Digitaliseret af / Digitised by
D E T K O N G E L I G E B I B L I O T E K THE ROYAL LIBRARY
København / Copenhagen
For information on copyright and user rights, please consultwww.kb.dk
r* w
WmmM
DET KONGELIGE BIBLIOTEK
130019383734
ENGELSK OCH TYSK
FOLKANDA
v te m
KULTUR OCH VÄRLDSKRIG
AV
ARTHUR CHRISTENSEN
Dr Phil.
/(. I UH'
UPPSALA
J . A. LINDBLADS FÖRLAG
Pris 1:50
ENGELSK OCH TYSK
FOLKANDA
Engelsk och tysk folkanda.
i.
OLKSJÄLEN är en produkt av geogra- fiska och klimatiska forhållanden, po
litisk historia, traditionen, sådan den foreligger i litteratur och konst, samtidens all- männa opinion och kulturströmningarna utifrån.
Alla dessa olika inflytelser hava i sin våxelver- kan skapat folkenheter. Varje sårskilt kulturfolk framträder med sin säregna präget; så snart man passerat tolkgrånsen., hava hus och gårdar ett an- nat utseende, man befinner sig i förändrade om- givningar, månniskorna upptråda på annat såtl och lågga i dagen andra egenskaper. Det finns olikheter i folkindividualiteten, som falla t. o. m.
den ytlige betraktaren i ögonen, och det finns olikheter, som först efter årslångt ingående stu
dium avslöja sig för den intresserade. F o 1 k- k a r a k t å r e n år på det hela en jämförelsevis
ar av ett eller annat folk finna drag, som fram- träda livslevande hos samma folk i våra dagar.
T. o. m. i romerska forntidsförfattares berät- telser om gallerna i Frankrike och ibererna i Spanien har man trott sig igenkänna drag hos nutidens fransmän och spanjorer.
Men det finns en annan sida hos en folk- enhet, soin är mindre konstant, emedan den icke uteslutande är beroende av folksjälens innersta väsen, utan tili en viss grad bildas och i alia händelser nyanseras ,av tillfälliga strömningar.
Denna sida kunde man kalla f o 1 k a n d a n. Den forhåller sig till folkkaraktären, som en enskild persons livsåskådning forhåller sig till hans ka- raktär. Per är kanske fullödig revolutionär i sitt tjugonde ,år, då han icke äger mer an »ur hand i mum, och stockkonservativ i sitt fyr- tionde, då han är familjefar ocli har penningar på banken — utan att hans karaktår därför har behövt märkbart förändra sig under de tjugu åren. På samma sätt är det med folken. På en viss tidpunkt kan ett helt folk vara genomträngt av en beståmd livsåskådning, som naturligtvis i den form, vari den karakteriserar folket, måste vara något grovt tillskuren: djupsinnig filosofi kan folkmedvetandet icke tillägna sig. Men un
der förändrade livsvillkor foråndras folkets livs
åskådning.
Folkandan skapas av den historiska utveck-
lingen, i det att folkkaraktären naturligtvis också därvid gör sitt inflytande gällande. Den histo- riska utvecklingen blir åter medbestämmande vid den individuella utvecklingen hos en rad-nationel
la kulturbärare, som sedan genom sin personliga insats bidraga till att utforma folkandan ocli giva den dess säregna prägel. Här framträder den ständiga växelverkan melian individ och massa.
Individen har fått sin prägel och hans utveckling har delvis bestämts iav de historiskt givna in- flytelserna från det folk, bland vilket han vuxit
L i p p , och han satter nu i sin tur sin prägel på fol
kets anda. Föreställningar, åt vilka en tänkare eller en skald givit uttryck, kunna, när de inre och yttre villkoren för en kontakt inellan indivi- den och folkmassan finnas, uppnå en sådan grad av popularitet, att de avsälta sig i litteraturen, i konstens skapelser, i pressen, i det offentliga ordet o. s. v. Dessa idéer bliva, om så behovs, förenklade, befriade från allt invecklat, de bliva förgrovade och förflackade, och i denna omge- staltning jnöta de den enskilde i folket varje dag
under hundrade olika förklädnader, de liamras in i honom, verka småningom på honom som tvängsföreställningar och göra honom själv till verktyg för deras propaganda. Under det att massorna undergå suggestionen från sina kultur
bärare, göra de omedvetet ett val, i det att de sidor hos de nationella kulturbärarna, som äro alltför personliga, för litet i släkt med den rå-
dande folkandan, skjutas åt sidan. Det forsiggår i folket liksom en kemisk process, varigenom de nya tankarna omdanas för att ingå forening med folkandan, under det att några beståndsdelar av- söndras och falla till bottnen såsom olösliga.
Folkandan ar som sagt växlande. När den grekiska andan (hellenismen) och romarandan nu för en populär åskådning te sig var för sig som en folkanda, vilken i någorlunda likartad form kån- netecknar respektive grekerna och romarna under hela den del av forntiden, i vilken deras historia är kånd, så är det naturligtvis ett misstag och ett misstag, som beror dels på att de kulturperioder, det hår år fråga om, ligga oss så avlägsna i tiden, att skiftningarna blott kunna uppfattas av den skolade forskaren, dels på traditionens litteråra karaktår. Så länge ^grekiska författare fortfa- ra att ålska och citera sin Homerus, får den mo
derna låsaren lått (det intrycket, att homerisk anda varit levande på ifrågavarande författares tid. Sålunda ålska ocli citera vår tids tyskar sin Göthe, liksom -de med vördnad dyrka sin Mozart och sin .Beethoven, och dock tillhöra Göthe, Mozart och Beethoven en tysk folkanda, som för långesedan gravlagts, och som den bildadie vårlden av icke-tysk nationalitet har i det når- masle samma förutsättningar för att kunna forstå, som tyskarna sjålva. En ny tysk folkanda, helt olika Göthes och Beethovens »tyskhet», har trått i dennas stålle.
9 Icke varje nation äger på varje tid en ui- präglad folkanda. Det skulle t. ex. vara svårt att påvisa en egen folkanda hos vår tids dans
kar. Man kunde liåmna demokratismen, men denna idériktning satter sin prågel på så många andra folk och är over liuvud mera ett drag lios
»tidsandan» än hos någon sårskild folkanda.
Grundtvigianismen oeh brandesianismen hava var oeh en för sig blott varit ansatser; ingen av dem har formått sätta sin prägel på alla lager av vårl folk.
Skarpast utpräglad tråder i våra dagar en folkanda oss tili mötes hos de båda nationer, som åro de ledande i vårldskriget: tvskarna oeh engelsmånnen. I inotsatsen inellan tysk oeh eng
elsk folkanda möter oss inotsatsen mellau de två sociologiska grundtyper, som Herbert Spencer har betecknat såsom k a m p t y p e n (the militant type) och a r b e t s t y p e n (the industrial type), i deras mest utvecklade former. Och just den om- ständigheten, att kriget icke blott galler politiska och ekojioiniska frågor utan dårjåmte står mel- Ian två motsatta folk-livsåskådningar, giver det en ooverskådlig betydelse for kulturutvecklingen i heia världen. I kampen melian folk-livsåskåd
ningar år England på forhånd svagast, dels dår- igenom att den politiska konstellationen givit del
tili bundsförvanter representanter för kamptypen (Ryssland. Japan), dels också därför att arbets-
typen i England — såsom vi skola utveckla 1 en senare avdelning — själv har att utstå en inre kamp med motsatta krafter.
I I .
I Englands historiska utveckling från medel- tiden tili nyare tiden är det i synnerhet två för- liållanden, som hava utövat inflytande på ska- pandet av den moderna engelska folkandan. Det ena är den oavbrutna, sega kampen för folkfri- heten. Man rüknar början tili den engelska folk- friheten från och med det stora frihetsbrev, som just i år kan fira sin sjuhundraårsdag (utfårdat d. 15 juni 1215). Det utmärkte sig framför de Hesta handfåstningar, som dåtidens stormän av- tvungo monarkerna, därigenom att icke blott stor- männen själva, utan folkets alia klasser dåri fingo sig vissa råttigheter tillerkända. Sedan den stun
den har folkfriheten aldrig varit helt död i Eng
land. Den har haft mången svår tid, men t. o. m.
när 1 udorer och Stuartar gingo den hårdast in på livet, bibehöll sig den lokala sjålvstyrelsen och dårmed frihetskånslan samt övningen i att be- stämma över allmånna angelågenheter. Uppre- pade gånger framtvungo försöken att kuva folk- viljan revolutionära rörelser, och för varje gang befåstes friheten alltmer, vann den ny terrång och
11 lade nya områden under sig. Genom denna lång- samma organiska ulveckling erliöll det engelska författningslivet en form, som är så noga avpas- sad efter engelskt skaplynne och efter de givna historiska forhållandena, att intet annat modernt folk kan uppvisa något liknande. L nder århund- raden har det engelska folket gradvis, lager efter lager, blivit skolat i sjålvstyrelsens oeli debat
tens konst, och frihetskänslan, som är lika öm- tålig, når det gåller den enskildes personliga fri- het, som når det gåller folkets politiska tri- het, har blivit nåstan en instinkt hos britten. Be- tecknande år, att engelsimånnens motvilja mot den allmånna vårnpliktens system hittilis stått emot den starka suggestion, som denna princip har utövat i hela Europa, samt att socialismen aldrig vunnit riktigt fotfåste i England. Bågge delarna, allmån vårnplikt och socialism, åro för mycket stötande för den personliga frihetskäns
lan, kånnas som fräinmande, o-engelska idéer.
Det andra förhallandet år, att England icke har blivit en europeisk erövrarmakt. Från det ögonblick. då försöket att såtta sig fast på andra sidan kanalen hade definitivt uppgivits och de brittiska öarnas forening fullbordats, har Eng
land icke försökt alt utvidga silt vålde i Euro
pa. Det har blott skaffat sig de nödvändigaste stödjepunkterna för sin växande sjömakt. Dess utvidgningar hava forsiggått på andra sidan världshaven, dår stora nya uppgifter erbju-
dit sig. Når England inblandat sig i fastlan
dets krig, hava dessa alitid utkämpats på fast
landet. Från bullret av de stora vårldshåndel- serna hava blott svaga dyningar nått over till England. Denna av Storbritanniens geografiska lüge betingade isolering har naturligtvis i hög grad fråmjat brittens kånsla av all vara sig sjålv nog, hans slolta och sega självkänsla. Den har därjämte begrånsat det främmande inflytandet till ell sådant matt, att detta inflytande icke kun
de ingripa alltför störande i den brittiska folk- andans 1 öljclriktiga utveckling och driva den ur dess kurs. Med den på avstånd» stående betrak- tarens överlägsna blick på de problem, som satte fastlandet i rorelse, kunde britten ständigt an- vånda all sin energi på de uppgifter av politisk, social och ekonoinisk art, inför vilka den natur
liga utvecklingen i hans eget land stållde ho- nom.
Helt annorlunda har tyskens historiska ut
veckling gestaltat sig. Tyskarna lågo inkläm- da mitt i det centraleuropeiska folkkaos, med ständiga strider på alla grånser. Tysk åventyrs- idealism skapade den medeltida kejsardrommens villfarelser, som forde till splittring och svag- het under århundraden. Svårare än något an- nat land hemsöktes Tyskland av religionskrigen i det 17:de århundradet. Samlings- och förnyelse- arbetet utgick från Preussen. Den preussiska folkandan skapades, efterhånd som den nya stor-
13 makten växte upp, och den fick naturligtvis sin prägel av krigen och erövringarna. Den store kurfurstens landvinningar, konungadömets infö- rande, Fredrik1 Vilhelm I:s soldatdressyr, dessa epoker angiva strax den preussiska tonen. Fred
rik II skiide sig från vår tids imperialister, där- igenom att han icke inblandade något slags re
ligiös mystik eller »kulturmission» i sin real
politik; han levde i en tid, då de rådande and
liga riktningarna i alla händelser voro tämligen fria från mystik. Han blev den egentlige ska- paren av Preussens storhet. Visserligen blev Preussen för en tid slaget till marken av en man, som hanterade realpolitiken och krigsmaskinen med en virtuositet, som preussarna ännu icke hade uppnått; men det lärde av sina nederlag och tog krigskonsten i arv från Napoleon, och en preussisk general från den napoleonska tiden, Clausewitz, grundlade den moderna krigskonstens filosofi. I Otto v. Bismarck fick realpolitiken en i sitt slag genialisk förkämpe, och det åter-
upprättade Preussen fullbordade sin utveckling, vilken kröntes genom den lätta segern över Frankrike 1870—71 och det tyska rikets samling under hohenzollrarnas kejsarkrona. Det moder
na, enhetliga Tyskland var resultatet av ett par århundradens målmedvetna och hänsynslösa maktpolitik, och inom loppet av få årtionden skulle nu den genom kamp och seger utvecklade preussiska andan genomsvra hela det tyska fol-
ket. Den skänkte ett gammalt folk ny ungdom, varigenom den driftighet och den företagsamhet, som medeltidens hanseater avlagt bevis på, kom till full utveckling. Med känslan av kraft kom den starka folkökningen och känslan att vara häminad av alltför tränga gränser. Det nya Tysk
land sökte att skaffa sig luft utöver haven. För sent fingo dess statsmän blicken upp för kolo
nialpolitikens betydelse, först då alia de bästa styckena redan voro tagna i besittning. Eng
land såg sig hotat tili livet av den obändige käin- pen, och tröget sin traditionella politik att i den europeiska jämviktens och sin egen säkerhets, intresse alltid motarbeta den starkaste fastlands-
makten, pabörjade det Tysklands inringning, me- dan det samtidigt arbetade på utvecklingen av de garantier, som lågo i internationella äterför- säkringstraktater, samt sökte förinä Tyskland att gå med på begränsning av rustningarna. Eng
land satt »som katten på fläsket», det var »mättat»
och hade intresse av att uppehålla status quo.
Men Tyskland hade en stark och otillfredsställd aptit, vilket dess politiska litteratur icke sökte dölja.
Sålunda ledde den historiska utveckling
en med naturnödvändighet tili att folkan- dan i England och i Tyskland utveckla- de sig i motsatt riktning, så att dessa länder blevo de mest utpräglade representanterna för de redan nämnda två tvperna, vilka Spencer upp-
ställer som de sociologiska huvudtyperna. De karakteristiska dragen hos de två typerna äro en
ligt Spencer följande:
Inom kamp t y p e n står den enskildes liv till samhällets tjänst; han kan bruka sin frihet en- dast så långt, som de militära plikterna tillåta det.
Individen äges av staten. Samhällets, statens be- stånd är det förnämsta ändamälet, de enskilda medlemmarnas väl kommer i andra rummet och har över huvud betydelse endast för det först- nämnda ändamälets skull. Samhället är stärkt centraliserat; den militära organisationen med en högste befälhavare, under honom befäl- havare över stora massor, under dem befälhavare över inindre massor o. s. v. är genomförd även i det civila livet. Detta är nödvändigt, för att samhällets all a kraft er skola kunna hastigt mobi- liseras.
Gentemot denna äldre typ står den yngre typen, a r b e t s t y p e n , som är grundad på friare kontraktsforhållanden. Här är den offentliga kontrollen blott negativ; myndigheterna utfärda törbud, men |inga påbud. Den offentliga orga
nisationens område inskränkes, under det att de privata organisationernas områden utvidgas. Med- borgarnas individualiteter offras icke för samhäl
let, utan tvärtom försvaras av samhället. Ett samhälle, där liv, frihet och egendom äro säker- ställda och alias intressen tillvaratagas i rätt
proportion, måste med nödvändighet nå en hög-
re uppblomstring än ett samhälle, dar detta icke är fallet; och i en tävlan mellan två arbets- samhällen, dar de personliga rättigheterna vär- nas på olika satt, skall det samhälle, dar dessa rättigheter värnas hast, bliva det segrande i kraft av de åndamålsenligaste livsformernas bestånd (»the survival of the fittest»). Arbetssamhället anpassar sig lätt efter nya forhållanden, och det tenderar till decentralisation. Spencer faster emellcrtid uppmårksamheten på att arbetstypens drag äro så stärkt fördunklade av den ännu över- mäktiga kamptypens, att dess natur icke i nå- got existerande samhälle tråder fram på alia om- råden. Utvuxen ur förut bestående typer, mis
ter arbetstvpen först småningom spåren av dessa.
III.
Den engelska folkandans läromästare voro i första rummet filosoferna av den s. k. utilitaris- ka riktningen. I utilitarismen eller »välfärdsmo- ralen» (»nvttighetsmoralen») har traditionen från det 18:de århundradets upplysningsanda fortievat, i det den under sin utveckling sugit ny nåring av det 19:de århundradets vetenskap. Denna rikt- ning har framför allt uppställt för sig praktiska uppgifter, nämligen att vägleda till insikl om den enskildes och samhällets plikter och rättigheter. Redan skoians stiftare. rättsläraren
Jeremy Bentham (1748—1832;, uppställde den grundsatsen, att det gällde att arbeta för upp- nåendet av den största möjliga lycka för det slörsta möjliga antal människor. Bentham såg 1 en förädlad egoism den fasta grundvalen för ett välordnat samhälle. Dygden beror på den klokhet, som inser, att man icke kan hava gagn av andra utan att i gengäld vara andra tili gagn.
ömsesidigheten blir moralens och därmed sam- hällslivets grundval.
Till utilitaristerna av den äldre skolan liörde också Benthams vän, upplysningsfilosofen James Mill (1773—1836). Nygestaltad och reformerad under påverkan av det 19:de århundradets dju- pare uppfattning av personlighetens betydelse, frainträder välfärdsmoralen hos dennes son, John Stuart Mill (180C>—1873). Han har i en sårskild skrift med titeln »Utilitarianism» redogjort för välfärdsmoralen, hvars huvudgrundsats är, att liandlingar äro rätta, i samina mån som de åsyf- ta att främja lyckan, och orätta, i den mån de åsyfta att främja motsatsen mot lycka. Med lycka menas emfellertid icke den handlande personens egen lycka, utan den största möjliga summa av lycka i allinänhet. Välfärdsmoralen kan där- för nå sitt åndamål endast genom en allmän for
adling av karaktåren. Hindren för uppnåendet av en allmän relativ lycka bland människorna lig- ga i en förvänd uppfostran och dåliga sociala in- rättningar. Fattigdomens lidanden skulle kunna 2 — Engelsk och tysk folkanda
avlägsnas genom kloka samhällsinrättningar i iörening med fornuft och förtänksamhet hos de enskilda, och själva sjukdomens plåga kunde i alia händelser inskränkas genom uppfostran till kroppslig och andlig hälsa och genom lämpligt kontroll över allt, soin kan utöva ett skadligt in- f lyt and e, under det alt vetenskapens framsteg utlova än mer direkta segrar över denna fiende.
Ln kalla tili missnöje år också bristen på sjåls- bildning. Det ligger emellertid alldeles icke i sakernas natur någon grund till alt ett sådant mått av själsbildning, som vore nog för att väcka intresse för konst, historia, studium av månni- skornas görande och låtande i forntid och nu
tid samt möjligheterna för deras utveckling i framtiden o. s. v., icke skulle kunna komma en- var, som var född i ett kulturland, till del.
Olycksöden och inissräkningar, som stå i sam
band med livet i världen, äro till väsentlig grad en följd antingen av grov okunnighet el
ler av ett begår, som man icke fått rätt makt över, eller också av dåliga eller ofullkomliga sociala inråltningar. Kort sagt, alla de förnämsta orsa- kerna tili mänskligt lidande kunna till stor del och många av dem fullståndigt övervinnas genom månsklig omsorg och anstrångning. Naturligt
vis och beklagligtvis går det långsamt, och många slåktled skola försvinna, innan erövringen full- bordats; men varje sjål, som år intelligent och ädel nog till att påtaga sig sin del av denna strå-
19 van, hur ringa och oansenlig den än måtte vara, skall erfara en ädel tillfredsställelse i sjål- va kampen. Egennyttan kan genom uppfostran, genom goda samhällsinstitutioner och genom en vaken opinion ledas in på sådana banor, att den arbetar för samhållets behov och solidariteten blir ett slags instinkt.
Stuart Mill inskärper på det kraftigaste den individuella frihetens nödvändighet. Den enskil- des handlingsfrihet måste begrånsas blott i det fall, att hans handlingar skulle förorsaka andra li
danden; ingrepp, som dikteras av hånsyn till in
dividens eget val, åro forkastliga. Når den p o- 1 i t i s k a friheten har sina stora skuggsidor, når den visar tendens till att fråmja ett själlöst mass-
vålde, så ligger botemedlet dåremot just i den i n d i v i d u e l l a friheten, som giver de overlågs- na personligheterna möjlighet att göra sitt infly- tande gållande i samhållsutvecklingens intresse.
Stuart Mill hade klar blick för den skarpa mot- satsen melian individualism och socialism, men ansåg, att bågge hade utvecklingsmöjligheter, som vi ånnu ej kunna overskåda, och att den av de båda idériktningarna, som kunde åga bestand jåmte den liögsta grad av månsklig frihet och sjålvverksamhet, skulle segra. Friheten går fram- för allt. Stuart Mill har — för att begagna Høff
dings ord — »ådagalagt, att bevisskyldigheten alitid åligger den, som vill hava friheten in- skrånkt».
Herbert Spencer (1820—1903) utvecklade vi- dare välfärdsmoralen.* Att välfärdsprincipen, lyc- koprincipen, är den rätta är för honom höjt over
«illt tvivel. Nar pessimisterna anse livet elän- digt, därför att det inrymmer så mycket lidande, och optimisterna anse det gott, därför att del er- bjuder så mycken lycka, så äro i själva verket båda parterna ense om att lyckan är det efter- slrävansvärda. Men Spencer polemiserar mot de aldre utilitaristernas rent empiriska uppställning av grunden till moraliskt handlande, han vill ut- forska, varför ett bestämt handlingssätt är skad- ligt och ett annat nyttigt, och sålunda göra väl- färdsmoralen till en verkligt rationeilt vetenskap- lig etik. Framsteg i riktning mot moraliskt handlingssätt äro enligt Spencer detsamma som framsteg i riktning mot ett inera proportioneral handlingssätt, ett handlingssätt, som med stigande noggrannhet är avpassat efter det ändamäl, som åsyftas, alltså en krafternas ekonomi. Framsteg i moral leda bort från överdrifter och oberäkne- liga svängningar och till måtta, begränsning och fasthet. Spencers uppfattning av samhällsförhäl- landena är utbildad under påverkan av Darwins lära om det naturliga urvalet (de åndamålsenli- gaste livsformernas bestånd) och av en annan lära, som hör till den moderna vetenskapens landvinningar, läran om ärftligheten. Därigenom
* Märk sårskilt »Principles of Kthics» och »Principles of Sociology»!
når han liögre än den äldre välfärdsmoralens nå- got mekaniska uppfattning av framåtskridandet;
lagstiftning och undervisning äro icke nog för att förbättra världen, då individerna födas med nedärvda anlag, i vilka foregående släktens er- farenheter hava avsatt sig. Det avgörande är ka- raktärens utveckling genom ständigt upp- övande av de krafter, soni behövas i livs
kampen. Samhällsutvecklingen går före den etis- ka utvecklingen. I det samhälle, som är organi- serat med kamp soin mål, måste individens intres- sen vika för samhällets. Men när samhället icke längre behöver kämpa för sin existens, upphör också nödvändigheten, att de enskilda kraven skola offras för de allmänna. I det högre sam
hället, som är organiserat enligt arbetstypen, är det heia tili för delarnas skull, icke tvärtom.
Här råder kontraktssystemet, dar lagarna blott skola trygga individen mot direkta angrepp på person och egendom samt mot indirekt skada ge
nom kontraktsbrott. Till dessa negativa villkor för samlivet fogar det frivilliga samarbetet sina positiva villkor, som skola underlätta utbytet av tjänter utöver de kontraktsenliga. Här börjar etikens uppgift.
Också hos Spencer blir således den person
liga friheten den axel, kring vilken all inre kultur- utveckling kommer att vånda sig. Och här gör Spencer mer avgjort än Mill front emot den de- mokratiska tendensen, som i stigande grad, ge
göra ingrepp i den personliga rörelsefriheten ge
nom skyddslagar och andra sociala anordningar, som förfördela den duglige och omtanksamme till gagn för den oduglige och försumlige samt med- löra ökade skattekrav, varigenom den del av vins
ten utav den enskildes flit, som han efter eget behag kan råda över, ständigt inskränkes. Han ser i denna utveckling, delta ständigt tilltagande tvangsväldc från statens sida ett tecken till en atergång från de fria sammanslutningarnas sam- hällsform till kamptypen. Socialismen är för honom framtidens hotande slaveri. Alt denna utveckling framdrives genom folkviljan, förändrar icke saken: slaveri blir ej mindre slaveri, därför att man frivilligt underkastar sig det. Hos Spen
cer framträder sålunda klart motsatsen mellan den personliga frihetens princip och den nivelle- rande demokratismen. Liberalismen befrias från det .slagg, som demokratismen inblandat däri, och utvecklar sig till ren individualism. Spencer betonar, att (humaniteten som statsprincip har tili följd orättfärdighet och innebär fara för det Iramåtgående, som betingas av de fria krafternas spei, och därigenom för samhällets livskraft. En sund samhällsmoral lämnar den enskilde hand- lingsfrihet, men ålågger honom även ansvar: han får taga de dåliga följderna av sina handlingar jämte de goda.
23 l Tyskland hava de av Darwins lära dragna slutsatserna gjort ett långt djupare intryck och lelt till teorier av mer vittgående art, än forliål- landet varit i England. Det utvecklade sig dår en riktning, som av lagen om de åndamålsenli- ligaste livsformernas bestånd drog den slutsatsen, att det bast ntrustade och mest livskraftiga fol
ket var av naturen bestämt till att besegra eller undantränga de svagare folken. Begreppet »den starkares rätt», som har fått så daligt rykte, kom
mer sålunda till heders, ty lagen om de åndamåls- enligaste livsformernas bestånd år en naturlag, och en naturlag kan icke vara omoralisk. Då naturen år Guds verk och naturlagen uttryck för Guds vilja, blir tvårtom »den starkares rätt» i verkligheten den liögsta »sedlighet». Vi hava sett, hur den historiska utvecklingen hade gjort Tysk
land till en kampstat och skapat och underhållit den krigiska andan. Bismarck, den djårve, bars
ke kämpen med barnatron, stod som inkarnatio
nen av den forngermanska urkraften, vilken Wag
ner sökte xpånyttfoda i musiken. Vågen var överallt banad för de tyska folklårare, som från olika synpunkter formulerade kraft- och makt- dyrkans lårdomar. Dessa tyska folklårare åro icke såsom de engelska en rad av filosofer, som fortsåtta varandras verk, utan en olikarlad grupp av tånkare, skalder, historiker, militärer o. s. v.
Då den sociala utvecklingen ligger utanför mitt
ämne, forbigår jag alldeles de socialdeinokra- liska foiklärarna.
Läran om de andamålsenligaste livsforinemas bestånd hade tyskarna mottagit från England, Läran om herreraser och slavraser fingo de sig också tillford utifrån. Den är — ehuru tyskaoch engelska föregängare finnas — först tydligt upp- ställd av fransmannen greve Gobineau (1810-1882).
Han var diplomat, orientalist och skönlitterär för- fattare och en spirituell vetenskaplig dilettant, be
gåvad med en mindre vanlig blick för folkpsyko- logiska egendomligheter. Fullblodsaristokrat, som han var till temperament, koketterade han redan med idén om övermänniskan. I sitt storl anlagda verk »Om olikheten mellan de mänsk- Iiga raserna», uppställer han läran om en raser- nas hierarki. Det gives vackra, kraftiga och ädla raser, och det gives fula, lata och lugsinnade ra
ser, »herreraser» och »slavraser», och mellan de högsta och de lägsta finns det en hel rangskala av raser. Rasernas hierarki motsvaras av språkens.
Kännetecknen på en utvald ras äro kroppslig skönhet, styrka, handlingskraft, värdighet och hög kultur. Den bekäinpar de underlägsna ra
serna, om så behövs, med alia medel. De fruk- tansvårda utrotningsmedel, som Ferdinand den katolske använde inot mohrerna i Spanien, gil- lar Gobineau som en nödvändighet. Men trots herrerasens alia bemödanden att hålla sig å nivå med sig sjålv, kommer förfallet förr eller senare,
25 och dess orsak är blodsblandningen. De un- derlägsna raserna äro de talrikaste, och småning- om genomtränga och upplösa de herreraser na.
Genom den första blandningen uppstår en ny ras med ny a egenskaper såsom resultat av sjålva blandningen, men mindre kraftfull än den ui- sprungliga herrerasen; genom lortsatta forbin
delser med nya medelmåttigheter alstras bastard- raser av alltjämt ringare värde, tilis de månskli- ga samhällena sluta i vanmakt ocli försvinna.
Detta herrerasernas tragiska öde kan intet av- vända. Den högsta och ädlaste rasen, som jor
den burit, voro arierna. Ilärlig framtrådde den ariska rasen i det av kastvåsendet bundna bra- manska Indien. Hos grekerna och romarna sköt den ariska rasen likaledes ådla skott, men både greker och roinare fördärvades genom uppbland- ning med semiterna. Den sista ådla ocli stolta grenen av den ariska rasen voro germanerna. De goto nytt blod i den europeiska vårlden, men åter igen vann den semitiska andan inflytande;
Frankrike ^emitiserades. För den vita kulturens sista glansperiod har man att tacka germanerna.
Men åven denna sista ariska flamma slåckes och med den kulturen. Sålunda finnas inga rena arier mer. Gobineaus raslåra slutar i hopplös- het.
Man kan forstå, att Gobineaus raslåra först och fråmst vann tillslutning lios germanerna.
Dock hade tyskarna ej en så pessimistisk syn på
den germanska andans nutid och framtid. Några år efter Gobineaus död stiftades i Tyskland en Gobineau-förening, som förknippade dyrkan av raslårans förkämpar med Wagnerdyrkan.
År 1868, alltså under liden mellan det preus- sisk-österrikiska och det tysk-franska kriget, ut- koin en skrift, i vilken hela den tendens, som man nu efter de langt senare skrifterna av general v. Bernhardi kallat »bernhardismen» — nåmli- gen förhärligandet av staten på individernas be- kostnad, förhärligandet av kriget såsom medet till samling och föryngring inåt och till genomdri- vande av statens vilja och utbredning av folkets kultur utåt —, redan framtråder i sina huvud- drag. Det var en, för övrigt dåligt skriven, bok av den .ånnu levande professor Adolf Lasson
• f. 1832 med titeln »Kulturidealet och kriget».
Lasson ser i staten den högsta och beundrans- värdaste månskliga institution. »Människornas hela yttre existens står under statens vålde; i forhållande tili dem år staten helt enkelt ånda- målet; för staten åro individerna blott medel.
De lörbrukas i den våldiga maskinens hjulverk, och de kunna dårvid bevara sin frihet, blott i den man som de erkånna denna sin beståmmelse, glada godkånna den i det motsvarande sinnelaget och för sig förvandla den tvingande yttre nödvän- digheten till något av fri vilja valt (s. 14*). Sta-
Jag citerar efter den 2:dra upplagan.
27 ten är ett ;,naturväsen», dess uppgift är att skapa grundval och villkor for det etiska arbetet, det
»absoluta andamålet», som uppenbarar sig i det sanna, goda och sköna och vari månniskan med sin stråvan efter Gudslikhet finner sin verkliga uppgift.
Staterna måste emellerlid for att vara verk
liga stater vara fullkomligt självständiga, icke bundna av lagar. Ty lagar kunna blott genomfö- ras medelst tvång, och för att staterna skulle kun
na underkastas tvång, måste det finnas någonting över dem. Med andra ord-, internationella lagar med bindande kraft kunna tänkas blott i »uni
versalstaten», denna »illaluktande och fadda väl- ling». »Det våld, som en stat utövar inot en annan.
år det naturliga, f'örnuftiga och enda råttsforhål- landet. Stater emellan gives det blott en form för rätten, nämligen den starkares» (s. 14). Na
turligtvis efterstråvar staten blott det, som är för- delaktigt för den själv, liksom i det enskilda li
vet »ingen kan begära av en man, att han utöver den skyldighet, som lagen pålågger honom, skall laga hånsyn, visa skonsamhet, barmhärtighet el
ler välvilja» (s. 15). Men kloklieten bjuder att icke — även om man hade rätt dårtill — till- foga en annan någon skada, som icke skulle rned- föra övervägande och varaktig fördel för den, som förorsakar densamma.
Stater äro alltså icke bundna av någon för- pliktelse, ej heller av traktater. »Den, som bry-
ter en traktat, forsåtter sig i krigstillstånd. Han hanalar oklokt, om han utmanar till en avgörelse med vapen ntan att hava säker ntsikt till att vinna övermakten. Har han den, så kan han tillåta sig.
vad som är till gagn för honom. Har genom traktatsbrottet av den mäktigare skapats ett nytt tillstånd, så har detta en ny rätts fullkomliga auk- toritet, såsom det förra tillstandet hade. Dårpå beror betydelsen ,av de »fullhordade fakta» i iolkens liv (s. 1/). Delta forhållande ligger ntan- för all etik, men ville man för det använda en etisk måttstoek, så vore »t. o. m. den starkares rätt i forbindelsen melian staterna ett sedligt forhållande» (s. 18).
»Lagen är den svages van«, men också den starke blir svag, når han icke får tili fälle att pröva sin kraft. »Fantasien söker åventyr, mo
det långtar efter faror, en frisk, oinedelbar livs- kånsla utmanar döden i glad kamp för att trotsa den.» Detta behov ansas och nåres genom krig.
Likvål år krig en allvarsam sak, som man icke skall företaga med lått hjårta, eftersom den såtter statens existens på spel. Staten har emellertid icke till huvuduppgift att beskydda individerna.
familjen, samhållet, dessa måste tvårtom tjåna staten (s. 20). Staten låter samhållet frodas, så mycket som år nödvändigt och gynnsamt för dess sjålvuppehållelse, men når samhållet börjar »gö- da sig», måste staten gripa in. »Det år icke nöd
vändigt, att månniskorna åro lyckliga, men att de
29 göra sin plikt.•»* För att nedtysta all kritik til 1 - lägger författaren kategoriskt: »Varje motsatt me
ning är låg eller snuddar vid det låga» (s. 49).
Mindre stater hava existensberättigande, blott för så vitt de äro värdefnlla bundsförvanter eller respektabla motståndare (s. 14). En liten stat, som ic.ke uppfyller dessa villkor, har ingen upp- gift och därför ej heller någon ära (s. 52).
En stat skall icke blott bevara, vad den har, ulan även genom krig söka vinna, vad den icke har,. Har den ett ogynnsamt geografiskt läge, saknar den tillträde till havet, eller år en viktig Irafikled stängd för den o. s. v., så måste den med våld taga, vad den behöver, i det den skickligt och med kraft begagnar det gynnsamma tillfället (s. GO). »Ett land, som i dum hårdnackenhet stanger sin marknad för utlänningar, men som dock icke kan undvaras för handelsförbindel- serna med ett annat land, kan med full rått ge
nom våld tvingas till att ombilda sin handelslag- stiftning i en för utlånningarna gynnsammare riktning» (s. 83). Ilåller ett hittills splittrat stort folk på med att samla sig till en enhet, så har en grannstat> som därigenom anser sig hotad, den uppgiften att genom en krigisk intervention hind- ra denna process eller att begagna sig av allt,
* För anhängare av lyckomoralen torde ingen motsä- gelse finnas häri, eftersom det enligt deras livsuppfattning just är människans plikt att föröka den samlade summan av lycka för allt levande.
som kan finnas clåligt och förfallet hos det far
liga folket, för att förhindra eller fördröja en- hetsprocessen (s. 83, 84).
Under det att den yltre civilisationen verkar lörenande på människorna, verkar knlturen åt- skiljande, i det att varje kultur uppstår ur sin egen jordmån och får sin sårskilda prägel, som maste bevaras från främmande inflytande, för att kulturen skall få ett nationellt varde. »Dessa kulturformer avstånga sig fientligt gentemot var- andra. \ ar och en av dem hotar den andra, ty var och en utgiver sig för den enda sanna och fullkomliga och vil 1 utstråcka sitt inflytande over de andra» (s. 54). Och ju högre kulturen stiger, desto mer tevande blir behovet att bilda en na
tionalstat, emedan den nationella kulturen blott dår kan trivas. »Lnder det denna efterstråva- de stat danas, må andra stater, som utgöra hinder tör detta ideal, tillintetgöras. Det kan fornuftigt
vis endast ske genom våld» (s. 68). ;>Den lilla sta
ten, som söker håvda sig i inotsats tilt national
staten, skapar betjåntanda; den tår som ett gift på nationens .kropp, dårigenom att den vånjeri nationen itrån statssinnet och genom sin blotta tillvaro frambringar den vårsta korruption:
utvecklar det låga egoistiska vålbefinnandet och det anarkistiska motståndet mot den sanna sta
tens lydnad och tukt. Dårar och svindiare be- teckna gårna det krig, som den i sin utbildning stadda nationalstaten för mot de falska, förfuska-
31 de, efterblivna staterna (Afterstaaten) som ett bro
dermord. Tvårlom har bland alia de krig, som föras, detta de mest etiska åndamål, tjånar den mest innehållsrika frihet, icke det blotta obe- roendet av utlandet eller statens blotta existens- behov. Ty detta krig skapar den största helge
dom, som finns på jorden, nämligen nationen, vilken inom den nationella staten såsom den dess inre anda motsvarande rättsordningen fritt rör sig för den ideella kulturens andamål»
(s. 68).
Om ett folk icke åger den kraftiga, krigiska organisalion, som vittnar om existensmogenhet.
»så år det dess lott och i alla avseenden råtlfår- digt, att det högre organiserade folket hårskar över det för alt giva det del av sin kultur och för att till gengåld i sitt eget intresse utnyttja de krafter, som annars skulle hava förblivit oor- ganiserade» (s. 74). Det kan måhånda synas hårt,
men »ingen år tvungen att bli trål. För den, som icke kan finna sig i tråldom, erbjuder livsuppgi- velsen en alitid banad våg till att undgå träldomen»
(s. 75). Men i regeln åro de underkuvade fol- ken låtta att komma tili råtta med för en fast statsvilja. »Uppbrusande trots, som påminner om detta pojkaktiga våsen, vilket ånnu saknar åkta manlig duktighet, men gårna vill efterlikna man
liga handlingar och manligt sått; en viss småaktig ihårdighet i sitt motstånd och det tillgjorda sått att åven i obetydligheter vilja göra sin nationella
sed gällande — dessa äro kännetecknen på en vanmäktig stråvan efter obcroende hos ett tili hälften eller ^cke alls kultiverat folk» (s. 75).
Därigenom att de nationella kulturerna stöta bort varandra, uppstår nationalhatet. »Envar na
tion är berättigad tili att hata varje annan. Den är förpliktad därtill, så snart den främmande na
tionaliteten hotar ens egen med fara. National
hatet åtfoljer, i kraft av en icke blott naturlig och blind utan också sedlig nödvändighet, alla de handlingar hos ett folk, genom vilka det trå
der i beröring med ett folk av annan art», och
»det är statsledningens uppgift att omväxlande tygla och lössläppa detta hat» (s. 80). »Ett krigs utgång är alltid rättvis, en verklig gudsdom.
Den högsta rätten och den sista ligger i svär- det. Det svaga dukar under för det starka, det betyder på det statliga området ej annat, än att det orätta går under för det rätta eller det mind
re berättigade för det högre berättigade» (s. 96).
Den Lassonska idériktningens sammanhang med de historiska händelserna framgår tydligl nog av de anmärkningar, med vilka författaren in- leder sin bok: »Vi leva i en övervägande kri- gisk tid. Intet blödsint hopp kan utplåna detta faktum, ingen from önskan ändra något däri.
De gossar, som nu träda in i ynglingaåldern, hava upplevat fyra slora och ödesdigra krig. I synner- het befinna vi oss här i Preussen ånnu under det omedelbara intrvcket av håndeiser, vilka så
nyligen som for Iva år sedan gledo iörbi \ara blickar och vilkas världsomskapande betydelse för varje dag tydligare avslöjar sig föi uet klai - seende ögai. Och samtidigt lever hos alla en aning om den möjligheten, att den stora kri- giska irörelsen ännn icke torde hava nått till ens en tillfällig avslutning, ntan att de liksom i forbifarten tillkämpade resultaten först skola Iryggas genom nva prövningar. En jarnhård lids- alder fordrar ett jarnhårt släkte. Tingens natur är mäktigare än alia goda meningar och avsikter, och den bittra nödvändigheten framtvingar del.
som först ingen önskar och till sist alia vilja.>
Lassons bok var dock tydligen litel före sin lid.
Då den kom ut, gav den visserligen anledning till livlig diskussion, men denna var av sådan art, alt den, såsom Lasson själv skriver i före- talet tilt bokens andra upplaga, ingav honom en hälsosam skräck för att någonsin åter utsätta sig för mängdens dom. Omkring 40 år senare var liden mögen för att Lassons bok kunde trvckas om i en billig folkupplaga.
Friedrich Nietzsche (1844—1900) faller utan- för alla gränser och råmårken, en ensam ge
stalt, vars personliga utveckling var bestäind av sjukdom och kamp mot sjukdom. mera en grubb- lande skald än en filosof, inen en formens mäs- lare, vars verk kommo att utöva en stark sug
gestion på de bildade klasserna i Tyskland. Hur mycket han än går sina egna vägar. har han det 3 — F.ngelsk och tysk folkanda.
gemensamt med den Gobineauska och Lassonska nktningen, att han förhärligar kraften och inak- ten. Det är denna sida av lians stärkt splitirade natur, som gav honom hans betydelse för folk- andans utveckling, och det är därför endast den sidan, varmed vi här sysselsätta oss. För öv- rigt var Nietzsche först och främst individualist, och hos honom drives individualismen ut i det paradoxala. lian söker komma utöver herosdyr- kan och skapar föreställningen om »övermän- niskan», och den bok, vari hans idé om över- människan har fått si11 fullkomligaste uttryck,
Så talade Zarathustra», har trots den skaldiska visionens glimtlika och osammanhängande ka- raktär blivit den mest populära av hans skrifter.
»Zarathustra» lär vilja och framför allt vilja till makt. »Blott dar liv är, är också vilja, men icke vilja till liv, utan — det lår jag dig — vilja till makt. Mycket är för den levande en högre skatt än livet självt, dock1, ur själva uppskattningen talar — viljan till makt. Och den, som skall vara en skapare i gott och ont, han skall först vara en förintare och krossa värden. Så- lunda hör det högsta onda tili -den högsta god- heten; men denna är den skapande.» Det, som skall skapas, är den nya, den högre män- niskotypen, vars moral ligger på andra sidan om gott och ont, vars hårda vilja och stormande livsmod icke känner till kali rättfärdighet eller barmhärtighetens slavdygd. Nar edert hjärta
35 svallar vitt och füllt, likt floden, eil välsignelse och en fara för de närboende, dar är ursprungel tili eder dygd. Nar I ären upphöjdia över pris och tadel och eder vilja vill befalla över alla ting såsom en älskares vilja, dar är ursprung- et tili eder dygd. När I förakten det angenäma och den mjnka bädden och icke knnnen bädda åt eder längt nog från det vekliga, dar är ur- sprnnget till eder dygd.» Att strida och skapa år det enda, som ger livet värde. »Och viljen I icke vara (öden och obevekliga, hum skolen I kunna segra med mig? — — — Salighet, ,att skriva på årtusendens vilja som på koppar — hårdare än koppar, ädlare an koppar. Riktigt hart är blolt det ädlaste. Denna nya tavla, mi- na bröder, ställer jag övereder: 'Bliven hårda'!» -
l skolen älska freden såsom medel till kriget, och den korla freden mer än den långa. Eder rå
der jag icke till arbete, utan till strid. Eder råder jag icke till fred, utan tili seger. Ederl arbete vare en strid, eder fred vare en seger — I sä
gen, atl det är den goda saken, som helgar t. o. m.
kriget? Jag säger eder: det goda kriget är det, som helgar varje sak. Kriget och model hava utfört flera stora ting än kärleken till nästan. Icke edert medlidande, ,utan eder tapperhet har hit
lills räddat de förolyckade.»
Men Nietzsche inser, att den isolerade indivi
den icke är i stånd till att utveckla den skapar- makt, som skall skänka människorna den stora
omvärderingen av alla värden , och slutligen
blir da också för honom militårstaten vågen till bevaranclet av traditionen om den upphöjda och starka människotypen. Iloffding citerar* i delta sammanhang ett nttalande af Nietzsches vän Pe
ter Gast om alt militåren är »den härligaste, fastaste och manligaste inråttningen i vår ple- bejiska och merkantilistiskt vekliga tid», och folk- upplysningen år av ondo, emedan den gör den lågre rasen ovillig till att finna sig i sitt öde:
att vara medel eller kopia.
Från Nietzsche till Treitschke år det ett långl steg; men hur olika de båda mannen ån åro, gå dock deras bidrag till folkandans utveckling i samma riktning. Heinrich v. Treitschke (1834 1896) var under de sisla 22 åren av sitt liv pro
fessor i historia vid Rerlins universitet. lian var Bismarcks handgångne man och Preussens historiograf, en historieskrivare med lysande sti
listisk begåvning. Hans forelåsningar over poli
tik, som efter hans död utkommo i två band 1899, 1900), äro en stats- och samhållslåra med stärkt personlig prågel, men som för övrigl i inånga avseenden vittna om en klar och nykter syn på politiska foreteelser. Han år i alia fall
och det förtjänar alt sårskilt framhållas, ef
tersom han är tysk — icke doktrinär. Men hans nyktra svn upphör dår, varest hans personliga, stärkt utpråglade sympatier och antipatier, hans känslor och hans tro göra sig gällande.
* »Moderne Filosofer», s. 136.
37 freitschke förfäktar den manliga uppfatt- ningen av staten: statens väsen är makt. Därför
är av alia politiska synder svagheten den för- kastligaste oeh föraktligaste; den är en synd mol politikens heliga ande . Maktens bevarande är
;en oförlikneligt hög uppgift för staten». Emel- lertid får staten blott uppställa för sig sedliga mal, annars skulle den motsäga sig själv. (Pol. I, s. 103).
Ty staten är icke fysisk kraft som självända- mål, den är makt för alt beskydda och främja människornas högre goda (Pol. II, s. 543). 'Sta- len är, inänskligt talat, evig. »Den skall alltsä förbereda framtidens nya ordning. Om den blotl skulle beskydda medborgarnas liv och egendom, finge den alls icke föra krig, ty krig föras dock verkligen icke för atl beskydda medborgarnas liv och egendom, ,utan för ärans skull. Själva krigel kan man således icke förklara ur denna tomma teori, som blott kallar staten en säker- hetsanstalt» (I, s. 80). Staten är kulturstat, och vi fordra av den posiliva ätgöranden för dess folks både andliga och ekonomiska liv (I, s. 82 . Varje utvidgning av statens verksamliet är en välsignelse och är fornuftig, när den väcker, be- främjar och förädlar fria och förnuftiga männi- skors självständighet, inen av ondo, när den dö- dar och förlamar fria människors självständig
het (I, s. 83, 84). Den stora staten har »ädlare läggning» än den lilla; den kan bättre föra krig och bättre handhava rätten. Kulturen trives
ocksä båttre ,i de mäktiga staternas stora for
mer än inom småstaternas trånga forhållanden I, s. 44, 45). Treitschke lager politiken och dess representanter i forsvar mot den allmänna mora- liska misskredit, vari de råkat; men han med
giver dock, att i politik målet till en viss grad helgar mediet. Det galler t. ex. bestickning av en främmande stat; det skulle vara löjligt att göra moraliska invändningar häremot och fordra av en stat, att den i ett sådant läge först skulle taga ka- lekesen i handen (I, s. 10). Detta galler ock- så om lögnen; att aldrig hava ljugit år en munks, icke en statsmans dygd (I, s. 110).
Kriget år beråttigat och sedligt, det år den politiska idealismen, som fordrar kriget, varemol materialismen forkastar det. Vilken förvräng- ning av sedligheten, når man från månskligheten vil 1 utplåna hjåltesinnet! (I, s. 74). Men »den levande Guden skall sörja för att kriget ständigt återkommer — såsom ett fruktansvårt låkemedel för månniskoslåktet > (I, s. 76). Treitschke år således en håftig motståndare tili den »reaktio- nära» tanken om en evig fred. En permanent skiljedomslol för att folkråttsligt döma mellan stater år otånkbar, därför att folkrättsliga över- enskommelser mellan stater endast åro frivilligt
|)åtagna inskrånkningar (I, s. 38). 1 avseende1
å giltigheten av överenskommelser mellan stater år Treitschke något vacklande. På ett stålle så- ger han. att de åro bindande. så länge dien kon-
39 Lralierande staten består (I, s. 25;; pa ett annat ställe påstår han, att alla traktater slutas med detta tysta forbehåll: så länge forhållandena äro oförändrade (II, s. 550). Det är en sentimental uppt'attning av folkrätten, när man gör till vana att i humanitetens namn gentemot segraren upp- ställa fordringar, som strida mot statens makt, som äro onaturliga och oförnuftiga. Folkrättens utveckling hämmas dels av de svaga staterna, som frukta för att bli anfallna, dels av de över- mäktiga staterna, som alltid tro sig i stånd till att kunna angripa. Såsom exempel på det sisl- nämnda anföres, att folkrätten på havet ännu genom Englands skuld står på det priviligierade sjöröveriets utvecklingsgrad (II, s. 548, 549).
Treitschke är således icke i och för sig någon motståndare tili folkrätten, och han anser, att det är »en forsyndelse mot mänskligheten» att påstå, att makten ensam härskar inom folkrätten (II, s. 559). Man kunde kanske säga, att Treitsch
ke i sitt värdesättande av mänskligheten icke all- deles övervunnit den sentimentalitet, som han så skarpt fördömt.
Kulturmissionen har en ivrig förkämpe i Treitschke. Alia slora folk i historien hava.
när de blivit starka, känt behov att påtrvcka barbarländerna sin prägel. »Civilisering av ett barbariskt folk är det bästa. Man måste ställa det i valet melian att antingen gå upp i den över- lägsna, härskande nationen eller att låta sig ul-
rotas» (J, s. 126,. Rasteorier spela för övrigt icke någon framståencle roll hos Treitschke, fast- än han omnämner motsatsen mellan arier och se- miter ioch råder germanen att vända sig bort darifrån, där det är judisk smuts, som besudlar vårt liv» (I, s. 298). Grekerna och germanerna voro kanske de tva ädlaste folken i historien 1, s. 286); hos tysken äro alia de ädlaste mänskliga egenskaperna saml ade. Tyskarna utgöra aristo- kratien bland folken (I, s. 76); inlet land liar en så högboren adel som Tyskland (I, s. 309). Tysken är född hjälte (I. s. 232).
Den av fransmannen Gobineau i'ramställda teorien blev upptagen till förnyad behandling
;iv en engelskfödd tysk författare, Houston Ste
wart Chamberlain (f. 1855). Hans bok G rund- valarna för det 19:de århundradet»* är elt storl anlagt kulturhisloriskt verk, sam framståller en hel del nya synpunkter. Skriven med en viss friskhet och mycken svada, uppställer den en mängd teorier, som tvingas att passa in med vetenskapen, så gott sig göra låter, och kunna de slutligen icke rimma sig med denna, så förklaras vetenskapsmännen för en skara pedanter, och teo
rierna äro räddade. Aven Chamberlains bok vann stor popularitet i Tyskland och gjorde sitt in- fly tande gallande i många kretsar.
Rasfrågan är för Chamberlain en av mänsk-
* »Die Grundlagen des neunzehnten Jahriniuderts», 1B99;
folkupplaga 1907.
n lighetens allra viktigaste livsfrågor. Den, som tillhör en utprüglad, ren ras, förnimmer det dagli- gen. »Ehuru svag och bristfull, som allt mänsk- ligt, känner likväl en sådan man sig själv (och kännes av goda iakttagare) på sm karaktärs sä- kerhet likasom dårpå, atl lians görande och lå- tande kännetecknas av en enkel storhet, som får sin forklaring av det bestämt typiska, overper
sonliga. Rasen lyfter en människa upp över hen
ne själv, giver henne en utomordentlig, jag kunde nästan säga overnaturlig formåga, i så hög grad utmärker den henne framför den individ;, som har uppstått ur elt kaotiskt mischmasch av alla slags folk. Och år så denna människa av ådel härstamning händelsevis ovanligt begåvad, sa stärker joch lyfter sainhörigheten med en ras henne i alla avseenden, och hon bl ir ett snille, som liöjer sig över heia mänskligheten, icke för att hon genom en naturens nvck blivit slungad ned på jorden som en lysande meteor, utan där- för att hon såsom elt av tusen och åter tusen rotter närt tråd, stark, smärt och rak våxer up]) mot himmelen — icke en fristående individ utan den levande summan av otaliga i summa riktning strävande själar» (1 uppl. s. 272). Nu är ju ras- begreppet i människans historia en mycket om- tvistad fråga, men Chamberlain känner intet tvi- vel, ingen ovisshet. Vartill tjäna de vidlyftiga vetenskapliga undersökningarna om huruvida det tinnes olika raser, om rasen har nagot varde, huru
det finnes raser är ,uppenbart; att rasens be- skaffenhet har (avgörande betydelse är ett fak
tum; eder tillkommer det att utforska, huru och
\ ai föi, inen icke att tili förman för eder okunnig- het förneka själva fakta» (s. 274).
Efter att sålunda hava tagit den dumma ve- tenskapen dukligt i upptuktelse kan författaren utbreda sig över sina egna rasleorier. Den »rena rasen», som hade föresvävat Gobineau, tager han avstånd från. Vetenskapen har ju dock i alia fall visat, att det indoeuropeiska urfolket (den »ariska rasen») ur antropologisk synpunkt var ett kors- ningsfolk, så att här kan rasteorien i dess ur- sprungliga, naiva form ej uppratthållas. Men Chamberlain uppställer ett par nya naturlagar tör rasens uppkomst och utveckling: rasen star
kes genom inavel (exempelvis engelsmännen, som
»för ögonblicket otvivelaktigt äro Europas star
kaste ras») och vidare genom parningsval. Alia överlägsna raser hava uppstått genom blodsbland- ning, men det gives både gynnsamma och olycks- digra blodsblandningar. En bestämd, begrånsad blodsblandning tjänar till rasens foradling, hvar- emot korsning mellan två typer, som äro för olika för att kunna smålta samman, är fördärvbring- ande och leder till det »raslösa kaos», dar nog intelligensen kan trivas, men blott i forening med moralisk hållningsloshet och förfall. Den kär- na. ur vilken en ny ras utvecklar sig. år nationen.
43 Det har alltid varit de skarpt begränsade natio- naliteterna, som bragt räddning, när det mora- liska kaos hårskade. Chamberlain har hår lyck- ligt kommit over Gobineaus hopplösa raspessi- mism: raser dö, men nya raser födas.
Chamberlain ser liksom Gobineau i världshi- rien en gigantisk kamp mellan den ådla ariska och Üen urartade semitiska rasen. Av hela sitt hjärta gillar hon romarnas ntrotningspolitik gent- emot det semitiska Karthago. Judarna åro ho- nom en styggelse. »Dår, varest deras abstrakta avgudadyrkan fick fast fot, försvann varje möjlig- liet till kultur - (s. 259). Men mot Vi k ten mot judarnas våxande inflytande kom med germa- uernas inträde i världshistorien. Eörfattaren an- vånder namnet »germaner» jcke blott om tys- karna, engelsmånnen, hollåndarna oeh de skan- dinaviska folken utan också om de kel- tiska och de slaviska folken. Alia dessa folk förete den germanska typen. »Germanen år sjå- len i vår kultur. Det nuvarande Europa, vitt förgrenat över jordklotet, år det brokiga resul
tatet av en oåndligt mångfaldig blandning; del, som förenar oss alia och forbinder till en orga
nisk enhet, år det germanska blodet. Se vi nu omkring oss, så se vi, atl varje nations belydelse som levande kraft, beror på det forhållande, i vilket det åkta germanska blodet finnes hos dess befolkning. Blott germanerna sitta på Europas troner. Vad som förut timat i världshistorien
(nämi. i ore det romerska rikets undergang; år for oss blott inledningen. Verklig historia, den historia, som ännu i dag behårskar våra hjår- lans slag och kretsar i våra ådror till framtida hopp och gärning, börjar i det ögonblick, då ger
manen med av kratt svällande hand griper arvet från forntiden» (s. 260). Frihet och trohet äro de egenskaper, som utmärka germanen; han ager en harmoni i anlag, en jümvikt melian den en- skildes frihetskrav och del helas frihetskrav, vari
lian är jambördig med sina största foregångare i historien. Lndast germanen kan jämföra sig med hellenen. »Den germanska troheten är det bälle, som törlänar den förgängliga individen en oför- gänglig skönhet, den är den sol, utan vilken in
tet vetande kan mogna till vishet, den förtrollning, som ensam inviger den fries lidelsefulla hand- lande till blivande dåd» (s. 509). Från Dante
vars anletsdrag tydligt visa, att han var ger
man — till Luther sträcker sig de stora germa- nernas rika fysiognomiska skala. Som Tacitus sade: de likna endasl varandra. Varje försök att lokalisera tvperna, t. ex. efter norr och söder eller efter det keltiska våster och det slaviska öster, är uppenbarligen förfelaU (s. 502).
Med Chamberlain hade den germanska ras- kulturen fått sin klassiska utgestaltning. Dess komplement, förhärligandet av makten och kri- get såsom kulturens banbrytare, fick sitt klas
siska uttryck hos Treitschkes lårjunge, general
45 Friedrich v. Bernhardt vars viktigaste skriit.
Tyskland och nästa krig»*, från 1911 till 1913 utkom i sex upplagor. lian fullföljde sin litte-, rära seger året dårpå med en annan skriit, »Vår framtid»**, vari han med små förändringar npp- repar en stor del av innehållet i sin forstå bok och för övrigt ntsträcker sina betraktelser över Situationen ända till del dåvarande ögonblicket.
Bernhardi skriver betydligt bättre än Adolt Lasson och är knappast så krass i formen. Las- son hade hävdat den starkares rätt som en sjålv- klar sak. Bernhardi soker att giva denna sats en vetenskaplig motivering genom att hånvisa till Darwins låra om kampen för lillvaron och om de åndamålsenligaste livsformernas bestand. Kri- get år alltså en naturlag. Ordet »biologisk» fore
kommer hos Bernhardi ungefår lika ofta som ordet »sedlig».
Vårldshistorien ledes enligt Bernhardi av Försynen, vars verkande vi i stora drag kun-
na skönja i utvecklingen. Härav kunna vi ock- sa finna hallpunkter och riktlinjer för vårt fort- satta forskande och handlande. Tydligt visar sig Försynens verkande i arlernas och rasernas, i folkens och staternas utveckling. Äkta stats- konst erkånner tingens naturliga utveckling, vår-
* >Deutschland und der uächste Krieg.» Stuttgart u.
Berlin 191 x.
** »Unsere Zukunft. Ein Mahn wort an das deutsche Volk.» 6—7 Tausend. Stuttgart u. Berlin 1912.
desätter krafterna efter deras verkliga betydel- se och begagnar dem dristigt i eget intresse.
Därigenom blir politiken ett redskap i Försy- nens hand, som begagnar människoviljor för alt nå sitt mål.
Då statens väsen, såsom Treitschke sager, år makt, så år det statens högsta moraliska plikt att sörja för sin makt. Medien åro emellertid icke betydelselösa. Även pålitlighet och årlig- het utgöra ett maktelement, och »en stat, som anvånde bedrågliga medel, skulle snart mista all aktning»; men »man måste dock betånka, atf lorhållandet melian två stater ofta kan belecknas som ett latent krig, vilket tilis vidare blott fores under fredlig tåvlan. Men ett sådant tilistand rått- fårdigar dårjåmte anvåndningen av fientliga me
del, list och svek1, likasom kriget sjålvt, i vil
ket fall båda parterna åro beredda på deras an- användning» (I, s. 51)*. Man kunde hårtill foga den anmårkningen, att då detta tillstånd av latent krig år det normala inellan staterna och svek och bedrågeri således den mellanstatliga forbin
delsens uormala (Uttrycksform, så år den prin- cipiella årligheten i sjålva verkei blott en from och naiv fiktion.
För den starka och vålrustade staten år krig icke alltid nödvändigt för genomförandet av dess maktanspråk, »ofta skall blott hotet med krig
Jag citerar »Deutschland u. der 11. Krieg» (efter 6:te upplagan) som I, >Unsere Zukunft-^ som II.
47 och det orubbligt kuiigjorda beslutet att i nöd- fall föra krig, formå motståndaren att ge vika»
(I, s. 54). Men är botet icke nog, mäste kriget bliva verklighet.
Kriget är i första hand en nödvändighet, Overallt gäller den starkares lag. Den svage du- kar under. I växt- ocb djurvärlden utföres denna process med omedveten tragik. Inom mänsk- ligheten föres den medvetet och regierad av sam- hällsordningen. Individerna stridia stundom av oegennyttiga och ideella bevekelsegrunder, men mycket oftare av åtrå efter besittning, njutning och ara, av avundsjuka och håmndlystnad. Sam- hällen och stater bestå av individer, och sam- ma motiv bliva alltså här gällande. I den inom samhållet förda kampen går den dugligaste av med segern, i kriget segrar det folk, som har den största fysiska, andliga, moraliska, materiella och statliga kraften; det vinner gynsamma levnads- villkor, utvidgade utvecklingsmöjligheter, ökat in- flytande och dårmed formåga att tjåna det månsk- üga framåtskridandet. Utan krig skulle lått då
liga och degenererade raser få overhånden över de sunda elementen, och ett allmånt tillbakagå- ende skulle bliva följden. Blott kriget kan be- reda framåtskridandets element övervikten över tillbakagåendets.
Men självhävdelsens plikt år icke uttömd ge- som blotta avvårjandet av fientliga angrepp, den inrvmmer också fordran att skaffa folket existens-
