Den danska och norska doktrinens betydelse för den svenska skadeståndsrättens utvecklingsvenska skadeståndsrättens utveckling

på ett påfallande statiskt sätt. Diskussionen rörande rättsutveckling i praxis skjuts därmed i bakgrunden.103

3.6 Den danska och norska doktrinens betydelse för den

där den juridiska vetenskapen har störst inflytande...” ,105 men att samtidigt de vetenskapliga teorierna rör sig på ett plan ” ...där sammanhanget med de problem, inför vilka den praktiske juristen ställes är ganska oklart.” 106 Som tidigare påvisats, förefaller trots allt rättspraxis i Danmark, vid bedömningen av ansvaret för avsiktliga handlingar, t ex vid bojkott eller blockad, ge intryck av en friare attityd från domstolarnas sida vid hanteringen av dessa skadeståndsfrågor än vad fallet är i Sverige. Som kommer att visas i ett särskilt avsnitt, saknas nämligen praktiskt taget all form av rättsutveckling i svensk rätt, när det gäller ansvaret för uppsåtliga, men icke-kriminaliserade rena förm ögenhetsskador.107 N är det däremot är fråga om tillämpningen av culpanormen vid fall av oaktsamt vilseledande, kan man kn ap p ast-vilk et skall utvecklas närmare i avhandlingens andra del – finna motsvarande och avgörande olikheter i synsättet. Man bör därför inte överbetona det faktum att den nordiska rättsstridighetsläran saknat förmåga att påverka det rättsliga tänkandet i Sverige. Praktiskt sett förefaller dock betydelsen av denna vara större vid uppsåtliga handlingar än när fråga t ex varit om ansvaret för oaktsamt vilseledande av annan än kontraktspart.108 Medan man när det gäller ansvaret för bojkott, blockad och konkurrensåtgär­

der, tydligt kan spåra en rättspositivism, manifesterad i den straffrättsliga spärregeln, saknas motsvarighet härtill vid bedömningen av sk kvasikontrak- tuella ansvarssituationer grundade på culpanormen.

Ett förhållande värt att omnämna är att man ofta ser hur företrädare för den danska doktrinen inskärper hur man i svensk rätt anser sig ha särskilda problem vid bedömningen av dessa skadeståndsproblem och att man samtidigt påpekar att detta är ett förhållande vartill motsvarighet anses saknas i D anm ark.109 Det innebär inte, som kommer att närmare utvecklas i undersökningens andra del, att de praktiska problemen knutna till culpanormens tillämpning vid rena

105H e lln er, N å g r a h u v u d lin je r...s. 117. E tt n ärm ast m o tsa tt sy n sä tt syn es Bertil B e n gtsso n fö re träd a.

E n lig t den ne har d o k trin en fått m in sk ad v ikt so m rättsk älla på sk ad estå n d so m råd e t. D o m sto la rn a v e rk ar id ag m in d re b en ägn a att ta d o k trin en s u ttalan d en fö r g o d a ” ...i den m ån d essa inte stö d e r sig på la g m o tiv och rä ttsp ra x is.” Se T f R 1987 s. 162.

106H e lln er, N å g r a h u v u d lin je r... s. 117.

107Se nedan k apitel 6.1 – 6.4.

108E n in verkan i m o tsa tt rik tn in g, d vs d är den n o rd isk a rättsrealism en p åv erk at d an sk t rättsligt tän kan d e b ö r ej heller fö rg lö m m a s. A lf R o ss fra m fö rd e ju tid igt en sk arp kritik – säkerligen in sp irerad av L u n d ste d t – m o t ” retstrid ig h e d sb e g re b e t” i V irkeligh ed o g gy ld igh ed i retslx re n (K o b e n h a v n 1934), s. 322 ff. E m ellertid har k n a p p ast denne rättsfilo so f, vars idéer så ty d ligt p åv isar sam b a n d m ed U p p sa la -sk o la n , avsatt b eståen d e in fly tan d e p å b ed öm n in gen av de här b eh an d lade sk a d e stå n d sp ro b le m e n s utv eck lin g i prax is.

109J f r t ex A n d e rs V in d in g K ru se s rec. av K arlg re n s S k a d estån d srä tt i U f R 1954 s. 228. Se även H e n ry U ssin g s artikel ” H v ilk e arter af sk ad e sk al e rstattes efter alm ind elige regler om erstatn in g u d e n fo r k o n tr a k ts fo r h o ld ? ” i S v JT 1941 s. 741 ff. Iblan d m ö ter m an en d irek t irritation över den sven ska attity d en , so m n är den ge m e n sam m a n o rd isk a a ktie b o lagslagstiftn in ge n tvin gat på d an sk arn a en tilläm p n in g av cu lp an o rm e n so m särb e h an d lar sk ad a ” caused to third p a rtie s” vilket strid e r m ot d an sk rättstra d itio n ” ...w h ich sees the rule o f cu lp a as a general rule o f lia b ility .” (G o m a r d , B o a rd M e m b e rs’ L ia b ility fo r D a m a g e s s. 211). J f r härtill kapitel 6.6 nedan.

förmögenhetsskador, skulle vara mindre problematiska i dansk och norsk rätt än i svensk. I motsats till vad fallet är avseende uppsåtliga handlingar, får nämligen frågan i vad mån det föreligger en nordisk rättslikhet vad gäller ansvaret för t ex oaksamt förmedlande av vilseledande information lämnas öppen.

3.6.2 Närm are om den danska rättsvetenskapens betydelse för den svenska skadeståndsrätten

Den som söker efter säkra beröringspunkter mellan doktrin och rättspraxis inom skadeståndsläran har anledning att koncentrera sina studier till Hjalmar Karlgren. De spår som Karlgren efterlämnat i dessa båda rättskällor visar att dennes insatser utan tvekan haft betydelse för förståelsen av den svenska utvecklinglinjen rörande ansvaret för rena förmögenhetsskador. Om man anser det angeläget att studera de teoretiska landvinningarnas inflytande på praxis kan man få tillgång till betydande material genom att studera Ju stR Hjalmar Karlgrens dom slut, skiljaktiga meningar och särskilda yttranden, och att därefter jämföra med den analys som rättsvetenskapsmannen Hjalmar Karlgren genomfört av det samtida rättskällematerialet.

Eftersom Karlgren på detta sätt kom att få stor betydelse för skadeståndsrät­

tens utveckling i vårt land finns det anledning att något beröra den metod han utnyttjade i sitt skadeståndsrättsliga författarskap. För det första sträckte sig detta över en relativt lång tidsperiod. För det andra rör det sig om en till omfånget begränsad textmassa som Karlgren dessutom sällan lät bli föremål för några mera omfattande omarbetningar, utan snarare behöll oförändrad under årens lopp efter mindre justeringar. Det rör sig dock om den enda samlade framställning av svensk skadeståndsrätt som fanns tillgänglig under en lång period räknat från tiden strax före andra världskriget och ända fram till 1970-talet och som härigenom kunnat påverka studenter och praktiker genom sin lättillgänglighet.110 Karlgren använder i stort likartade formuleringar och strukturer från den uppsats som han publicerade i SvJT 1938,111 fram till läroboken i Skadeståndsrätt, vars femte och sista upplaga utkom 1972. Karlgrens metod att så att säga kontinuerligt fylla på med nytt material och att i görligaste mån underlåta att ändra tidigare ståndpunkter, innebär betydande svårigheter för den som på grund av det aktuella materialet vill analysera gällande rätt vid en viss tidpunkt. Om ett äldre uttalande av Karlgren kommit att mista sin betydelse genom ett nytt vägledande HD -avgörande, eller om ett äldre principuttalande fått mer begränsad relevans av samma skäl, kan Karlgren understundom nöja sig

110J f r B ertil B e n g tsso n s b e sk riv n in g av K arlg re n s fram ställn in g i u p p satse n S trik t sk ad estå n d sa n sv a r i rättstilläm p n in gen , L ak im ie s 1984 s. 977 ff (se särsk ilt s. 980).

111 D e n allm än na sk ad estå n d släran i S v JT 1938 s. 353 ff.

med att behålla den gamla texten och därefter ibland föra in i den löpande texten eller rentav blott i en fotnot tillägg som ; ” se dock N JA ...” . N är sådana problem påverkar förståelsen av Karlgrens texter kommer detta särskilt att anmärkas i denna framställning.

Den uppsats som Karlgren publicerade 1938,112 torde med hänsyn till sin utformning snarast kunna betraktas som en recension av Henry Ussings året dessförinnan utgivna arbete Erstatningsret. I realiteten rör det sig emellertid om det första försöket sedan Winroths dagar, att ta ett mer samlat grepp på skadeståndsläran. Att Karlgren är en stor beundrare av Ussing lämnar han ingen läsare i tvivelsmål om. Redan inledningsvis konstaterar han beträffande Ussings bok:

” Det torde utan alltför stor överdrift kunna sägas, att även vi svenskar genom detta verk fått den moderna handbok i skadeståndsläran, som vi så länge varit i behov av. Icke minst för advokater och andra praktiska jurister bör boken bli en ovärderlig hjälpkälla. Det finns nämligen endast få arbeten i hela vår nordiska rättslitteratur, som i så hög grad som detta ger omedelbar vägledning beträffande ofta förekommande praktiska rättsspörsmål.

Icke ens i ett blygsamt juristbibliotek bör arbetet få saknas.” 113

Däremot förefaller Karlgren inte alls benägen att följa upp Lundstedts insatser, utan tvärtom synes det ligga implicit i själva framhävandet av Ussing att han förhåller sig avvaktande till den nordiska rättsrealismens inflytande på skade­

ståndsrätten. Det är den praktiska och gärna hantverksmässiga sakligheten som betonas hos U ssing, vilket dock – menar Karlgren – ibland kan leda till en viss torrhet hos U ssing. Karlgren noterar:

” Endast på ett ställe i boken (s. 123) har jag lyckats finna en verklig temperamentsyttring.

Det är när förf. om Lundstedt säger, att dennes uttalanden ( i TfR 1923 s. 144) ’rober en Mangel paa Forstaaelse, som maa forbavse’ . Yttrandet är på sätt och vis smickrande för Lundstedt. Ty det är icke många författare som kunna berömma sig att ha gjort intryck på Ussing till den grad, att han förmåtts att liva sin stil med en liten ohövlighet.” 114 Två av den danska skadeståndsrättens grundtankar som – förmedlade av Ussing – kommer läsaren till del genom 1938 års artikel, är dels betydelsen av att göra en distinktion mellan integritets- och icke-integritetskränkningar, dels framhävan­

det av rättsstridighetsbegreppet. I det sista ligger i själva verket ett av de märkligaste inslagen i Karlgrens rättsvetenskapliga insatser på skadeståndsom- rådet. Samtidigt som man i Sverige under Lundstedts påverkan, genom Uppsalafilosofiens krav på en antimetafysisk begreppsbildning och rättslig analys, var i full färd med att rensa ut just detta filosofiskt belastade begrepp ur

112Se före gåe n d e n ot.

113A .a. s. 353.

114A .a. s. 354.

den svenska rättsdogm atiska diskussionen, ger Karlgren detsamma en slags renässans.

Vad gäller uppdelningen i integritets- och icke-integritetskränkningar uttalar Karlgren: ” Denna uppdelning är i hög grad lämplig och påkallad.” 115 Han finner liksom U ssin g,116 att det är bara när det gäller den första gruppen ” ...som man i någon mån har fast mark under fotterna; eljest är lösligheten stor.”

Karlgren går till och med ett steg längre och uttalar:

” Måhända hade indelningen förtjänat vara huvudindelning inom hela skadeståndsrätten;” 117

Vad gäller rättsstridighetsläran noterar Karlgren särskilt, att Ussing på intet sätt ställt sig avvisande till densamma:

” Tvärtom är han, åtminstone såvitt angår skadeståndsskyldighet utanför integritets- kränkningarnas område..., mån om att tillgodogöra sig vad han anser vara det värdefulla i denna lära, med avvisande av de angrepp mot densamma, som bottna i missförstånd eller otillräcklig kännedom i ämnet.” 118

Trots att Karlgren anför att U ssing i vissa fall använder begreppet rättsstridighet

” ...i en egenartad betydelse...” , synes han fästa betydande vikt vid den nordiska rättsstridighetsläran och avslutar rent av den berörda uppsatsen med en analys såväl av dess förtjänster som av dess brister. N är det gäller den nordiska rättsstridighetslärans tillämpning utanför integritetskränkningarnas område påpekar Karlgren att det funnits de som velat applicera densamma även på icke-integritetskränkningarna. Likt Ussing ställer sig Karlgren tveksam härtill och framställer därefter sin grundsyn på ansvarsprinciperna inom detta område.

En syn som Karlgren – sin ovan beskrivna metod trogen – skulle med det här återgivna uttalandet i olika varianter fasthålla i de flesta senare publicerade arbetena på skadeståndsrättens område.

” Vi har ju på skadeståndsrättens område ingen katekes som likt strafflagen räknar upp alla de handlingar, vilka i och för sig äro belagda med ansvar. Här får man alltså leta efter själva utgångspunkten. Att uppställa satser av så allmänt innehåll som t ex att ’äran’ eller

’friheten’ (eller bara den ekonomiska rörelsefriheten) i sig själv är ett rättsligt skyddat intresse, eller en ’rätt’, vars kränkning medför skadeståndsskyldighet, är naturligtvis förfelat, även om man sedan till motvikt arbetade fram ett helt system av grunder för rättsstridighetens bortfallande. Om man partout skall uppställa någon allmän huvudregel utanför integritetskränkningarnas område, bör den väl snarast gå ut på att ett intrång i andra intressen icke medför skadeståndsansvar. Hela det nuvarande samhällsskicket, med dess alltjämt så omfattande möjligheter till fri konkurrens och företagsamhet,

115A .a. s. 361.

116J f r ovan kapitel 2.4.4.

117A .a. s. 361.

,18A .a. s. 361 f.

bygger på att det i största utsträckning är tillåtet, ja att det är för samhället nyttigt, att vi tillfoga varandra skador. Däremot kan man naturligtvis på respektive olika områden utforma ett antal speciella, i så fall relativt modesta huvudregler om skadeståndsansvar för att sedermera låta densamma undergå modifikationer genom särskilda regler om rättsstridighetens bortfallande. Mot hela den av nordiska rättsstridighetläran adopterade ordningen för skadeståndsfrågors metodiska behandling kunna visserligen två invänd­

ningar framställas, om vilkas värde och räckvidd man för övrigt kan tvista. Å ena sidan:

förfarandet innebär understundom en onödig omväg. Kunde man icke i större utsträckning slippa detta fram- och tillbaka: först en regel om skadeståndsskyldighet, sedan en annan regel som talar om, att den förra icke får tagas helt på allvar? Å andra sidan: det torde icke ens under alla förhållanden vara möjligt att på diskuterat sätt skilja mellan huvudregel och undantag (att t ex fastslå, att de och de skadliga yttrandena ’i och för sig* äro av beskaffenhet att såsom innefattande ärekränkning medföra skadeståndsan­

svar, men att desamma på grund av de omständigheter, varunder de tillkommit, måste anses försvarliga).” 119

H är återfinns som nyss berördes de tankar – i denna framställning benämnt Karlgrens katekesargument – som denne höll fast vid och närmare utvecklade i sina läroböcker i ämnet från 1943 till 1972.120

Karlgren synes inte ta sin utgångspunkt vare sig i Winroths tidigare berörda uttalanden,121 eller oberoende av honom, i någon straffbarhetsnorm eller i lex Aquilia som avgränsningsprincip vid rena förmögenhetsskador. Karlgrens sätt att resonera visar istället på ett påfallande stort intryck från Ussing och den kontinentala diskussionen. Man skall nu inte dra den slutsatsen att Karlgren helt vill bortse från Lundstedt och Uppsalaskolan. N ej, liksom Ussing vill Karlgren inte ställa sig i något slags motsatsförhållande till denna idériktning, utan framhäver tvärtom vad han uppfattar som värdefullt däruti. Han erkänner sålunda värdet av Lundstedts kritik, utmynnande i bevis om den bristande logiken i den argumentation som präglade den nordiska rättsstridighetslärans företrädare. N är dessa ville sätta likhetstecken mellan ” rättsstridighet” och lokutionen ” av rättsordningen förbjuden” , medger Karlgren att sådan argu­

mentation endast utgör ett cirkelresonemang. Karlgren inskärper att även om man begränsar sitt resonemang och blott påstår att ” ...rättsstridigheten framgår bland annat just därav att skadeståndsansvar inträder...” 122 har man likväl härigenom hamnat ” ...i en partiell logisk cirkel: betingelse för skadeståndsskyl­

dighet är, att handlingen är sådan att den medför – skadeståndsskyldighet!” 123

119A .a. s. 373 f.

120Å r 1943 u tgav K arlgre n arb etet S k a d estån d slä ran so m arb etades om till läro b o k en S k ad estån d s- rätt so m u tk o m 1952 i sin fö rsta u p p la g a och d ärefter 1958, 1965, 1968 och i sin sista och fem te u p p la g a 1972.

121 Se ovan k ap itel 3.2.

122S k a d e stån d srä tt, 1 up p l. (S to ck h o lm 1952), s. 63.

123A .a. s. 63.

Detta hindrar inte att Karlgren – efter danskt mönster – utför en hel del av sin analys med tillämpning av de intresseavvägningssynpunkter som hade utveck­

lats genom den nordiska rättsstridighetsläran. Han begränsar dock sin analys till de sk integritetskränkningarnas område. Utanför detta inskärper Karlgren – i likhet med Ussing – ” ...att tillämpningen av rättsstridighetsläran i förevarande fall stöter på de största svårigheter” .124 I sitt försök att fastställa vad som utgör gällande rätt på icke-integritetskränkningarnas område synes emellertid Karl­

gren ha råkat i svårigheter. H är förs allmänna ändamålsresonemang som, utan att detta klargöres för läsaren, ibland är att hänföra till en argumentation de lege lata, ibland – och tyvärr inte så sällan – snarast får karaktäriseras som en de lege ferenda diskussion. I första upplagan av läroboken Skadeståndsrätt125 uttalar han:

” 1 det hela får man...vara ganska försiktig och kräva övertygande grunder för åläggande av ansvar.” 126

I de följande fyra kommande upplagorna av samma arbete återfinns samma mening med det tillägget att efter ” ...får m an...” har inskjutits lokutionen ” de lege lata” .127

N är Karlgren återkommer längre fram i sitt författarskap till sitt ” katekes­

argumentet” ,128 märks än tydligare svårigheterna för honom att med hjälp av den tillämpade metoden komma till rätta med de här berörda skadestånds- problemen. Förutom att Karlgrens framställningssätt är märkligt, synes denne helt enkelt inte vara villig att helt acceptera den svenska spärregeln. Karlgren ä r - på det sätt denna hållning tidigare definierats i detta arbete – klart intellektuell i sin inställning. Han söker en ändamålsargumentation som stöder den svenska rättens ståndpunkt vad gäller ansvaret för icke-integritetskränkningar. Att i det läget acceptera en inställning som är helt avvikande från vad U ssing129 med betydande skicklighet beskrivit kan inte ha varit helt lätt för Karlgren. Eftersom

124A .a. s. 97.

125Se n ot 120 ovan . 126A .a. s.97.

127Y tterligare ett tilläge g ö rs d o c k av K arlgren i de p åfö lja n d e u p p lago rn a (dvs de so m fö lje r efter 1952 års u tgåva) innan nan av slu tar den b e rö rd a m eningen. H a n tillägger i en parentes att det här är fråga o m ” ...en in ställn in g, so m visserligen fö r bl.a. d an sk a författare, så t ex A n d ers V in d in g K ru se i U f R 1954 s. 228 kan te sig öv e rd riv e t å te rh å llsam .” I arb etets sista up p laga p åp e k as även att sam m a in ställn in g kan sk ö n ja s h os de n o rsk a ko llego rn a. G å r m an em ellertid till A n d ers V in d in g K ru se s n äm n d a artikel – so m är en recen sion av K arlgre n s fö rsta u p p laga av läro b o k en S k a d estån d srä tt – fin n er m an väl icke en kritik av K arlg re n s u tto lk n in g av gällan de rätt, utan snarare en kritik av det faktu m att den svenska rätten intar en så snäv hållning till dessa skadeståndsproblem. M an får n ärm ast det in try cket att vi här har ett fall d är m an ty d ligt m ark erar skilln ad en m ellan d an sk och sv en sk rätt från d an sk h o riso n t, m edan m an i Sverige förefaller m indre benägen att antaga förevaron av såd an a sk illn ad er.

128Se ovan s . l l l . 129Se ovan kapitel 2.4.4.

den förmenta kopplingen till kravet på brottslig gärning som ansvarsgrund vid ren förmögenhetsskada – vilken kommer att beröras mer ingående längre fram – reellt var relativt obetydlig, framstår Karlgrens önskemål att hitta ändamålsar- gument av allmängiltig karaktär, som ej helt obegripligt. Tvärtom är Karlgrens behandling av ämnet i hithörande hänseende just en indikation på att en spärregel kopplad till straffbarhetsnormen inte alls var så självklar enligt svensk rätt, som sedermera har antagits. Det vore förfelat menade ju Karlgren, om man lät uppställa så allmänna satser som att äran eller den ekonomiska rörelsefriheten vore en ’rätt5 vars kränkning skulle medföra skadeståndsskyldighet.130 Emeller­

tid – och här blir Karlgren mycket oklar – inleds denna analys med följande fråga:

” Vilka handlingar äro utanför integritetskränkningarnas område enligt huvudregeln belagda med skadeståndsansvar?” 131

N är nu Karlgren svarar med det ovan berörda ” katekesargumentet” , torde läsaren förvänta sig att dennes svar skulle avse den samtida gällande rätten. Om man nu inte har någon katekes och ej heller kan uppställa allmänt formulerade satser, återstår då att fråga sig vad som enligt Karlgrens sätt att argumentera bildar ” utgångspunkten” . Svaret på denna centrala fråga får man söka i en fotnot! Denna återkommer – som vanligt – med vissa modifikationer i samtliga upplagor.132 D är uttalas:

” 1 den mån man uppställer dylika satser, är naturligen behovet av en rättsstridighetslära sådan som den nordiska mycket stark. Att nämnda behov för den svenska skadestånds­

rättens del på det hela taget icke varit så framträdande som på andra håll beror just på den hos oss hävdvunna begränsningen, att – såsom huvudregel – skadan skall vara av sak- eller personskadas natur.” 133

N u blir Karlgrens argumentation allt mer kryptisk. Förutom den okommente­

rade hänvisningen till N JA 1962 s. 31,134 förefaller den rättspolitiska diskussio­

nen plötsligt inte längre vara en de lege ferenda argumentation, utan en argumentation om hur den gällande svenska rätten faktiskt är beskaffad när domstolarna ställs inför dessa problem. Å andra sidan förefaller den givna formuleringen i den aktuella noten ursprungligen – innan tillkomsten av

130J f r även ovan s. 110 ff det d är återgivn a citatet.

131 S am m a frågeställn in g och sam m a ” k ate k e s-a rg u m en t” till svar h ärpå, gives i sam tliga u p p la g o r. I den fö rsta, so m k om 1952 på s. 98.

132Se a.a. 1. u ppl 1952 s. 98 n ot 1.

133Från och m ed tred je u p p lagan av a.a. (1965) och fram led es tvin gas K arlgren att ju stera d etta u ttalan d e n ågo t. E fte r lo k u tio n e n ” såso m den n o rd isk a ” in skju tes ” ...m ed d ess h än sy n stagan d e till

’in tre sse k o llisio n e r’ av sk ild a slag, m y ck et stark , ja oavv isligt, se t. ex. N J A 1962 s. 31, jfr o ck 5 kap.

1 § 2 st. b ro ttsb a lk e n : ’fö rsv a rlig t’ fö rta l” .

134Se fö re gåe n d e n ot. R ättsfa lle t är refererat och blir förm ål fö r d isk u ssio n i kapitel 5.4.

113

In document REN FÖRMÖGENHETS- SKADA (Sider 117-128)