av Bo Lundström
L
toniska, funktionella och sociala sammanhangen åskådliggjorts som lasarettet som byggnad var en del i. Studien följer därmed en sedan länge etablerad forskningstradition från Svensk stad av Gregor Paulsson, Högkyrkligt, lågkyrkligt, frikyrkligt i svensk arkitektur av Göran Lindahl och Om den offentliga vården av Anders Åman.
Forskningsöversikt och material
Föga överraskande finns om den svenska sjuk-vårdens historia i allmänhet liksom om landsting och enskilda sjukhus åtskilligt skrivet och här finns allt från enkla broschyrer och uppsatser till arbeten med vetenskapliga anspråk. Men det mesta handlar om äldre arbeten. Den existeran-de forskningen om vårdarkitektur, i varje fall i ett historiskt perspektiv och för svenskt vidkom-mande, är ännu inte särskilt omfattande. Ser vi till den internationella forskningen blir däremot förhållandena något annorlunda. För denna stu-die har denna emellertid spelat en underordnad roll eftersom den är att betrakta som en exem-pelstudie med utgångspunkt i samtida svenska
förhållanden. Litteraturen som använts är där-med där-med något undantag svensk, men många av dessa arbeten har med internationella förebilder och jämförelser, som underlättat förståelsen var-för det gamla Västeråslasarettet ser ut som det gör. Ett standardarbete är Anders Åmans bok från 1977 Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhisto-risk undersökning. I boken är det den sociala dimensionen och funktionen i arkitekturen som är utgångspunkten. Med byggnadernas hjälp får den offentliga vårdens historia en åskådlighet och en närvarokänsla som annars ofta saknas i den arkitekturhistoriska litteraturen. Som titeln anger omfattar arbetet också andra, till den of-fentliga vården knutna institutioner. Dessförin-nan ägnade Åman en särskild studie åt plane-ringsprinciper för sjukhusbyggnader i uppsatsen
”Principer för sjukhusplanering: från spridning till koncentration” i boken Sju uppsatser i svensk arkitekturhistoria, utgiven 1970, där också internationella jämförelser görs. Fredric Bedoire har behandlat Gustaf Wickman som sjukhusar-figur 1. Länslasarettets huvudbyggnad sedd från söder under 1940-talet. foto: Västmanlands läns museum, Vlm-A 8201. Fotograf okänd.
kitekt. En studie i det tidiga 1900-talets vårdbyg-gande i ett arbete, som utkom 1975, där särskilt kapitlet ”Arkitektens roll vid programmering och projektering” har haft betydelse för vår kunskap om hur ett stort sjukhusbygge i praktiken gick till – vem som gjorde vad och vem som var styrande – såväl praktiskt som ekonomiskt. 1920- och det tidiga 1930-talets sjukhusbyggande finns utförligt presenterat i Gustaf Birch-Lindgrens rikt illu-strerade doktorsavhandling från 1934, Svenska lasarettsbyggnader. Modern lasarettsbyggnads-konst i teori och praktik. I avhandlingen är det framför allt programfrågorna som står i cent-rum, och den ger följaktligen en god bild också av de utländska förebilder som influerade såväl den medicinska sakkunskapen, som de svenska arkitekter och planerare som under dessa de-cennier ägnade sig åt sjukhusarkitektur. I Bertil Palms avhandling Arkitekten Carl Westman 1866–1936 från 1954 finns ett innehållsrikt kapi-tel om Westman som sjukhusarkitekt – han var från 1916 Medicinalstyrelsens arkitekt – där vissa jämförelser också görs med Ernst Stenhammars sjukhusbyggnader. Även i detta arbete berörs ut-ländska förebilder tämligen ingående. Slutligen bör nämnas Svenska sjukhus: En översikt av det svenska sjukhusväsendets utveckling till 1900- talets mitt som kom ut i tre band 1948–50 under redaktion av Einar Edén. Som titeln anger är det en allmänt hållen översikt, som heller inte till-för något nytt när det gäller principerna till-för hur sjukhus och lasarett skulle byggas.
Härtill finns för flera lasarett ofta fylliga tryckta årsredogörelser, utgivna framför allt i samband med nybyggen. Dessa årsredogörelser är dessutom ofta försedda med ritningar och fotografier. Ett sådant viktigt bidrag är den innehållsrika Västmanlands läns centrallasarett Västerås. Beskrivning av nybyggnaden jämte årsrapport 1928, som Lennart Norrlin gav ut 1929 och som består av bidrag av flera förfat-tare. Norrlin var lasarettsläkare och deltog själv aktivt i planeringen av det nya länslasarettet och har också författat viktiga delar av boken. Det kanske är frestande att tro, att han därmed vill sätta sig själv och sina insatser i centrum. Men så är inte fallet. Norrlin är däremot beskrivande, objektiv och saklig, vilket måste tillskrivas det
faktum att skriften främst är en årsrapport och sådana brukar sällan utmärkas för några större personligt färgade anslag. Boken är emellertid inte alldeles lättillgänglig. Dispositionen är snå-rig och svåröverskådlig och vissa upprepningar förekommer. För att vara en årsrapport är skrif-ten däremot ovanligt omfångsrik.
En kanske ännu mer detaljerad historik, fram-för allt när det gäller turerna bakom lasaretts-byggandet, ges i Ludvig Lorichs bok från 1930, Västmanlands läns landsting 1863–1927, medan Sven Drakenbergs bok Västerås stads byggnads-historia från 1800-talets mitt, som ingår som del V:2 i verket Västerås genom tiderna från 1962, har ett kortare och allmänt hållet avsnitt om la-sarettet och dess föregångare. En omfattande och rikligt illustrerad rapport författad av He-lén Sjökvist, Renovering av gamla centrallasa-rettet i Västerås, publicerades i samband med renoveringen 2009. Sjukvården och lasaretten i Västerås, sedda i ett historiskt perspektiv, finns översiktligt behandlade i Åke Bomans Sot och bot. Lasarett i Västerås under 200 år, tryckt 1976.
Vidare ska nämnas Medicinhistoriska sällskapet Westmannia, som har en innehållsrik hemsida med bidrag som framför allt ur medicinhistori-ska perspektiv beskriver sjukvården och lasaret-ten i Västerås och Västmanland.
Det finns alltså en hel del litteratur att tillgå där det gamla länslasarettet på olika sätt ägnas intresse. Däremot har det saknats en mer sam-manhängande historik där lasarettet sätts in i sitt arkitektur- och socialhistoriska samman-hang. Den här studien ska ses som ett försök i den riktningen. Materialet som använts består huvudsakligen av tryckt litteratur i kombination med egna iakttagelser på plats. De arkivaliska källorna, såsom korrespondens, originalritning-ar och beslutsunderlag kunde kanske ha spelat en större roll än vad de nu gör, men mycket av detta material har sedan tidigare använts så pass ingående att det är svårt att utvinna någon ny in-formation. De arkivaliska källorna har därför hu-vudsakligen inskränkt sig till fotografier hämtade från Västmanlands läns museum – varav några aldrig tidigare publicerats – och till de kopior av lasarettsritningarna som förvaras i Medicinalsty-relsens arkiv i Riksarkivet. Ernst Stenhammars
originalritningar förvaras i Sven Ahlboms arkiv i stadsarkivet i Västerås. Dessa har delvis återan-vänts för den tryckta årsberättelsen för 1928 och i Gustaf Birch-Lindgrens avhandling.
Men innan vi går närmare in på Stenham-mars Västeråslasarett – och för att göra föränd-ringarna inom sjukhusbyggandet på 1920-talet begripliga – kan det vara praktiskt att inleda med en kort bakgrund. Hur hade man dittills planerat och byggt sjukhus och lasarett? Vilka principer hade varit styrande?