m £ L x.ådM
Hvalo
■ i c t
^ J O U A) E *i i
: . M M ^ ©é
\ ; M . SaJsto
BjelfxVeroiL
T jd rn d
52 A. HAMMAKSKJOLD
E tt stycke bakom linieskeppen lågo »galererna samt storre delen af de mindre farty gen.»
Giertta våntade icke utan oro det forestående antallet. Han hade nåmligen endast 30 skott per kanon. Dessutom befarade han en landstigning, emedan han fått hora, att till besåttning for eskadern 32 man af alla norska kompanier blifvit komraen- derade, eller ungefår 2,000 man.1 En landstigning af dessa var visserligen i och for sig ej så farlig, enår åfven Giertta hade till sitt forfogande omkring 1,800 man, men den kunde blifva det, om den samtidigt kom att understodjas af ett kraftigt an
tal 1 från landsidan. Atskilliga tecken tycktes också forebåda ett sådant, Giertta delgaf Karl X II både sina farhågor och dispositioner: som »de ofriga norska trupperna till hast och fot»
hafva »merendels dragit sig tillsammans hår vid grånsen, att jag ej kunnat gora mig forsåkrad, om icke dess tanke år att bryta in till lands från Berby och Inningedalen och fran sjosidan rui
nera batterierna och uppbrånna transportfartygen, så fann jag så mycket mindre betånkande straxt befalla de nårmaste rege- mentena hålla sig marschfårdige och låta major Utter med en del af Tanums kompaniet af Bohuslåns dragoner recognoscera åt Berby, Inningedalen, Vassboen och Nafvestad, jåmvål ock draga transportskeppen utur »Boijarkijhlen» under batteriet Carolus betåckning emellan Laholmen och staden, som jag af en espion fornuinmit, att commendeuren Tordenskjold skall sig hafva ut- låtit vara sinnad ruinera hamnen, det må kosta hvad det vill.
Detta har ock foranlåtit mig behålla regementena ånnu kvaj-, till dess jag får se, hvad tienden sig foretagandes varder, jåmvål ock fått bringa hamnen uti stånd att kunna gora tienden ett kraftigt motstånd, hvarefter jag låter dem efter Eders M:ts nå
diga vilja marschera till Norrby.1 2
Men Tordenskjold rekognoscerade icke endast på det sått som nyss angifvits. Han låt nåmligen åfven såtta sig i land på Bjorkholmen och tog dårifrån i ogonsikte både Laholmen och staden samt deras batterier, som nu lågo framfor honom i N. O.
och O. Han sag dårvid, att batteriet Carolus icke hade något
1 Om hvart och ett af de 7 dansk-norska regementen, som enligt M. J. De la Gardies specilication till M orner (Generalguvernorernas skrifvelser, M orner till Karl X II den 29/ 4 1717) skulle stå i sydostra Norge, haft 8 kom panier såsom de svenska regementena i allm ånhet hade, borde således Tordenskjold haft 32 X 56 = 1792 man landttrupper.
2 H iertta till konnngen den ®/..
brostvårn, och att dess 14 kanoner stodo nedanfor ett brant berg.
En enda blick sade honom, att alla skott, som skulle komma att gå »for libit og imod klippen, måtte per capricol nodvåndigt giore ligeså stor skade, som skudene i sig selv.»
Tordenskjold hade knappt åter kommit ombord, fbrran svenskarna från en morsare på berget kastade tre 200 bomber mot hans fartyg, som dock ej ledo någon skada dåraf. Detta var den enda gång, det s. k. fjarde batteriet gaf Tordenskjold något verkligt tecken på sin tillvaro. Flere kunde det ej gifva, ty det hade endast en morsare uppsatt, och for denna sprang lavetten vid tredje bombskottet.1
Foljande dagen 5/ 10 juli var det stiltje samt fortfarande stark strbm. Således kunde de bågge pråmarna icke heller denna dag inkomma på redden.
Sainrna dag gjorde Tordenskjold sin ai.dra rekognoscering, men denna från ostra stranden af Killingholmen, som ligger nåstan rakt vesterut från Laholmen. Vid detta tillfålle foreslog och utvecklade han for de officerare, som voro med honom, fol- jande anfallsplan, som vann allmant bifall. Pråmen Hielperen och 4 galerer skulle attackera den egentliga hamnen eller bugten n. om Laholmen. Arken Noæ jåmte 2 galerer skulle lågga sig i sodra bugten och afskara Laholmen från all kommunikation med fasta landet. De 3 linieskeppen åter skulle anfalla batte
riet i fronten. De andra 3 galererna samt dubbelsluparna skulle hålla sig fårdiga att landsatta trupper på Laholrhen, då sven
skarne ej långre kunde utharda flottans eld.
Det lugna vadret och den starka strommen fort foro afven den 6/ 17 juli: således uteblefvo pråmarna afven denna dag. På den foljande, som var en sondag, holl Tordenskjold med sitt folk bon och predikan. Detta var alltid Tordenskjolds vana fore en afgorande handling, hvilket »ej kand lastes, skont andre vil vide, at han for resten og på andre tider ej var så såre gud
frygtige
Mot slutet af eftermiddagen ankom Arken Noæ med gale
rerna Fredericus Qvartus, Sophia, Prins Carl samt Fredericus Qvartus af Kristiansand.
Efter dessa fartygs ankomst låt Tordenskjold samman- kalla sina fbrnåmsta officerare till ett krigsråd. Han framlade
1 Danske Saml. TT, 1, s. 253.
54 A h a m m a r s k j6l d
for detta såval planen for anfallet som skålen for detsainina, visande, huru farligt det vore for Norge, om svenskarne finge gora S trom stad till en befåstad nederlagsort, for sina krigsfor
råder. Yerkstållandet af denna afsikt borde for den skuil hin
dras. Hvarje drojsmål var farligt, dårfor ville han ej ens, att man skulle uppskjuta anfallet till Hielperens ankomst. Fore
taget skulle genom denna våntan endast blifva svarare.
Kaptenlojtnant Grip inståmde genast i sin chefs forslag och lofvade att fore kl. 2 vara på den honom anvisade platsen.
Dårefter besldts enståmmigt, att man kommande natt skulle bor ja med varpningen, så att man mot dagbråckningen skulle kunna borja anfallet. Kl. I på natten den 8/ ll} juli borjade den dansk-norska flottan varpa sig fram. Arken Noæ med »7 capitale galerer och åtskilliga små fartyg»x gick sdder om Furu- holmen i sned vinkel ned mot den linie, som bildas af Bjork- holmarne, Ulkeskåret och Skurfven, hvilken linie går fran s. v.
mot n. o. Kanske deltogo dock endast 4 galerer2 nu på morgo- nen i sjålfva attacken. Då dagen borjade gry, låt Grip sitt varpankare falla på ett litet falkonetskotts afstånd från batteriet Carolus. Detta oppnade genast mot Arken en eld, som den ensam ej formådde uthårda. Sahlgaard hade nåmligen ej vågat gå fram med sina galerer så långt, att han fått de svenska batte- rierna inom skotthå11 for sina kanoner. Linieskeppen ater, som skulle assistera i linie med Arken, voro ånnu långt borta. Grip drog sig dårfor tilis vidare bakom en klippa, troligen Skurfven,8 for att dår afbida Tordenskjolds och linieskeppens framkomst.
Det hade forst varit meningen, att Fyen skulle gå i spetsen for linieskeppen, men då det ej så hastigt fick ut sitt varp
ankare, som flaggskeppet, styrde Tordenskjold forbi Fyen, så att Låland kom att blifva det fråmsta af linieskeppen. Men under det att dessa varpade sig fram mellan Killing-och Furuholmarna, rakade de ut for många svårigheter. Lålands forstå varp gick visserligen Ivckligt, ty i foljd af morkret gjorde svenskarnas skott dess varplinor fbga skada. Men for det trånga farvattnets skuli kunde man ej fora storre linor an af en kabellångd, for att
1 H iertta uppger niiiimda antal i bref till Karl X II och Strom stierna af d. 8/7.
2 Tordenskjold till Fredrik IV den 22/- såger, att det var 4 galerer; »de ovrige kom ikke forend mod slutningen af actionen fra Hielperen tillbage.» Grip niimner ej galerernas antal.
3 Det kan dock åfven ha varit U lkeskår; på planen (sid. 32) har jag anta- g it a tt det var Skurfven.
icke fartyget i en tvår våndning skulle komma stranden for nåra.
Hårigenom kunde det svenska batteriet beskjuta Låland lång- skepps. Till detta svåra missode kom dessutom, att vid den andra varpningen linan blef afskjuten. Som dagen nu borjade gry, och de svenska skotten dårigenom tråfFade såkrare an lorut, vardt Lalands låge ånnu farligare. Tordenskjold låt hårunder uppkalla skeppspresten »og holdt med stor andagt communion».
Efter denna akt kommenderade han varpningen såvål på sitt eget som de bågge andra skeppen. Men som Låland fortfarande var utsatt for elden, och detta snart från al la batterierna, vardt det mycket skadadt. Grip, som sag detta från det stålle, dår han ånnu låg bakom klippan, rodde dårfor i sin slup ofver till Låland. Tordenskjold motte honom vid fallrepet och sade, i det han fol 1 Grip om halsen, att Låland på detta sått skulle blifva ruineradt, innan de andra skeppen hunno fram till sin post.
Han bad dårfor Grip åter hala sig in under batteriet och så sysselsåtta fiendens kanoner, att Tordenskjold kunde få tillfålle att komma tått in på svenskarna. Han lofvade åfven, att galererna skulle understodja Arken Noæ. Grip lydde och gick åter fram samt borjade striden på ny tt. Tva gånger skot han bort manskapet från batteriet Carolus, men lika många gånger tick det nytt manskap från fasta landet, utan att dock Sahl- gaard med galererna sdkte hindra detta. Men åfven på Arkens of versta dåck vardt manskapet tvånne gånger bortskjutet på 4 man når, Grip sjålf då inberåknad. Men sedan Grip från ha I f- galeren och två dubbla slupar fått friskt manskap, skot han, såsom han såger, »fiendens batterie igjen lam». .Han kastade nu ut en varplina samt borjade hala sig fram mot batteriet for att hindra det att från land få nytt manskap. Men hårunder tråtfades Grips hogra arm på tre stållen af styckena af en skrå- kula, så att han måste ofverlemna befålet åt sin nårmaste man.
Tre gånger återtog han visserligen kommandot, men sista gången blef han af blodforlusten nåstan sanslos. Han dfverlemnade dår- fdr åter befålet till sin nårmaste man, dock med den uttryckliga befallningen, att han icke skulle låta fartyget lemna sin post, eller ofvergifva Tordenskjold, så långe Arken kunde flyta på vattnet. Når detta hånde, hade hvarken linieskeppen eller gale
rerna ånnu hunnit fram. En ,timme dårefter fick Grip veta, att
»en favn-planke var inskudt i vandgangen», och att Arken hade inne 4 å 5 fot vatten. Detta var ej heller underligt, ty den
56 A. IiAMMARSKJOLD
hade fått fera grundskott. Nu gaf Grip order till retrått. KIoc- kan var då inemot 4 på morgonen. Under tiden eller i tre ti mm ar hade Tordenskjold och linieskeppen hal lit på med varp- ningen, hvilken stålide manskapets tålamod och uthållighet på de svåraste prof, ty så val riktad var svenskarnes eld, att varplinorna gang på gång blefvo afskjutna, hvilket måste vålla stor tidsutdrågt. Men åfven sedan det omsider lyckats Torden
skjold att komma fram till sin beståmda plats, var det ej slut med missodena. Linieskeppet ville nåmligen ej då vånda bred
sidan mot batteriet, ty emedan det ånnu var stilla våder, »kunde det ved spring på tovet ej svaje sig.» O fver 3/ 4 timme måste dårfor Låland, som knappt låg ett langt muskothall från batteriet, låta beskjuta sig långskepps, till dess Tordenskjold fick en tross fastgjord på en af oarna, hvarigenom han till sist fick skeppet att vånda bredsidan mot tienden. Men så mordande hade sven
skarnes eld varit, att Tordenskjold slutligen stod sjålf tredje pa Lålands skans. Hans broder flaggkaptenen var en af de bågge andre. Men straxt innan springet hade lyckats, fick Tordenskjold genom sin adjutant kaptenlbjtnant Lilienskjold veta, att Arken Noæ måst draga sig tillbaka, att Grip hade forlorat sin arm, samt att nåstan alla hans officerare voro sårade, hvarfor en stor »confusion» rådde på pråmen.
Då Tordenskjold fått hora detta, samt att Arken egenti igen en- dast retirerade, dårfor att den ej hade någon befålhafvare, gaf han Lilienskjold order att taga befålet ofver densamma och att
»såsom en årlig dansk man och soldat» fortsåtta striden. Just som Lilienskjold hade lofvat detta och stod i begrepp att ga ned utfor fallrepstrappan, tråffades han vid midjan af en 18 ft, kula, som slet sonder honom i nåstan tva lika stora delar.
• Missodena vid varpningen och olyckan med pråmen lofvade icke synnerlig framgang åt det påborjade foretaget. — Men når sag vål Peder Tordenskjold några omojligheter? Sent omsider hade han dock lyckats få fartygen fram till de beståmda ankar- platserna. Klockan var då omkr. 4. — Nu forst bor jade slaget på allvar, och det långs hela linien.
Den 8/ 19 juli år den minnesrikaste dagen i Stromstads historia. Under ’mer ån hundrade ar trottnade icke de åldre generationerna att tala om, de yngre att lyssna pa beråttelserna om denna dag, dess håndeiser, dess fornårnsta personer, framfor
" allt om Giertta och Tordenskjold. De storsta lofora slosade man
hårunder på bågge. Man upphojde ej den ene hjålten for att nedsåtta den andre; olika kanslor måste de ju ingifva, dock ej olika beundran.1
Det var en vacker, klar sommarmorgon; då och då krusades viken af en svag nordanvind, som dock icke sålian alldeles moj- nade af. Detta fortfor så långe slaget varade.* 2
De tre linieskeppen lågo i en halfcirkel omkring vestra stranden af Laholmen. Det hade forst varit meningen, att L å
land, såsom flaggskepp, skulle ligga i midten med Goteborg till venster och Fyen till hoger om sig, men i foljd af den forån- drade ordningen vid varpningen kommo de bada sistnåmnda skeppen att byta plats: Låland låg således ytterst till hoger, endast på ett muskothålls afstånd från batteriet Carolus.
Tordenskjold sjålf erkånde, att han i detta slag var sven- skarna ofan tligt ofverlågsen, hvad kanonernas antal angår, ehuru han icke på en gå,ng fick anvånda hela den styrka han ursprung- ligen åmnat. Arken Noæ låg ju lik en stor vingskjuten sjo- fågel bakom Bjorkholmarna, hvadan dess 42 kanoner måste iakttaga en ofrivillig tystnad. Den andra skottpråmen, Hiel- peren, var ånnu icke framkommen, forst omkring kl. sex kunde den låta hora sina 46 kanoner.
En så våldig kanonad har Stromstad hvarken forr eller senare fått hora. Tordenskjold hade nåmligen till si tt forfogande omkring 160 kanoner, ty till de tre linieskeppens kanoner kommo några af galerernas, enår Sahlgaard icke nu, då Torden
skjold sjålf ledde striden, vågade hålla sig utom skotthåll, hvilket han gjort, då han skulle understodja Grip. Under denna kano
nad gick han fram med sina galerer ånda till klippan Skurf- ven;3 hår i från kunde han beskjuta både batteriet Prins Karl, staden, bron samt i flanken batteriet Carolus.
Det var ett ordentligt regn af kulor och projektiler, Torden
skjold låt falla ofver staden och batterierna. De fiesta kulorna forirrade sig dock till husen; »i dessa uppsamlade man nåmligen snart ofver 200 stångkulor, inemot 300 lånkkulor samt en oråk- nelig myckenhet skrot».4 Några ha menat att detta kulregn ofvergick staden dårfor, att batteriet Prins Karl i synnerhet varit
’ Se E i n e l i e F l y g a r e - C a r l é n , Skuggspel, Tidsinålningar och Ung
domsbilder.
2 Danske Samlinger, II, 1, s. 253. R o th e , I I s. 266.
3 H ierttas bref till K arl XII den 21/-t 1717.
4 N o r b e r g , II s. 640.
58 A. HAMMARSKJ&LD
foremål for Tordenskjolds eld, hvilket dock knappast torde ofverensståmma med verkliga forhållandet, ehuru detta batteri på ett utmårkt sått under hela striden fyllde sin uppgift. Det forsvarades af omkring 400 man af Våsterbottens1 regemente under ofverstelojtnant Karl Kagg.1 2 * * Minst utsatt for den
dansk-P lan ofver slaget vid Strom stad.
1) B att. P rinsessan Ulrica. 2) Batt. P rin s K arl. 3) Batt. Carolus. 4) M or
se rebatte riet. 5) T ransportfartygen. 6) Arken Noæ. 7) De 3 linieskeppen. 8) 4 landstigningsgalerer. 9) Sahlgaards galerer. 10) Hielperen med några galerer.
1 Af Våsterbottens regemente voro i Strom stad endast 516 gemene, 26 under- officerare och 21 officerare i stridbart sk ic k ; af dessa stod en liten del på La
holmen. Sjuka voro i staden 111, bortkommenderade 324 man. Månadsforslag den 5/- 1717, Krigsarkivet.
2 Detta år min mening, ehuru andra påstå, att K. haft sin plats på La
holmen. A tt ofverste Bnddenbrock varit nårvarande, som Norberg och efter honom andra forfattare uppgifva, vederlågges af Hierttas bref till konungen den 23/- 1717, dår foljande kan låsas: »Jag har fornninm it, att E. M:t benådat Budden-brock med ofverstebestållningen vid Vesterbottens regem ente, hvilket gifvit mig till- fålle i lika underdånighet att anhålla, det tåektes E. M:t skicka honom hit, hvarest han nodigare år och kan få annat att gora ån gå fåfång uti Lund».
uorska flottans eld var batteriet Prinsessan Ulrika. Har forde ofverste Axel Rutenskiold befalet. Till sitt forfogande hade han sitt, eller Hallands regemente, som dock endast utgjorde hogst g—700 man.1 Med dem skulle han på samma gang betacka
»proviantskeppen», ty dessa lågo långst uppe i nordostra delen af hamnen.
Den uppmårksamhet, Tordenskjold skånkte de bågge mindre batterierna, var ringa mot den, som han egnade batteriet Carolus, ty på detta slosade han sina varmaste omsorger. Han låg ju det på ett muskothåll nåra, och under mer an två timmar riktade han mot detsamma en »continuerlig eld». Detta batteri liksom hela La
holmen forsvarades kanske af tillsammans 700 man, nåmligen grenadierbataljonen under dfverstelojtnant Clausen och en liten del af Våsterbottens regemente, troligen under kapten Bock.
Giertta forde dock sjålf på detta stalle hogsta befalet. H år stod den gamle karolinen midt i kulregnet och kommenderade med den orubbligaste kold och vaksamhet, uppmuntrande de sina mera med handling an med ord. Bestyrkt har det dock icke blifvit af vare sig svenska eller danska ogonvittnen,1 2 att han med slag af sin långa viraklinga måst drifva grenadiererna till kanonerna, når de for tiendens forfårliga eld icke ville gå frain.
Detta ha dock flere danska forfattare påstått.
Men om ån Giertta skulle ha behoft gora detta, kan man dårfor icke frånkånna grenadiererna mod. Åfven veteraner kunde ha tvekat att gå fram i ett så fruktansvårdt kulregn som det, med hvilket Tordenskjold ofveroste batteriet. Med Tordenskjolds egna ord skall långre fram visas, att denne oforfårade man ansåg sin eld så forkrossande, att den mycket snart borde ha drifvit bort dem, som serverade kanonerna. Hans eld kunde doda och stympa grenadiererna, men jaga bort dem formådde den ej. Ty Gierttas trupper voro al la sin anforare vårdige, ehuru
1 L a g e r m a r k s. 18 n. 1 uppger dess styrka till 687 man.
2 Hvarken Tordenskjold i sitt bref om slaget till F redrik IV den 22 j~ 1717 eller Grip eller Gerner i sitt bref af den 21/ 7 i sina forut citerade bref nåm na något om denna sak, ingen svensk forfattare, ingen Stromstadssågen. Alltså måste Itothe, som forst fortaljer denna sak (II s. 262), genom andra eller tredje hånd få tt den fråu någon eller några desertorer; sant år visserligen, att Tordenskjold visade eller låtsade visa stor tillit till dessas berattelser och uppgifter, hvilket man kan se i åtskilliga. af hans bref till Fredrik IV. Men Tordenskjold var ung och naiv, detta var dåremot icke H iertta. H uru han uppfattar desertorers be- råttelser kan man se af hans ord i ett bref den 25/7 till Karl X II, a tt deser- torernas berattelser >åro så skiljaktliga, a tt man foga kan rå tta sig dårefter.»
6
60 Å. HAMMARSKJOLD
storsta delen af dem nu for forstå gangen var i elden. I syn- nerhet utmårkte sig grenadierbataljonen. Elddopet fick den hår vid Stromstad, men visade sig redan i detta slag i allo vara en sådan elitkår som Karl X II ville skapa, då han uppsatte den- samma. Både officerare och manskap visade det mest lysande mod och storsta dodsforakt. I synnerhet utmårkte sig ofverste- lojtnant Clausen och kapten Gustaf Reinhold Skogh. Den sist- nåmnde hade inlagt stora fortjånster om kåren vid dess uppsåttande och inofvande och nu gjorde han majorstjånst. Under hela slaget anforde han sitt folk med utm årkt nit, vaksamhet och skicklighet.1 Efter allt att doma måtte trupperna pa Laholmen dock for- stått att skaffa sig betåckning mellan klipporna eller markens fordjupningar, ty om detta ej varit fallet, skulle Tordenskjolds kulregn »sondermalat dem till stoft». — Giertta synes innehaft sin plats ån nere i batteriet Carolus ån på berget ofvanfor det- samma, hvarifrån han hade den vidstråcktaste utsikt ofver sta
den, batterierna, den fiendtliga flottan och hennes roreiser. Ne- danfor batteriet på sodra sidan af holmen stod han dåremot, då han ledde den sista mbrdande striden, som afgjorde dagens ode.
Lika litet som Giertta sparade Tordenskjold sin person, ty efter sin vana stod han midt i hetaste kulregnet, nåstan så långe kanonaden varade. Med kånnedom om hans otåliga och håftiga lynne kan man antaga, a tt han icke i den båsta sinnes- ståmning intagit sin plats framfor batteriet Carolus, den lång- samma och på vedervårdigheter så rika varpningen hade ju kunnat bringa en person af mycket lugnare skaplynne ur jåmn- vigten. Men sedan han framkommit till sin post och icke långre overksam behofde klåda skott, återkom hans goda lynne, i syn
nerhet sedan han fått bataljen i full gang och dårmed forokad segervisshet. Under mer ån två timmar eller under den håftigaste kanonaden stod han ofverst på skansen af Låland, dårifrån hordes hans kl ara genomtrångande ståmma, når han efter sin vana kommenderade och svor, svor och kommenderade. Från detta stål le var han genom sin inedelstora, starkt byggda gestalt och sina vålkånda lifliga åtborder lått synbar och igenkånnelig både från linieskeppen och al la galererna, då krutroken gån g efter annan skingrade sig. Hårifrån hade han ock en ofversikt både ofver sin egen slaglinie och fiendens positioner.
1 M orner till Karl XII den 2’/7 1717.