Den som idag närmar sig Västerås österifrån och väljer den gamla Stockholmsvägen kommer, efter att ha passerat en rad villor och radhus, fram till ett skogsparti som strax övergår i öppen terräng. Ungefär mitt på denna tämligen flacka yta ligger det nuvarande stora centrallasarettet med sina många rektangulära och kvadratiska huskroppar och sitt dominerade höghus. Detta är Västerås sjätte lasarett, som började uppföras i mitten av 1960-talet och som ritades av Her-mann Imhäuser. Han hade vunnit den arkitekt-tävling om ett nytt läns- och centrallasarett som utlysts redan 1953 och som godkänts av Väst-manlands läns landsting 1959.15 De tankar man alltsedan 1940-talet haft om att väsentligt utöka
1928 års lasarett med tillbyggnader hade alltså lagts åt sidan, vilket vi idag kan glädjas åt. Ty även om en del mindre byggnader i anslutning till 1928 års lasarett rivits och det tidigare fria lä-get med orörd skogsvelä-getation runt om drastiskt förändrats genom 1968 års lasarett, ser faktiskt det gamla länslasarettet ut som det gjorde i ja-nuari 1928 då det högtidligen invigdes.
Runt en sexkantig, kringbyggd gård vars ingång ursprungligen flankerades av två port-vaktsbyggnader, ligger i fonden det gamla cent-rallasarettets huvudbyggnad i fyra våningar över en souterrainvåning. De övriga sidorna av går-den bildas av något lägre, diagonalt ställda, sammanbindningslängor, förenade av de långa figur 2. Flygfotografi över lasarettsområdet på 1950-talet innan det nya länslasarettet uppfördes. När det nya länslasarettet byggdes under 1960-talet revs de två portvaktshusen och praktiskt taget hela den omgivande skogsvegetationen fälldes. Västmanlands läns museum Vlm-Fly 830. foto: AB Flygtrafik, Dals Långed.
flygelbyggnaderna, som avslutas av låga, tornlik-nande paviljonger. Grunden är i betong och de bärande murarna är uppförda i tegel. Fasaderna är strama och gulputsade och huvudbyggna-den har släta vitmålade lisener som bär upp en fronton. Taket är valmat och kröns av en ba-rockformad takryttare, en detalj som återkom-mer i Stenhammars tidigare sjukhusbyggnader, som Södra Barnbördshuset i Stockholm från 1907 och Nyköpings lasarett från 1914. Med sina kraftiga putsade murar och i fördelningen av de stora byggnadsvolymerna är dessa sjuk-husbyggnader däremot mer besläktade med den nordeuropeiska 1500-talsrenässansen och Vasaborgarna, som redan på 1890-talet verkade som kultbyggnader för den spirande nationalro-mantiken.16 I Västeråslasarettet har detta tonats ned utan att därför helt ställas åt sidan. Istället är det fråga om en förening av denna närmast nationalistiskt färgade borgliknande arkitektur med kraftiga murar och krönande takryttare med den strama och sparsmakade
1920-talsklas-sicismens symmetri och färgsättning. Det var ett formspråk och en gestaltningsprincip som onek-ligen passade – och användes allmänt – för att både gestalta en stor byggnad och i detta fall un-derstryka ett lasaretts viktiga betydelse och funk-tion. I Västeråslasarettet, i likhet med flertalet byggnader som Stenhammar ritade, från sjukhus till hyreshus, affärshus och banker, är emellertid det genomgående draget en återhållsamhet med dekorativa element, de yttre formernas under-ordnande under funktion och ändamålsenlighet.
Stenhammar tillhörde den arkitektgeneration som successivt frigjorde sig från 1800-talets stil-historiska former. Byggnadernas exteriörer skul-le ge uttryck för funktion och konstruktion.17
Till det yttre kom länslasarettet förvisso att likna ett slott – eller rättare kanske ett palats – med sin betonade huvudbyggnad och utskjutan-de, diagonalt ställda flyglar och med de diskreta antydningarna till Vasatidens slott. Slottslikheten framhöll också den liberale social ministern Jakob Pettersson i sitt invigningstal, när han konsta-figur 3. Länslasarettets huvudbyggnad med huvudentrén efter fasadrenoveringen 2009. foto: Helén Sjökvist 2015.
terade att ”Förr byggdes palats åt furstar och stormän, nu bygger man dylika åt fattiga och sjuka”.18 Det är ett vackert citat som sannerli-gen pekar fram mot folkhemstanken. Sjukhuset skulle vara tillgängligt för alla oavsett social eller ekonomisk bakgrund, där en modern sjukvård skulle ges i ändamålsenliga och vackra lokaler.
Pettersson var heller inte den ende som betona-de lasarettets palatsliknanbetona-de arkitektur. Även la-sarettsläkaren Lennart Norrlin återkom till detta i årsrapporten 1928: ”Likt ett tornprytt slott med borggård och flyglar reser sig lasarettet, omkran-sat på trenne sidor av kraftig, nordisk skogsve-getation.”19 Hur var då lasarettet disponerat och var låg de olika avdelningarna?
Huvudbyggnaden bestod av totalt fem vå-ningar. I souterrainvåningen fanns intagningsav-delningen – med goda möjligheter att ta emot akuta ambulansfall – och personalbad. Botten-våningen upptogs av den medicinska respektive kirurgiska polikliniska mottagningen med ett stort gemensamt väntrum. På samma våning låg också sysslomanskontoret samt bostadsrum för poliklinik- och röntgensjuksköterskor. Den sär-skilda högtidssalen som användes för bland an-nat föredrag, undervisning och för filmvisning, eller kyrksalen som den också ibland kallades då den var utrustad med orgel och kunde använ-das för gudstjänster, låg på den första våningen där även en del personalbostäder var inrymda.
Dessa upptog annars hela den andra våningen.
Högst upp i huvudbyggnaden med stora höga fönster och takfönster mot norr låg operations-avdelningen. På samma våningsplan låg också lasarettets bibliotek. I den östra mellanflygeln fanns röntgenavdelningen, matsal och samlings-rum för sköterskor samt en bostadsdubblett för köksföreståndarinnan medan barnbördsavdel-ningen var placerad i den västra mellanflygeln.
I den östra huvudflygeln låg de kirurgiska avdel-ningarna medan den västra inreddes för de tre medicinska avdelningarna, varav en avdelning
var avsedd för hel- och halvenskilda patienter.
Här låg också lasarettets apotek, mjölkkök – som skulle kunna göra olika mjölkblandningar till spädbarn, dels till lasarettets barnavdelning, dels till spädbarn från staden – och bostäder för elever och gifta underläkare.20 I stort sett kom denna lokaldisposition att fungera så länge la-sarettet användes som lasarett, även om givetvis förändringar och förflyttningar av exempelvis avdelningar och slopandet av tjänstebostäder inom lasarettet efterhand blev nödvändiga.
Också i interiörerna återkom vissa likheter med ett palats, men inte heller dessa var utfor-made för att i första hand verka överväldigande eller storslagna. Här finns visserligen de stora pelarförsedda vestibulerna med sina kasset-terade och med barockmönster ornerade tak, poliklinikens magnifika väntrum med glasat tak, marmorerade väggfält med mjukt avrundade hörn liksom de med valv utsmyckade förbindel-segångarna. Men här fanns redan från början en uttalad vilja att förmedla en känsla av intimitet, en omsorg om människan i vidaste bemärkelse.
Väggarna i dagrummen och patientsalarna var ursprungligen målade i varma färger eller mar-morerade och indelade i fält med dekorativa friser och antikiserande väggfältsbårder närmast taket. Hallen i den särskilda reumatikerpavil-jongen fick ”karaktären av allmogestuga med dekorativa takmålningar” och öppen spis. I de särskilda barnsalarna fanns på väggarna målade
figur 4. Stor omsorg lades ned på att göra lasaret-tets interiörer trivsamma med klassicistiska dekora-tionsmålningar och friser. I de särskilda barnsalarna fanns motiv ur sagor. Här ses ett väggfält med ett motiv ur Tusen och en natt. foto: Västmanlands läns museum, Vlm-B 101993-31. Fotograf okänd.
motiv ur sagor och ur Tusen och en natt och även personalutrymmena var rikt utsmyckade med väggmålningar.21 Överhuvudtaget prägla-des lasarettets interiörer – med undantag av de mer kliniskt inredda operationssalarna och mot-tagningsrummen – av ”glada färger” och ”hem-trevnad” för att använda samtidens språkbruk.22 Möbler och textilier specialbeställdes och skulle tåla slitage, rengöring och desinfektion. Målet för inredningsarkitekten – som inte var Stenham-mar utan Victor Rieger – var att åstadkomma harmoniska och vackra miljöer som dessutom skulle klara de hygieniska kraven. För allt mål-nings- och dekorationsarbete svarade entre-prenören och målarmästaren Ture Streng från Västerås, och möjligen var det också han – eller någon av hans anställda – som utförde dekora-tionsmåleriet i exempelvis barnsalarna.
Tanken bakom de påkostade och omväx-lande interiörerna var att se till att patienterna trivdes under den tid de låg inlagda. Hög kom-fort, men också ett varierat dagsprogram med exempelvis filmvisningar, ansågs kunna medföra att tillfrisknandet kunde gå fortare, eller i varje fall stimuleras. Men omsorgen gällde inte enbart patienterna. Man var också mån om att perso-nalen, som hade sina bostäder inom lasarettet, skulle känna sig väl till rätta, och i årsberättelsen för 1928 menade man med eftertryck att ”det är varken klokt eller människovärdigt att bjuda dem på en mager, knapphändig anstaltsutrust-ning, där allt, som möter ögat, är enformigt, dystert, upplinjerat med snäva gränser”.23 Nej, så kom alltså inte Västeråslasarettet att se ut.
Här fanns en uttalad ambition att ge för såväl patienter som för personal en god, omväxlande och stimulerande miljö.