Hvordan er jeg en god kollega til en kræftramt?
Man kan sikkert være kollega til en kræftramt på ligeså mange forskellige måder som der er mennesker. Den måde, man håndterer det på, vil også være påvirket af, hvordan man i øvrigt ser på sygdommen – kan man håndtere at have sygdom inde på livet eller vender man sig bort fra det.
For mig har det været vigtigt både at anerkende, at sygdommen er der og at den er noget, der skal tales om og spørges til, og at lade kollegaen være en ”helt almindelig”
kollega, man kan tale job med uden hver gang at bringe sygdommen ind i det. Det er en balancegang, hvor man i perioder skal huske at spørge til sygdommen,
behandlingen og testsvar og i andre perioder lade det ligge og blot lade kollegaen være i sit job uden at trække sygdommen ind i det.
At den kræftramte vælger at bevare sin tilknytning til arbejdsmarkedet er for mig et udtryk for et stærkt ønske om at bevare noget ”normalt” i sit liv og derfor skal man som kollega lade fokus være på jobbet, så tit man kan. Udfordringen ligger i ikke at
”over-normalisere” situationen. Jeg tænker, at man derved kan komme til at lægge en form for pres på den kræftramte for at optræde så ”raskt” som muligt. Arbejdet skal være et fristed for den kræftramte, hvor hun/han kan beskæftige sig med noget andet end sin sygdom – arbejdet skal ikke være et sted, hvor hun/han skal bevise hverken for sig selv eller sine kolleger, at hun/han er helt ovenpå.
Anne Glerup, januar 2008
Hur det är att vara kollega till någon som har cancer?
När Tina bad mig skriva några rader kring hur det är att vara kollega till någon som har cancer, så tänkte jag spontant: ”Men, det är ju precis som att vara kollega någon som inte har cancer!”
Det är kanske inte hela sanningen, eftersom Tina faktiskt har cancer. Men Tinas öppna sätt att hantera sin sjukdom har gjort det väldigt lätt för oss arbetskollegor. Det är inte tabu att prata om cancer eller att ställa frågor till henne. Och Tina är ju så mycket mer än någon som har cancer, sjukdomen är inte något som dominerar vår vardag. Vi pratar precis som förr om hopplösa resp. fantasiska män (allt beroende på vilken man samtalet handlar om…), vem vi tror står härnäst på graviditets-listans Top 10 på jobbet och att man inte borde ha druckit den där sista Martinin i fredags. Med andra ord så är Tina samma fantastiska tjej som hon alltid har varit! Hennes
öppenhet gör att oavsett vad vi pratar om så känns det helt naturligt och det är nog det som är avgörande.
Det är den som är drabbad av en svår sjukdom som själv får bestämma hur mycket eller lite man vill dela med sig av det till sina kollegor, det kan ingen annan göra avgöra.
Jag hoppas naturligtvis att Tina upplever oss på samma positiva sätt som vi uppfattar henne, men det får ni fråga henne om!
