i det här bidraget undersöks texttolkning och språklig gestaltning ur sångarens perspektiv. Vad sker i den process där en text tar klingande språklig gestalt i sjungen form?
Vilka möjligheter/begränsningar erbjuder språkljuden för sångaren att uttrycka sig musikaliskt? Det empiriska materialet består av inspelningar med svenska litterära visor, samt tidningsartiklar och recensioner. Två olika ingångar för sångarens sätt att förmedla textinnehållet utvecklas: dramatiskt respektive episkt föredragssätt.
Materialet relateras även till tidigare forskning inom andra, närliggande, genrer, såsom folklig vissång.
I nästa steg har jag valt att försöka bortse från sångtex-tens semantiska innehåll (phone semantike) och betrakta den sjunga texten som ”enbart” ljud (phone). Även denna aspekt närmar jag mig från vokalt gestaltande perspektiv.
Dramatiskt respektive episkt föredragssätt Ett framträdande drag för den litterära visan som estrad-konst är att förmedlandet av texten står i fokus. Denna tanke framträder tydligt, både när man läser litteratur i ämnet, lyssnar till framföranden och intervjuar vissång-are. Rent konkret kan det ta sig uttryck i att det finns en närhet till talet, och att visorna företrädesvis sjungs utantill, även de med många och långa strofer. Sången ackompanjeras ofta av ett ensamt instrument, vanligen gitarr eller luta, men även andra typer av ackompanje-mang förekommer, såsom instrumentalensembler med olika storlek och sammansättningar. En genomgående tanke är dock att texten inte ska överskuggas av överdådigt ackompanjemang eller musikaliskt virtuoseri. När jag så gjorde en genomgång av tidningsartiklar från 1930- och 1940-talet fann jag att det även förekom diskussioner i detta forum kring hur vistextens innehåll bäst skulle förmedlas av dess interpreter, och att det gick att urskilja en viss motsättning mellan två olika ideal. Jag har valt att benämna dessa dramatiskt respektive episkt föredragssätt.
Det dramatiska föredragssättet innebär att sångaren tar vara på dramatiska skeenden och strävar efter att gestalta och förstärka dem med hjälp av gestik, mimik, tempoförändringar, dynamiska variationer, utrop, eller genom att förändra röstklangen för att gestalta rollkarak-tärerna när två personer i en visa har en dialog. Det episka föredragssättet, däremot, karaktäriseras av ett sakligt och till synes oaffekterat återgivande av textinnehållet, där
textens olika stämningslägen och händelseförlopp inte åskådliggörs i fysiskt gestaltande mening.
Dessa två förhållningssätt kan i det praktiska utfö-randet kombineras på en rad olika sätt, och skall därför inte ses som dikotomier, utan snarare som en högst schematisk modell konstruerad för att klarlägga olika berättartekniker inom litterär vissång. Värt att påpeka är också att modellen, från författarens sida, inte är avsedd att ange hur texten uppfattas av lyssnaren. Sannolikt kan exempelvis en visa som, med fördelaktiga kringliggande förutsättningar, återges på ett episkt sätt väcka lika starkt känslomässigt gensvar hos åhöraren som ett dramatiskt framförande.
En dramatisk tolkningstradition hade bildats utifrån den banbrytande lutsångaren Sven Scholander, ytterst med Bellmans egna framföranden som förebild. Men i recensioner från 1940-talet framkommer det också att det fanns de som tyckte att vissa vissångare blivit övertydliga i sitt sätt att förmedla textinnehållet. Musikrecensenten Kajsa Rootzén framförde åsikten att visan krävde ”ett rättframt återgivande” av sina förmedlare, inte ”tolk-ning”.1 Hon vände sig mot den överdrivna dramatisering av textinnehållet som hon menade gjorde sig gällande på vissa håll inom vissången. Kajsa Rootzéns uttalande ger alltså en fingervisning om att det kunde märkas en nyorientering mot en mer objektiv, icke-dramatiserande framförandestil. De mer melankoliska visorna, som bland andra Dan Andersson representerade, krävde ett annat framförandesätt än den livfulla rolldiktning som karaktäriserade flera av Bellmans texter.
Vid det föredragssätt som jag här kallat episkt utgick sångaren från den personliga uppfattningen om visans grundläggande stämning och återgav hela visan i samma stämningsläge, utan förändringar motiverade av drama-tiska skeenden eller laddade ord/uttryck. Detta sätt att framföra visor överensstämmer med hur folkmusikfors-kare beskriver folklig vissång:
Folkliga vissångare sjunger sällan texttolkande på samma sätt som i modern vissång, romanssång etc . Däremot har många utövare en förmåga att bära fram textens stämningsinnehåll genom sitt personliga sätt att väva samman text och melodi – man skulle kunna säga att de sjunger innehållstolkande .2
1 SvD 1943-04-18.
2 Jersild & Åkesson 2000:125.
Sammanfattningsvis kan ett dramatiskt respektive episkt föredragssätt karaktäriseras av följande sätt att förmedla textinnehållet, och sättas i samband med följande adjektiv (se ill.ovan):
En parallell till den här uppdelningen finns i Bertolt Brechts indelning i dramatisk och episk teaterform. Brecht menade att dramatisk teater var ”handlande” medan den episka var ”berättande”.3 Brecht ansåg att skådespelarna skulle bort från den känslomässiga identifikationen med rollgestalten. För publikens del skulle en kritisk distans till dramat eftersträvas, snarare än ”aristotelisk” inlevelse.
Brecht efterstävade en intellektuell snarare än känslomäs-sig reaktion från åskådaren, men betonade samtidigt att tudelningen mellan dramatisk och episk teater handlade om var tyngdpunkten i framställningen låg.4
Man kan också föra över uppdelningen i dramatisk och episk gestaltning till visans musikaliska och litterära struktur. Visan är, med vissa undantag, strofisk i sin me-lodibildning, det vill säga alla textens strofer upprepas till samma melodi. Det gör att visan i sin melodiska struktur är mer episk än dramatisk, till skillnad från romansen, där både strofisk och genomkomponerad form förekommer (det vill säga att musiken formas individuellt till varje strof).
Sångtext som röst/ljud
Det finns en annan aspekt av textförmedling och språklig gestaltning, som bäst kommer till uttryck om vi för ett ögonblick väljer att bortse från sångtexternas innehåll och i stället betraktar språkljuden i sig som klangligt/
musikaliskt betydelsefulla.
Adriana Cavarero berör detta ur ett filosofiskt feministiskt perspektiv, och gör en distinktion mellan phone (röst/ljud) och phone semantike (semantiskt ljud).5 Hon utgår alltså från begrepp och tankegångar från det antika Grekland och argumenterar för en uppvärdering av vokalt yttrande i förhållande till semantiskt budskap.
Applicerat på det som behandlas i denna framställning, det vill säga sjungen texten ur den sjungandes perspektiv, blir då frågan; finns det tillfällen då orden förlorar sin
betydelsebärande funktion för den som sjunger, och ljudet av orden blir det som tar överhanden? När inträffar i så fall det?
Det mest uppenbara exemplet på detta torde vara när någon lyssnar till en sång på ett språk som vederbörande inte förstår, och sjunger med, härmandes språkljuden så som man uppfattar dem. Ett annat exempel är när man vid översättning från ett språk till ett annat försöker finna en, i förhållande till originalet, så klangmässigt överensstämmande text som möjligt.
Ett annat tydligt, och i vissammanhang närliggande, exempel där det här förhållningssättet kan vara aktuellt är i upprepningen. Det kan röra sig om en refräng som upprepas, eller upprepning av fraser, ord eller enstaka stavelser. Det kan även vara när man sjungit eller lyssnat till en sång så många gånger att den riskerar att förlora sin innebörd och blir som ett eko av något som redan sagts.
Det finns också sångare (exempelvis inom nutida konstmusik och jazz) som inte primärt har det förhåll-ningssättet till texten att det är ett semantiskt budskap som skall förmedlas, utan mer förhåller sig till text som fragment, följder av stavelser, som pusslas ihop för att åstadkomma en viss ljudstruktur; alltså en sorts lek med stavelserna i sig – en fascination för ljudet av språket.
I detta avseende finns också stora skillnader mellan olika vokala genrer: I en poplåt är det till exempel relativt legitimt att använda fraser eller ord som inte har en specifik betydelse eller funktion i sammanhanget, utan finns där för att de helt enkelt låter bra, eller känns bra att utföra. Musikforskaren Simon Frith pekar på att en effekt av den rent fysiska glädjen i att sjunga, ”the sheer physical pleasure”, är att många sångare värderar orden utifrån deras fysiska möjligheter, vad orden tillåter röstapparaten att göra, snarare än utifrån sångtextens semantiska mening.6
Även inom en av de genrer som det här förhållnings-sättet minst förknippas med, nämligen den litterära visan, kan det finnas element av detta – exempelvis i form av instoppade nonsensord, onomatopoetiska ord, eller ordliknande utfyllnadsljud.
3 Brecht 1990:37.
4 Sten Andersson och Bo Wallner har också hävdat att visan till sitt ”väsen” är ”objektiv”. Visan ”tolkar inte”, utan genom att allt sjungs till samma melodi skapas en ”distans till handlingen” (Andersson & Wallner 1968:159) .
5 Cavarero 2005:167.
6 Frith 1996:193.
DRAMATISKT FÖREDRAGSSÄTT EPISKT FÖREDRAGSSÄTT
Uttrycket varieras under sången Grundstämningen hålls konstant
Dramatiska förlopp illustreras Dramatiska förlopp åskådliggörs ej med hjälp av röst, gestik etc .
Agerande Berättande
Affekterat Oaffekterat
Subjektivt Objektivt
Engagerat Distanserat
Min slutsats är därför att man kanske inte alltid kan/
bör studera sångtexten såsom bärare av ett semantiskt budskap, utan i vissa sammanhang betrakta den, eller delar av den, som ytterligare ett instrument i den musi-kaliska klangpaletten.
Tryckta källor och litteratur
Andersson, Sten & Wallner, Bo 1968. Musikens mate-rial och form. Del 1. Stockholm: Sveriges Radio.
Brecht, Bertolt 1990. Brecht on Theatre: The Develop-ment of an Aesthetic. Edited and translated by John Willett. London: Methuen. Original edition: 1964.
Cavarero, Adriana 2005. For More than One Voice:
Toward a Philosophy of Vocal Expression. Translated and with and introduction by Paul Kottman.
Stanford Calif.: Stanford University Press.
Frith, Simon 1996. Performing Rites: On the Value of Popular Music. Cambridge, MA: Harvard University Press.
Jersild, Margareta & Ingrid Åkesson 2000. Folklig koralsång. En musiketnologiskundersökning av bak-grunden, bruket och musiken. Hedemora: Gidlund i samarbete med Svenskt visarkiv.
Svenska Dagbladet 1943-04-18.