Förtidspension var 1977 en möjlighet för en in-divid att pensioneras innan ordinarie pensionsål-der, detta utifrån att individen led av någon sjuk-dom eller någon funktionsnedsättning. Sedan 2003 är förtidspension ersatt av ett bidrag som kallas Sjuk- och aktivitetsersättning. Anledningen till att förtidspensioneringen som fenomen un-dersöktes av staten 1977 var att andelen förtids-pensionärer hade ökat kraftigt i Sverige från och med 1960-talet. Exempelvis var ökningen mellan 1966 och 1976 hela 84%.15 Det fanns således flera skäl att undersöka förtidspensionering vid den här tiden. Dels av ekonomiska skäl, eftersom det kostade skattepengar, dels av folkhälsoskäl, eftersom det var en grupp som fått sin ersätt-ning på grund av sjukdom och vars hälsa och livssituation det fanns en anledning att försöka bevaka.
Som jag nämnde ovan är det främst i de så kallade monografierna i SOU 1977:88, Förtids-pensionering, den del av utredningen där de för-tidspensionerade själva kommer till tals, som en-samheten främst blir tydlig som problem. Britt är en fd försäljare, 43 år gammal, som förtids-pensionerats. Hon beskriver ett liv med ganska många sociala kontakter men lider ändå av en känsla av ensamhet. Hon är inte isolerad i sitt hem – tvärtom menar hon – det är något annat som gör att hon inte riktigt når fram till en so-cial samvaro med andra.
Sedan barnsben har det alltid inpräntats i mig att man skall klara sig själv vad som än händer. Min far tyckte inte ens man skulle sjukskriva sig. Så på så sätt är man ju misslyckad och det känns att träffa sina syskon som alla är mer eller mindre väletablerade i samhället. Kraven från föräldrahemmet var för hårda för mig. Jag försökte nog tills det brast. Det är kanske därför som jag nu är så livrädd för krav. Krav på att jag skall fullfölja en utbild-ning, krav på att jag ska vara frisk i nerverna, krav på att träffa folk osv. Jag blir helt darrig när jag tänker på krav av olika slag.16
Det är således inte ensamhet som rumslig isole-ring som vi möter här. Det är en partiell social isolering som bygger på känslan av att inte leva upp till omgivningens krav. Kraven leder till att personen inte känner att den är med riktigt i samvaron och därför så uppstår en ensamhet utan att personen lever i någon form av
isole-ring i övrigt. Vi kan väl tänka oss att arbetet i det här fallet är en stor del av vad hennes omgivning diskuterar och identifierar sig med och ensam-heten uppstår då för att individen, i det här fal-let Britt, inte kan känna gemenskap i just detta.
Informanten menar själv att hon inte är isolerad socialt, hon umgås med människor. Men det är något som skaver, något som gör att hon kän-ner sig ensam och utanför även i umgänget med andra. Det är inte bristen på en arbetsplats som beskrivs här, utan bristen på samvaro. Bristen på samvaron verkar inte bero på förlorade arbets-kamrater utan mer på förlust av en känsla av gemenskap med andra. Hon gör inte längre det alla andra gör och ska göra: arbeta. Det ramverk som arbetsplatsen är för människor, en eventuell byggnad med arbetsutrymmen, lunchrum och så vidare, är inte det som Britt saknar. Hon saknar att vara som hon tänker att alla andra är.
Den 35-årige diversearbetaren Sigfrid är en annan av informanterna. Hans upplevelser är tämligen lika Britts. Ett liv som börjar med svå-righeter att etablera sig i samhället. Skam för att inte vara som alla andra. Men hos Sigfrid
finns något annat som är väldigt intressant – han uttrycker tydligt att arbetsplatsen i sig inte har någon betydelse. För honom är jobbets kvalitet – att de är ett ”riktigt jobb” – som är det viktiga.
Han gör allt för att undvika det som på sjut-tiotalet benämndes beredskapsarbete. Vad som idag eventuellt kan jämföras med arbetsplatser som Samhall eller arbete i det som Arbetsför-medlingen tidigare benämnde Fas 3, en typ av anmodad sysselsättning som idag är avvecklad som arbetsmarknadsåtgärd. Skammen över att inte kunna klara av ett riktigt jobb blir för stark för Sigfrid när han tvingas till beredskapsarbete.
Arbetskamraterna är ofta alkoholiserade och det är ingen på arbetsplatsen som bryr sig om sina arbetsuppgifter. Lokaler och övrigt sammanhang kring arbetet nämns inte över huvud taget i den rätt omfattande redogörelsen för informantens arbetslivsberättelse. Det är inte heller den eko-nomiska fördelen av att vara anställd på ”ett rik-tigt jobb” som är viktig för honom. Sigfrid vill vara en person som kan gå på sportevenemang och andra sociala tillställningar och ärligt kunna berätta för människor han träffar vad han gjort på sitt helt vanliga och normala arbete.17 Ensam-het är, i Sigfrids fall, helt enkelt att inte vara som alla andra.
Så gott som samtidigt som förtidspensionä-rernas situation utreddes av staten så publiceras en artikelserie i Dagens Nyheter där journalisten Inga Blommé utredde ensamhetens problem.
Artiklarna utmynnade senare i en debattbok, Öppet brev om ensamhet, i vilken Blommé och ett antal personer som arbetade i olika så kalla-de sociala yrken kommenterakalla-de ett par fall av självupplevd ensamhet. Upplägget är sådant att Blommé redovisar en intervju med en person med erfarenhet av ensamhet för att sedan låta en professionell röst kommentera den ensammes berättelse. Det kan vara en terapeut en läkare eller en socialarbetare som utgör den professio-nella rösten.18 I berättelserna om ensamhet fin-ner vi både likheter och skillnader gentemot det som visas upp i utredningen av förtidspensione-figur 3. En arbetsplats kan vara full av andra männi-skor. De kan bli dina vänner för livet. Personal från olika verkstäder och kontor. foto: Lennart Bergqvist 1986. Marinmuseum. licens: CC BY-SA 4.0.
rade från samma tid. Bland annat berättar Tord, en homosexuell man boende i Stockholm med ett ordnat liv med arbete och vänner, om erfa-renheter som liknar de förtidspensionerades. I hans fall är det inte bristen på ett riktigt arbete där man reder sig själv som är problemet. Det är för att han sticker ut ur den ordinarie familjenor-men med maka och barn som han blivit ensam.
Han beskriver hur de flesta av hans vänner har en familj att luta sig tillbaka mot när de möter motgångar, något som inte var en självklarhet för en homosexuell man i sjuttiotalets Sverige.19 Här är ensamhet precis som tidigare att inte vara som alla andra, fast nu utifrån familjebildning, inte utifrån arbetsliv.
Hemmet dyker upp i Blommés berättelser på ett litet annat sätt än hos Strindberg. Hos Strind-berg är det hemmets bräckliga isolering som le-der till problem. Om du söker avskildhet och är känslig för andra människors ljud så är lyhörd-het ett stort problem. När Strindberg försökte isolera sig tryckte sig omgivningen in i hemmet med ljud och andra sinnesintryck. Det här blir till brister i avskildheten för den som faktiskt vill isolera sig. Hos Blommé finns det motsatta.
En kvinna berättar att hennes värsta mardröm är att hon på grund av att hon är ensam pen-sionär med barn som bor på annan ort ska, om hon avlider plötsligt, kunna ligga död i veckor innan någon hittar henne.20 Tyvärr var hennes oro inte obefogad och är det inte heller idag.
2019 uppmärksammades ett fall där en man, Branislav, legat död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm under minst tre års tid. Branislav, som migrerat till Sverige under 1960-talet från forna Jugoslavien hade inga släktingar i Sverige och ingen kontakt med sin släkt i det tidigare hemlandet. Tydligen hade han inte heller någon annan som dök upp för att se hur det var med honom fram tills dess grannar började reagera på hans bortavaro.21 Han är tyvärr inte ensam i detta.22 Det är inte helt ovanligt, varken i Sve-rige eller internationellt, att människor avlider ensamma i sina hem och inte hittas på ett tag.
Relativt kända fall internationellt är Joyce Vin-cent (2006) som låg död i sin bostad i London i tre år och som antagligen inte hittades eftersom hon nyligen tilldelats ett skyddat boende som ingen i hennes närhet hade kännedom om. Had-viga Golak (2008) låg troligen död i sin bostad i Zagreb i hela 42 år efter att hon avlidit.23
Samvaro – motsatsen till ensamhet – beskrivs som sprungen ur ett organiserat liv där familj, arbetsplats och fritidsintressen skapar en sam-varo. När detta organiserade liv faller samman så blir vi ensamma.24 Detta speglar även de lös-ningar vi finner hos Blommé, i samband med att ensamma informanter utfrågas kring vad det är som fattas och experter på människor får pre-sentera sina modeller kring detta. Lösningarna handlar om att skapa fixpunkter för människor – att organisera deras liv. Tord, mannen som in-tervjuades om sin ensamhet, föreslog att man skulle kunna skapa mötesplatser för människor i varje stadsdel, dit personer som kände sig en-samma kunde gå och där det skulle arrangeras aktiviteter regelbundet.25 Lite som en fritidsgård fast för vuxna människor. Denna mötesplats
figur 4. Social interaktion i kontorsmiljö. Man och kvinna på kontor. foto: Sune Sundahl 1947. Arkitek-tur- och designcentrum. licens: CC pdm.
med någon känd eller okänd människa, kan sä-kert av många ses som en plausibel sysselsätt-ning. Men så här under 1970-talet, i informa-tionssamhällets gryning, föreslås en multimodal lösning i vilket både inspelat ljud och skrivet ord ingår. Förslaget är att skaffa sig en ”bandspelar-vän” och använda sig ett lagringsmedium som precis hade börjat slå igenom vid sjuttiotalets mitt; kassettbandet.26 Bandet kunde sedan till-sammans med ett brev skickas till den person man valt att korrespondera med. På något sätt ansågs att tala till en annan människa – känd som okänd – som att komma närmare den. Även om kommunikationen helt klart skulle bli ensi-dig i korresponderade monologer. Jag kommer att återkomma till detta i slutet av texten.
Där Westberg förklarar viss ensamhet med en social patologi – att något hos individen, eller i samhället förändrats och skapat en ensamhet som en konsekvens av detta – så finner vi hos Blommé och i förtidspensionsutredningen rätt ofta en annan förklaring. Här är det främst in-dividens normbrytande beteende som skapat en distans mellan den och människorna runt om-kring.27 Personen har helt enkelt förvandlats till en pusselbit som inte får plats i det sociala puss-let. Med min processinriktade förklaring – som kommer att utvecklas under nästa rubrik – så skulle vi kunna mena att personen har fallit ur processen. Att den inte har plats i någon av de aktiviteter som den sociala processen innebär.
Detta blir då en förklaring på vad jag valt att kalla en yttre, eller faktisk ensamhet. Blommé har en annan förklaring när det gäller den inre, upplevda ensamheten. Där uppstår känslan av ensamhet, förklarad av dåtidens psykologi repre-senterad av Arthur Janov, på grund av en bris-tande föräldrakärlek under barndomen.28 Det finns ett problem med denna förklaring, efter-som de flesta människor troligen, under särskil-da omständigheter kan uppleva inre ensamhet.
skulle då dyka upp som en nod på en ensam människas karta och därmed även en möjlighet att regelbundet passera denna plats för att even-tuellt möta andra.
En annan lösning presenteras av Blommé själv och utgår från att skaffa sig brevvänner. Att skriva sig ur ensamhet, genom att korrespondera
figur 5. (Över) Ångest ensam, ångest bland männi -skor; Ångest ensam bland människor. ”Angst” Ed-ward Munch 1896. Nasjonalmuseum, Oslo.
licens: CC pdm.
figur 6. (Under) En plats i världen. Okänd man vid dator (1990). Fotograf okänd. Järnvägsmuseet.
licens: CC pdm.
Oavsett om de upplevt bristande föräldrakärlek under barndomen eller ej.