1960-talets ideologier innebar bildligt talat en revolution som i grunden förändrade vårdmiljö-erna. För de intagna på Skarpnäck innebar det bland annat att de kom att benämnas gäster, få marknadsmässiga löner för sitt arbete och betala månadsavgift för sitt boende, allt i syfte att trä-nas till ett liv i civilsamhället.
Bakgrunden fanns i en ny socialvård och ett akut lokalbehov hade uppstått genom beslut om att lägga ned den slitna innerstadsinstitutio-nen Högalid. Socialborgarrådet Inga Thorsson gav 1959 direktiv för en utredning till professor Gunnar Inghe vid Karolinska institutet om den framtida åldringsvården och som året därpå pre-senterades.57 Utifrån denna lade social- och nyk-terhetsnämnderna fram ett förslag som byggde på en differentiering av de intagna efter symtom som påkallade social långtidsvård, arbetsvård och olika former av sluten och halvöppen nyk-terhetsvård. En lokalmässig spridning skulle fort-satt eftersträvas och redan i inledning stod att den nya huvudanläggningen skulle vara ”förlagt till något av stadens ytterområden”.58
Skarpnäck blev det centrala kugghjulet i sor-teringsapparaten med uppgift att avgöra vilka som skulle placeras i respektive grupp. På ett särskilt upptagningshem skulle kurativa an-strängningar göras för att få personerna tillbaka till ett normalt, produktivt liv. De som däremot
bedömdes inte klara detta men ändå hade nå-gon slags gynnsam prognos skulle placeras på in-ackorderingshem ”av hotellkaraktär” och där ges en rehabilitering genom arbetsträning. En tredje grupp utgjordes av de som betecknades som komplicerade försörjningsfall med mycket dålig prognos. Det handlade bland annat om männis-kor med ”intellektuella defekter”, kvarstående men efter mentala sjukdomstillstånd, hjärnska-dor och alkoholskahjärnska-dor. Hit hörde de som ofta cirkulerade mellan anstalter för nykterhetsvård, mentalsjukvård, försörjningshem, fångvårdsan-stalter och inte minst ungkarlshotell och natthär-bärgen. De ansågs vara i behov av ett långvarigt omhändertagande på försörjningshemsliknande
institutioner utan särskild rehabilitering.
Ett utbyggnadsförslag presenterades 1963 för flera nya anläggningar som ersättning för Höga-lid varav Skarpnäck och Västberga skulle växa till stora anläggningar för hundratals personer och för vilka ansvaret fördelas mellan social- och nykterhetsnämnderna. Det var i sammanhanget viktigt att det nya inte framstod som ersättning för det uttjänta Högalid utan som ett nytt och modernt koncept och i lokalprogrammet fram-hölls ”att med stöd av den ökade kunskap som numera vunnits söka upprätta en modern bas-organisation för rehabiliteringsverksamhet, med resurser att sätta in den sociala, medicinska och psykiatriska omvårdnad som är nödvändig med figur 9. Skarpnäck omkring 1968. De gamla herrgårdsbyggnaderna omsluts av en krans med nya institutions-byggnader, skapade av stadsbyggnadskontorets chef Nils Sterner. I förgrunden syns de sex inackorderingshem-men, därbortom till vänster arbetsträningsverkstäderna, tvätteriet, panncentralen och centralköket, till höger sjukhuset med de två upptagningshemmen och med personalbostäder längst bort. Foto ur Carlsson 1968.
hänsyn till de vårdbehövandes kroppsliga och mentala status.”59
Idealet med differentiering och stora institu-tioner hämtades i viss mån från den psykiatriska vården där Carlslunds vårdhem i Upplands Väs-by från 1950-talet sågs som ett föredöme. Det betecknades som ”den totala institutionen”, ”ett samhälle i miniatyr” med en långt driven spe-cialisering med vårdbyggnader, administration, fritids- och gemensamhetslokaler samlades i en gemensam anläggning.60 Ett liknande koncept togs fram för Skarpnäck som öppnade 1969 för 400 vårdtagare.61 Hit koncentrerades resurser för utredning, individuell vård som var anpas-sad efter gästernas sociala, medicinska och psy-kologiska situation med fokus på reaktivering i arbete och fritid.
Den lilla herrgårdsanstalten hade nu vuxit till en modern, storskalig institution för personer med de mest komplicerade alkoholrelaterade problem. En mer holistisk syn på åtgärderna kun-de skönjas i en likställd satsning på såväl somatisk som psykiatrisk behandling. Socialvård utfördes av läkarteam bestående av socialläkare, psykolog, social- och vårdassistenter medan den somatiska vården sköttes av läkare, sjukgymnaster, baderska och vårdbiträden. Personalstyrkan uppgick till närmare 170 personer.62
Stora huset och flyglarna blev sysslomans-kontor, expeditions- och personalrum, kurs- och sammanträdesrum och med en ändrad planlös-ning som medgav dubbelt så många rum mot tidigare.63 I en vid hästskoform runt herrgårds-husen förlades de nya byggnaderna. I söder upp-fördes sex inackorderingshem för sammanlagt 370 intagna. Byggnaderna hade en hög standard med enkelrum med toalett, bad- och duschrum samt pentryn på varje våning. På bottenvåningen fanns kök, matsal, dagrum, hobbyrum och per-sonalrum och i källaren inrymdes skyddsrum, förråd, bastu, badrum, motions- och hobby-rum, tvätt- och strykrum. Raden av inackorde-ringshem fortsatte mot norr med två snarlika upptagningshem följda av tre tvåvåningslängor med personalbostäder runt en gård och av en sjukhusbyggnad i fyra våningar. Sjukhuset hade 70 vårdplatser, dagrum, rökrum, sköterskeexpe-dition, behandlingsrum och lokaler för
arbetste-rapi samt avgiftningsavdelning för akut intagna med allvarliga berusningssymptom. I källaren inrymdes bisättningsrum och skyddsrum. Huset fungerade även som institutionens ansikte utåt med entréhall, telefonväxel, cafeteria och kiosk, bibliotek och frisörsalong. På platsen för den rivna ladugårdens uppfördes fyra stora byggna-der, en för centralförråd och panncentral, en för verkstäder, en för tvätteri och personalrum och en för centralkök, personalmatsal och samlings-sal med 400 platser för underhållning med scen och loger. På detta sätt skapades en eftersträvad total vårdmiljö som kunde framstå som en spe-gelbild av samhället utanför.
Nya Västberga togs i bruk som inackorde-ringshem 1971. Valet av plats var idealiskt, mitt i ett industriområde utan intilliggande bostads-bebyggelse. Den nya anläggningen uppfördes i trädgården och bestod av ett bostadshus i fyra våningar och en verkstadsbyggnad, samman-bundna av en förbindelsegång. Västberga hade plats för 90 gäster, 75 i den nya bostadsbygg-naden och 15 tuberkulösa i de moderniserade herrgårdsbyggnaderna.64
På Årsta tog utvecklingen en annan väg. Sin-nesslöanstalten hade funnits kvar till 1957 men dit hade 1952 stadens centralstyrelse för vård av
”psykiskt efterblivna barn” också lokaliserat en liten särskola.65 Den avsågs bli en försöksverk-samhet med behandling i läke- och Waldorf-pedagogik för 36 barn.66 Trots att den snabbt blev framgångsrik ansågs den som en ”småan-stalt” av den typ som nytänkandets förespråkare ogillade. Kammarkontoret föreslog nedläggning så snabbt som möjligt för att gynna utbyggnad av storskaliga verksamheter. Så blev det inte. Årsta skulle istället bli ett föredöme avseende miljö, med en rymlig tomt och trädgård med möjlig-het till utomhusvistelse, lek och sysselsättning.
Tanken var att här skapa en familjeliknande at-mosfär där personalen var närvarande i barnens liv och ge miljön största möjliga karaktär av ett tryggt hem. En byggnadsplan lades fram 1963 med sex bostadshus, liknande konventionella enfamiljshus. Samtidigt restaurerades den enda kvarvarande timmerbyggnaden för att inrymma slöjd- och hobbylokaler. Stora huset kom att nyttjas för administration och undervisning.