Danmarks Kunstbibliotek The Danish National Art Library

Hele teksten

(1)Digitaliseret af / Digitised by. Danmarks Kunstbibliotek The Danish National Art Library København / Copenhagen.

(2) For oplysninger om ophavsret og brugerrettigheder, se venligst www.kunstbib.dk For information on copyright and user rights, please consult www.kunstbib.dk.

(3) KUNSTMUSEETS ÅRSSKRIFT 1971-1973. K Ø BEN HA VN STATENS M U S E U M F O R K U N S T LA NGK JÆ R B O G T R Y K /O F F S E T 1974.

(4) KUNSTMUSEETS ÅRSSKRIFT LVIII-LX.

(5) KUNSTMUSEETS ÅRSSKRIFT 1971-1973. KØBENHAVN STATENS MUSEUM FOR KUNST LANGKJÆR BOGTRYK / OFFSET. 1974.

(6) INDHOLD Side Holger Frykenstedt: C. A. Ehrensvärds lavyrer i Kobberstik samlingen och hans forbindelser med Nicolai Abildgaard och Danmark.............................................................................. Else Biilow og Steen Jørgensen: Malerier i elektrisk belysning Harald Olsen: Pellegrini og Tiepolo.......................................... Arne Brenna: Christen Købkes portræt af Hermann Ernst Freund......................................................................................... SteenBjarnhof:Notat omChr. Købkes portræt af H. E. Freund. En teknisk undersøgelse.......................................................... Gertrud Købke Sutton: Erik Hoppe i Kvam............................. Erhvervelser til Den kgl. Maleri- og Skulptursamling 19701973.............................................................................................. Den kongelige Kohberstiksamling - nogle erhvervelser 19701973 ............................................................................................ Den kongelige Maleri- og Skulptursamling - udstillinger 19701973.............................................................................................. Den kongelige Kohherstiksamling - udstillinger 1970-1973 Den kongelige Maleri- og Skulptursamling - udlån af kunst værker 1970-1973...................................................................... Den kongelige Kobberstiksamling - udlån af kunstværker 1969-1973.................................................................................... Malerier restaureret og undersøgt i tiden maj 1970-januarl974 Personale ved Statens Museum for Kunst............................... Gallerikommissionens medlemmer.............................................. Farveplancher................................................................................. Fortegnelse over illustrationer.................................................... Index over personnavne................................................................ 1-41 42-45 46-56 57-110 111-116 117-135 137-146 147-156 157 158 159-163 164-167 168-170 171-172 172 173 174-177 178-179.

(7) C.A.EHRENSVARDS LAVYRER I KORRERSTIKSAMLINGEN OCR HANS EÖRRINDELSER MED NICOLAI ARILDGAARI) OCR DANMARK. Den forstå oktober 1796 skriver Carl August Ehrensvärd till Sergel och uttrycker sin stora glädje over att denna ämnade sig ut på en resa. Sergel hade drabbats av en av sina återkommande melankoliska perioder och beståmde sig for att besöka sin gamla vån fran Romtiden, Nicolai Abildgaard. Brevet år avsånt från Tosterup - svårfaderns egendom i Skåne - men han råknar med att redan fjorton dagar señare flytta in på sin nyinköpta gård Dömestorp i sydligaste Halland. Dit inbjuder han nu Sergel, som till ressållskap skulle få deras gemensamme vån Johan Jacob De Geer på Finspong. Ehrensvärd spar inte på superlativer, då det gålier att beskriva sitt nyförvärv, som han avtecknar i sitt brev både med svepande linjer och i entusiastiska ord: »I hela Svårget år ingenting Så vackert och så bordigt, jag ville det stållet åfven blef bekrönt med Er vånskap. det ligger vid Hal lands åsen och har sin Bokskog dår och sitt egit stålle på en plan slått, som råcker 5 mil. att gården år stor dömmer jag deraf att skullden år stor och om Sergel kommer dit år nöjet stort». Hår på Dömestorp upplevde Ehrensvärd sin sista stora och nåstan hektiska skaparperiod, och det år också hår de lavyrer av hans hand kom till, vilka nu förvaras i Kobber stiksamlingen i Köpenhamn. Sergeis svar på denna inbjudan var positivt, och med sin vanliga sjålvironi avbildar han sig sjålv som en Faetón, som faller ur solvagnen och dimper ned på Dömestorp den 18 november 1796. Både Abildgaard och Ehrensvärd har anvånt det klassiska Faétonmotivet med anspelning på Sergel. I Abildgaards teckning »Sergel afreser» och i Ehrensvårds brevteckningar och lavyrer möter vi den beundrade vånnen, solguden Helios’ oförvägne son, som följer sin baña mot solen. Dömestorp, som ligger vid Sundet, var endast en ordentligt tilltagen rast på vågen till Köpenhamn, dår Abildgaard våntade. Ehrensvärd år medveten om detta, då han i en svit teckningar, Dina Öden på Danska Resan, skildrar vånnens fård över Sundet, dår han sjålv sitter sörjande på den svenska sidan och långtansfullt ser bort mot Kronborgs slott på den dan1.

(8) Sergeis svar på Ehrensvårds inbjuclan den 1 oktober 1796 var positivt, och i slutet av månaden skriver Ehrensvard på ny tt och visar samtidigt med en teckning sina bekymmer på Ddmest orp. Till Sergel den 27 oktober 1796. Nationalmuseum Stockholm.. ska, slottet är for övrigt med på ytterligare ett par bilder. På en av dem avbildas Poseidon med en fot på vardera sidan om Sundet och blåser mot Sergel, som soker ta sig over i motvinden, denna gång gåiler det Sergeis återresa efter ett fornyat besök på Dömestorp. I sviten framstålls åven Abildgaard, som år lycklig nog att få åga vånnen hos sig. En av teckningarna forestålier Abildgaard, som avbildar Sergel: »Du låter P. Abillgaard måla Dig med snillets fårg». En annan åter har den for Ehrensvård typiska påskriften: »Du plågar Professor Abill[g]aard for att plåga min vållust». En teckning, som tydligen inte hör till den nåmnda sviten, återger Abild gaard och De Geer på Charlottenborg betj ánade av genier. I Ehrensvårds och Sergeis brevvåxling år den danske konstnåren åven i brevteckningarna vid flera tillfållen den gemensamma nåmnaren. Som redan nåmnts hade Sergel såliskap med De Geer, som i vånnernas brevvåxling framstår som en smula snål och om sig, både Sergel och Eh rensvård år rå tt trötta på hans ståndiga jakt efter deras aister. I ett brev.

(9) Ehrensvard och hans maka Sophie Sparre sorjer Sergeis avfard till Danmark. I bakgrunden Kronborgs slott. Nationalmuseum Stockholm.. till De Geer avbildar Ehrensvard brevets mottagare, som sitter och »metar» vånnernas teckningar, och i ett señare visas, hur han »rofvar» både från Abildgaard och Sergel. En smula burlesk år en teckning på samma tema, som beskriver, hur det som Abildgaard skanker Ehrensvard till slut hamnar hos De Geer. I ett brev till Sergel framhåller Ehrensvard, att han tanker hålla efter detta »snåla begår« och låta deras vån låmna något i ersåttning: »3 mina stycken for någon av Era bågge». De Geer, som var en smula stram, hade formodligen på något sått forsummat Abildgaard, och Sergel skriver till Domestorp och beklagar sig, han tycks tydligen vilja såtta forsummelsen på adelshogfårdens konto. Ehrensvård, som hatade hbgfård mer ån det mesta, brukade nåmna tin gen vid deras råtta namn och svarar dårfor: »O, Degeer Degeer hvad for slarf han år som så glomt Abillgaard, nej ej var det fór aristocratismens skulid, det var fór asne orats Skulld». I ett foljande brev till De Geer år han en smula kårv. Formodligen har vånnen tiggt nya aister och samtidigt meddelat, att han fått ett brev från Abildgaard, illustrerat med tecknin-.

(10) Abildgaard avbildar Sergel. Nationalmuseum Stockholm.. gar, ett sådant illustrerat brev, skrivet på franska, finns bland Abildgaards teckningar i Statens Museum for Kunst. Ehrensvård uppmanar honom nu att teckna sjålv och tillågger nåstan forebrående: »Om Abillgaard ritar små Saker mellan min vans rader så drojer det honom att rita storre saker åt mig; du har ingen ndd som tullar hans portefeuiller». Vi kommer i det foljande att få se, vilka »storre saker» Ehrensvård våntade från den danske konstnåren. I ett brev till Sergel den 2 december 1796 nåmner Ehrensvård en av Abildgaards teckningar och framhåller, att han aldrig kan glomma den danske konstnårens »Sinrika Composition». En hittills okånd teckning har återfunnits på Tosterup och måste vara identisk med den, som Ehrensvård nåmner i ett brev till Sergel julaftonen 1796: »Hållsa oåndeligen Abildgaard och tacka honom fór Era Drómmar». Hur hogt han vårderade Abildgaard framgår också av att han satte honom som en motpol till Sergel, de två representerade inom sina områden en hoj dpunkt i den nordiska konsten. Deras vånskap tycks han uppfatta som ett utslag av den forsoning mellan de två folken..

(11) Abildgaard och De Geer på Charlottenborg. Nationalmuseum Stockholm.. som ledande andar i tiden hoppades på, och som i allmånhet fick generosare uttryck på den danska sidan an på den svenska, en fråga jag återkommer till. Som ett av tecknen på denna spirande, tidiga skandinavism kan man uppfatta en fårgsatt Ehrensvårdsteckning i Kobberstiksamlingen. Den forestålier tvenne kvinnogestalter - om man så vill Dana och Svea - som »kroner och krones», en symbolisk framstållning av vånskapen mellan Abildgaard och Sergel. De två kvinnorna har på varsin sida ett altare: det ena har smyckats med en palett, det andra med en skulptur. Den moda Ehrensvård lagt ned på sin Sergelinfluerade fårgteckning visar, vil ken vikt och vilket allvar han fåst vid denna symboliskt uppfattade vånskapsforbindelse. Naturligtvis hade Sergeis så ofta accentuerade beundran fór den danske konstnåren gjort Ehrensvård angelågen om att få tråffa denne, och redan i sitt forstå brev till Kopenhamn erinrar han vånnen om loftet att inbjuda Abildgaard till Domestorp, en inbjudan som upprepas i brev efter brev. I sjålva verket hade de två mycket gemensamt; man behover endast jåmfora deras bibliotek eller studera deras efterlåmnade excerpter for att.

(12) Abildgaard skanker Ehrensvard teckningar, vilka De Geer lagger beslag på. Nationalmuseum Stockholm.. upptåcka deras våsensgemenskap, inte minst uttryckt i deras teckningar, vilka ifråga om åmnen och motiv år antingen identiska eller beslåktade. Det år sårskilt ett åmne, som var brånnande aktuellt for dem båda. Redan i ett av de forstå breven till Sergel under dennes Kopenhamnsbesok tangerar Ehrensvård ett ålsklingstema: politiken. År det roligt nu i Danmark, tmdrar han, »sedan fan tog kejsarinnan», och han illustrerar sin fråga med en teckning av den ryska hårskarinnan, som faller ner i gapet på en monstruos djåvul. Kanske har vi hår ett uppslag till Abildgaards två teckningar over samma åmne, »Katarina II Fart fra Jorden», och den motsvarande allegoriska på Lucifermotivet, en teckning som nu finns i Stock holm och som troligen tillhort Sergel. Det vore i så fall inte det enda motiv, till vilket Ehrensvård kan tånkas ha inspirerat Abildgaard. Ehrensvård sånde 1797 en svit teckningar till Sergel i Kopenhamn och bland dem en teckning av Afrodite från Efesos, som symboliserade naturkunnigheten, naturfdosofien. Vi moter i varje fall den forngrekiska gudinnan i samma betydelse både på Abildgaards målning tre år señare. Filosofien, och på 6.

(13) Abildgaards teckning med påskrift a tergo »Sergeis drómmar», som anspelar på Sergeis dromsvit från 1795 eller kanske snarare en señare, Plågsam drom, som Anns i tre versioner. Tillkom den tredje versionen nere hos Abildgaard eller tog Serge! med den till Kopenhamn? Teekningen som till helt nyligen tillhorde Tosterupsamlingen har låmnats som gåva till Nationalmuseum Stockholm.. gravmonumentet over hans broder vetrinärprofessorn. Utbytet av idéer - via Sergel - bor ha varit ömsesidigt: Ehrensvärds val av den lilla nattmaran på en drömteckning kan ha Abildgaard som inspirator. I ett fall kan man påvisa en direkt kontakt mellan Abildgaard och Ehrensvård. Överintendenten Bengt Dahlbäck har varit nog vånlig att påpeka denna och att utveckla frågan vidare. Jag följer därför hans inten tioner. Det fmns nåmligen i Kungiiga Bibliotekets samling av danska autogra fer ett brev från Abildgaard, daterat den 2 februar! 1797. Brevet nåmner Dömestorp och inleds med orden »Her greven tillader ...». I ett P. S. halsar Abildgaard fru Sergel och avslutar med följande upplysning: »Det var en Död Hore min beste greve, og ingen Pige, det er den udødelige Messalina som min tegning skulde forestille». Statens Museum for Kunst åger en 7.

(14) K -R 0«4S. Allegori over vanskapen mellan Abildgaard och Sergei. Den kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, København. Under dessa år skrev Frans Michael Franzén dlkten Svea til Dana, trykt 1 Det Skandina viske Llteraturselskabs tidsskrift Skandinavisk Museum 1798.. målning av Abildgaard med motivet Messalinas dod, men det har alltså aven funnits en teckning av Abildgaard att doma av det citerade brevet. Nationalmuseum åger en sådan teckning med påskriften »la Mort de Messalina« och stilen forefaller vara Abildgaards. Teckningen overensståmmer med målningen i Kopenhamn och kan vara en skiss till denna. Men den har uppenbarligen också att gbra med en teckning av Ehrensvård, som, om man inte kånner till Abildgaards, biir helt oforklarlig till sin innebård, Ehrensvårds teckning - i Nationalmuseum - har påskriften »Den doda vaknar». Ehrensvård har kopierat Abildgaards miljo i arkitektur och landskap men låtit morkret i dennes teckning ge vika fór fullt dagsljus och framforallt låtit den doda Messalina resa sig och omfamna sin moder, som på Abild gaards teckning knåbojer vid hennes sida. Den overraskande uppståndelsebilden beråttar om ett verkligt intimt samarbete mellan Abildgaard och 8.

(15) 1^ 2^ ß^£Z. .. ,,„. ^. ■O*.. C3S1 -T. ^. M. f '. o .::s:. Två brevteckningar av Ehrensvard till Sergel »julafton» 1796. På den forstå bliden visar Ehrensvärd hur han föreställer sig Köpenhamnarna önska varandra ett gott nytt år. På den andra bonfaller Ehrensvärd Abildgaard och Sergel att komma till Dömestorp. National museum Stockholm.. 1' f* il. Ehrensvärds teckning over en nattmara som rider den sovande drömmaren. Malmö Museum..

(16) tA tm / ^. ¡lin A j^ m -, r d .. Abildgaards teckning med påskriften »la Mort de Messalina». Nationalmuseum Stockholm.. Ehrensvärd, som utvecklade den danske konstnärens tema utan att avslöja sambandet. Då det gållde intresset for politik, fanns det alla förutsättningar for själsgemenskap. Båda hade följt det inrikespolitiska speiet på nära håll och hamnat i bakvattnet av åndrade politiska forhållanden. Båda såg tillbaka till antiken och hämtade från den även sina politiska ideal. Fascinerade följde de också utvecklingen av samtidens största politiska händelse, den franska revolutionen; bådas kvarlåtenskap lämnar tydliga spår av deras intresse for denna omvålvning. Bland Abildgaards papper finner man Marseljåsen men åven avskrifter som »Proclamation au nom de la Bépublique» och »La convention nationale reprondrat-elle aux manifestes des Tyrans lignés contre la république Française». Ehrensvärd, som så småningom blev desiderat kritisk, skriver under denna tid Frontespice på en 10.

(17) Abildgaards målning med motivet Messalinas ddd. (ca. 1800/1809). Statens Museum for Kunst, København.. moralisk och politisk handbok, i vilken ett avsnitt om franska revolutio nen börjar: »Den franska Revolutionen är intet utbrusten i tanka att återföra den medborgerliga friheten, hvilken denna Natjonen alldrig ägt». På en nidteckning over ett sammantråde i nationalkonventet, som han avbildar i form av ett allmånt tumult, antecknar han: »Nationaila conventets acktivitet i den Dygdiga Republiqven Franckriket». Då Sergel i slutet av januari återkommer till Dömestorp, får Ehrensvård naturligtvis nårmare underråttelser om den danske konstnårens instållning till frågan om den politiska friheten. Problemet var lika aktuellt for Abildgaard, som så hångivet arbetat med Frihedsstøtten, som for Ehrensvård, som i sin politiska och moraliska handbok behandlar det brånnande åmnet inte bara i uppsatsen »Frihet» utan också i en rad andra sammanhang. Möjligen har Sergel vid återresan till Köpenhamn tagit med Ehrensvårds politiska lavyrer till Abildgaard, i varje fall vet vi av Ehrensvårds brev till De Geer, att han fått sådana: »Hållsa tusende gonger Abillgaard och bed 11.

(18) Ehrensvards teckning med påskriften »Den doda vaknar». Nationalmuseum Stockholm.. honom Svara mig på mina Speritningar i politiqven han har god imagina tion i Caricaturen». Sergei hade vid sitt återhesok på Ddmestorp haft såliskap med en kap ten Fredrik Herman von Walden, kånd for sin swedenhorgska åskådning i religiosa frågor och sin kritiska instållning till årftligt adelsskap, då det gal der de politiska; hans skrift Tankar om såttet at bli lycklig och forena menniskor i et samhålle hade kommit ut i Kopenhamn 1791. Tydligen har Sergel diskuterat både Ehrensvards och von Waldens filosofiska åskådning med Abildgaard, ty den 12 mars 1797 skriver Ehrensvård till vånnen: »Det fågnar mig att min Philosophie år något tydligare ån Wallens, och den begripes nog af Abillgaard, men jag år åfven som Abillgaard, fastån jag vet huru Saken år vill jag endå inbilla mig att frihet vore mojlig. ty jag hatar vårt tillstånd, Jag år af de Sjuka som Veta att jag år Sjuk, vissa momenter, men når ifvern tar mig så tror jag mig frisk som Herrcules och svår på på alla svaga, Abillgaard år blott oftare i ifver ån jag. Således kan 12.

(19) Ehrensvärds karikatyr over ett sammanträde i det franska Nationalkonventet. Nationalmuseum Stockholm.. ej Abillgaard ha lust att Svara negativt på min ritning och jaka med ritning är intet roligt». Trots den misstro Ehrensvärd hyser mot tanken på den mänskliga friheten, som han så ofta i sitt system identifierar som sjålvsvåld, vill han i detta sammanhang åtminstone inbilla sig att frihet är möjlig. Man märker den typiskt Ehrensvärdska reservationen, ty i själva verket är det mera fråga om en eftergift åt Abildgaard än om något, som är förenligt med hans filosofiska grundprinciper. Han hatar sin samtid och det tillstånd, i vilket den befinner sig - ett hat så våltaligt demonstrerat både i hans brev, skrif ter och teckningar - han år ett barn av sin tid och har genomskådat ti dens sjukdom. Ingen har som Ehrensvärd svurit over de svaga i sin sam tid, hans Frontespice på en politisk och moralisk handbok är en enda anklagelse mot bristen på politiskt fornuft hos de styrande, som han råcker en bitter medicin. Medveten om sin sjålvvalda låkarroll, ser han på sin egen attityd med en sjålvironisk grimas som en av de friska i en for övrigt sjuk tid. Han menar nu, att Abildgaard i sin kritik av samtiden kanske oftare och mera uppriktigt än han själv tror på månniskan och hennes fri het. Dåri hade han såkert rätt: i Abildgaards konst möter vi overallt en tro på framsteg och utveckling, en tro grundad i 1700-talets optimism, under det att Ehrensvärd mera närts av den mörka och djupa pessimism, som också är en av århundradets tendenser. Optimismen hos Abildgaard ureslot naturligtvis inte stunder av besvikelser infor skeendet i tiden; hans Nemesisteckning den 25 december 1799, som uttrycker så mycken sorg 13.

(20) Sergeis lavering over hans och Abildgaards försjunkenhet i tankarna på paret Ehrensvärd, »Dömestorp eller Olympen». Konturerna av Helsingör och Hälsinghorg avtecknar sig tili vänster på bilden. Tillhör Stal Laval Finspång.. med anspelning på P. A. Heibergs forvisning är talande nog. Det finns vidare i Ehrensvärds serie Ett litet moraliskt verk ett inslag, som kanske avslöjar arten av den »ifver« hos Abildgaard som Ehrensvärd talar om. I en serie teckningar illustrerar Ehrensvärd, bur allt kan fås for pengar, allt utom heder och styrka, och bur därför kungar »såtter sig» inte bara på tro ner utan också på folken. Så följer en teckning med påskriften »Abillgaard invenit» med forklaringen, att under sådana forhållanden biir »ej råttvisan och folkregering vårda att bibehållas och sökas». Den jämförelse Ehrensvärd gör i det ovan citerade brevet med Herkules år i detta sammanhang viktig, något som jag strax återkommer till. Det år nåmligen idén om Herkules som en representant for folket, som år utgångspunkten i den serie laveringar av typen politiska »speritningar» av Ehrensvärds hånd, som nu förvaras i Kobberstiksamlingen, och som otvivelaktigt måste ha tillhört Abildgaard. Innan jag tar upp dessa lavyrer over Herkulesmotivet till analys, skall jag forst behandla en laverad teck ning, som ger oss en viktig distinktion för sjålva begreppet frihet. Som jag redan antytt tillhörde Ehrensvärd den kategori, som med tiden kom att bedöma franska revolutionen med stor misstro: den frihet den 14.

(21) E tt uppslag frän Abildgaard i Ehrensvärds serie Ett litet moraliskt verk. Nationalmuseum Stockholm.. proklamerade var grundfalsk, den var i sak endast ett uttryck för självsvåld. Det är detta tema eller anatema, som behandlas på en av de lave rade teckningar Ehrensvård sånde till Abildgaard, vi har sett att åmnet bor ha kunnat intressera den danske konstnåren. Utkastet förvaras i Na tionalmuseum i Stockholm, den slutgiltiga versionen i Köpenhamn är utförd med större omsorg men saknar därför inte utkastets verv. Sin vana trogen skriver Ehrensvård förklarande texter på själva bilden, de har vid slututförandet fått en mera pregnant form än på utkastet. Ehrensvård skiljer i sin text på två slags frihet, den månskliga friheten och statens, och han tar forst upp den forra: »menniskofriheten eller sjelfsvåldet altid löst och ledigt för vållust smekas af Kung men dess fötter bin das under hans nyckel». Den franska republiken avskaffade den kungamakt, som i så sållsynt hög grad företrädde denna avart av sjålvsvåldig frihet, och den kan därför inte beskyllas för att ha infört en sådan, men 15.

(22) i:?. U. r^.-. «-X. *y-. V. Ehrensvards utkast till en illustration over sin diskussion med Abildgaard over begreppet politisk frihet. Slutversionen Anns i Statens Museum tor Kunst, utkastet i Nationalmuseum Stockholm.. Ehrensvards slutversion av illustrationen till sin diskussion med Abildgaard over begrep pet politisk frihet. Den kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, København.. 16.

(23) \. Dania omgiven av tritoner sitter på en enhörning, renhetens och styrkans symbol. Teckningen har tillkommit i mitten av 1790-talet, kanske under åren 1794-1796, då Ehrensvärd var generalamiral for den svenska flottan och då Danmark och Sverige gemensamt värnade handelns och sjöfartens frihet i nordiska farvatten. Nationalmuseum Stockholm.. dess insat är inte bättre for det: »Denna frihet hafva ej fransoserne sokt. men de tro att sjelfsvåldet med obundna fotter utgjör den rätta friheten». Jag erinrar om Ehrensvärds beska kommentar i sin uppsats om franska revolutionen, som ovan citerats. Det Anns nämligen, menar Ehrensvärd, en annan form av friheten än den mänskliga, nämligen den som bör härska i en stat: »Statsfriheten sjelfbunden från Wällust äger goda seder och behöfver ej Kunga väldet». Denna statsfrihet hörde hemma i den grekiska staten, i den antika republiken. Den reglerades av lagstiftning och övades genom uppfostran, en tankegäng, som genomsyrar Ehrensvärds med teckningarna samtida moralisk-politiska handbok. Den stora misstro mot den franska revolutionen, som Ehrensvärd här ger uttryck ät, är emellertid ett rätt sent inslag i bans politiska åskådning. Man möter det inte i det första av de tvä verk, som han skrev under señare hälften av 1790-talet, Utkast styckevis till en philosophi. Det forefaller mig, som om förändringen i hans politiska uppfattning inträffade under en av hans resor, nämligen då han 17.

(24) /n. .. \. .. »Man skall altid piskas med Klatchen af Geniet» skriver Ehrensvard till Sergel, som beundrade vannens konst. Ehrensvard till Sergel den 1 april 1797. Nationalmuseum Stockholm.. under ett par veckor i juli 1796 uppeholl sig i Kopenhamn, for ovrigt vid en tidpunkt, då Danmark och Sverige gemensamt med hjalp av kryssningar i Sundet skyddade sin sjofart i enlighet med ett ingånget neutralitetsfdrbund. Som bakgrund till de idéer, som han framståller i teckningarna till Abildgaard, år denna resa nog så intressant och fdrtjånar ett ogonblicks uppmårksamhet. Sedan Ehrensvard med stor bitterhet begårt avsked från befattningen som generalamiral for den svenska flottan under hertig Carls och Reuter holms formyndarstyrelse, tycks han ha hyst planer på att låmna Sverige. En av hans vånner, jordbruksreformatorn Rutger Macklean på Svaneholm i Skåne, rådde honom sommaren 1796 att soka forvårva ett gods i Frankrike for att dår skapa en ny framtid. Enklast vore, menade Macklean, som just återvånt från Kopenhamn, att kontakta franske ministern i den dan ska huvudstaden, Philippe Antoine Grouvelle. Denne blev for ovrigt aktuell for Ehrensvård åven året dårpå, då han från Kopenhamn erholl Sergeis teckning av fransmannen till håst. Sergeis original fmns nu i Stock holm, under det att en kopia i Kobberstiksamlingen attribuerats till att 18.

(25) föreställa Füssli. Ehrensvärd följde Mackleans råd och kom den 30 juni 1796 till Köpenhamn och deltog den 2 Juli i den festlighet, som brukar betecknas som upprinnelsen för tillkomsten av Det skandinaviske Literaturselskap. Fredrik Høegh-Guldberg var värd, och bland gästerna märktes P. A. Heiberg, K. L. Rahbek och J. K. Høst. Inbjuden var också Ehrensvärds släkting Gustaf von Paykull, författaren tili ett elakt mot ordensväsendet riktat skådespel, honom ägnade för övrigt P. A. Heiberg en hyllningsdikt. Ehrensvärd bade föregätts av sitt rykte. I Høsts Nordia första bandet 1795, bade ban presenterats: »Original-Snille. I TekningsKonsten ypperlig; i Carricatur-Ritningar isynnerhet utan like. Som ban är egen i alt, så har ban det och varit i en Beskrifning som ban utgifvit öfver sin Resa i Italien, med Kopparstick, och hvaraf ban ej låtit trycka mer än några få Exemplar, på det at Roken skulle blifva åfven så rar at fmna, som bon år interessant at se och få låsa». Fore sin resa till Danmark var Ehrensvärd hos Macklean på Svaneholm, och dårifrån skriver han till sin hustru om sina franska planer och söker samtidigt att lugna henne vis å vis tillståndet i Frankrike. Han lovar henne a tt i Köpenhamn söka utforska allt om fransmånnen och her henne att inte såtta tro till allt som skrivs om dem, eftersom det år fråga om propaganda från rojalistiskt håll. Sedan han framhållit, att någon ofta får sitta emellan, då något stort håller på att ske, fortsåtter han: »Huru vore det möjligt att fransoserne i allting ågde den framgong nu de under sine kungars tid ej kunde ha? om ej något våsentligt lyckligt, (sådant man alltid önskar få), hoss dem ågde sin varelse, och att hoss kungarne måste ha varit en slags flård, som utseendet undantagit, alltid återstod utan kraft till godt.» Ehrensvärd blev mycket entusiastisk över Köpenhamn, som han fann vara »3 å 4 hundrade år före Stockholm» ifråga om ordning och renlighet, och i breven hem till hustrun tecknar han profiler ur det Köpenhamnska gatulivet, bilder som torde ha ett stort kulturhistoriskt intresse. I mitten av juli låmnar han den danska huvudstaden för att över Kiel fara till Ham burg. Hustrun hade emellertid sagt ifrån, att varken hon eller hennes slåkt gick med på en emigration till Frankrike, och han slår nu till retrått, i början lite manligt kränkt och med krumbukter för att rådda ansiktet, men till slut kryper sanningen fram. Han hade i Köpenhamn fått sådana underråttelser om fransmånnen, att han redan dår insett det omöjliga i att förverkliga planerna, men han hade åndå fortsatt till Hamburg i hopp om att dår få tråffa henne för att redogöra för det verkliga låget. Han återvånder nu till hemlandet, och redan i början av augusti får vi i ett brev till 19.

(26) Abildgaards lavering med vilken han ursaktar sig for att han inte kunnat horsamina paret Ehrensvards inhjudan. Privat ago Stockholm.. Gustav IV Adolfs lårare von Gedda små antydningar, som visar en ny orientering. Ehrensvård meddelar nåmligen, att han under sin resa arbetat på ett tal fór Vetenskapsakademien, i vilket det skulle komma att framgå, a tt han inte var någon van av kungamakten, men »ej heller fransmåns dyrkare». Uttalandet skulle kunna uppfattas som en liten admonition till von Gedda, som i brev efter brev uttrycker sin entusiasm over fransmånnens insatser, ånda tilis åven hans beundran slår over i dj upaste besvikelse. Slutligen når honom senhosten 1796 Johan Gabriel Oxenstiernas stora dikt Skordarne i nio sånger, en gåva från skalden sjålv. Ehrensvård, som under långa vintermånader ett år tidigare foljt den beundrade vånnens upplås20.

(27) SI. II. * X p ■>«!«-. A ' /«•*-> -. /. y»/. " / / '' ^. Ehrensvards version efter en av Abildgaards dräktteckningar. Finlands Nationalmuseum Helsingfors.. ning sång efter sång i sitt eget hem, måste ha frapperats av den genomgripande forandring dikten genomgått på en viktig punkt strax fore tryckningen. Den ursprungliga hymnen till franska revolutionen, i vilken denna framstod som inledare av en ny och lyckligare epok for månskligheten, hade ersatts av en bitter uppgörelse med den »falska frihetsanda», som nu spred sitt gift over Europa: 21.

(28) in i/. Ehrensvards version efter en av Abildgaards draktteckningar. Nationalmuseum Stockholm.. 22.

(29) o Seinens vilda strand! O blodbestankta jord! Behagens hemvist fdrr, nu holjd af eld och mord! Du skrot for jordens folk din stolta frihets åra: De fingo blott av dig dess missbruks fasa låra. Med direkt anspelning på Oxenstiernas stora lårodikt visar Ehrensvård i sitt Tal for Vetenskapsakademien 1796 de verkliga Objekten for sann poesi: »Man bor måla och sjunga Skjordarne, och friheten». Bara några månader señare sånder Ehrensvård med direkt anknytning till Oxenstierna ett par teckningar till Sergel i Köpenhamn med påskriften »Moderna poli tiquea i Europa» - en vårid i boj or - och »Falska friheten bör Poeten döda»; tre franska liljor ger nårmare uttydning om vilken falsk frihet avses. Då hade Abildgaard redan fått den Ehrensvårdsteckning, som framstållde samma idéer. Ehrensvård var naturligtvis spånd på vad Abildgaard skulle tycka om hans lavering, och i ett brev till Sergel den 4 mars 1797 gör han en försiktig propos: »Hållsa J. Råd. Abillgaard och såg mig hvad han såger om tankan af bågge mina friheter.» Abildgaards svar dröjer emellertid, men Ehrensvård ger inte upp; det skall bli roligt, såger han i ett följande brev till Sergel, att få se Abildgaards »Svar Kitning», men sin egen text på teckningen tycks han ha glömt, han her Sergel skriva av den och skicka den till Dömestorp. Så småningom biir han emellertid en smula rådd for att Abildgaard skall kånna sig tvingad att svara, och den 7 april skriver han dårfor: »bed for Guds Skull Abildgaard ej plåga sig af mina Målar drömmar, utan alldeles glömma hela min Politiqve endast jag får ett vackert stycke af honom». Kanske år det också fråga om ekon av diskussioner mel lan Abildgaard och Sergel, då han tydligen i anslutning till ett brev från vånnen konstaterar: »De svagas historia år altid den interessanta, efter den år Naturlig: Dygdens och Hjeltarnes åro merendels fabler, eller låta Så. Det år for Idealt och med Historien i vår tid år det Samma som med Målning i vår tid, man rores intet af det Ideala i någondera deln - man ålskar hvad man forstår.» Som historiemålare bor Abildgaard inte ha varit alltför fråmmande for Ehrensvårds tankar, han som sjålv var så medveten om »de vanskeligheder, som møder ved at male eller skrive de nyere ti ders historie». Det var i varje fall inte enda gången Ehrensvård i sin ty piskt aforistiska stil preciserade nyklassicismens dilemma i en tid, då andra och mera populåra riktningar hotade den. Brevvåxlingen mellan de båda vånnerna framskred med våren, och den 25 april hoppas Ehrensvård, att Abildgaard åntligen skall lockas ut ur sitt 23.

(30) w ^•*. -'vi-. Jhti. m*^. xy^£j^.x^. Lavyr nr 1 i Ehrensvärds Herkulesserie. Den kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, København.. näste och komma till Dömestorp; med en artig teckning hade Abildgaard bett om ursäkt for att han inge hörsammat en tidigare inbjudan. Ehrensvärd, som med aldrig sinande intresse avbildat olika folkslags klädedräkter, hade fått en teckning med ett sådant motiv från den danske konstnåren: »Milljoner Hålsningar till J. R. Abildgaard. Det roade mig få Majorka damernas klådedrågt, jag skall rita ...». Det finns en fårglagd teck ning over denna klådedråkt. Abildgaard »inven.» Ehrensvård »fecit 17 maj 1797.» Men svaret på de politiska »speritningarna» låt dåremot vånta på sig, och Ehrensvård år ångslig over att Abildgaard skall kånna sig besvårad och trött på hans ståndiga erinringar, och han låmnar därför ett al ternativ: »Hållsa oåndeligt till J. R. Abilldgaard och vi skola bågge rita framdeles Englands historia i fall Franska frihets historien redan Ledsnat alt tålamod». I det följande brevet, den 12 juni 1797, hör vi för sista gången om den danske konstnåren i Ehrensvärds korrespondens: »Hållsa tusende gonger Abilldgaard och jag gratulerar honom blifvit frisk.» Erevet mynnar sedan ut i en vådjan: »Kom bågge jag ber». Sergel kom men utan Abildgaard, och efter återkomsten till Stockholm greps han åter av den 24.

(31) ‘i-’. J. Lavyr nr 2 i Ehrensvärds Herkulesserie. Den kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, København.. melankoli, som hans danska vanner lyckats jaga på flykten. Fylld av medkånsla skriver Ehrensvård: »fattig min Sergel som mår illa efter att ha mått i Kjöpenhamn rå tt väl». Herkules vid skiljevågen i valet mellan Fru Dygd och Fru Lusta år ett allmånt europeiskt motiv, som också har håvd i Sverige, i Stiernhielms hexameterdikt Herkules år det en ung adelsman, som står infor detta val. I Ehrensvårds lavyrer dåremot upptråder han som »representant for fol ket»: Herkules år hår nårmast en foretrådare for bönderna. I Ehrensvårds samtida Frontespice på en moralisk och politisk handbok heter det om bondeklassen: »I Landets hyddor finner man Sedernes Tempell, och meniskjans vålmåga i dem. Denna lefnad ledsagas af tidens stilla omlopp som grundlågger ett stort råderum Ordning och Stats-byggnad». Den kraftfulle, kårnsunde Herkules låmnar nu denna sin naturliga miljö, då han upptåcker adelns liv och blåndas av dess sken. Han börjar nu umgås med denna den såmre delen av adeln, »Patrasket bland adeln», som Ehrensvård inte drar sig for att kalla den i ett annat sammanhang, och den tidigare ofordårvade, »får smak for vållefnad och yppighet». I sitt ovan nåmnda 25.

(32) verk visar Ehrensvärd, att »denna tillilygt tili sällskaps omgjänget är fruckten af hushållslefnadens förstöring». Adelas dagdrivarliv är med andra ord en följd av att den lämnat den ursprungliga och riktiga livsföring, som jordbruket skanker, och blivit en onyttig och njutningslysten över blass och en fara för det sunda folket. Hur detta gått till, vill Ehrensvärd visa med sin Herkulessvit, samtidigt som han sätter in detta skeende i ett aktuellt europeiskt sammanhang. I Sverige är Ehrensvärd känd som den författare, som såsom ingen fore Strindberg har gett uttryck för ett nästan rabiat kvinnoförakt. Detta kan förefalla så mycket mera egendomligt som Ehrensvärds äktenskap var sällsynt lyckligt; hans brev till hustrun under alla år år fyllda av en aldrig avtagande förälskelse, och de många teckningarna av henne återspeglar en tillgivenhet och beundran utan gräns. Hans ringaktning kan därför endast forstås utifrån hans dogmatiska, moraliska principer, vilka återkommer lite varstans i hans författarskap. De uttrycks kanske enklast i hans marginalanteckningar till den franske tånkaren Helvétius: »Qvinnan som alldrig år en lycklig lagstiftare förmilldrar en grofhet, låttar bördan af Boj or, men upplöser en Stat, eller behåller den under Prästvälldet, blott hon sjelf Dyrkas af hjeltar, bepryddes af Röfvaren.» Kvinnan som kånslovarelse år med andra ord en risk för den ordning, som med hjålp av obevekliga lagar måste råda i en stat. Denna risk avslöjar hon i det välbehag, med vilket hon mottar männens courtoisie, i hennes underlåtenhet mot prästerna och i svagheten för den lyx, som »rövarna» d.v. s. köpmännen lockar med. Man fdrstår vilken fara, som hotar Herkules, då han nu pre senteras för kvinnorna och tas om hand av dem. Orsaken till hela denna samhällets upplösningsprocess, som Ehrensvärd så drastiskt tecknar i sin bravurstil med en blandning av lekfullhet och sarkasm, får man veta i den andra bilden. Kvinnorna, som enligt Ehrensvärds mening bör undanhållas alia statliga angelägenheter och endast handha hushållet, tågar nu tillsammans med den nya klassen upp tili kungatronen och demonstrerar där sina krav på inflytande i statens ledning. Det är därför ingen tillfällighet, att Ehrensvärd i en ingress till sin med lavyrerna samtida moralisk-politiska handbok förklarar, att han skrivit den därför att »villervallan år så stor i alla Politiska och moraliska ting», nu når »Qvinorne fått den allmånna öfverhanden». Men, fortsåtter han, vad hjål per hans kritik, »det går endå åt helfvitet.» Kvinnorna går alltså i spetsen för herkulerna, klådda i frygiska mössor för att störta kungamakten. I sin tygellöshet uppfattar de sin nyvunna frihet på sitt sått, de »tro friheten bestå deri att gå halfnakne». Vi har med 26.

(33) Lavyr nr 3 i Ehrensvärds Herkulesserie. Den kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, København.. andra ord ett exempel på de två slags frihet, som Ehrensvärd önskar få veta Abildgaards åsikt om, statsfriheten och den mänskliga, sjålvsvåldiga friheten. Att bara störta kungatronen var emellertid ingen våg att nå varaktig och verklig frihet, orsakerna ligger djupera än så och forgiftnin gen är kvar. I sin artikel om franska revolutionen visar Ehrensvärd, vilken odesdiger roil kungarna spelar: »Kungarnes Statskunskap var att med öfverflöd och yppighet författiga sine förnäma och förföra dem tili fåfänga.» Inte heller vinner herktilerna på sitt »Umgänge» med adeln, ty se dan denna förstörts i njutning och vällevnad, »förstöra herkulerne sig sjelfve». I sin moralisk-politiska handbok framhåller Ehrensvärd, att de jåmlikhetsidéer, som franska revolutionen framförde, endast åstadkom en »jämlikhet i yppigheten», och man bör därför »skapa något annat än yp pighet som utgjör folkets frihet». De jämlikhets- och frihetsidéer, som sam tiden fyllts av, medförde endast, menar Ehrensvärd, att den frihet, som de besuttna klasserna ägde att genom lyx och njutningar förstöra sig själva, överfördes med de makthavandes goda minne även tili det ofördärvade folket. Denna form av frihet kallar Ehrensvärd jakobinska for men av frihet, den nämligen »att få lefva, som de sedt lefvas,» och att 27.

(34) »njuta öfverflöd och smygfriheten». Den franska revolutionen var en »snål» tillställning, därför att den aldrig ledde tili en genomgripande forandring, tili en radikal omskolning av alla i samhället, därför mäste det naturnödvändigt gå som det gick, det störtade kungaväldet skulle äterta sin makt. Lavyrerna med numren 3 och 4 skiljer sig tili utförandet frän de övriga, och även papper och vattenmärken visar, att man kanske har rätt att anta, att de supplerats tili de tre andra, vilka tillsammans bildar ett slutet heit med en logisk följd. De tvä bilderna försätter heia problemet frän det allmänna i bild 2 - den franska revolutionens frihetsprinciper - tili det mera enskilda, en nordisk tillämpning och dess möjlighet. Varför kom mer inte de moderna frihetsidéerna att skapa verklig frihet? Varför lönar det sig inte att lyfta upp bönderna på ett högre plan, att göra kvinnorna politiskt medvetna, eller att som fransmännen störta kungatronen? Ehrensvärd menar som vi sett, att dessa revolutionära frihetsidéer inte var tillräckligt radikala. De förändrar ingenting i grund, på sin höjd vander de upp och ned på staten, men allt utvecklar sig sedan som förut, följderna blir de samma. De frihetsideal samtiden följde var falska inte minst för nordbornas säregna kynne, och Ehrensvärd visar nu på de sanna. Han gör det med hjälp av en historisk tillbakablick, som både utgör en belysande bakgrund tili herkulernas historia och samtidigt måste ha tilltalat en nyklassicist som Abildgaard. Ämnet för de två bilderna tillhör själva den axel, kring vilken heia Ehrensvärds tänkande rör sig: motsatsen mellan Södern och Norden, mellan antik kultur och nordisk okultur. Denna kontrast är konsekvent genomförd redan i hans arbeten från mitten av 1780-talet, Resa til Italien och De fria konsters philosophi, men den återkommer också i de båda verken från señare hälften av 1790-talet, inte bara i den tidigare nämnda moraliskpolitiska handboken utan också i Utkast styckevis till en philosophie. I det sistnåmnda arbetet ståils denna antites på samma sått som på de två bilderna, en motsats mellan greker och göter. Sedan han tidigare i samma verk visat, hur de grekiska lagarna besjålades av en idealitet, som göterna gjorde allt för att förstöra, kommer han i en uppsats med rubriken »Njutning» in på ett tema, till vilket bilderna nåstan kan vara en illustration: »Gjötherne som alldrig kunde tillskapa stater och voro altid sine egne våldsvårkare och tyraner visar oss ett tyranni under alla namn och underhölts som en motkraft för egen förstörelse qvinnan altid nårvarande. Greken som noga sammansåtta stater nåmligen med karlens manliga smak och förtog grofheten i roten af hjertat hvaraf behaget föddes och fordrade Qvinans åtanka dertill.» Grekerna, framhåller Ehrensvärd vidare, utövade 28.

(35) «5tólL. ß b / -,-^ -» ííí. i ^ ^ 'A - '^ ^ f /!^h *«M í. ■“ “^. Lavyr nr 4 i Ehrensvärds Herkulesserie. Den kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, København.. sina snilleverk i den stillhet och ordning, som htishållslevnaden i en valordnad stat skanker. Goterna daremot sokte all npptankbar grannlåt och fann sin ara »inom alla vàrldsnjutningar», vilka endast forledde dem till en annu samre råhet. All denna råhet tillkommer det »vitterheten och de Ma konster att utplåna», och det år dårfor uppenbart, att konsten i de fria grekiska republikerna fick ett annat utseende an hos oss. Aven i Frontespice på en moralisk och politisk handbok behandlar Ehrensvård den viktiga skillnanen mellan greker och goter i en anda, som direkt kan tillåmpas på lavyrerna. Redan i Utkast styckevis till en philo sophie hade han framhållit, att grekerna hånvisat kvinnorna till »hushållets morker» och låtit dem »arbeta och vanta». Nu visar han på deras annu mera drastiska åtgårder, som aven ansluter sig till bilderna: »I Grekelandet var hon inlåst af sin blygsamhet, I Rom af den åran hon vederfors.» Aven nu ståils kontrasten mellan greker-goter på sin spets: »Grekerne valde Vånskap och Toners afmåtta Ljud under krigsbragder. Gj oterne åra Qvinnans blodighet under Rôfverier». Inte ens i krig kunde goterna undvara sina kvinnor; »når våra gamle gjorde krig foljde kjårngarne med», såger han drastiskt. 29.

(36) Mot bakgrunden av det anforda torde den grekiska anda, som genomgående praglar den i klassisk stil utforda tredje bilden, vara forklarad: skild från statens varv agnar sig den grekiska kvinnan åt nyttigt arbete och har uppsikt over barnen, under det att mannen ett ogonblick avlagt sitt harnesk och låter vapnen vila och lyssnar till ett recitativ, troligen framfort av den av Ehrensvard beundrade Sapho. Så den plumpa antitesen i den foljande bilden! De domderande grovt formade goterna argumenterar med att slå nåvarna i bordet eller grålar med sina kvinnor, »når forståndet sviker for brånnvin». Den lilla snårten åt brånnvinsmissbruket år typisk for Ehrensvård, som i båda sina verk på nog så realistiska grunder angriper det; »bonden svålter på åkern och sonderbrister av brånnvin». Svenskarna visar bare »en tilltagande smak på Brånnvin snart i hundrade år, medan andra nationer forådlat naturens foster åt lif och snille, blef Brånnvin vår hufvudsak». Så den lilla karakteristiska epilogen for bild 4. Snårjda i kvinnans garn och forsedda med forsvarliga horn tvingas de tidigare så manhaftiga goterna att tåga i hovmannalik gåsmarsch fram till kungatronen. Allt återgår med andra ord till det gamla hos oss, som aldrig velat gå till grunden med någonting och allra minst med oss sjålva. Den lilla historiska exkursen år utomordentligt typisk for Ehrensvårds sått att uppfatta sin samtid: liknande jåmforelser och tillbakablickar återkommer overallt i hans forfattarskap under 1790-talet. Den olyckliga omståndigheten att vi år avkomlingar av dessa barbariska goter forklarar, menar Ehrensvård, hela den brist på moralisk och politisk ryggrad, som han finner vara utmårkande for sitt land. Att han har sin samtids sven skar i tankarna, trots att han talar om goter, behover man inte betvivla, dårpå finns många overtygande bevis. Då han exempelvis i ett brev till von Gedda vid denna tid utgjuter sin vredes skålar over den svenska Vetenskapsakademiens »blota Barbarer», som han menar inte visat tillråcklig hovlighet mot den danske fysikern von Hauch, ger han dem samma grova och frånstotande anletsdrag som goterna på teckningarna till Abildgaard, exemplen kunde mångfaldigas. Detta arv forklarar »villervallan» i sjålva principerna fór vårt statsskick, vår oforbåtterliga njutningslystnad - goternas sårmårke - och vår oformåga att som grekerna skapa en stat, grundad på en sann lagstiftning och dårmed på fasta och absoluta normer. Men de olyckliga svenskarna år inte ensamma i detta dilemma, ty till Norden råknar han redan 1786 åven Frankrike. For Ehrensvård var franska revolutionens vidare utveckling uppenbar och våntad. År 1797 såger han dårfor i sin moralisk-politiska handbok: »Når frankriket forstort igenom tåta revolutioner sin folkmångd. 30.

(37) /C'.. 'kå-. ^ if% r. Lavyr nr 5 i Ehrensvärds Herkulesserie. Den kgl. Kobberstiksainling, Statens Museum for Kunst, København.. sedan det af osåkerhet i principierna åstadkommit tåta revolutioner, så hafva de båttre dasserne forgåts tid efter annan på Giliotinen och den råa delen qvarblifvit. Det år då som barbarismen ankommer klar och så tillskapandes nya Hunner och Vandaler, derpå efter 13 hundradetal så år det samma sak som nu och hvad kan annat bli i Norr om Alperne dår njutningslyckan och åfventyret i alla tider rest sin Thron». Som man ser mdter vi hår herkulernas historia i ånnu stdrre perspektiv. Efter den historiska exkursen i bild 3 och 4 utgdr den lilla ironiska vin jetten med de av kvinnan kuvade goterna i hovmannadråkt, som avslutar den señare av bilderna, en låmplig overgång till den sista bilden i serien. Dår anknyts både ifråga om innehåll och form till de två inledande lavyrerna, och man behover endast låsa Ehrensvårds moralisk-politiska handbok fór att forstå, vart den nåstan naturnodvåndigt måste leda, ty till 31.

(38) syvene och sist är det alltid kungamakten som tar hem spelet, når de ab soluta normerna saknas. Även om en kung mister huvudet, står alltid en ny redo i kulisserna: »Man vet att en kung utvecklas ur det slågte som mister tålamodet att hålla Dygd». Denna form av kungamakt år den såmsta tånkbara: »Kungarnes Statskunskap var att med öfverflöd och yppighet författiga sine fornåma och förföra dem till fåfånga.» Man kunde tillfoga den femte bildens text for att fullfölja Ehrensvårds mening: »Derefter får man se det nya kunga våldet stilla fett och frodigt åtfoljdt af de fordna Herculernes afkomlingar.» Så slutar alltså herkulernas frihetskamp; i stållet for att soka hli medborgare - antikens honnörsord som revolutionen aningslöst gjort till sitt tvingas de att bli undersåtar: genier gråter over undersåten. I Utkast styckevis till en philosophie gör Ehrensvård en fin distinktion mellan medborgaren, sådan han mött honom i sina studier av de antika republikernas historia, och undersåten i de señare monarkierna. Under det att medborgaren år en fri statsvarelse, som uppnår lyckan som husfader och åran som stamfader med Ehrensvårds ord, år undersåten visserligen lös och ledig men aldrig verkligt fri, och genom »öfverflödet och låttjan samlar han den okunnighet om frihet att han begår den från en Thron». Det år hårda ord Ehrensvård fåiler över undersåten: »han år löjlig han hår åran och friheten och tigger friheten och kryper af Håfderna smickrad med frihetsnamnet». Han lever sitt liv i »monarchien, som bedrar genom ett falskt snille; igenom en ordning som intet år ordning och genom en heder som intet år heder.» Bitterheten i Ehrensvårds uppfattning röjer, att han år inne på områden, kånsliga som hudlösa öppna sår. Hans båda verk från señare delen av 1790-talet år ingalunda bara uttryck för abstrakta speku lationer: overallt bryter den understrom av verklighet i dagen, som har sin kålla i hans erfarenheter från det politiska livet. Som nyutnåmnd överamiral för svenska flottan, hyllade han i slutet av år 1784 Gustaf III med förhoppningen, att denne »blefve den konung i Europa som varit Lagstiftare första gongen sedan Christenhet, följaktligen första Lagstiftaren Europa haft, efter inemot två tusende års förlopp»; kungen hade vid denna tid en lång rad viktiga reformer bakom sig. Det år på intet sått fråga om artiga fraser i konventionellt manér. I Ehrensvårds samtida arbete. En ny philosophie år han inne på samma tema. Efter antikens undergång hade Europas stater genomgående saknat det statsskick och den lagstiftning, som gjort de grekiska staterna till eviga mönster för alla folk och för alla tider. Endast några år señare - vid den i svensk historia så remarkahla riks32.

(39) dagen 1789 - forbyttes Ehrensvärds beundran for Gustaf III i ett hat, som varade resten av hans liv. Med hjalp av de ofrälse och inte minst bönderna, vilka han tidigare vunnit med eftergifter i brannvinsfrågan, och genom att häkta ledarna for adeln och äsidosätta alla laga former, utökade kungen sin makt till rent envälde. Ehrensvärd, som deltog i riksdagen men på grund av sin stållning som överamiral inte kunde ingripa, greps av förbittring. Skulle denne kung alltså vara »frukten af våra tider i Europa, som alla berömma for så upplysta och sjålf så ly sande?» skriver han till hustrun. Han menade nu, att svenskarna gott kunde ha sin tyrann, eftersom de inte gjort motstånd mot »envåldet tvårtemot ed och kungaförsäkran». Och i en anda, som man señare kånner igen i Herkulessviten, fortsåtter han: »Om friheten år borta, så år den långesedan förut förlorad. K .M :t har in genting annat gjort ån satt sig i det tomma stållet, dår friheten suttit förut, men af en sjelfva bortjagad. Friheten har sitt rum bland de måttlige och dygdige, och ej hiand dem som fika efter nyheter, efter sjålfsvåldet, efter nöjen och efter hogfård. Vi ha alltid fikat i Sverget efter sjålfsvåldet, det år i envålden man får sjålfsvåldet mellan kåppslångarna, i en fri stat år sjålfsvåldet det forstå förlorade oíTret, och man kan vara försåkrad, att en riktig frihet for svenskar vore odrågelig, det blefve en klosterlefnad som nu långesedan år ur modet. Det går aldrig an att göra ett folk allvarsamt som en gång smakat nöjen, stärkt flitigt, som en gång smakat att låttjan år Ijufflig ...» All denna bitterhet omsåtts femton år señare i ett filosofiskt politiskt system, uttryckt i de båda verk vi tidigare citerat: hatet mot överflödet, som leder till envålde, kravet på en lagstiftning i antik anda med Lykurgus som ideal, försöket att låta en annan frihet ån samtidens bli levande i staten. Kritiken mot Gustaf III återkommer också i de båda verken: »Un der den tiden såg man favoriter, allmånna båstat på deras låppar och nåfvarne i medborgarns fickor, i enrum med monarqven smickra honom som en flicka, eller skråma honom som ett barn. Kungen okunnig om en vårid han aldrig försökt litar endast på tycket åtbården sqvalret trollpackan; minsta Skymt år et alfvare, alt drar till en stor efterföljd, och båsta rådet år i tid arbeta på en Cassa i fårvåg får ett inbillat inbördeskrig.» I en af de artiklar, i vilken han med våldsam kraft anklagar de styrande, anspelar han också på Gustaf III: s åtgård att låta bönderna få åkat poli tiskt inflytande, steget till Herkules som folkets representant år inte långt. Sedan han åter angripit överflödet, fortsåtter han nåmligen: »år det vål uttånkt då lantbrukaren år en Bonde, det vill såga en Barbar af landets forna invånare, oss olika till oppfostring till klåder, och till Seder, och 33.

(40) spårrad på alla sidor af obegripligheter och af for honom nåstan fråmmande inkrågtare denna Sverges fordna Wilde får åran bisitta en riksforsamling som ett kreatur». Varfbr sande Ehrensvård just dessa politiska »speritningar» till Abildgaard, når andra bor ha legat nårmare till bands, exempelvis den skåmtsamma sviten over Sergeis resa till Danmark, i vilken ju aven Abildgaard figurerar? Varfor valde han detta tema; faran av friheten i allmånhet och bondemas frihet i synnerhet? Kan inte valet av åmne ha att gora med de två centrala politiska frågor, som vid denna tid var hogaktuella i Dan mark? Den unga fdrfattargenerationen framfdrde hogljudda krav på en regeringsform mera i samklang med de frihetsidéer, som spreds i Europa i franska revolutionens spår. Vidare var frågan om stavnsbaandets løsning hogaktuell genom arbetet på Frihedstotten, som Ehrensvård av misstag kan ha satt i samband med tidens revolutionåra frihetsstråvanden. Under 1790-talet uppkom i Danmark en litterår rorelse, som under trycket av den franska revolutionens vidare utveckling kråvde storre frihet ån den, som det danska envåldet rymde. Dess ledande representanter var just de personer, som deltog i den tidigare nåmnda festligheten fór Paykull och Ehrensvård: Heiberg, Høst, Rahbek och Høegh-Guldberg, den sistnåmnde hade så sent som två år fore Ehrensvårds besok fullbordat skådespelet »Skrive Friheden», som teatern inte vågade ge. Efter sin nyorientering hade Ehrensvård naturligtvis inte mycket till overs fór dem; på en av sina teckningar illustrerar han, hur frihetsentusiasterna »stryka ófver vårlden och fara slutligen till Hellevitte». Ånnu mera central var kanske den andra politiska frågan, den som gållde bóndernas frigórelse. Den hade aktualiserats genom Frihedstótten, som Ehrensvård naturligtvis såg under sitt två veckors långa besók i Kópenhamn sommaren 1796, den var då rest men ånnu ej fullbordad, fórst året dårpå invigdes den. Abildgaard hade tidigare tillhórt den politiska grupp, som med all kraft bekåmpade kraven på bóndernas frigórelse: Jo han Bülow var enligt Rahbek »al Friheds svorne Fiende», och Abildgaards vån Liihe drev ute i Europa politik på egen hand och beklagade den ut veckling lantbosaken fick i Danmark. Då denna politiska riktnings repre sentanter under uppseendevåckande former sopades undan, hade Abild gaard redan brutit med dem, men han kånde sig såkert isolerad i den nya tid, som inbrót med kronprinsens óvertagande av makten. Såkerligen fór att visa sin lojalitet mot kronprinsen tog han inte bara initiativet till ett monument óver den viktiga lantboreformen utan blev också sjålen i det konstnårliga samarbete, som ledde till verkets fullbordande. Han var åven 34.

(41) _/"Vi?'»i'«. J I, f h .. Ehrensvards hyllning till Gustaf von Paykull från tiden for de bådas besok i Kopenhamn vid bildandet av Det skandinaviske Literaturselskab. Nationalmuseum Stockholm.. den som gav idén och gjorde utkasten till monumentets reliefer, utforda av skulptoren Andreas Weidenhaupt, som Sergel umgicks med. Man behdver inte med tanke på Frontespice på en moralisk och politisk handbok svåva i ovisshet om vad Ehrensvård tånkte infor reliefernas innebord: råttvisa sker når tråldom avskaffas. Frihedstottens stolta inskrift, »att den frie bonde kan varde kvick og oplyst flittig og god», hade Ehrensvård såkerligen åtskilliga invåndningar emot. Man kan låsa hans bittra ord i bre ven till hustrun om bonderna hemma på Domestorp, som på grund av låttja och sjålvsvåld tvingade honom att gå från gård och grund. Fruktade Ehrensvård att dessa utslag av tidsandan, av de »falska» frihetsidéer, som han såg forhårjande svepa fram over Europa, skulle bringa hans så beundrade Danmark i fara? Frågan måste liksom de ovriga ovan bli hypotetiska. Men ett år såkert. Om han hyst dessa farhågor, skulle han bli Itignad. Denna fas i Ehrensvårds intresse for det danska broderfolket år inte mindre fångslande ån den tidigare, dårfor att den kan uppfattas som ett utslag av den skandinavism, som framstått mera Ijum från svensk sida ån på dansk. Den vårme och den entusiasm, som Ehrensvård lågger i dagen, kan kanske forta en del av den kallsinnighet infor den stora saken, som man av tradition menat sig hans ront från de svenska sidan av Sundet. 35.

(42) T. ■ ’^. *4^. .. - \ ;i ?•■*. 's’-. .-r-Jt. ‘. Symbolisk framställning av sjömakten Danmark. Som flera av Ehrensvärds här reproducerade teckningar och lavyrer har den en gång tillhört De Geers stora konstsamling på Finspång, till vilken även Jacob Jordaens Færgebåden til Ant werpen en gång hörde. Nationalmuseum Stockholm..

(43) Sommaren 1799 besökte Ehrensvärd på nytt Köpenhamn. Under hela våren och försommaren hade han med spånt intresse följt det utrikespolitiska spelet i Danmark, sårskilt breven till Jeanette von Torne avspeglar de många nyheter, som når Dömestorp, och året innan hade han skrivit till statssekretaren Johan Gustaf von Carlson om sin gårds låge: »Vi Grånsa till Gref BernsdorlTs fådernes land, hvars Crona år intet en nattmössa.» Från sin gård vid Sundet hade han flera gånger farit till Helsingör och med en generalamirals sakkundkap iakttagit ryska och engelska flottrörelser i Sun det. Genom resande svenskar får han oupphörligt nyheter från den danska huvudstaden, sårskilt frågan om franske ministerns våntade utvisning intresserar honom liksom också den av ryssarna förberedda koalitionen mot Frankrike, som Danmark bitrått. Han grubblar också over de båda broderfolkens framtid, som han ser i mörka fårger. Då han i augusti vistas i Köpenhamn, såtter han sig in i den utrikespolitiska situationen. Han besöker åven Konstakademien, dår Juel målar hans och hustruns portrått Abildgaard nåmns dock inte i hans brevvåxling. Han tråffade emellertid P. A. Heiberg, som skriver »emot Regeringen», och av denne får han ett par verk, det ena om hans »processe», tydligen For Sandhed med Politisk Dispache och Sprog-Granskning. Han råkade också Heibergs politiske motståndare, den berömde Christian Colbjörnsen, båda gör han ett par teckningar av, vilka han sånder till sin kusin grevinnan Jeanette von Törne. Colbjörnsen framstod ju som sjålva inkarnationen inte bara för genomförandet av lantbolagen utan också för försvaret av det danska lagliga envåldets principer mot angreppen från de unga litteratörer, som hyllade den franska revolutionens frihetsidéer. Man tycker att det skulle föreligga en oöverbrygglig motsats mellan Colbjörnsens kamp för böndernas frihet och hans försvar av det kungliga envåldet, men det år det señares lagliga karaktår han understryker; kronprinsens övertagande av hela makten skedde under füllt lagliga former. Det år en distinktion, som bör ha tilltalat den Fhrensvård, som mer ån andra betonat lagstiftningen, som sjålva kårnpunkten i all regeringsmakt. Det år svårt att avgöra, om Colbjörnsen påverkat Fhrensvård i denna riktning, men ett år såkert: i hans författarskap efter detta sitt sista Köpenhamnsbesök möter vi inte bara den ovan antydda distinktionen, utan också uppfattningen, att den tillåmpades i Danmark. Även efter hemkomsten följer han med spånt intresse den politiska utvecklingen i Danmark, den skårpta »Presseforordningen» av den 27 sept. 1799 kommenterar han som vanligt på sitt eget vis: »ingen får skrifva med fårtåckta ord, till exempel fabler, ty en åsna kan bemårka en Minister ...» Med en viss tillfredsstållelse konstaterar han, »se detta kallar jag vara 37.

(44) herre i Gården», men ger också uttryck for farhågor: »få nu se snart om kungavåldet ej löper till missbruk som fransoserne förde friheten». Vi möter med andra ord åter Herkuleslavyrernas problemställning direkt tillämpad på Danmark. »Elaka kockar», fortsätter Ehrensvärd, »laga alltid illa, efter hvad kokbok som hallst------Gud nåde oss for våra tider.» Av Ehrensvårds fortsatta författarskap forefaller det emellertid, som om han inte funnit sina farhågor besannade vis å vis Danmark. Sommaren 1799 blev inte bara Ehrensvårds sista kontakt med Dan mark, den blev också den sista han fick uppleva; svårt sjuk och plågad av bekymmer avled han i maj följande år under en resa på våg hem. Sitt verk Frontespice på en moralisk och politisk handbok arbetade han på ånnu efter sekelskiftet, och i denna verkets señare del har hans sista besök i Köpenhamn satt markanta spår. I artikeln med rubriken »Kung» tar han åter upp frågan om kungamakten. Fortfarande vidhåller han, att den som regeringsform år tåmligen omöjlig, men hans tidigare dogmatiska instållning har i någon mån mildrats : kungamakten kan toléreras, om den år ett uttryck for lagen och personifierar denna. Det måste vare en lag, som i sig forenar både moral och makt : »Men vill kungen gå till det högsta en kung nånsin kan komma, och endå sjelf altid behöfvas, bor han gå medelvågen mellan Dygde yrke och orolighetens afstyrare yrke mellan Lycurgus och Machiavelli». Knappast något begrepp återkommer så ofta i artikeln som ordet Lagen, åven om moralen eller Dygden kanske år ånnu viktigare: »Att styra ett Rike år en af de fria konster, det år en Vitterhets Vitterhet, och till dessa yrken fordras snarare en ledig och såker kjånsla hoss en Dygdig, ån en fjåttrad Lagtydning af Lagman». Finns det nu något rike, dår Lagen i hela sitt maj estât år sjålva grund valen till staten och dess seder? Det år ju en sådan statsform Ehrensvård ansåg vara det enda alternativet till klimatets obevekliga determinism. Talet for Vetenskapsakademien från sommaren 1796 avslutas med en konditionalsats: »Men om Nordens folkslag fingo ...». Frontespice på en mo ralisk och politisk dagbok, som avslutades efter Ehrensvårds besök i Kö penhamn 1799, pekar dåremot direkt på ett folk, som helt motsvarar Eh rensvårds ideal. I artikeln »Afgjörelse» heter det nåmligen efter en smickrande jàmfôrelse med romarriket, att »Danmark under ett afgjort Vållde år det sållaste Land i Tidehvarfen,» och Ehrensvård gör dårefter ett ka rakteristiskt tillågg: »En sak bör bevisa dess lycka, ehuru Sjörike år Qvinnan dårsammanstådes ånnu uppehållen i vissa sattser af Dygder». Herku les skulle med andra ord inte dår behöva löpa risken att kuvas under deras vålde. 38.