Ret förstaas her enhver retsbeskyttet Interesse, og naar der sporges, hvilke Interesser Retsordenen maa antages at beskytte, maa hertill for dansk Rets Vedkommende svares, at ethvert sasdeligt Gode, der egner sig til at vasre retsbeskyttet, maa antages at vasre anerkjendt som Ret, selv om denne

96Se A lm in d e lig R etslasre, 1. hsefte, (K e b e n h av n 1904) s. 130 ff.

97S ky ld o g S k ad e, (K e b e n h a v n 1914) s. 18.

98H ä r citerad efter ” tredie tildels o m arb e jd e d e u d g a v e ” K jo b e n h av n 1917-1920. T id iga re u p p la g o r hade fram lagts fö re U ssin g s av h an d lin g S ky ld o g Skad e.

" A . a . s. 243.

Ret ikke er omtalt i Lovgivningen, og selv om ingen saerlig Betegnelse har utdannet sig for den. Domstolene have, forsaavidt Lovgivningen tier, Frihed til at afgjore, om en vis Interesse ber vsere retsbeskyttet eller med andre Ord anerkjendes for en Ret.” 100 I detta sammanhang gör Lassen en hänvisning till en not i ett tidigare avsnitt i sin framställning och som berörde några utläggningar rörande ” uagtsomme Retsbrud (Kulparegelen)” 101. D är ställer Lassen gällande dansk rätt i m otsats­

förhållande till andra rättsordningar på ett ytterligt illustrativt vis. Han konstaterar bl a att den romerska rätten grundade ansvar vid oaktsamhet

” ...for Skyldenerens skadegjorende Handlinger i Obligationsforhold og for Tingsskade (lex Aquilia)...” .

Lassen noterar i detta sammanhang även de begränsningar av skadeståndsansva­

ret, som via § 823 och § 826 B G B skett i tysk rätt. Han finner vid en jämförelse med dansk rätt följande:

” Denne for dansk Opfattelse vanskeligt forstaselige Ordning forklares bl.a. deraf, at B.G.B. ikke under begreppet Ret indbefatter enhver retsbeskyttet Interesse, og deraf, at B.G.B. er utilbojelig til at anerkjende, at en Persons ret, kan have Retsbeskyttelse overfor Handlinger, der i forste Linie kraenke en anden Ret, vxre sig hans egen eller andres...., eller for Retsbeskyttelse for Fordringrettigheder overfor Tredjeman... Bagved Systemet i B.G.B. ligger Frygten for at overlade det frie Dommerskjon Afgjorelsen af, om en vis Interesse bor vasre beskyttet, og af, hvilke Handlinger der af Hensyn til den bor erklasres for retsstridige.” 102

M ot bakgrund av ett betydande komparativt material, där Jul. Lassen visar en omfattande kännedom om andra länders ofta avvisande attityd till tanken att generellt tillämpa culpanormen, vidhåller han att det inte alls är nödvändigt att dansk rätt bör ansluta sig till detta kontinentala synsätt, utan att man kan låta sig nöjas med att utifrån rättsstridighetsläran söka sig fram till de fall då skadestånd ej skall utgå. Tvärtom finner han det främmande för dansk rättstradition att anta någon generell spärregel bortom rättsstridighetsbegreppet. N är det däremot inte är fråga om förmögenhetsskada, utan om ideell skada, är Jul. Lassen mer benägen att företräda en återhållsam syn; detta motiverar han med att det är svårare att i sådana fall uppdraga gränsen för det rättsstridiga och att ersättningens fastställande i avsaknad av en förmögenhetsskada till stor del är beroende av det fria dom arskönet.103

N är det gäller ansvaret för ” skadelige Udtalelser” finner visserligen Lassen att avvägningen ” mellem Fare og N yttehensyn” är svår att genomföra, men han går

100A .a. s. 246.

101A .a. s. 241 f n o t 4.

102A .a. s. 242 n ot 4.

103A .a. s. 248.

t o m så långt att han försöker genom generella uttalanden fastslå när sådana uttalanden ” ...som ere farlige for en andens okonomiske Forhold...” 104 skulle vara rättsstridiga. H it räknar han sådana som är faktiskt oriktiga och åberopar en del rättsfall till stöd härför, som bl a rör ” ...urigtig Paategning som Vitterlighedsvidne...” 105 men även ” ...urigtig eller vildeledende Indbydelse til Aktietegning.” 106 Emellertid kan avgivaren ha haft särskild grund för att trots allt avgiva yttrandena. Rent generellt menar Lassen att även i andra fall är

” farlige Udtalelser” att anse som ” retmasssige” , nämligen ” naar deres N yttig­

hed opvejer deres Farlighed” . Att t ex helt oriktigt påstå

” ...at en Person er insolvent, erkjendes i Almindelighed for retsstridige overfor ham.” 107

Vad gäller förhållandet till straffbestämmelser uttalar Lassen däremot:

” At visse Former af illoyal Konkurrence i L. 1918 ere stemplede som strafbare eller dog uretmsessige, udelukker ikke, at andre end disse Handlinger kunne vxre retsstridige og paadrage Erstatningsansvar som illoyal Konkurrence.” 108

Sammanfattningsvis kan anföras att Lassen anser sig bruka rättsstridighetsbe- greppet för att avgöra om en viss handling är skadeståndsgrundande oberoende av om den är straffbar eller ej, såväl då det gäller frågan hur gränsen mellan tillåtet och otillåtet skall fastställas, som då det gäller frågan om culpanormen är principiellt tillämplig vid rena förmögenhetsskador. Jul. Lassens metod är såtillvida speciell som den bygger på en inom rättsteorin lanserad intellektuell attityd till ansvarsgränserna, men är samtidigt icke-intellektuell på det vis som detta uttryck brukats i detta arbete, då den inte utgår från att rena förmögenhets­

skador är ett speciellt problem som kräver särskilda regler. Tvärtom ställer Lassen den danska rätten, sådan han själv beskriver den, i direkt motsatsförhål­

lande till sådana antaganden. Intressant är även att Lassen beskriver sin skadeståndslära inom ramen för ett allmänt obligationsrättsligt betraktelsesätt.

Vad man däremot kan ifrågasätta är om det verkligen är möjligt att reducera de juridiska problem som är föremålet för denna framställning på det sätt som Jul.

104A .a. s. 256 n ot 21.

105U fR 1901.292. A tt a v gö ran d e t h än för sig till den na tid sp e rio d är särsk ilt in tressant, eftersom – vilket k o m m e r att visas i det rättsd o g m a tisk a avsn ittet i fram ställn in gen s andra del – såd an a a vgöran d en d y k e r u p p i sv en sk rätt vid sam m a tid pu n k t. R ättsfallet är refererat nedan. D e tta fall sam t det i n ot 106 å b ero p a d e fallet rö r två m yck et vik tiga – m en helt olik artad e – situ atio n e r då a n svar kan in träd a vid o a k tsa m t vilseled an d e av annan än k o n tra k tsp a rt. J f r nedan kapitlen 8.4.2 resp ektive 8.3.5 och 11.5. F rågan b e rö rs även i kapitel 6.6.

106H R T 1910.608 ( U fR 1911.267). R ättsfallet är refererat nedan i texten.

107A .a. s. 256 n ot 21. H ä r å b ero p a r L assen en o m fattan d e d an sk rättsp raxis till stö d för sitt påståen d e.

108A .a. s. 258 not 21.

In document REN FÖRMÖGENHETS- SKADA (Sider 50-94)