Nordisk Tidsskrift for Krim inalvidenskab 2007
D e n ö k a d e r ä t t s l i g a i n t e r n a t i o n a l i s e r i n g e n - N o r d e n e t t a l t e r n a t i v?
A v JUSTITIERÅDET GUSTAF M Ö LL E R
T his article asserts that E U legislation in the f ie ld o fp e n a l law does not prevent tra d itio n a l legislative cooperation between the N o r d ic States.
W hile le g a l cooperation w ithin the E U is quite advanced, it is a rg u e d that cooperation within the N o rd ic States co u ld be even more ambitious andfar-reaching, as already evidenced by the N o rd ic warrant o f arrest.
In other words, when it comes to le g a l cooperation, a case in another N o rd ic co u n try sh o u ld b e treatedas a domestic case*
1. Inledning
Det nordiska lagsam arbetet har en lång tradition. Detta samarbete har säkerligen även m edfört att lagar inom flera o lik a rättsområden b liv it kvalitativt sett bättre än vad de eljest hade b liv it. D å man beaktar den geografiska närheten och att v i har öppna gränser med mycket stora resandeström m ar samt en inte oansenlig mängd m änniskor som bor och arbetar i ett annat nordiskt land än det där de v u x it upp, är det även bra om lag stiftn in g e n i de övriga nordiska länderna, fra m fö r a llt på om råden som g ä lle r gemene man, t.ex. fam iljerätten och arvsrätten, i stort sett överensstämmer. M e d tanken på handeln m ellan de nordiska länderna och att v i har ett a llt mer ihopflätat n ä rin g sliv är det även synnerligen ändam ålsenligt ifa ll lagstiftningen i de o lik a nordiska länderna åtm instone på centrala delar av förm ö
genhetsrättens och handelsrättens om råde är så ensartad som m öjligt.
D et n ordiska lagsam arbetet har lett t ill enhetliga e lle r åtm instone ensartad la g s tiftn in g fra m fö r a llt på c iv ilrä tte n s om råde. Jag tänker här närm ast på de nordiska avtalslagarna, skuldebrevslagarna och köplagarna och tid igare även de nordiska äktenskapslagarna och aktiebolagslagarna. E n lig t artikel 4 i det s.k. H el- singforsavtalet d.v.s. det nordiska sam arbetsavtalet från år 1962 sk a ll de nordiska staterna fortsätta lagsam arbetet fö r att uppnå en så stor enhetlighet som m öjligt på privaträttens område.
På straffrättens om råde har am bitionsnivån i det nordiska sam arbetet varit lägre. M a n har åtm instone inte i någon större utsträckning haft som m ål en en
h etlig e lle r ens en ensartad la g stiftn in g . D etta innebär em ellertid ingalunda att ett vart nordiskt land ensamt fö r sig skulle ha berett sin straffrättsliga lag stiftning
' Title in English: The Increasing Legal Internationalization: Are the Nordic Countries an Alternative?
Original in Swedish.
utan att beakta lagstiftningen i de övriga nordiska länderna. Tvärtom , det nordiska lagsam arbetet på straffrätten s om råde var åtm instone under 1960-, 1970- och 1980- talen m ycket intensivt. E n lig t artik e l 5 i det nyss angivna H elsingfors-av- talet borde de nordiska länderna eftersträva enhetliga bestäm m elser om brott och brottspåföljder. V id are borde en lig t denna artikel undersökning och åtal fö r brott begånget i ett nordiskt land i så stor utsträckning som m öjligt kunna ske även i ett annat nordiskt land. M ed stöd av denna bestäm m else tillk o m redan på 1960-talet enhetliga bestäm m elser om v illk o rlig frig iv n in g av fångar och på 1970-talet en
hetliga regler om straffrättslig preskription. Å r 1963 antog de nordiska länderna enhetliga lag ar om n o rd isk t sam arbete v id v e rk stä llig h e t av dom ar i brottm ål.
A v dessa lagar innehåller dock åtm instone den finska - i motsats t ill den svenska - lagen inte bestäm m elser om att ett beslut angående kvarstad, skingringsförbud eller beslag, som m eddelats i ett annat nordiskt land t ill tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning fö r rättegångskostnad, skall verkställas i Finland. Å r 1970 in g ick riksåklagarna (för Finlands del justitie- kanslern) i de nordiska länderna en överenskom m else om åtal fö r brott i ett annat nordiskt land än det där brottet begåtts.
Jäm sides med det nordiska samarbetet har ett europeiskt samarbete på straff
rättens om råde ägt rum inom Europarådet. Trots att F in la n d - i m otsats t ill de övriga nordiska länderna - rätt sent blev m edlem av Europarådet deltog Fin la n d redan d ä rförinnan i egenskap av observatör i det straffrättsliga samarbetet inom Europarådet. F in la n d tillträ d d e redan innan ett m edlem skap i Europarådet fö r Finlands del var aktuellt vissa inom Europarådet ingångna konventioner på straff
rättens område. Redan år 1971 tillträdd e Fin la nd den år 1957 ingångna europeiska konventionen om utläm ning fö r brott och tio år senare den 1959 ingångna euro
peiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottm ål Å r 1987 tillträ d d e Fin la n d den inom Europarådet ingångna konventionen om överförande av dömda personer och år 2001 tillägg sprotokollet t ill denna konvention.
Trots att den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottm ål även om fattar rättshjälp m ellan de nordiska länderna, regleras frågorna om hur fram ställn in g om d elgivning och bevisupptagning skall ske och användande av språk, även fö r brottm ålens vidkom m ande, av den år 1974 m ellan de nordiska länderna ingångna överenskom m elsen om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevis
upptagning, bl.a. så att fram ställningarna sker genom direkt sk riftv ä x lin g m ellan berörda statliga m yndigheter i de nordiska länderna. Någon översättning av hand
lin g ar som är avfattade på danska, norska eller svenska få r inte krävas.
Sedan m itten av 1990-talet har straffrättsliga frågor varit förem ål fö r stor upp
märksamhet inom EU . Detta gäller, förutom vissa m ateriellträttsliga straffrättsliga frågor, fra m fö ra llt sådana frågor som g ä lle r det straffrättsliga samarbetet m ellan
230 G u s ta f M ö lle r
m edlem sstaterna. Förutom att man inom E U in fö rt ordningen med d irektkom m unikation m ellan de brottstutredande m yndigheterna över gränserna, har ett stort antal rättsliga instrum ent antagits fö r att göra det straffrättsliga samarbetet inom E U mera effektivt.
Någon m otsvarande u tvecklin g av det nordiska samarbetet har inte ägt rum . Förutsättningarna fö r ett samarbete m ellan m yndigheterna i de nordiska länderna sk ilje r sig inte i någon större utsträckning från vad som g ä ller i fråga om samar
betet med m yndigheter i övriga EU-länder. A rbetet inom E U har varit så pass in tensivt att varken tid eller resurser har funnits fö r något mera om fattande nordiskt samarbete på straffrättens område. M e d beaktande av det arbete på straffrättens område som ägt rum och äger rum inom E G kan man v id först påseende måhända fråga sig om ett nordiskt samarbete på straffrättens om råde längre har - frånsett m öjligen någon slags koordinering ifråga om ställningstaganden inom E U - någon fu n ktion att fy lla .
2. Den materiella straffrätten
E U kan i lik h e t med övriga internationella organisationer inte anses utgöra något hinder fö r ett nordiskt lagsamarbete på den m ateriella straffrättens område. För det första kan konstateras att gem enskapslagstiftaren inte har någon allm än behörighet på straffrättens om råde och att straffrätten och bestäm m elserna om brottm åls- förfarandet inte om fattas av gem enskapens behörighet. Gem enskapslagstiftaren synes dock ha behörighet att tvin g a m edlem sstaterna att in fö ra brottspåföljder där sådana anses nödvändiga fö r att säkerställa att de reg ler som gem enskaps
lag stiftaren u tfärdar sk a ll få fu ll verkan, åtm instone förutsatt att straffrättslig a åtgärder är absolut nödvändiga fö r att bekäm pa a llv a rlig a hot inom det berörda området. Gem enskapslagstiftaren synes även ha behörighet att i detta syfte tvinga m edlem sstaterna att ålägga brottspåföljder och att föreskriva att dessa sk a ll vara e ffe k tiv a , p ro p o rtio n e lla och avskräckande.1 D et synes därem ot något o k la rt i vilken utsträckning gem enskapslagstiftaren är behörig att bestämma påföljdstypen och påföljdsnivån om och i den mån det fastställts att detta är nödvändigt fö r att säkerställa att en gem enskapspolicy får fu ll verkan.2 Detta innebär dock säkerligen inte någon harm onisering av påföljdstyperna eller påföljdsnivån, utan m edlem s
staterna behåller härvidlag i varje fa ll ett visst handlingsutrym m e.
Detta är även naturligt då man beaktar att straffrätten i större utsträckning än andra rättsområden reflekterar bland annat de kulturella, m oraliska och ekonom is
ka värderingarna hos ett sam hälle och är särskilt känslig fö r sam hällsutvecklingen.
Någon gemensam straffrättslig uppfattning existerar em ellertid inte inom E U och m edlem sstaterna kan när det g ä ller att u rsk ilja dess syfte och avsedda verkan ha vitt skild a föreställningar.
På grund av detta har inte h eller EU :s m edlem sstater genom ram beslut eller konventioner strävat t ill att förenhetliga eller tilln ärm a den m ateriella straffrätten i m edlem sstaterna på ett sådant sätt som sku lle ha någon näm nvärd inverkan på m öjligheten t ill ett nordiskt samarbete på den m ateriella straffrättens område.
Som ja g redan näm nde har man inte i det n ordiska lagsam arbetet, åtm ins
tone inte i någon näm nvärd utsträckning, eftersträvat enhetliga brottsrekvisit och brottspåföljder, även om artikel 5 i Helsingforsavtalet m öjligen kan anses innehålla en rekom m endation d ä rtill. D etta har inte ansetts vara re a listisk t m ed tanke på att straffrätten i de o lik a nordiska länderna utvecklats på något o lik a sätt. Även lag stiftningstekniken, påföljderna och i viss mån de allm änna lärorna i de o lik a nordiska länderna avviker från varandra. D en m ateriella straffrätten företer även flera nationella särdrag än många privaträttsliga rättsområden.
Detta innebär dock inte att ett nordiskt lagsamarbete på den m ateriella straff
rättens om råde skulle vara uteslutet. Trots att det i allm änhet inte är realistiskt att eftersträva enhetliga brottsrekvist och knappast h eller enhetliga brottspåföljder, kan ett nordiskt lagsam arbete ändå vara fruktbart. Redan ett m eningsutbyte och en inform ation av erfarenheter angående krim in a lise rin g a r och påföljdsnivån kan med beaktande av de ku ltu rella likheterna och de ensartade sociala värderingarna i de o lik a nordiska länderna, vars synnerligen nyttiga. M e d tanke på rörligheten inom N orden är det även önskvärt att om rådet fö r vad som är stra ffb a rt och på- följdstyperna och påföljdsnivån i stort sett är desamma.
3. Det straffrättsliga samarbetet mellan myndigheter
V id sitt m öte i Tam m erfors den 15-16 oktober 1999 godkände Europeiska rådet principen om öm sesidigt erkännande, som inom unionen bör utgöra hörnstenen i det rättsliga samarbetet på såväl det civilrättsliga som det straffrättsliga området. E n lig t slutsatserna från detta möte bör bl.a. det form ella utläm ningsförfarandet avskaffas bland medlemsstaterna när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått sin slutliga dom, och förfaranden fö r utlämningsverksamheten påskyndas vad gäller personer som är m isstänkta fö r brott. D en 29-20 novem ber 2000 antog rådet, i enlighet med slutsatserna från Tam m erfors, ett åtgärdsprogram fö r genom
förande av p rin cip e n om öm sesidigt erkännande på det straffrättsliga området. I detta åtgärdsprogram behandlas även frågan om verkställighet av arresteringsorder.
D ärförinnan d.v.s. den 20 maj 2000 hade medlemsstaterna ingått en konvention om öm sesidig rättslig hjälp m ellan Europeiska unionens medlemsstater. Denna innehål
ler bl.a. bestämmelser om gemensamma utredningsgrupper och deras verksamhet.
Därutöver har rådet den 13 ju n i 2002 antagit ett rambeslut om gemensamma utred
ningsgrupper. Samma dag antog rådet ett rambeslutet om en europeisk arresterings
order och överläm nande m ellan medlemsstaterna. D et system som in fö rts genom
232 G u s ta f M ö lle r
detta ersätter det tidigare gällande traditionella och form ella utläm ningsförfarandet m ellan medlemsstaterna. Den 22 ju li 2003 antog rådet ett rambeslut om verkställig
het i E U av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial. Den 24 februari 2005 antog rådet ett ram beslut om tilläm pn in g av principen om öm sesidigt erkännande på bötesstraff och den 6 oktober 2006 antog rådet ett ram beslut om tilläm pning av principen om öm sesidigt erkännande på beslut om förverkande.
Inom kort kom m er rådet även att anta ett ram beslut om tilläm pning av p rin ci
pen om gemensamt erkännande av dom ar medelst v ilk a fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd bestämts i syfte att verkställa dessa i EU , ett rambeslut om ett europeiskt bevisbeslut fö r att erhålla förem ål, dokument och data fö r bruk i brott
mål, ett rambeslut om organisationen och innehållet i utväxling av inform ation från straffregister m ellan medlemsstaterna samt ett rambeslut om beaktande av fällande dom ar som g ivits i m edlem sstaterna i en ny brottm ålsrättegång. Dessutom bereds för tillfä lle t ett rambeslut om ordnande av övervakning, som hänför sig t ill v illk o rlig dom, t ill alternativa påföljder, t.ex. samhällstjänst, och t ill v illk o rlig frigivning , i det land där ifrågavarande person är bosatt. Även ett av kom m issionen uppgjort förslag t ill rambeslut angående reseförbud med mera föreligger.
M ed beaktande av det tidigare angivna åtgärdsprogram m et och de ram beslut som redan antagits och kom m er att antas fö r genom förande av detta kan man må
hända fråga sig om det v id sidan av detta föreligger något utrym m e fö r ett motsva
rande nordiskt samarbete på straffrättens område. För att denna fråga skall kunna besvaras jakande, bör man givetvis uppställa det kravet att det är m öjligt att m ellan de nordiska länderna få t ill stånd ett mera am bitiöst samarbete än vad som är möj
lig t att åstadkom ma inom E U . I annat fa ll är det svårt att se varför man m ellan de nordiska länderna borde ingå särskilda överenskom m elser på sådana områden där det redan finns eller i en nära fram tid kom m er att finnas av E U antagna rambeslut.
D et särskilda nordiska samarbetet får givetvis inte vara något självändamål.
S åvitt g ä lle r överläm nande på gru n d av brott har m an ansett sig kunna gå längre än EU :s ram beslut om en europeisk arresteringsorder och överläm nande m ellan m edlem sstaterna. Den 15 decem ber 2005 undertecknade de nordiska län
dernas regeringar en konvention om överläm nande m ellan de nordiska staterna på grund av brott (N o rd isk arresteringsorder). D etta skedde i enlighet med slut
satserna från det nordiska justitiem inisterm ötet på Svalbard i ju n i 2 0 0 2 .1 dessa konstaterades att den gällande utläm ningsordningen m ellan de nordiska staterna bör förbättras och det form ella utläm ningsförfarandet m ellan de nordiska staterna avskaffas. V idare konstaterades att införande av en ny ordning fö r överläm nande av döm da e lle r m isstänkta personer fö r verkställigh et av p å fö ljd e lle r fö r lag fö- rin g kom m er att göra det m öjligt att skapa en m indre kom plicerad ordning än de nuvarande utläm ningsprocedurerna, in klu sive den europeiska arresteringsordern.
I ingressen konstateras vidare att systemet med en nordisk arresteringsorder v ila r på en hög grad av förtroende m ellan de nordiska staterna. Konventionen bygger visserligen på EU :s ram beslut om överläm nande inom E U en lig t en europeisk ar
resteringsorder, men går i flera avseenden längre. M a n har i den nya nordiska kon
ventionen i praktiken nästan helt avstått från k on troll av dubbel straffbarhet även när det gäller egna medborgare. D ärutöver har m an avstått från s.k. strafftrösklar.
Även avslagsgrunderna är färre än i FU :s ram beslut och tid sfristern a fö r fattande av beslut om överläm nande och tid sfristerna fö r överläm nande är kortare.
D enna konvention utvisar att det råder en hög grad av förtroende m ellan de nordiska staterna och att m öjligheter fin n s t ill ett mera avancerat samarbete inom Norden än inom EU . M a n får dock hoppas att eventuella nordiska konventioner på straffrättens område avfattas så att problem inte uppstår då man skall in fö rliv a dem med nationell lagstiftning. Det är viktigt att undvika varje tvivel om att den nationella lagstiftning medelst vilken konventionen satts i kraft är fören lig med konventionen.
D e t fin sk a förslag et t ill lag om u tläm n in g fö r brott m ellan F in la n d och de övriga nordiska länderna, genom v ilk e n konventionen föreslås sättas i kraft, synes ge anledning t ill visst tvivel i sistnämnda avseende. För det första ingår i lagförsla
gets 5 § två sådana obligatoriska vägransgrunder som inte anges i konventionen.
D en ena av dem d.v.s. den som föreskriver att utläm ning skall vägras om det finns grundad anledning att m isstänka att den, som begärs utläm nas riskerar dödsstraff, tortyr eller någon annan behandling som kränker m änniskovärdet eller b lir utsatt fö r fö rfö lje lse e lle r annan krän knin g av de m änskliga rättigheterna, synes dock kunna härledas u r punkterna 4-6 i konventionens ingress. En annan sak är att en sådan bestäm m else knappast i praktiken är nödig då det endast kan b li fråga om utläm ning t ill ett annat n ord iskt land. M e ra tv iv e la k tig t synes det därem ot huruvida den andra grunden, d.v.s. att utläm ning skall vägras om utläm ning med hänsyn t ill personens ålder, hälsotillstånd eller övriga personliga förhållanden el
ler på grund av särskilda om ständigheter av hum anitära skäl skulle vara oskäligt och oskäligheten inte kan elim ineras genom senareläggning av verkställigheten, är fören lig med konventionen. I konventionen ingår inte någon motsvarande bestäm
melse, utan endast en bestäm m else (artikel 19 st.5) om att överläm nande i undan
tagsfall kan skjutas upp t illfä llig t av a llv a rlig a hum anitära skäl, t ill exem pel om det fin n s godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart sku lle innebära en fara fö r den eftersökta personens liv eller hälsa. Om en nu ifrågavarande grund fö r vägran anses påkallad borde denna ha angetts i konventionstexten.
E n lig t artikel 14 stycke 3 i konventionen bör, i de fa ll då den eftersökta personen inte lämnat sitt samtycke till överlämnande, det slutgiltiga beslutet om överlämnande enligt den nordiska arresteringsordern fattas senast 30 dagar efter att den eftersökta personen har gripits. E n lig t det finska lagförslaget 29 § skall tingsrätten i ett sådant
234 G u s ta f M ö lle r
fa ll fatta beslutet inom 26 dagar från den dag då den som begärs utläm nad greps eller annars påträffades i Finland. Detta är em ellertid inte något slu tg iltig t beslut, utan får överklagas hos Högsta domstolen inom sju dagar. Den överklagande partens m otpart har rätt att bemöta ändringsansökan inom sju dagar från den dag då tiden fö r överklagande löper ut. Detta innebär att redan de i lagen ingående fristerna utgår ifrå n att de i konventionen föreskrivna fristerna inte behöver iakttas.
M an synes på goda grunder kunna fråga sig om det var motiverat att man tog EU:s rambeslut t ill utgångspunkt fö r förhandlingarna då man beredde den nordiska konventionen istället fö r att effektivisera den samnordiska utläm ningslagstiftningen.3 Om samma m yndigheter skall tilläm pa såväl E U bestämmelserna som de nordiska bestämmelserna om utläm ning är det naturligtvis lättare fö r dessa om den nordiska regleringen nära överensstäm m er med EU :s ordning fö r överläm nande. D et ovan angivna finska lagförslaget utvisar dock att den valda lösningen lett t ill att man åt
m instone i Fin la nd låtit den lagstiftning genom v ilk e n EU :s ordning fö r utläm ning satts i kraft i a lltför stor om fattning utgöra förebild för den lagstiftning genom vilken den nordiska konventionen om överläm nande föreslås sättas i kraft. D etta har lett t ill att vissa bestäm m elsers förenlighet med konventionen synes tvivelaktig. M an kan även på goda grunder fråga sig om det inte varit mera ändam ålsenligt med en ensartad nordisk utläm nigslagstiftning än en konvention. Så är fallet i synnerhet om grunderna för vägran inte uttömmande kan anges i en konvention och konventionen fö reskriver så korta tid sfriste r att de inte som sådana kan accepteras i nationell lagstiftning medelst vilken konventionen sätts i kraft.
D et är även b e k la g lig t att m an i det fin sk a la g fö rsla g e t inte in ta g it någon bestäm m else en lig t v ilk e n en fram ställn in g om gripande och utläm ning även får avfattas på norska eller danska utan en bestäm m else om att fram ställningen skall avfattas på finska, svenska eller engelska. Detta är förvånansvärt med beaktande av att man i nordiska konventioner och ensartad n ordisk la g stiftn in g i den mån dessa innehåller bestämmelser om språk och även i vissa lagar medelst v ilk a vissa andra internationella m ultilaterala konventioner satts i kraft uttryckligen godtagit danska och norska.4 Därem ot torde det vara första gången man i en la g stiftn in g genom v ilk e n en nordisk konvention sätta i k raft fö re sk riv it att en fram ställn in g få r ske på engelska. M o tive rin g e n är att man v ill ha samma lösn in g som i EU :s ordning. A tt en fram ställning även får ske på engelska är dock m otiverat eftersom en europeisk arresteringsorder utfärdad av D anm ark, Fin la n d eller Sverige skall en lig t konventionen även betraktas som en nordisk arresteringsorder
Som F re d rik W e rsäll säger bäddar den nordiska sam hörigheten, tilltro n t ill rättssystem en i de övriga nordiska länderna och rättslikheten inom N orden och det m ångåriga samarbetet m ellan våra brottsbekäm pande m yndigheter fö r ett be
ty d lig t m era am bitiöst sam arbete än vad som är m ö jlig t att åstadkom m a inom
E U .5 Ett fu llstä n d ig t genom förande av p rincipen om öm sesidigt erkännande och verkställighet av beslut som m eddelats under förundersökning och rättegång, så att ett beslut som meddelats i ett nordiskt land skall erkännas och kunna verkstäl
las i de ö vrig a n ordiska länderna utan någon som helst prövning, synes inte på sikt vara något ouppnåeligt m ål, inte ens om i en sådan v isio n ingår att personer sk a ll med tvång kunna flyttas över landsgränserna inom N orden på samma sätt som de i dag kan med tvång flyttas inom ett och samma land inom ram en fö r en förundersökning eller rättegång. Något hinder fö r att föreskriva att i ett nordiskt land meddelat beslut om reella tvångsm edel, inbegripet hem lig teleavlyssning och hem lig teleövervakning, skall verkställas i de övriga nordiska länderna förelig ger knappast heller, åtm instone inte i det fa ll lagstiftningen i det land där verkställig heten skall ske känner detta eller motsvarande tvångsmedel. Jag är även ense med Fre d rik W ersäll att accepterandet av en m yndighetsutövning från övriga nordiska länder på det egna territoriet, under förutsättning att den inhem ska m yndigheten på förhand underrättas om detta, inte skulle vara en särskilt uppseendeväckande reform , åtm instone inte om den inhem ska m yndigheten v id behov få r fö rsk riv a närm are v illk o r fö r denna m yndighetsutövning, och att det är hög tid att ta upp denna fråga t ill diskussion.6
Noter:
1 Se GD:s dom av den 13 september 2005 i mål C-176/03.
Se Förslag till avgörande av generaladvokat Jan Mazak av den 28 juni 2997 i mål C-440/05.
3 Se Fredrik Wersäll, N T f K nr.2006 s. 123.
4 Se t.ex. Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island; Norge och Sverige om inbördes
rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (1974) art 2, lag om erkännande av nordiska domar angående privaträttsligt anspråk (1977) 10 §, samt Lag ang. godkännande av vissa be
stämmelser i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål samt om finsk och utländsk myndighets inbördes rättshjälp i vissa fall (1981) 3 § p.3
5 Se Fredrik Wersäll, a.a. s. 123.
6 Se Fredrik Wersäll, a.a. s. 124 ff.
Adress:
Riddaregatan 7 A 7 FI-00170 H elsingfors E-post: gm oller@ w elho.com
