T i r nodens djup hår i din helgedom 0 H årars Gud! vår bon till dig vi sande, O, var oss nådig, blif oss åter from, 1 våra broders, ack, i vårt elånde.
Ser du ej mer till den, som år betrångd, Ei mer till dem, som årligt kåmpat hafva?
Vill du dem krossa under moders mångd, Dem under fosterlandets grus begrafva, F rån jorden plåna ut i tidens långd?
Och dock de stode ju i stridens fasor Så lugnt, så trostigt som blott hjeltar stå:
Sin Dannebrog, fast skjuten ån i trasor, Den tappre flock ej ofvergaf å n d a !
163
Af tiendernes massor tått omsluten Med eftertryck livart hngg han gaf ig en ; Hvad blef den tappres Ion? Att blodbegjuten Till foga falla for ogerningsmån.
År det den Ion, som våntar hjeltemodet, Som fosterlandet åt sin kampe spar?
Den frukt, som vaxer ur det spillda blodet, Den hjelp, som G ud.de sina tillsagt h a r?
Allt detta, Sveas folk, du måste skåda, Men hamndens låskdryck du ej smaka får.
Ditt hjertas barm du icke får forråda;
Gom vredens Ijungeld, gom din omkans tår!
Ty annars hamnarn kommer — han från soder, Den riddarlige i sin aras liojd,
Att njuta bar som nyss bos våra broder, Granatbedriftens låtta segerfrojd.
Ty fruktansvård, ett lejon, slåppt ur buren, Mot hela veriden nu han rasa skalk
Hvad ar for honom hela Skandiens fail?
Sitt krig han stracker ju till all naturen:
Ej barn og qvinnor blott — nej sjelfva djuren Forgår ju i hans styrkas ofversvall.
E tt satt att hjelpa år oss dock forunnadt, Om hvarje annat oss forvågradt år,
Den hjelp, som Gud oss såsom pligt forkunnat, 11*
16 4
Att lindra noden, der som mest den tår, Vår trost att ge åt den, som bittrast lider,
0
At den, som svagest vacklar, ge vår arm Och balsam bringa, der den djupast svider
1 faderlosas och i enkors barm!
O, giom ej hennes, giom ej enkans ode, Som spar sitt lif åt dem, han lifvet gaf;
Men tanker dock med afund på den døde, Hvars nod med honom sjonk i sanima graf.
Den arma lefva måste, doden bådor F or hennes tysta sorger ingen trost;
Ty sannnenvuxet år med tusen trådar Vid dessa spåda hennes eget brost.
Hon dem ej lemna får: i nod och vaka Hon vanka skall kring deras hufvudgård;
Hon fångslad år — och får ej bojen skaka Om an hon har ett hem vid hemmets hard.
Hvar svalkas hon i sina heta tårar?
Hur tro-tes hon af årans stolta tal?
Hvad akta veridens åralystna dårar En enkas jammer och en moders qval?
For ett å r sedan! Då hur gunnigt strodde Sitt rika gullregn vårens blida so l!
An lagens kraft nationens frihet stodde, Ån Frederik satt på Danmarks kungastol.
165
Val hordes hatets åska — men i fjerran — En modig mans uppmårksamhet ej vard.
Det lilla Danmarks lit stod an till Herran, Till folkets ratt och kungens goda svård.
Och nu — hur morkt, hur allt ar annorlunda!
Hvem aktar nu på vårens milda prakt?
I skuggen af de onda dar, som stunda, De blodiga, som man till ryggelagt.
På frodig ang nyss muntra hjordar drojde, Från fridlyst boning fridfullt roken steg, Af lagen trygg, ån åkermannen plojde Och sådde våntansfullt sin arfda teg;
Men nu har rofvarn dessa hjordar mordat, Nu stiger mordbrandsrok från plundradt b o ! Och skordemannen sjelf har doden skordat, Hans barn, nyss blomstrande i hemmets ro, Dodsbleka irra nu på odslig mo.
Det blef det bittra slutet på idyllen : Den taflan kunde, ack, forvandlas så!
I segrare, dess ramor nu forgyllan Med eders orn och andra rofdyr på!
Hur langt skall våldet sina bragdar stracka?
Hur hogt skall svalla an dess ofvermod?
Form år den ej de dofna folken våcka — Den rost, som ropar hogt ur Abels blod?
166
Skall Odens stam i veklig fredsdrom somna P å lagrar, vissna snart sen hedenhos,
Skall den i Tysklands jernomfamning domna Till namnfos vanfrejd, traldom aralos?
Skall den som en man ej till slut sig resa, Foraktfull skaka tilltankt boja af,
I rofvarns hjertblod tvåtta bort sin nesa Ocb bjuda har objuden gast en graf?
Hur strålande ban randas skall, den dagen, Som skall bevittna folkfortryckarns fa il!
Hur han skall kåpna nyss af blindhet slagen Nar stark som stormen hamnarn komma skall, Med vredens tunga morker på sin panna, Med straffets snappa ljungeld i sin hånd, Må då — dock bar jag icke får forbanna
Infor Forsonarns helga altarsrand.
Vålsigna får jag — ocb jag vill vålsigna Det folk, som kåmpar for sin frihet an, Som kunnat under pligtens borda digna, Men icke kunnat kaste af sig den.
Jag vet ej, hvar dess oden leda skola, Men val jag vet, hvad hjeltars styrka tål, Ocb vet, att månget folk ur nodens skola Fortviflans vag har gått till segarns mål.
Jag vet, att aldrig an forsynen svikit Det folk, hur litet, som ej sjelf sig svek!
Att det, nar det for våldet aldrig vildt Den dag upplefva fått, då våldet vek.
Så skydda Gud, o Danmarksfolk, din ara, Din frihet, varnad då af kjeltars dygd!
Dig skola sena åldrar vittna bara
Om hvad du stridt og lidtt for din bygd.
Valsignelse skall himlen låta regna Uppå det land, som du forsvarat så, Han skall med alla goda makter hagna, Skall ofortrottad, evig karlek egna De skona oarne i bolja blå.
B. E. Malmstrom.