THE DET

Digitaliseret af / Digitised by

D E T K O N G E L I G E B I B L I O T E K THE ROYAL LIBRARY

København / Copenhagen

For oplysninger om ophavsret og brugerrettigheder, se venligst www.kb.dk For information on copyright and user rights, please consultwww.kb.dk

VERDENSKRIGEN

_1914-181

S

DET KONGELIGE BIBLIOTEK

130019383505

ZFn 1FÆ

INGA NALBANDIAN

DET VITA FALTET

B E M Y N D I G A D Ü V E R S Ä T T N I N G

AV

ERIK GUSTAF SKJÖLD

L U N D

c . W . K . G L E E R U P S F Ö R L A G

L U N D 1 9 1 9 BERI.INGSKA BOKTRYCKERIKT

TO

D

^R.

WOODROW WILSON

PRESIDENT OF

THE UNITED STATES OF AMERICA

I N H O P E F U L R E L I A N C E ON H I S N O B L E H U M A N I T Y , H I S D E M A N D F O R R E P A R A T I O N TO T H E A F F L I C T E D ,

H I S D E T E R M I N A T I O N T H A T R E P A R A T I O N S H A L L B E M A D E T O D E S O L A T E ,

D E V A S T A T E D A R M E N I A .

I N N E H Å L L .

S i d .

Kurden Mustapha-Agha 9

Tokiga Maritza och hennes barnbarn 21

Yidjak-festen 40

Syster Elisabeths dagbok. 1 50

Fader, förlat dem — 69

Du död — var är din udd? Du helvete — var är din

seger? 83

Syster Elisabeths dagbok. II 92

En liten gosse 109

Under Stambuls himmel 120

Förrädskällaren 139

Syster Elisabeths dagbok. III 146

Hagop och hans husbonde 175

Att vara mor — 186

Overgeneralens tjänare 201

Den sista bönen 213

Då Karnig kom 218

De fyrtio ögonens bro 224

Det vita faltet 228 m

KURDEN MUSTAPH A-AGHA

S

tora, morgondåsiga moln segla åstacl under Mindre Asiens höga, djupblå himmel.

De kasta skarpa skuggor över de nyutsprungna bomullsfälten, och för ett ögonblick komma de mull- bärslundarnas späda, ljusa grönska att mörkna. Så driva de vidare — bort mot bergen, som, kedja bakom kedja, resa sig i södra horisonten.

En kiird stiger betänksamt av sin häst vid mu­

ren kring det amerikanska sjukhuset i K.

Han låter djuret gå som det vill och stoppar sin lilla bredmynta lerpipa. Ej en flakt ror sig;

den ljusblåa röken stiger rakt upp, förbi hans väl- diga, toviga skägg. De konstrika vapnen i hans bälte blixtra i solen.

Han ser sig om ett ögonblick, medan han suger de forstå dragen. Runt omkring sjukhusbyggnaderna dofta opiefältens vita blommor; de glänsa som vall- mor av silver i morgonsolens ljus. Längre bort vagga tobaksplantorna frodigt gröna fram och till-

I O D E T V I T A F A L T E T

baka. üch på sluttningarna bortcinot de blånande bergen, innan klippöknen börjar, utbreda sig vingår- dar samt här och där en liten stengrå olivlund.

Kurden går med våldiga steg uppåt den lilla niullbårsallé, som leder till ingången. Hans jåtte- gestalt tyckes göra de ännu unga tråden så späda i våxten. En kattunge, som leker melian stammarna, förefaller bara som en råtta, då han går förbi.

Uppe i mittelbyggnadens öppna galleri står en högväxt, kraftigt byggd, några och fyrtioårig kvinnogestalt, i vit sjuksköterskedräkt, och skuggar med handen för ögonen. Hon har sett kurden komma; i hennes ögon, med den skarpa, klara blic­

ken, ligger något som om intet undginge henne.

Det gråsprångda håret år slätt uppstruket över den höga, öppna pannan. Pincenezen blixtrar i solen, medan hon lutar sig ut over balustraden och följer kurden på hans våg upp mot huset. Man ser, att han år hemmastadd.

Hon funderar ett ögonblick. Vad kan Mu- stapha bej vilja? Nu på våren? Det maste vara nå­

got ovanligt. Varför kommer han just nu, då doktor Lewis år borta? Dumheter — han vet ju, att de ha telefon ned till konsulatet i staden. Men något viktigt måste det vara. Så vitt hon kan se, år han inte klådd i sin vanliga dråkt, utan bär en rödbrun rock med mångdubbelt skårp, och dår-

K U K D E N M U S T A P H A - A G H A

over måssingsbåltet med cle talrika, blankpolerade vapnen.

Och ser hon ej fel, så har hasten där ute ett vackert broderat, rött täcke på sig — liksom när de förnäma kurdhövdingarnas kvinnor någon sällsynt gång komma till staden.

Strax dårpå kommer springpojken, den tioårige armenier gössen Sahag, barfota rusande genom korri­

doren och rapporterar, att kurd-aghan Mustapha bej står dar ute och vill tala med doktor Lewis eller syster Elisabeth.

Pojken är blek. I de mörka, livliga ögonen står en trotsig fråga, som han ej vill uttala.

Syster Elisabeth stryker honom över kinden.

»Herre Gud, lille Sahag — inte behöver du bl i rädd, for att en kurd såtter foten i sjukhuset!»

Pojken ser upp på henne — och kvåver en suck.

»Tokiga Maritza såger —», mumlar han.

»Vad såger Tokiga Maritza?»

»Hon såger: 'På morgonen en kurd — på kval­

len en asgam'.»

»Tokiga Maritza år ju inte från den hår trakten, vet du väl. I hennes hemtrakt åro kurderna mycket vildare och vårre ån hår. Mustapha-Agha år en Der- sim-kurd. Du vet ju, att vi alitid kunnat lita på Der- sin:-kurderna. — Nu måste jag gå ned tili honom.»

Pojken griper hennes hand.

1 2 D E T V I T A F A L T E T

»Du får inte vara ensam med honom! Du får intel»

Hon småler. »Prat, Sahag! Hur ofta har jag inte om höstarna gjort affärer med Mustapha-Agha, då vi fått hem våra vinterforråd! Var nu ingen liten dumbom — utan spring ned efter det allra kallaste kalivatten till en iskall yoghurt-dryck åt honom.

Du vet ju, att han kommer ända från andra sidan floden; han har ridit långt, och morgonen är varm.

Se också, till, så att kaffet blir stärkt och utan sockcr.»

Så går han. »Det ligger i blodet hos dem», mumlar han.

Inne på kontoret står den jättelike kurden och väntar. Hans hälsning, då syster Elisabeth träder in, är djup och värdig och långsam.

Så sätta de sig båda. Ännu någon tid går med upprepade och under djup tystnad utbytta ömsesidiga hälsningar. Så sätter kurden sig tili rätta i den breda, låga soffan och drar upp benen långt under sig.

Sahag kommer med kaffet. Och kort därefter med den kalla yoghurt-dryckcn. Så ställer han sig vid dörren med brickan och väntar.

Minuterna gå.

Pojken låtsar, som om han inte ser, att aghan sörplat i sig det skållheta kaffet och att koppen är tom. Han låtsas glömma, att artigheten bjuder, att man genast bär bort gästens tömda kopp.

1 3

»Sahagb;

Syster Elisabeth höjer ögonbrynen och ser åt koppen.

Han sätter sig i rörelse mot denna — så lång- samt som möjligt.

Kurden har ännu ej öppnat munnen. Han ser nt, som om han inte hade en aning om, att det fanns några fler le vande varelser i rummet.

»Sahag! Gå nu din vägl»

Han flyttar sig baklänges ut genom dörren och låter den stå på glänt.

»Stäng dörren, Sahag!»

Ett ögonblick efter det dörren stängts, är poj- ken inne igen.

»Jag . . . jag glömde vattenpipan», säger han och bär den med hart kopknipna läppar bort tili kurdens plats.

»Gå nu din väg! Nå —?»

»Hanum effendi», säger kurden långsamt, då de blivit ensamma och han dragit vattenpipan när- mare till sig. »Tror du, att jag är en ärlig man?»

»Lika ärlig som någon man av mitt eget folk, Mustapha bejl»

»Jag tackar dig. — Har jag någonsin lurat dig på ulien? Har den varit mindre ren eller mindre fin, än den skulle vara, och har jag blandat upp den med berggetens hår?»

KU

'4 DET VITA FALTET

»Nej — det har du aldrig gjort, Mustapha bej!»

»jag tackar dig. — Har jag då lurat dig på flottet} Har det haft dålig lukt eller saknat något i vikten?»

»Aldrig, Agha. Du har varit en ärlig man, så länge som jag känt dig.»

tackar dig. — Allah skall lona dig med goda gåvor och ett långt liv, därför att du vardes kalla mig en ärlig man.»

'1 ystnad. Sorlet från källan nere i trådgården klingar in i rummet.

»Hanum effendi — ha väggarna öron här i ett stora feberhus?»

»Nej, Mustapha bej. Man kan tala så fritt, som om man sutte på bergets topp!»

»Jag tackar dig. — Men stängda fönster äro bra för dem, som icke äro vana vid att viska.»

Sysler Elisabeth går bort och stänger båda de stora fönstren. Hon ser lit ett ögonblick. Långt där borta vid bergen går en kamelhjord och betar.

1 öster skymtar flodens breda, blygråa bälte fram.

Pitt par örnar kretsa högt uppe under ett drivande moln. Allt är skönhet, stillhet och frid.

»Gott, hanum effendi. Jag tackar dig. — Vad jag kommer för att säga dig är, att vi veta, borta hos oss, att så, som det nu är, så kommer det icke att fortfarande vara.»

K U R D E N M U S T A P H A - A G H A 1 5

Han tystnar och suger i långa drag på den bubblande vattenpipan. Och så fortsätter han med sin djupa stämma:

»Hanum effendi — snart kommer det att gå de kristna illa.»

Syster Elisabeth rycker till.

»Du vet», fortsätter han, »att vi kurder i detta distrikt och i alia de närmaste bergen på andra sidan floden under många år levat i fred och gott samforstånd med de kristna.»

»Det vet jag, Mustapha bej. Och så kommer det också alltjämt att förbli.»

»Du vet, att här i dessa trakter ha vi inte på många ar tagit deras blod eller deras kvinnor eller cleras ägodelar.»

»Del vet jag, Mustapha bej. Din stam är en år­

lig stam.»

»Jag tackar dig, hanum effendi. — Nu har jag kommit for att på min stams vägnar varna de kristna.

lag har kommit för att säga till dem: Det kommer

.11 a t t gå er illa. Ert blod kommer att flyta i ström-

mar. Och jag har kommit för att säga till dem: . Kom over till oss. Om ni önskar det, skola vi be- skydda era kvinnor och era ägodelar och er själva.

Oss kan ingen avväpna. Vi lyda ingen utom oss själva.»

Mustapha bej ser upp — och avbryter sig tyärt.

i 6

Han lyssnar ett ögonblick och ser stelt rakt fram.

Han skjuter bort vattenpipan och drar benen högre upp under sig. Ett otillgängligt mörker lägger sig över hans drag, och han sitter stum och orörlig som en jättestaty.

Syster Elisabeth ser sig förstulet omkring i rum­

met. Har något stört honom? Eller förtörnat ho- nom?

»Mustapha bej — får jag skicka efter mera kaffe åt dig?»

Han höjer avböjande de buskiga ögonbrynen, men öppnar ej munnen.

»Smakar nargilehn dig inte?»

Han rycker på axlarna och ger vattenpipan en överlägsen blick.

Strax därpä säger han kort:

»Det är någon vid dörren.»

Syster Elisabeth reser sig hastigt och går bort och öppnar dörren på vid gavel. I ätt tryckt in till dörrkarmen, ute i korridoren, står Sahag.

»Sahag! Din stygge pojke!» utbrister hon på engelska. »Vill du uppföra dig ordentligt! Vad går det åt dig? Vet du inte, att gästfriheten förbjuder oss att behandla en gäst med misstro? Gå din väg!»

»En gast!» mumlar pojken, också på engelska, i det han stanger dörren. »Han är inte någon gäst

— det är en kurdl»

K U R D E N M U S T A P H A - A G H A I J

Hon satter sig. Kurden har åter dragit nar- gilehn tili sig och röker med värdighet.

»Mustapha bej, hur kunde du veta det — att poiken stod bakom dörren? Man hörde ju inte ett ljud!»

Han rycker på axlarna.

»Vad kallar du ett ljud, hanum effendi? Kal- lar ni i ert land inte andedräkten för ett ljud?

Eller hjärtats slag? Tror du inte, att en agha av min stam måste äga hörsei som en varg? Eljest sutte jag väl Längst ned i tältet och måste passa upp de andra.

Skulle jag då inte höra, om det bakom din dörr står en pojke, vars hjärta bultar av ångest för att ditt blod skall färga min kniv?»

Han ser skarpt på henne.

»Det var hans hjärta, jag hörde bulta bakom dörren.»

De sitta båda tysta ett ögonblick.

»lala fritt ut, Mustapha bej. Nu är dörren stängd. Och du vet, att jag har förtroende för dig.»

»Jag tackar dig, hanum effendi — och jag skall hålla dig räkning därför. Vad jag här har sagt dig, kommer inom kort att vara känt av alla, både av rättrogna och kristna. Ingen tid är att förlora. Och därför har jag kommit för att säga tili er: Kom över till oss.»

Djup stillhet råder i rummet. Endast det gurg- 2 — N a l b a n d i å n , D e t v i t a f å l t e t .

i 8

lande ljudet från vattenpipan blandar sig då och tiå med hök- och örnskri ute från högslätten. De av- lägsna ljuden från sjukhusets brådskande liv smälta samman med källans mummel.

Så frågar syster Elisabeth:

»Varför har du kommit hit till oss, amerikanerna, för att säga detta?»

»Hanum effendi — skulle de andra tro min muns ord? Pojken där ute^; tror han, att jag är en ärlig- man? Det är blod mellan mitt folk och hans. Det glömma de aldrig; det ha de insupit med moders- mjölken. Allah har velat det sä — Allah Kerim!

Men nu måste du föra mitt budskap och mitt an- bud vidare tili dem. Och om du så önskar, skall jag ledsaga dig till dem, så att de kunna se, att du inte, som kvjinnor pläga, far med löst prat och oär- ligt tal. Jag har en häst med mig åt dig. Och låt oss komma dit, innan middagshettan börjar — den är inte hälsosam för blåogda kvinnor. Så kan du vara tillbaka här igen, innan aftondimman stiger upp från floden. Jag vet, att du hade febern i fjor.»

Han reser sig.

Syster Elisabeth överlägger ett ögonblick med sig självi Till vem skall hon rida? Vad skulle dok­

tor Lewis säga? Han är på inspektionsresa tili lä- karestationerna och barnhemmen runt omkring i det stora distriktet. Hon måste själv avgöra saken. Vem

* 9

skola cle rida till? Jo, naturligtvis. Till doktor Sa­

muel Minassiän. Han är en av stadens mest ansedda man. Och han är god vän till doktor Lev/is och sjukhuset.

I det hon öppnar dörren för kurden, står Sahag dar igen — denna gång med ett glas vatten i lianden.

»Du sade . . . att jag skulle gå efter . . . is- kallt vatten — så att nu har jag hämtat en gång till.

Alldeles friskt . . . nere från kalian.»

»Det är bra, mitt barn! Gå efter min ridpiska.

Jag skall in till staden i ett ärende, tilisammans med Mustaplia bej.»

Pojken stirrar förfärad på henne. Skall hon rida ut — ensam — med den kurdiske aghan? Det kommer då aldrig att ske, så länge han, Sahag, är i livet!

Tyst går han efter ridpiskan. Kurden går med långa steg nedfor korridoren och ut genom träd- gården.

»Hanum effendi — Allah välsigne din boning!

Hölj över ditt ansikte och kom. Jag väntar på dig där ute.»

Syster Elisabeth gör sig hastigt i ordning.

»Kom och håll hästen, Sahag!» ropar hon.

Han håller den i betslet, med sammanbitna tän­

der, medan kurden ordnar täcket och håller stig-

20 D E T V I T A F A L T E T

bygeln åt henne. Så sätter hon sig upp och hästen börjar röra på sig. Kurden går bredvid dem med långa steg och ser rakt framför sig utan att säga ett ord.

Pojken står orörlig och stirrar efter dem, tilis de skymmas bort av muren, där den gör en sväng åt staden till. Med ett par språng är han tillbaka inne i huset. Väl, att kocken Garabéd visat honom, var han gömmer sin revolver —

En av åsnorna skall han snart få fatt i — Och skulle syster Elisabeth upptäcka, att han är med, så är det ju bra, att det är hans frisöndag.

Och bra är det, att han kommit att tänka på, att Garabéd visst behöver lök till middagen. Ja, na­

turligtvis behöver han det. Det kan väl vem som helst begripa!

Skulle han inte ha lov att rida efter lök åt Garabéd kanske? Han, Sahag, på sin egen frisöndag!

TOKIGA MARITZA

N

ere vid Eufrat står en liten flicka med yvigt, halvtorrt, svart hår nedåt ryggen. Ja, egentligen står hon ute i floden; benen äro nakna tili knäna, solbrända, slanka och kraftiga. Tvätten, som ligger på stenarna runt omkring henne, är nästan färdig;

hon stryker håret ur pannan och kisar med ögonen de våta kläderna lysa så vitt i solen, att hon nästan blir bländad.

Så vrider hon upp dem och lägger ut dem på de flata stenarna runt omkring, medan hon gnolar och surrar som ett flitigt litet arbetsbi.

Runt omkring utbreda sig risfälten; de låga, flä- tade gärdsgärdarna gå ända ned till flodbädden. Ilär och dar står en långbent trana med ena benet upp- clraget under de tillrufsade fjädrarna. Vattnet ligger dåsigt och lägt; torkan har torrlagt floden på många stallen. Endast borta vid »De fyrtio ögonens bro», dar floden är bredast och där den gör en krök mot söder, är vattnet ännu brusande och strömmen strid. Där står Tokiga Maritzas hydda, och där

.12 DET VITA FALTET

har den stått, byggd av flodens lera och täckt med dess säv, sedan hon for elva år sedan kom vand- rande till denna trakt med sitt barnbarn Araksi, som då var en skrikande tvåårig unge.

Flickan ser belåtet på de bländvita kläderna och säuer sig, med de nakna benen uppdragna un­

der sig, på en av de flata, solvarma stenarna. Nej, vad den bränner! Men nu vill hon läsa litet — innan farmor kommer. Ja — läsa! Med en längtans- full suck drar hon fram boken från barmen. Sko- lan! Skoian dar hemma i Bitlis-byn, där hon fick lov att gå ett helt år, den där gången då de voro hemma för alt leta efter hennes store bror Karnig.

Ja, det var då hennes underliga gamla farmor hade drömt, att Karnig kommit hem. Och för att se, om det var sant, hade de dragit så många, många mil mot öster, till fots eller då och då upptagna av ti 11 - fälliga karavaner. Hon kommer ännu ihag kamelens vaggande, svajande rörelser under gangen och den egendomliga lukt, som slog emot henne, nät hon vaknade på dess rygg. Natt och dag, veckor igenom.

I sol och regn, under månens strålar eller i dagens bländande ljus. Då hon var trött, hade gamla far­

mor uppmuntrat henne och sett på henne med sin underliga blick.

»Barn — ditt blod är ungt och friskt och din kropj) är stark. Trötthet är ännu ej för dina år.

23

Vi måste gå, vid sol och vid måne, ännu någon tid.

Om pojken kommit — så kan gamla Maritza lugnt lägga sig att do. Men vad skall det annars bliva av dig, då jag sluter mina ögon?»

Utan en klagan hade gumman burit missråk- ningen, som väntade henne dår borta.

Det hade ej varit sant.

Karnig hade icke kommit.

Och ingen hade hört något om honom.

Den lilla system gråt, då hon hörde det. Men hon tröstade sig, då de för någon tid slogo sig ned i byn, dår hennes farmor hade hemma, och då hon sedan fick lov att komma i skoian. Det var bara det, att hon sedan alltid långtade tillbaka dit.

Boken sjunker ned i knået, och hon stirrar rakt fram.

IIur ha de det dår borta nu, månntro? Kan undra, om kurderna varit svåra igen? Och uppe hos hennes farmors syster, gamla blinda Hannah, och hennes dotter Henazant — månne de hört något från Hagop och Dudu? Det var ju en av de saker, hon åmnat be Karnig om, för den håndelse han kom­

mit tillbaka — om han inte kunde skaffa henne Dudus plats som barnjungfru hos det dår herrskapet borta i Stambul, dår Hagop var kock och Dudu barn- flicka. Ja, om hon kunde få den platsen, då Dudu och Hagop förtjänat nog och skulle resa hem igen. . .

24 DET VITA FALTET

Men fürst vill hon lära sig något. Hon har ju fått löfte om att bli elev uppe i handarbetsskolan, och kanske också lära sig litet engelska, uppe hos amerikanerna.

Längtansfullt ser hon bort över högslätten, där den amerikanska flaggan vajar over några stora, vita bvggnader.

Ja — helst ville hon forstås till syster Elisabeth på sjukhuset. Gå till handa med allt möjligt och så en gång få lära sig att sköta de sjuka. De fingo visst läsa så mycket de ville, där uppe. Och ifall det var något, som de inte visste besked om, så fanns där så många, de kunde fråga. Det var något annat, det, än här nere i hyddan vid »De fyrtio ögonens bro» — —

Tokiga Maritza hade inte reda på något sådant, som det Araksi grubblade over. Hon kunde inte ens tala om för henne, hur längt det egentligen var till Stambul. Hon bara såg bistert på henne — och sva- rade: »Arbeta, frukta Gud — och läs din Narek ', om du behöver läsa något, och tacka din Gud för var dag, han förunnar dig en bit bröd, och för var afton, då ditt lik inte sönderslites av gamarnas klor.»

På sista tiden brukade hon tillägga: »Och om jag så en dag finge se dig som en präktig mans hustru, så kunde jag dö i lugn.»

1 Gammal armenisk andakts- och läkebok.

TOKIGA MARITZA ₂ 5 Araksi suckar. Det här med att gifta sig •—

clet har börjai vålla henne bekymmer. Ty hon vill inte. Och hon vill inte längre bada tillsammans med de andra. Ty både Mariam och Halta Susannah och flera av de andra kvinnorna ha börjat prata med hennes farmor om den eller den av sina söner.

Och vad tjänar det till, att hon avvisar dem och så ödmjukt ber dem tänka på, att hon ännu inte är fjorton år? Och att det inte finns riågon, som kan ge bort henne, förrän Karnig kommer tillbaka?

»Vad har du att säga?» svara de henne bistert. Och så undersöka de henne i badet och känna på henne och tala om, att hennes bröst ännu inte äro stora nog, men nästa år, så — —

Nej, det är inte lätt att vara föräldralös och långt, långt från den by, dar man fick lov att gå i skol a och dar man tycker, att man hör hemma. Var- för skulle gamla Maritza också få i sitt huvud, att hon inte ville bo någon annanstans än vid ;>De fyrtio ögonens bro» — — —

Nej, in i barnhemmet s kali hon laga att hon kommer. Dar kan syster Vera hjälpa henne, så att hon inte beliöver gifta sig ännu. Ty det vet hon, att i barnhemmet ge de inte bort flickorna, förrän de själva vilja. Och syster Vera skall hon anförtro sig åt, och hon skall be henne att få slippa bada.

då man inte kan låta henne vara i fred —

Htffl

26 DET VITA FALTET

Nej här — i floden — här vill lion bada!

Ett tu tre har hon kastat av sig sina få klä- desplagg ocli står dår naken i solen.

Dess ögon smeka den lilla flickkroppens mjuka linjer och halvmogna barm; den småler lystet i vecken på det guldbruna hullet.

Hon sluter ögonen och låter sig med ett väl- behagligt leende glida ut i det klara vattnet. Med halvöppen mun hänger hon sig åt den njutning, hon erfar, då de svala vågorna porlande skölja över henne. Ah! De vita tänderna glänsa i solskenet och hon skrattar lyckligt. Detta är att bada, ja!

Och här får man vara i fred! Här kan ingen se en — utom de stora, lättjefulla fåglarna, som stå i sanden där borta på sina långa ben och riva sig i nacken. Här är man ensam! Och underbart fri I Så fri, som om det aldrig vore någon, som talade om giftermål, och aldrig någon, som frågade: »Vad har du att säga?»

Hon skrattar overmodigt ocli sprattlar med be- nen, så att en kaskad av vattendiamanter sprutar upp kling henne i solskenet, och en av de stora tra- norna förskräckt lyfter på vingarna och med ett par långa, flegmatiska tag flyger längre nedåt flod- bädden.

Hon sander ett tindrande skratt upp mot solen.

Så dyker hon ett ögonblick helt och hållet ned i

27

det klara vattnet. Och så en gång till. Hon frustar och plaskai och jublar av välbehag. Ah! Endast på ett stalle skulle det vara ännu bättre: dar borta vid

»De fyrtio ögonens bro».

Men där vågar hon inte —

Där är vattnet alltför brusande och strömmen för strid —

Tanken gör henne yr ett ögonblick. Men hon skjuter den ifrån sig med ett nytt sprattlande — och är åter Kejsarinna av drümmarnas land.

»Ja, vänta ni bara! Karnig kommer nog. Eller också kommer jag till barnhemmet! Och då skall jag [Deka finger åt er allesammans! Och ni skall al It få vänta, tills ni ser mig gift!»

Så där ja! Nu vill hon ha solbad. Hon kry per upp på den flata stenen; där lägger hon sig med en lycklig suck av trötthet och sträcker på benen med fötterna, som äro små och välformade, ända ut i det spegelklara vattnet.

Där ligger hon så, med halvöppna ögon och läppar, och ser upp i den tindrande luften. Tilis hon är torr.

Så springer hon upp; i en fart får hon på sig linnet och kjolen. Bäst att vara i ordning, då farmor kommer tillbaka från den heliga källan.

Tankarna kretsa kring brodern. Sexton år var han — och hon bara hälften så gammal —^f då han

2S d e t v i t a f a l t e t

drog bort från det tyska barnhemmet, emedan han ville hem till den by, där hans far var född. »Och sedan andå längre bort», hade han sagt, kort och fåmalt, som han alitid talade. Men hon kom ihåg hans besök här nere i hyddan om söndagarna, un­

der den lyckliga tiden innan han drog bort. Dessa söndagar hade varit livets fest for henne.

Sedermera hade han skickat dem pengar då och då. Från märkliga trakter och Ställen, som hon inte kände till.

Och att han under de senaste åren varit sjuk- vårdare vid det armeniska sjukhuset i Jecli-Kule borta vid Stambul — det hade de hört. Och även darifrån hade han skickat dem pengar.

Hon satter sig igen och drar benen högt upp under sig, så att kjolen helt och hållet döljer dem;

hon breder omsorgsfullt ut den kring sig, så att den fullstäncligt täcker den flata stenen, och det ser ut, som om hon satt och flöt på vattenytan.

Så lägger lion ihop sina bruna små händer i knäet och stämmer med klar röst upp »Flickans sång till sin broder i fjärran land»:

*Jag har lagat pilaff i min gryta — jag har givit den åt hönsen till füda!

Smeden har givit mig en kniv — jag gav den åt herden på berget.

TOKIGA MARITZA 29 Herden gav mig ett lamm —

lammet gav jag den gode Guden, emedan han givit mig en broder.

Jag offrade mitt lamm åt den gode Guden, för att han skulle bringa mig min broder åter.

»Broder, broder, käraste broder, kommer du en dag, ridande på din åsna?

Vad för du väl på din åsna?»

— »Rökelse till vår kyrka

och silke, och blommornas sota saft.*

— »Vart för du det hän?»

— »Till bina.»

— »Var äro bina?»

— »Pa bergen.

På bergen uppe över vår by.»

Modern är som det varma brödet;

äter man av det, så blir man matt.

Fadern är som det rena vinet,

dricker man av det, så blir man drucken.

Br oder n är som solen!

Den upplyser dalar och berg.

I fjärran höres sång — uppe från högslätten.

Jaså. Dar komma de visst tillbaka.

Hela staden har ju varit där ute vid källan i dag. För att bedja om regn.

30 DET VITA FALTET

Ijppe vid den heliga Garabed-källan ha de alle- sammans varit. Hennes farmor också.

Sist — i fjor — var hon, Araksi, också med.

Och hon hade smugit sig ända fram bredvid den gamle vithårige Vartabéd, då han dröp de guldgula oljedropparna ned i källans heliga vatten och med upplyfta händer — medan heia den stora flocken av män, kvinnor, åldringar och barn mumlande sjönk på knä — bad till himlens härskaror, att de måtte släcka fältens törst och stilla frönas längtan. Och rädda deras gröda, så att den icke måtte vissna i so­

lens brännheta strålar och förtäras, och nejdens barn försmäkta och dö hungersdöden i hundratal

Och när regnet icke kom — och missväxten hem- sökte trakten -— och gräshoppssvärmen bröt in och på en enda natt förstörde det lilla, som torkan sett födas — då hade hon, Araksi, lidit bittra samvets- kval. Ty hon visste ju, att alia skulle deltaga i bönen. Annars hjälpte den inte. Men hon hade inte gjort det. Ty hon hade tyckt, att hon bara hade en sak att be Gud om — att Karnig måtte komma.

Och därför hade bönen, som steg från hennes hjärta, ly It: Låt Karnig komma tillbaka! — Regnet kommer nog av sig självt — i alia fall.

Men det hade icke kommit!

Och alia de fattiga hade lidit den bittraste nöd.

Aven hon och hennes farmor.

3 i Och många hade dött efter det svarta barkbrö - det. Och hon själv hade varit sjuk.

Men hon hade ju förtjänat det —

Och i år hade hon inte vågat gå med dit bort.

Ty o/n hon nu återigen skulle komma att fördärva bönen

Då måste de ju allesammans dö.

Där komma de, ja. Hon hör sången närma sig, och hon ser det gyllene korset lysa i solen, där man bär det bakom gamle Vartabéd. Han är den ende, som är till häst. Hans spetsiga, svarta mössa är synlig över heia mängden. Alia prästerna gå till lots, liksom hela mcnigheten.

Nn vika de av — ned mot staden.

Araksi stoppar åter in boken innanför linnet.

Nu kan farmor vara här när som helst.

Ja — där uppe kommer hon. Lutande och trött går hon långsamt nedfor det sanka risfältet. Vad hon ser trött ut i dag! Gammal och trött!

Tokiga Maritza stannar ett ögonblick för att pusta ut — stöcld mot sin käpp. Den är så lång, atl den räcker henne över huvudet. Den kortväxta lilla gumman är krokryggig; de gråa hårtestarna stå ut under den svarta mössan. Ett djupt, vitt ärr sträc- ker sig från den ena tinningen ända ned till mun-

32 DET VITA FALTET

uens insjunkna linje och delar den ena kinden i tvål bruna, rynkiga hälfter.

Munnen skälver oupphörligt, och då och då fam- lar hon med händerna i luften omkring sig. Så liksom släckes de svarta ögonens glöd under de buskiga brynen, och hennes mummel får ett klagande, sökande biljud. En klang som av en vanmäktig jäm- mer, vilken stiger upp från hennes undermedvetande och utgör rösten från hennes forna jag.

Hon ser flickan där borta. Ser henne samla ihop de torra kläderna.

Men hon ser henne som i en underlig, dunkel dimma i dag. Eldgnistor dansa för ögonen på henne.

Det är, som om hennes trötta huvud inte kunnat tåla den brännande solen där uppe på slätten, och den långa, varma fotvandringen ända ut tili den heliga källan — och så hem igen. Kanske hon hellre borde stannat hemma? Nej, nej. Gamla Maritzas löst fick inte saknas i den bedjande kör, som i dag steg mot himlens härskaror för att anropa dem om regnets väl- signelse. Hon ville göra vad hon kunde för de män- liiskor och den trakt, som nu i så många år visat henne och hennes barnbarn gästfrihet.

Hon suckar. Månne gamla Maritzas bön kunde nå till himlen? — Kunde en sådan som hon, som inte hade forståndets fulla bruk, våga lyfta sin stämma upp till Honom, som hängde på korset melian rövare?

TOKIGA MARITZA 33 Hon sluter ögonen. Om regnet kommer, skall hon taga det som ett himmelens tecken på, att hon har fått forlåtelse. Då skall hon tro, att Guds moder för- låtit henne — barnamörderskan.

Vad det gör ont i huvudet! Men det inre tryc- ket i huvudet — det har liksom vikit bort i dag.

Det är, som om det smält för solen dår uppe.

Så vinkar hon trött åt flickan.

Och kort därefter åro de båda på våg till hyddan, dår borta vid slutet av »De fyrtio ögo- nens bro».

På af tonen ligger Tokiga Maritza i yrsel. Hen­

nes tal år ånnu mer förvirrat ån vanligt.

De knotiga hånderna famla oupphörligt, liksom sökande, over trasorna, som hölja hennes skinntorra kropp.

Den elåndiga bådden på golvet i hyddans enda rum år hård att ligga på för de gamla benen.

Men hon tyekes ej mårka det.

Bredvid henne, på jordgolvet, sitter Araksi och låser med hög röst ur den slitna gamla »Narék».

Gumman har fallit i sömn.

Så vaknar hon med ett ryek — och ser sig omkring. Det har kommit lugn över henne. Mun- nen skålver ej långre som eljest. Hennes blick år så underligt klar.

S — N a l b a n d l å n , D e t v i t a f å l t e t .

3 4

Flickan ser forvånad på henne. Gumman lagger stilla handen över boken.

»Slå igen den, barn. Vad tror du, att den he- lige Narék bryr sig om en sådan som mig! Gamla Maritza förtjänar inte, att helgonen hålla sin hand över henne.»

»Men boken hjälpte dig åndå, farmor. Du har sovit så gott. Och — och du är inte dig lik —»

»Inte det, barn?» Gumman ser tankfull på henne.

»Nej — jag kan själv märka, att jag är liksom en annan. Kanske» — hon drar en djup suck — »kanske den onde anden omsider vikit bort ifrån mig. Det har dröjt länge! Ja, vad det dröjt länge, barn!

Det är som om solen, som i dag tände eld uppe i rnitt huvud, bränt ihjäl honom. — Men medan han nu är borta — så skall jag berätta något för dig.

Så skall jag berätta for dig om det . . . det som skedde — då — för många, många år sedan.»

Araksi sitter stum av forvåning och ser på gum­

man. Det är första gången hennes farmor någonsin häntytt på det förflutna. Och det är första gången hon med klar och lugn blick talar klart och lugnt.

Och de eljest oupphörligt famlande och sökande hän- derna ligga orörliga på täcket. Knutna, i ensamt och tungt allvar, ja. Men utan det där tröstlösa, rastlöst sökande.

»Barn», säger Tokiga Maritza stilla, »en gång har

35

också jag varit ung och glad. Du tror det kanske inte. För du har bara känt mig som jag är nu.

Gammal och oredig. Men jag har varit annorlunda en gång. Det var innan den stora olyckan1 kom över vårt folk. Då bodde din farfar och jag några år i det här distriktet, för det stora jordskalvet hade förstört hela vår hemtrakt vid Bitlis. Här hade vi odlat upp en ny liten jordbit åt oss. Och även om skatterna voro dryga och vi ofta måste blanda bark i mjölet och lida både svält och nöd, så togo vi likväl de onda dagarna som sända av Gud, och vi voro tacksamma för litet. Vi hade många barn

— den näsl äldste, Vahram, var din far. Och då de yngsta redan voro rätt så uppvuxna, så gav Gud oss ännu två små flickor, födda samma timme, Och de hade ännu inte fyllt ett år — då den stora olyckan kom.»

Gumman skuggar med handen för ögonen, lik - som för att göra sin inre syn klarare. Hon tyckes skåda långt i fjärran. Och så börjar hon igen.

»Du behöver inte få reda på alltsammans — barn. Min man blev dödad redan den första dagen.

Och min äldste gösse — Vartan hette han. Han skulle varit min ålderdoms stöd. Mina döttrar slä-

pade man bort. Alia tre. Lusiå och Vartanusch och Jerisabeth. Jag själv sprang med några av de andra

' De armeniska massakrerna 1895—96.

36 DET VITA FÄLTET

kvinnorna hit ner till floden — med mina två små flickor i famnen. Bödlarna voro efter oss på alia håll. Och de togo alla de unga kvinnorna med våld. Jag hade upptäckt Jerisabeth i en ung turks händer, på vägen hit ner. Och jag försökte rycka henne från honom — och fick ett sabelhugg i an- siktet — och jag tappade den ena av mina små flickor, så att hon foil på ansiktet och slog sig illa — och så föll jag själv omkull. Barnen runt omkring mig dödade man med knivar eller yxor eller spetsade dem på bajonetterna — — men når jag såg dem taga fatt i de små och krossa deras huvuden mot klippan, medan de ropade, att det gick fortast på det viset då blev jag plötsligt som vansinnig.

Och så tog jag mina små flickor — och så sprang jag ut på bron — och så kastade jag ner dem i floden, dår den var djupast och strömmen gick stridast.

Det var hår — vid »De fyrtio ögonens bro».

Det var hår, jag blev en barnamörderska. For­

står du mig, barn?

Så hoppade jag sjålv efter.

Men alla helgon förbanne det ögonblick, då man drog upp mig igen, hår under ett av brovalven, dår två mån. av vårt eget folk, sutto gömda. De drogo

37

upp mig och höllo mig kvar med våld — för jag ville dit ner igen, till mina barn.»

Gumman talar, som om hon berättade en av- lägsen dröm.

»Allt detta kommer jag ihåg — nu i dag. Jag hade glömt det så länge. Men jag vet ingenting vidare om, hur det gick sedan. De sade, att jag mist forståndet. Och åren gingo, och jag flackade omkring. Och dig hade jag visst med mig. Din far, min son Vahram, såg jag aldrig sedan. Men han var kanske bland dem, som kommo undan.

Och jag vet inte hur, kanske han dött sedan, men en kväll kom en främmande man i hällande regn med ett bylte. Vattnet dröp av mannen och byltet Byltet var du. Han sade, att du var min son Vah- rams barn, och att din mor var död. »Det är din son Vahrams barn», upprepade han en gång tili, för jag begrep honom inte. »Tag henne», sade han och gav mig det våta byltet. Ja, så gick det till. Och en tid trodde jag visst, att du var den ena av mina egna sma flickor. Din bror Karnig hade förts upp till det tyska barnhemmet, hörde jag man sade. Men jag flackade omkring med dig på ryggen — tilis jag kom tillbaka tili min ungdoms hemtrakt. Dår hade de byggt upp vår by igen. En tid voro vi hos min syster Hannah —henne som de kalla Blinda- Hannah, för att hon mist sin syn vid det stora jord-

38 DET VITA FALTET

skalvet. Men jag hade ingen ro på mig där borta, fastän de voro snälla emot oss, och Hannah ocb hennes dotter Henazant visade mig all den barm- härtighet och all den aktning, som Gud bjudit oss att bevisa dem, vilkas forstånds ljus han släckt. — Jag måste åstad igen. Så drog jag tillbaka — til)

»De fyrtio ögonens bro». Här, där jag kunde höra vattnet klucka vid bropelarna och sjunga om mina två små flickor, som jag själv dödat — här måste jag bo. Här måste jag stanna för alitid. Och här vill jag dö en gång, då Gud skänker mig vila.

Många, många gånger, medan du sov, har jag stått uppe på bron och stirrat ner i vågorna efter dem — och tyckt att jag såg dem sköljas upp emot mig. Och jag såg deras två små vita ansikten så tydligt. Och det var alitid blod på det ena — från den där gången, jag tappade henne, då turken tog Jerisabeth med våld — —. Och jag tyckte, att jag bara behövde luta mig ner för att na dem med händerna.»

Gumman gör ett ögonblick den gamla vanliga, famlande, sökande rörelsen med händerna.

Så sluter hon ögonen. Trött och stilla.

»Nu vill jag sova — barn. Läs för mig bönen om forlåtelse för dem, som handlat illa och som en gång skola brinna i helvetets eld därför.»

Araksi läser bönen.

TOKIGA MARITZA 39

Hennes farmor har fallit i sömn.

Så klär flickan sakta av sig. Hon lägger sig på bädden vid gummans sida, och ett ögonblick därefter sover hon djupt.

Dar ute speglar sig månen i flodens vatten och försilvrar de vittrade bågarna på »De fyrtio ögonens bro». Den lägger en trolsk silverglans över det låga taket och stirrar in i hyddan till Tokiga Maritza och hennes barnbarn.

VIDJAK-FESTEN

R

egnet har kommit.

Dess floden ha omskapat de torra fälten och de ödsliga slätterna till ett ljusgrönt hav.

Så långt blicken kan nå för bergens ljusblåa vågor, lyser det grönt av frodiga tobaks- och bom- ullsplanteringar.

Opiefälten ha just öppnat sina tusentals blom- kalkar. Som betäckta med vita skum-massor av nickande, vita vallmor stå de dar, kringsusade av det sjudande surret från miljoner bin.

Nedåt floden, med dess sanka, sumpiga risfält, sluttar vinodlingarnas späda grönska. Mandelträ- den stå överallt i blom. Med sin skära glans småle de mot den djupblåa vårhimlen. Luften är klar som kristall — berusande stark och ren att inandas.

Araksi kommer barbent gående över risfältet.

I en sävkorg bär hon rena tvättkläder, överhöljda med ett par gröna tobaksblad.

4 i Hon går och gnolar — medan hon tänker på festen i går. Vidjak-festen.

I år har hon, Araksi, varit med ända från festens början, dagen före Kristi heliga himmelsfärdsdag, och till i går, pingstaftonen. Hon var med, då sta­

dens unga flickor under sång drogo ut med sten- krukan för att fylla den med vatten från sju olika källor. Ja, vad det hade porlat och sjungit i de nyss regnfyllda, dansande flödena! Och vad de hade kvittrat och sjungit, alla flickorna, i kapp med källorna, medan de sprungo omkring för att finna det kiaraste vattnet. Och hon var med, då de kommo tillbaka, försiktigt bärande den fyllda krukan, och då var och en av de unga flickorna kastade ett foremål däri: en nål, ett smycke, en ring, en rosen- kranspärla eller, som hon, den fattiga Araksi nere från floden, bara en tarvlig liten knapp, medan de samtidigt, med slutna ögon, ur djupet av sitt hjärta uppsände en önskan för den, som var dem kärast här på jorden. Och så hade de täppt till krukans öppning med blommor, plockade på sju olika ängar

— och de hade gömt den i hörnet av en trådgård, ute i skenet av himmelens stjärnor; ty stjärnorna, lyckostjärnorna, skola lysa över önskningarna, som nedlagts i krukan, och bringa uppfyllelse. Och de unga flickorna hade vakat över krukan, under sång och lek — va"kat så att inte byns unga man skulle

42 DET VITA FALTET

föra bort den och kräva tjogtals färgade ägg för att lämna den tillbaka. Och de hade vakat över den ända tili själva Vidjak-festen i går, dagen före pingstdagen. — Så samlades de alia igen, i sina finaste kläder och med brokiga band i det konst­

rikt flätade håret, glada, skrattande, förväntansfulla, i det hus, där festen i år skulle hållas; det var hos prästen, fader Mesrob. Och de hade dansat kring krukan, och de hade sjungit, medan de prytt en liten käpp, lindat den med brokiga band, klätt den i vackra tyger, tilis den såg ut som en docka; hängt smycken och gyllene mynt omkring den och placerat den överst i stenkrukan. Och så var hon färdig, den lilla Vidjak, den heliga lilla ödesgudinnan, till vars röst de nu alla med klappande hjärtan skulle lyssna.

Araksi minnes med strålande ögon, hur fin den hade blivit, den lilla dockan. —

Och hur de så, bland de unga flickorna, hade utnämnt en tili »drottning» — hon som med den lilla ödesgudinnan i famnen skall taga upp önske- sakerna ur krukan.

Och drottningen — det hade naturligtvis varit Diruhi. Doktor Minassiäns dotter.

Och alla de andra flickorna hade gått förbi drottningen, i en lång rad, och böjt sig ned och

43

kysst Vidjak-jungfrun, som drottningen höll i sina armar.

Och så hade ödesleken börjat.

För var sak, som drottningen tog upp ur kru­

kans djup, sjöng en gammal kvinna med förbundna ögon en »Vidjak-visa» från forna tider — ingen visste, hur gammal den var.

Det var prästens gamla svärmor, som hade sjungit. Och de unga flickorna hade fröjdats eller sörjt, klappat i händerna eller gråtit, allt eftersom sången lydde för var och en av dem.

Araksi kom bara ihåg sin egen sång, når hennes lilla knapp dragits fram i dagens ljus.

Det hade bara varit en helt liten vers:

»Lycklig den dag då du föddes!

Himlen och jorden fröjdades båda!

Stjärnorna klappade händer,

och jag — jag önskar, att elva gyllene stjärnor må uppstå över ditt öde

och göra ditt öde blitt!»

Så hade den gamla sjungit, då Araksis knapp hölls upp.

Araksi begrep det ju inte riktigt. Var det inte andå litet oklart? Nej — det är väl hon, som är dum.

Hon funderar. Hade stjärnorna verkligen klap- pat händer, då hon föddes —?

44

Eller kanske gumman förväxlat henne med Diruhl? Henne kunde det passa in på — det där med de elva gyllene stjärnorna — och det blida ödet.

Men hon, Diruhi, hade fått den långa sången om guldduvan, om himmelsnyckeln och om bröllops- hästen . . . och hennes ögon hade strålat och hennes kinder varit så röda, då hon fick tillbaka sin lilla ring. Araksi hade nog hört, att en av flickorna viskat till en annan:

»Den där ringen har hon fått av Archag Gri- goriån.»

Araksis egen önskan hade naturligtvis bara varit den: att Karnig måtte komma.

Men hon hade inte blivit klok på, vad stjär­

norna tänkte om den saken — —

Om hon bara fått lov att gå litet längre i sko- lan. Då skulle hon nog också lärt sig att tyda Vidjak-visorna.

Kanske hon kunde fråga sin farmor — man sade ju, att hon var »framsynt». Hon hade blivit så mild och lugn, sedan regnet kom.

Araksis läppar börja plötsligt darra. Endast en sak vet hon — att hennes öde inte skulle bliva blitt

förrän den dag, då Karnig komme hem.

Men så var det ju det ohyggliga slutet på årets Vidjak-fest.

VIDJAK-FESTEN 45

Hennes gamla farmor, som hade legat sjuk — svag och trött, men redig i sitt tal, ända sedan den dag, då stadens befolkning var ute för att bedja om regn — hade haft en elak drüm den natten.

Och om morgonen hade hon var it full av oro och nödvändigt velat in till staden. Hon sade, att hon ville upp och tala med prästerna, och då Araksi frågat om vad, hade gumman slagit sig på knäna och svarat, med en av sina djupa suckar:

»Om olyckan, som skall komma!»

Och så hade hon stultat i väg, ännu medan Araksi stod och flätade band i håret, till Vidjak- festen.

Men om aftonen, medan de sjöngo och dansade de glada ringdanserna där uppe utanför prästens hus, hade Tokiga Maritza plötsligt stått mitt ibland dem.

Och de hade vikit åt sidan för den mörka, oro- liga elden i hennes ögon och för hennes vilda ut- seende. Mössan hade hon ryckt av sig, så att de gråa hårtestarna stodo ut i alla våder, medan hon med knolpåken högt upplyft pekade ut över de blom- mande, vita opiefälten och med gäll stämma ro- pade:

»Ni skall veta det, alla — ni skall höra det.

alla — vart hus i staden skall ha reda på det!

Synen, som jag såg, var denna: de vita falten här

46

ute, de frodiga vita blomsterfälten, dem s åg jag ligga vita av benrangel, vita av bleka mänskoben lågo de — — vita blommor, sådda av turkarnas hän­

der — —»

Fradgan hade stått henne om munnen, medan hon, halvt vanmäktig, gång på gång mumlade:

?,Vita blommor, sådda av turkarnas händer » Så hade fader Mesrob kommit och sökt föra bort henne till sin egen bostad.

Men då han rörde vid henne, hade hon fått ett nytt anfall. Hon vände sig om emot honom och stod stilla och stirrade på honom. Forvirring och skräck stodo att läsa i hennes ansikte.

»Din kropp, helige fader! Din kropp!» ropade hon. »Jag ser den för mina ögon — vanställd och pinad med järn och eld och hudflängd av piskornas krokar —!»

»Ske Guds vilje!» svarade han stilla.

Och så forde han in henne i sin bostad.

På det sättet hade Vidjak-festen slutat i år.

Detta går Araksi och tanker på.

Men så avbrytas hennes tankar av en syn, som kommer henne att stå stilla av idel häpnad.

Där borta, längs lagerhäcken, som går fram till det amerikanska sjukhuset, kommer en europeisk dam ridande. Och Araksi behöver bara en sekund

VIDJAK-FESTEN 47

för att se, vem det är. Det är ju själva syster Elisabeth.

Men mannen, som med långa steg går bredvid hästen och ser stelt rakt fram, medan han då och då plöjer med handen genom det stora, sträva skägget —

Det är en kurdisk agha!

Araksi står stum av forvåning.

De komma alldeles förbi henne. Syster Elisa­

beth rider forsjunken i djupa tankar. Men hon nickar andå vänligt åt henne och frågar:

»Vad heter du, barn?»

»Araksi nere från floden.»

»Ja — nu ser jag det ju. Är din farmor fort- farande sjuk?»

Innan Araksi hinner svara, äro de förbi.

Högre upp, i skydd av hacken, kommer en pojke, som piskar på en långsam åsna.

Det är ju Sahag. Han, som kommit från barn- hemmet för att gå till handa uppe på sjukhuset.

Honom kan hon fråga.

»God dag!»

Pojken svarar ej. Från sin höjd skådar han ned på flickan — och ser långt bort över hennes huvud, oändligt långt bort. Asnan, som ej har något emot en hvilostund, börjar nafsa på häcken.

»Vart — vart skall du taga vägen?»

48

Intet svar. Han visslar överlägset.

»Vart — vart skulle syster Elisabeth hän? Med honom ?»

Pojken ger henne en förkrossande blick.

»Vad angår det dig, jänta?»

Hon plockar ödmjukt på tvätten. Nej — av honom kan man troligen inte få veta något — om kurden. Så lägger hon huvudet på sned och sneg- lar upp mot honom.

»Ja men», säger hon, »du kan väl åtminstone tala om för mig, vart du skall hän?»

»Jag?» Han rycker forsonligt på axlarna. »Ner och köpa lök åt kocken Garabéd.»

»På själva pingstdagen?» säger hon forvånad.

»Ja men, i dag är det ju ingen torgdag!»

»Vad rör det mig, jäntal» säger han argt och ger åsnan ett rapp. »Jag måtte väl kunna skaffa lök, då jag behöver den — va'1» Han slår till åsnan, så att den sparkar bakut. »Hopp! Kan du flytta på dig! Haidél¹»

Och så skumpar han i väg, medan han piskar på djuret.

Asnan skriar, protesterande, så att det klingar utöver det vita fältet.

Araksi traskar efter med sin korg.

1 I v ä g i

49

I fjärran ser hon kurdens långa silhuett bredvid syster Elisabeths hast.

Hon ökar farten — där hon går utmed de vita, doftande blomsterfälten. Och hon grubblar på To- kiga Maritzas dröm. Och på det underliga slut, ödesfesten fick i år.

4 — Inga Nalbandidn, Det vita faltet.

SYSTER ELISABETHS DAGBOK. I.

Maj 1915.

D

oktor Lewis har kommit hem.

Inte som om någon ansvarsbörda i egentli- gaste mening därigenom tagits boi't fran inina skuld- ror. Men jag delar den åndå nu med en man, som i fall av behov kan uppträda med helt annan auk- toritet gentemot turkarna, än jag formår — här långt inne i Mindre Asien.

»I fall av behov I»

Jag vågar inte tänka på, vad som kan komma!

En av de kurder, som var höst forse oss med vårt behov av ull och flott, kom håromdagen hit till sjukhuset och bad att få tala med doktor Lewis eller mig.

Jag forstod genast, att det måste vara något viktigt, eftersom denne i hela distriktet mycket be- tydande kurdiske hövding sjålv besvårade sig hit

— i stå Ilet för att endast sånda oss ett bud.

Han kom för att erbjuda distriktets armenier

S Y S T E R E L I S A B E T H S DAGBOK. I 5 1

Dersim-kurdernas och kringboende stammars beskydd.

Han forespådde dem massakrer, tortyr, deportation, utplånande från jordens yta. Och han bad mig underrätta de armeniska notabiliteterna om kurder - nas anbud.

Vi redo genast till doktor Samuel Minassiån och bådo att få tala med honom i enrum.

Hans hustru är mycket klen. Vid de stora massakrerna 96 undgick hon som genom ett mirakel att falla i turkarnas händer. Hennes man var då i Amerika, dar han utbildade sig tili läkare. Då han kom hem, fann han henne nedbruten till kropp och själ. Och hon har aldrig repat sig sedan dess.

De tre små söner, som de fingo under de följande åren, dogo alla innan de fyllt fem å sex år.

Detta har givit doktor Minassiån hans vita hår

— fastän han endast är ett stycke in på fyrtiotalet — och brutit honom för livet. Jag tänker alltid på hans tre små gossar, när jag ser honom behandla våra föräldralösa här på sjukhuset, där han ser till både barnavdelningen och de spetälska ett par gånger i veckan. Det ligger något outsägligt vemodigt i hans ögon under det alltför tidigt vitnade håret. Och den ömhet, varmed hans händer taga i de sjuka barnen, eller det uttryck, varmed han betraktar dem, har jag aldrig sett maken till bland mina landsmäns läkare. Syster Veronika, som bor närmare staden

5 2 D E T VITA F A L T E T

och ofta besöker Minassiäns, säger, att han är som en far för hennes gossbarnhem. Jag tror det gärna.

Nu har han endast två barn kvar. Dottern Di- ruhl, stadens vackraste och mest förtjusande unga flicka. Medan jag hade skoian, innan sjukhuset här var inrättat, gick hon hos mig fem, sex år. Jag har aldrig haft någon till kropp och själ mera in- tagande elev. Hon är i sanning sitt hems prydnad.

Och så den ende sonen, den lille åttaårige Nu- bar, sin fars solstråle och hopp. Den präktigaste pojke man kan se.

Gud bevare dem båda!

Då kurden och jag komrno tili Minassiäns bostad, rådde glädje och munterhet i det stora vackra hem­

met. Diruhls ögon strålade av lycka. Hon kom och kysste mig på handen och viskade till mig:

»Archag har kommit!»

Den rike sidenfabrikören Grigoriån hade kom­

mit på morgonvisit. Han var åtfoljd av sin unge son, Archag, som kommit hem pa sommarbesök fran Schweiz, där han skall utbilda sig tili ingenjör.

Genom turkisk protektion och rikliga backschisch hade han sluppit genom — men på återresan kommer han att bli lcvarhållen i Konstantinopel som värn- pliktig, och skall där hjälpa till vid ammunitions- tillverkningen. Han har nästan från barnaåren varit förlovad med Diruhi. Jag var hennes förtrogna i

S Y S T E R E L I S A B E T H S DAGBOK. I 5 3

saken, redan då hon var en tolv, tretton år — när han första gången reste till Europa. Hans båda äldre bröder äro båda i' Amerika.

Nu är han tjugo år, och hon sjutton.

Jag stod och såg på dem — det var omöjligt annat, som de stodo där, tätt intill varandra — och förstulet omfamnande varandra — borta under det stora, blommande mandelträdet vid ingången. Vad de båda voro unga och vackra!

Hon stod och såg upp till honom, utan att tala.

Det var, som om hon endast stod och viskade till sig själv — nej, sakta sjöng för sig själv: »Han är här! Jag har honom åter!»

Hans kloka, mörka ögon fixerade oavvänt kur- den Mustapha-Aghas ansikte, medan vi hälsade på föräldrarna. Jag såg clet nog.

De tre herrarna och kurden och jag gingo in i doktor Minassiåns arbetsrum. Kurden hade ingen­

ting emot, att mr. Grigoriån och hans son voro när- varande.

»Ni bör just veta det, alia ni, som betyder något här på platsen», sade han. »Och så bör ni rådgora med de andra hövdingarna — och enas om ett beslut.»

Redan på vägen, medan vi redo dit, hade jag förutsett utgången. Jag hade liksom tagit en över- blick av kurdernas roll i Armeniens historia. Och

54 D E T VITA F A L T E T

jag visste, att det ej skulle forvåna mig, om anbu- det från den kurdiska stammen möttes med avslag.

Då jag vande mig om i sadeln, kunde jag på något avstånd se vår tioårige Sahag, som på en åsna följde efter mig, och som säkerligen skulle följt efter oss, om vi så hade simmat över floden eller klättrat upp- för bergen. Ja, allra helst då. Nå, jag låtsade om ingenting. Men detta barns hållning gentemot kur­

den stod för mig nu, då äldre och ansvariga män skulle taga ställning till anbudet från hans stam.

Kurden uppmanade de båda herrarna att uttala sig var för sig. Ville de med släktingar och vänner och allt som fanns av armenisk stam komma över till dem, kurderna?

Doktor Minassiäns svar stod att läsa i hans ögon, innan hans läppar uttalade det.

Hans blickar vandrade stilla ut genom fönstret- Ut i trådgården, bort till hans unga dotter — Och han såg på kurden.

Hur mycket kan ej ligga i en människas blick!

Och han såg på Archag, svårsonen

Och han såg på mig. Jag forstod honom. Den dagen lårde jag mig läsa i en armenisk fadersblick!

Mr. Grigoriån ansåg, att det var naturligast att sammankalla pråsterna och det armeniska kommu­

nalrådet och framlägga saken för dem. Därefter

S Y S T E R E L I S A B E T H S DAGBOK. I 5 5

skulle de oförtövat sända svar till Mustapha-Agha och hans stam.

Och med många tacksägelser inbjödo de honom att tillbringa dagen hos dem. Han avböjde det — emedan han ansåg, att de borde hålla sitt möte re­

dan samma dag.

»Telegrafens vag är kort», sade han endast.

En sak ville han absolut ej: säga vad han visste eller hur han visste det.

»Min mun är ingen kvinnas», sade han kort.

»Jag har sagt er, vad den ene vuxne hövdingen säger tili den andre. Icke mer och icke mindre.

Detta rum är icke något haremlik. Ske Allahs vilje!»

Under middagen, där kurden med värdighet presiderade vid bordändan, talades ej mycket. Kring doktor Minassians fint skurna läppar låg ett drag av trött, outsägligt vemodig resignation. Diruhl var ej närvarande. Fastän båda familjefäderna i åratal levat under europeiskt eller amerikanskt inflytande och båda äro högt kultiverade män, glömmer dock ingen av dem, att deras hem ligger i hjärtat av Mindre Asien. De respektera alla nedärvda seder och bruk, både sina egna och muselmanernas. Och en ung flicka får icke synas eller färdas i sällskap med sin trolovade, i synnerhet icke i en främlings, allra minst en muselmans, åsyn. Att frun i huset ej var tillstädes, berodde på kurdens närvaro. Han