\ ilket inflytande skulle nu statsavgudens eventuella seger få på det månskliga framåtskri-dandet? För att avgöra denna fråga måste man
först reda ut, hur det egentligen forhåller sig med tanken om det mänskliga framåtskridandet.
Inom loppet av ett århundrade har det sket!
så många i ögonen fallande förändringar, att det år begripligt nog, om framstegsidén har gått folk åt huvudet. Månniskovårlden befinner sig i oavbruten framåtskridande rorelse; ån går det
123 långsammare, ån fortåre; i vår tid har fram-åtskridandet tagit fart som aldrig förr. Vi mån-niskor hava redan kommit så oåndligt långt, och ännu längre skola vi komma. Med jättesteg går det framåt och uppåt mot alia stora och ideella mål. Så lydde dogmen. Den stod för de fiesta lika orubblig som evangelium, och den, som stallt sig tvivlande, skulle blott hava mötts av hån-löje och axelryckning. Sinåningom har dock ett svagt tvivel börjat gnaga på framstegets evan
gelium.
Gentemot den glada tron, att vi människor kommit så oåndligt långt i kultur, vore det anled
ning att fråga, om icke både månniskorna och framåtskridandet blivit en smula överskattade.
För det forstå år det egentligen en falsk tillåg-uelse, når ,»månniskorna» tilivälla sig åran för det man har några få enskilda att tacka för. E n man bland millioner upptåcker fenoinenet elek
tricitet; en andra, tredje och fjårde undersöka fenomenet, tilis det blivit vetenskapligt ordnat.
E n man bland millioner uppdagar, att elektrici
teten kan anvåndas exempelvis till meddelanden på långa avstånd — telegrafen skapas; en andra, tredje (Och , fjårde arbeta på losningen av de tekniska, juridiska, kommersiella o. s. v. pro
blem, till vilka telegrafen givit anledning, allt un
der det att telegrafnåtet spånnes ut över jorden.
Massorna draga fordel av den nya uppfinningen och tala i stolta ord om att »vi» nu igen
tagil ett vikligt steg framåt i kultur. Uppfinna-ren uppgör sina planer; en personal av dels tek-niskt utbildat, dels outbildat folk arbetar auto-matiskt efter planerna. Ej heller de hava nå-gon förtjänst av uppfinningen; om icke denna enda hjärna satt dem i verksamhet och beståml riktningen av deras verksamhet, hade de ånnu suttit och tillverkat stenyxor, som deras forfader för 10,000 år sedan. Man kan likaså litet giva
»människorna», massan, äran för civilisatoriske resultat eller skapandet av andliga varden, som man kan göra dem ansvariga för alia de brott, som dagligen begås i världen. Mänskligheten skulle i alla håndeiser utan tvivel stå sig slått vid be-råkningen, då det alideles såkert skulle visa sig, att antalet av de individer, som sitta i tukthusen overallt på jorden — alldeles bortsetl från dem.
som borde sitta dår —, vore åtskilligt större an antalet av de individer, som utföra kulturella ny-skapelser, vare sig på uppfinningens, tänkandets eller konstens område. På sin höjd kunna »mån-niskorna» som sådana kånna sig stolta över att det inom deras slåkte tillfålligtvis kan uppstå en skapande individ och att den övriga massan åger nog intelligens för att några av de enklaste, minst inveckla<de resultaten av de enskildas hjårn-arbete kunna göras begripliga för densamma.
Men för övrigt får man icke heller glömma, att människan utmärker sig framför de övriga
djur-125 klasserna icke blott genom sina stora utvecklings-inöjligheler utan också genom vissa särskilda las
ter, som sammanhänga med hennes särskilda and-liga beskaffenhet. Så är t. ex. människan väl den enda djurklass, hos vilken perversitet är ett framträdande drag: benägenhet för perver
sa njutningsmedel ,och den sexuella perversite
ten, som bl. a. är ett huvudelement i den all-mänmänskliga böj eisen för grvmhet (sadism).
Man har sagt, att människan är det enda djur, som tillfogar lidanden utan annat ändamäl än att tillfoga lidanden.
Och nu om kulturen. Mest i ögonen fal-lande äro vår tids framsteg i teknik och där-med i komfort — visserligen också i fulländ-ning av förstörelsemedel. För människornas lyc-ka och för deras utveckling i andlig kultur är detta slags framsteg i verkligheten av utomor-dentligt ringa betydelse. I århundraden hava kul-turmänniskor rett sig utan dem. Människorna anpassa sitt jag, sin verksamhet och sina yttre forhållanden efter varje tekniskt framsteg, var-igenom ständigt nya behov uppstå, så att forhål-landet melian det vunna och det saknade för-blir oförändrat. Man såg i forna dagar lika bra vid talgdankar som nu vid elektriskt ljus — och behöll ändä synformågan bättre. Som vetenskap-Lig landvinning betyda de tekniska framstegen nya värden. ökad insikt; den praktiska komfort.
som följer därav, är jämförelsevis betydelselös för kulturen.*
I fråga om de estetiska värdena ser man tyd-ligast ohållbarheten i tron på det oavbrutna framåtskridandet. Skulpturen nådde kühnen re-dan i den hellenska forntidskonsten; sere-dan hava.
kanske några enskilda genom att efterbilda hel
lenerna eller också på nya vägar glimtvis nått till en liknande höjd, men aldrig högre. Målar-konsten nådde sin högsta utveckling i det 16:de—
17:de århundradet, sedan har den varit i jämnt förfall. Arkitekturen har haft en hel rad av blomstringsperioder; stilarter, var och en med sina särskilda företräden, var och en uttryck för en tidsalders anda, växlade intill borjan av det 19:de århundradet; då försvinner allt för att endast efterläinna ett tomrum. Sedan har man försökt alt fylla rummet genom att göra uppkok av de gamla stilarterna till en arkitektonisk laps-kojs. Det egenlliga arkitektoniska uttrycket för vår tid åro de i fulhet oöverträffliga affårs-palatsen, som bestå av glasrutor med en ram av grå jårnbetong. — Vad diktningen angår, kon-staterar man en vågrorelse hos alia folk och i
* Den vanliga populära invändningen mot satsen om de tekniska framstegens relativa betydelselöshet för mänskliglycka består i en hänvisning till det läge, i vilket vi skulle befinna oss, om vi plötsligt bleve utan alla dessa behagligheter. Det är, sans comparaison för övrigt, detsamma som att förfäkta dryckenskapens nödvändighet för mänsklig lycka genom att hänvisa till hur ilia däran alkoholisten skulle vara, om all tillgång till sprit plötsligt vägrades honom.
127 alia tider. Det år knappast något tvivel om att vi nu befinna oss och redan i eil följd av år befunnit oss i en vågdal och det icke blott hos ett enda eller två, tre folk utan över hela linjen.
Och för att det icke skulle saknas såkra tecken till dekadansen, hava symbolister och futurister överbjudit varandra i krampaktigt effektsökeri och i försök att göra förrycktheten till den
högs-ta visdom. — I avseende å finhet i umgänges-ton, sällskapslivets och taktens estetik nådde den europeiska världen sin höjdpunkt i det 17:de och 18:de århundraciet. Utvecklingen blev tvärt avbru-ten genom den franska revolutionen. Man har anteckningar bl. a. av franska personligheter, vil-ka lycvil-kats frälsa huvudet undan frihetsmännens guillotin och som levde in i det 19:de århundradet.
De hade intryck av att de på ett eller annat gåt-fullt sätt blivit försattai i en annan, grövre och fulare värld. Man skall knappast heller finna många, som vilja påstå, att danskonsten varit i framåtgående utveckling från menuettens till cakewalkens tidsålder. — Musiken stod på sin höjdpunkt under tiden från Bach till Beethoven.
Sedan hava kanske några enstaka komponister i några enstaka verk nått upp i jämnhöjd med dessa båda, inen dårmed år allt sagt. Var fin
nes j detta nu ett komponistnamn, som kom
mer att betyda något för eftervårlden? Man be
hover endast höra Beethovens nionde symfoni för att alldeles omedelbart förnimma. vilket djup
kunde frambringa .en så väldig skönhetsuppen-barelse. Och det är knappt hundra år sedan!
Vi hava ännu våra rotter så fast i traditionen, att vi kunna njuta av den »nionde». Skola våra elterkommande om hundra år över huvud kunna forstå den?
Att vi i estetiskt hånseende på alia punkter befinna oss i en period av förfall, år s ål i ögonen fallande, att det måste slå t. o. m. den blindaste.
Förfallet är för övrigt icke begränsat tili den europeiska världen, utan synes till någon del gålla hela jordens befolkning. Men kanske vi då hava
\ unnit i eiiska vården, vadi vi förlorat i estetiska?
Om någon nu för tiden ville göra sig omak med att låsa skrifter av t. ex. antika sedelårare, som Seneca eller Epiktet, eller icke alltför rått-trogna islamitiska moralförfattare, skulle han helt visst få det intrycket, att man på olika tider ånda från forntiden har varit kommen lika långt i morallåra, som man år nu. Vår tids många nya
< rfarenheter tillåta oss att se frågorna från flera sidor, materialet har lörökats, problemen mång-laldigats, den allmånmånskliga grunden år den-samma. Men alldeles visst år, att teori år ett, praktik ett annat. Det kunde ju tånkas, att vi nått långre än forna tider i att förverkliga de moraliska lärdomarna, åven om den politiska
ut-\ecklingen icke just synas gå i riktning mot större trihet och större rättfärdighet, utan i stål-let hava flyttat makten och vanmakten från några
129
händer över på andra. Visserligen tillställa vi icke gladiatorsstrider som på Senccas tid, och kroppslig tortyr som ett led i rättskipningen är avskaffad. Yåra nerver hava blivit avvanda från att se plågor och misshandlingar på nära håll och skulle reagera våldsamt däremot; att de dock rätt snart skulle kunna vänjas därvid igen, visa åtskilliga berätleiser från krigsskådeplatserna.
Men hava vi lidandena på bchörigt avstånd, njuta vi av dem i alia fall. Den hederlige borgaren vill till silt morgonk'affe hava skildringen av sprängda löpgravar, av människolemmar, som flyga i luften jämte granatstycken, och han är icke nöjd, når det blott förtäljes om småstrider med 500 fallna. Han känner sig nog kanske litet uppskakad över de många rysligheterna, men han njuter dock av dem.
Socialpolitiken har lett till nya ordningar i riktning mol tryggandet av levnadsvillkoren for ett större antal. Men soeialpoliliken har sin avig-sida: försvagandet av det personliga ansvaret och,
till en viss grad, av det personliga initiativet.
\ inst i ett fall, förlust i ett annat; det kommer att bliva framtiden forbehållet att åvågabringa jämvikten. Det 19:de århundradet har utvecklat solidariteten, även i den internationella sam-känslan. Vi hava sett många resultat därav på papperet. I den stora sammanstörlningen skulle dessa resultal stå sitt prov i praktiken. De
neu-9 — Engelsk och ty k fo'kanda.
traJa Tolkens storslagna hjälp åt belgierna har verkhgen visat, alt sarakånslan kunde vara nå got mer än ett tomt ord.
Men Törnekäs kan icke, alt ljuspunkterna äro a. Det har för övrigt visat sig, alt de elemen-,a. tema segerrikt trotsat årtusendens kul-turrorelser. Ja, det år t. o. m. ett faktum, som icke later bortforklara sig, att kulturskrupler, som forut mildrat krigforingen, nu visat sig makt-losa. Clausewitz, som skrev sin bok »Om kriget.
efter de napoleonska krigens period, gjorde vid skildringen av tiden melian Ludvig XIV och revo
lutionen denna anmärkning: »Plundring och hårj-mng av det främmande territoriet, som spelade en sa stor roll hos tatarerna, hos de gamla
fol-en och t. o. m. i medeltidfol-en, voro icke mer i tidens anda. Man ansåg det med rätta för en gagnlös råhet, som lätt kunde bli återgaldad och som mera drabbade de fientliga underså-larna än de fientliga regeringarna och därför blev utan verkan samt blott tjänade till att för langre tid hålla folken nere på en lagre kul-lurståndpunkt.» Efter Clausewitz' dagar hava
laagkonferenserna bemödat sig om att »huma-nisera» kriget - med det resultat, att utveck-lingen gatt den motsatta vagen och att man vant Ullbaka till tatarernas och medeltidens praxis.
ott heir denna praxis blivit moderniserad, i det att det sinne för ordning och metod, som
utmår-v å r t i d' ä v e n här har gjort sig gällande.
Aven om Djingizkhans mongolhorder icke med
131 sin goda vilja lämnade kvar något spår av mänsk-ligt liv och mänsklig verksamhet, där de dro-go fram, undgick dock säkert mycket deras blic-kar, därför att de icke voro fostrade tili systema
tik. T. o. m. efter trettiåriga kriget har säkert ett och annat undgått förstörelsen, även där kri
get rasade värst, och människor hava kunnat rädda sig genom att fly från ort till ort. Men om i våra dagar ödeläggandet av fiendelandt anses praktiskt, skall man, med den utveckling man nu uppnått, kunna göra det så grundligt, att intet lämnas kvar.
I historieundervisningen under vår barndom framstod hertigens av Alba framfart som ett ut-slag av forna tiders hårdhet, från vilkcn vi nu lyckligtvis kommit långt bort. \ i hava blivit vana vid att se historiska meningar reviderade, därför att nya källor eller ett bättre forstående av de gamla kommit händelserna alt ,stå i en ny belysning; men nu se vi plötsligt grunden för vår historiska uppfattning i ett tag förändrad, därför att vi själva, åskådarna, hava kommit att stå i ett annat plan, varifrån perspektivet ar ett annat. Vi kunna icke mer med vår invanda
»flotthet» fördöma forna tider. Icke ens om den assyriska perioden kunna vi längre bruka star-ka ord utan att få en amper smak i munnen. Vi kunna icke läsa de moraliska doinar, som det 19:de århundradets historieskrivning fällt, utan att våra mungipor förvrida sig till ett bittert och
mecllidsamt löje over så mycken naivitet. Del
b l i va bTv"n d r a1e f S h l s l o r i e s k"vning kommer att a bijgsam, den kommer att förkunna, att as-syner och m 0ngoler voro människor som vi and-de' h a n d l "V S a m m a d r i f t e r och att Stine n ' r "1 V 1 S k U U c h a V a h a n d , a t 1 deras stalle. Den kommer att förkunna, att
utveck-ramntmd e r W S S a B < l e r f Ö 1"' m ä , m i s k o r o c l» lander
1 , 1 1 e n «ss moralist kultur, som vi glädja oss over att ännu kunna uppfatta och beundra oJ
nZ,7
°breklig U t v e c k l i n« h a r a v'ägsnatnagot fran densamma.
Pa ett halvt år har denna förskjutning av grunden for våra historiska domar forsiggått och knget ar ännu icke slut. De. kan hava och har
~ r i T id e l öv e r raskningar i behält för k r L n ' - r l , g a r e 0ycrraskningar de följandc kngen kunna medföra är Iönlöst att gissa Vi skola kulturellt sett, få lära att leva . L n hån
den . murinen . En och annan kuriös sak hava
. m a nniskor lagt marke tili, exempelvis att
.3 helade r°sa f °l k r ä"e n 0 C h a f t 'n8e n båller den ner vir« hårdnackade kunna fiktio-h™» ' f "n e r h e t 1 P°'itik. För varje nytt bro t, som sker mot folkrätten, sätta »krigför-rande, jurister sig ned oeh spilla bläck och papper serna T f°l k n i n S a v
Haagbestummci-erna, xarefter .ifragavarande brott visar sig icke vara_ nagot brott. Intet trolleri, blott fiffighet.
ju ingen domstol för att avgöra de olika
133 tolkningarnas relativa värde. Ett annat resonne-mang är detta: Vi ville så innerligt gärna ställa folkrätten, som vi alia så liögl ålska, oss till ef-terrättelse, men tyvärr bryta våra tiender mot den i åtskilliga punkter, och därför äro vi tvung-na att bryta mot den i åtskilliga andra punkter.
Ernellertid är det några punkter i folkrätten, som alia de krigförande äro eniga orn alt iakttaga med den största och obevekligaste strängliet, näm-ligen de punkter, som gälla de krigförandes rätt gentemot neutrala stater och kombatlanlers rätl gentemot nonkombattanter. Därvid har verk-ligen det konststycket Utforts, att folkrätten bli-vit elt slags legitimering av den starkares abso
luta och oinskränkta rätt och den svagares li-kaså absoluta och oinskränkta rättslöshet. Det, som man tänkt sig som en garanti, har blivit etl medel till att upphäva alia garantier. Det säger sig självt, vart denna utveckling — som är en naturlig följd av det psykologiska faktum, att den, som har makten, missbrukar den inom möjlig-hetens gränser — skall leda hän. Folkrätten.
som hade sett dagen och vuxit upp under en kulturperiod, som skänkte den vissa utvecklings-inöjligheter, skall bäras till graven, och värl-den skall gråta torra tårar over dess vanskapliga skrov. Denna gång hava nonkoinbattanterna lå-tit narra sig och trott på folkrältens skydd. Nästa gång hava de blivit klokare; då kanske även de hava på ett eller annat sätt organiserat sig till ett
eller annal åndamål. Hår finnas fait for uppfin-ningsgåva.
Utvecklingen kan sammanfattas däri, att en period, då humanitet åtminstone i teorien var erkånd som ledande motiv, blivit avlöst av en period, då man från parlaments regeringsbord liögtidligen proklamerar den »heliga egoismen».*
1 det stora hela sluter sig intrycket av kulturens etiska sida till intrycket av dess estetiska. Re-dan före kriget visade sig symptom, som kunde väcka misstanke ,om att vi befunno oss i eller omedelbart före ett allmänt kulturförfall. Nu visar riktningen sig tydligt för den, som vill se och forstå: riktningen nedåt. Det allmånna fram-steget år en utopi. Utvecklingen företer icke en rak linje, utan en vågrorelse, och bakoin kul
turens eviga fram och tillbaka ligger den grund, som synes oföränderlig: de inånskliga urdrifterna.
Endast erfarenheterna ökas ständigt, under det att formågan att tyda dem växlar. Vår tid har emel-lertid just i formågan att tolka erfarenheter över-flyglat alia tidigare perioder.
* Ordet »heiig» användes med förkärlek, når en sak av tvivelaktig beskaffenhet skall Juras in i massorna. Det skall väcka en föreställning om något religiöst och därigenom in-giva vördnad och få folk att avstå från att bruka sin efter
tanke. Sålunda talade Treitschke om »krigets helighet».
Nu hava vi alltså fått den »heliga egoismen». Vilket begrepp blir väl det nästa, som prydes med »heligheU? Man kan för-söksvis gissa på den >heliga lögnen» eller den »heliga do-kumentsförfalskningen •. Naturligtvis har den »heliga egois-men» gjort lycka. Detta slags uttryck hava en egen doft, som gör, att politiker, statsmän och den politiska pressen flockas om dem som gamar om åtel.
Och här komma vi nu slutligen till vår kul
lurs piece de r é s i s t a n c e , vetenskapen. Sin
net för det metodiska, som är vår tids särmärke, har utövat sitt inflytande på vetenskapens alla fait. Egenlligen har forst i vår tid en på alla områden genomford helt och füllt vetenskaplig lankegång blivil möjlig. Alla erfarenheter ha-va blivit inordnade under vetenskapen, och den vetenskapliga metoden har fått en skårpa som aldrig förr. Inom vetenskapen åro vår tids störs-ta framsteg alt finna, av den endast kunna vi hop
pas på ersättning för de vården vi hava förlo-rat eller åro på våg alt förlora. Hade den eu-ropeisk-amerikanska vårlden icke sin vetenskap, så var det kanske, sett från den månskliga ut-vecklingens ståndpunkt, ej någon slörre olycka.
om de gula komme och utplånade den ur histo
rien — förutsatt att de gula hade något battre att bjuda på. Tilis vidare finns det nu icke nå
got, som vittnar dårom. En sak år det, som kunde ty da på att månniskovårlden och den månskliga kulturen, trots all skenbar kraft och friskhet, nårma sig gubbåldern*: den stora och avgörande skillnaden melian den nuvarande och alla tidigare perioder av förfall år den, att det förut alitid fanns nva reserver av månniskor, obrukade folk med kulturmöjligheter, som kun
de taga vid, dår utvecklingen avstannat; nu
dår-* Jfr inin artikel i Orient og Occident> i >Tilskueren»,
å*"g. 1913, sid. 99 o. f.!
emot äro alia jordens folk med i rörelsen, nya krafter kunna icke skönjas. När den europeisk-amerikanska världen och de gulas värld hava för-brukat sina kulturmöjligheter, finns ingen, som kan mottaga arvet. Då reses ingen kultur mera på tomterna.
Tills vidare hava vi således vetenskapen att sätta vår lit tili. Är denna vår kulturs livsnerv då verkligen hotad av statsmystikens suggestion?
Så mycket år visst, att en vetenskap, vars ledande lankar och vars grånser skulle beståmmas ut-ifrån och vars uppgift vore att bevisa på forhånd givna resultat, över huvud icke vore någon ve
Så mycket år visst, att en vetenskap, vars ledande lankar och vars grånser skulle beståmmas ut-ifrån och vars uppgift vore att bevisa på forhånd givna resultat, över huvud icke vore någon ve