• Ingen resultater fundet

INGEN HÖJDAREANSTALTSPLACERADE NARKOMANERS SYN PÅ SIN SITUATION

N/A
N/A
Info
Hent
Protected

Academic year: 2022

Del "INGEN HÖJDAREANSTALTSPLACERADE NARKOMANERS SYN PÅ SIN SITUATION"

Copied!
16
0
0

Indlæser.... (se fuldtekst nu)

Hele teksten

(1)

N o r d is k T id s s k rift fo r K rim in a lv id e n s k a b 2003 113

INGEN H Ö JD ARE

A N S T A LT S P LA C E R A D E N A R K O M A N E R S SYN PÅ SIN SITUATION

A V D O K T O R A N D , F IL . K A N D . M A G N U S H Ö R N Q V IS T

The imprisonment o f drug addicts is p a rt o f the o ffic ia l p o lic y on drugs in Sweden, as in many other countries. This article questions the rationa- lity o f this policy, based on reports from imprisoned drug addicts them- selves. Interviews conducted with 166 drug-addicted inmates indicate that very few believe that the prison offers the necessary resources f o r the rehabilitation o f their dru g habits. In this situation, the use o f fo rce is counterproductive. The fin din g s imply a need to rethink the present Swe- dish p o lic y concerning the routine imprisonment o f drug addicts. *

Det fin n s uppskattningsvis 26 000 tunga narkomaner i Sverige.1 Flera tusen av dem frihetsberövas vaije år och hamnar inom krim inalvården. D et vanliga är att narkomaner grips av p o lis och döms i dom stol sedan de deltagit i hanteringen av ille g a la droger, stu lit fö r att fin an siera m issbruket e lle r kört b il utan körkort.

D ärefter placeras de på anstalt. E n lig t den o ffic ie lla statistiken har knappt h ä lf­

ten som intagits på anstalt de tre senaste åren varit narkotikam issbrukare. Å r 2000 var 3900 personer, eller 43 procent av de nyintagna, tunga narkotikam iss­

brukare.2

Det är sedan några decennier praxis att frihetsberöva narkom aner i form av fängelse. D et är en del av den svenska n a rko tikap o litiken .3 Denna har länge utform ats ovanför huvudet på dem som om edelbart berörs av den. A nsvariga tjänstemän och p o litik e r har inte visat intresse for narkotikam issbrukarens verk­

lighet. Ett exempel är regeringens narkotikakom m ission, tillsatt fo r att utvärdera politiken på området. Kom m issionen inhämtade synpunkter från företrädare för polisen, socialtjänsten, sjukvården, tullen och andra myndigheter. M issbrukarna själva, en annan grupp med stor erfarenhet och kunskap om narkotikam issbruk, tillfråg ad e s inte överhuvudtaget.4 Vad narkom aner tänker, tycker och känner anses uppenbarligen inte relevant. Detta är ett grundläggande problem . A lla som v ill göra något åt m issbruket i sam hället måste våga lyssna t ill dem som b e fin ­ ner sig i m issbruk. D et är en bärande tanke i den här artikeln. Jag har konse­

kvent utgått från de intagnas upplevelse. Från den utgångspunkten har anstalts- placerade narkom aner tillfråg ats om hur de ser på sin situation. Jag har använt både enkäter och gruppdiskussioner för att sondera två frågor.

* T itle in English: Incarcerated D ru g A d d ic ts ' Views on Incarceration. O rigin a l in Swedish.

(2)

114 Magnus Hörnqvist a) Vad är det som behövs fö r att ta sig ur missbruket?

b) Ä r det m öjligt att fa den hjälpen på anstalten?

Undersökningens genomförande

U nder tiden maj - novem ber 2001 besökte ja g 14 anstalter fö r att inhäm ta de intagnas synpunkter i vad skulle kunna beskrivas som en alternativ rem issbe­

handling av den svenska narkotikakom m issionens slutrapport. Det förutsatte ett forum fö r utbyte av erfarenheter och åsikter. D ä rfö r kontaktade ja g såväl anstaltsledning som fångarnas förtroenderåd och redogjorde fö r förslaget att diskutera grundtankarna i narkotikakom m issionens rapport, de konkreta förslag som berörde narkotika och krim inalvården, samt den svenska n arko tika p o liti­

ken i allmänhet. Jag gjorde det i egenskap av anställd v id R F H L (Riksförbundet fö r hjälp t ill narkotika- och läkem edelsberoende). Därm ed var det också öppet uttalat att t ill grund fö r hela projektet låg ett ställningstagande fö r de intagnas rättigheter. I regel fanns en v ilja från de intagnas sida att delta och en beredskap från anstaltens sida att låta det ske. Det fanns undantag. M en v id 23 enskilda t ill­

fa lle n på 14 anstalter g ick det att genom föra ofta givande diskussioner med i genom snitt tio deltagare.

I sam band med gruppdiskussionerna delade ja g ut en enkät m ed sk riftlig a frågor om vilken hjälp de intagna enligt egen uppfattning behövde fö r att ta sig ur ett eventuellt m issbruk. D är in g ick också den naturliga följdfrågan, om det var m ö jlig t att få den aktuella hjälpen på den anstalt de befann sig. Enkäten innehöll huvudsakligen fasta svarsalternativ. Dessa hade jag provat m ig fram till i en diskussion på ett behandlingshem fö r narkomaner där jag tidigare arbetat. I slutet av enkäten bad jag om ” andra synpunkter” utan att precisera vad det skul­

le kunna vara. Ett urval av de sk riftlig a kommentarerna som spontant nedteck­

nades av m ånga som svarade på enkäten kom m er längre fram i artikeln att användas fö r att exem plifiera åsikter som var vanligt förekommande.

Sammanlagt 214 intagna besvarade den skriftlig a enkäten. A v dem beteckna­

de sig 166 personer som nuvarande eller före detta narkotikam issbrukare. Det är svaren från dessa 166 personer som lig ger till grund för de siffro r som redovisas nedan. De besökta anstalterna var geografiskt utspridda över södra och m eller­

sta Sverige, alla säkerhetsklasser in g ick i urvalet5, liksom både m otivations- och norm alavdelningar. Två kvinnoanstalter fanns med i urvalet. På vissa avdelnin­

gar deltog nästan alla intagna, på andra bara ett fatal. A tt delta i diskussionen och fy lla i enkäten var ett aktivt val. De som gjorde detta val kan därför antas vara mer intresserade att diskutera sin egen eller krim inalvårdens situation. M ånga hade en generellt negativ inställning t ill krim inalvården och andra myndigheter.

Det är m öjligt att detta och andra faktorer kan ha påverkat bedöm ningen av v il­

ken hjälp man ansåg sig kunna fa på anstalten, och att anstaltspersonalen skulle ha bedömt m öjligheterna t ill hjälp som större om den hade tillfrågats.6

(3)

Ingen höjdare - anstaltsplacerade narkomaners syn på sin situation 115 Vilken hjälp behöver man?

En del m änniskor som använder droger har för tillfä lle t inga planer att upphöra med det. Sam tidigt är det många som v ill sluta. O ch då b lir nästa fråga vad som krävs fö r att göra det. F ö r att ta reda på vilken hjälp som de intagna anser rele­

vant ställde jag två frågor i enkäten. ” Vad krävs e lle r krävdes fö r att du skulle sluta m issbruka?” respektive ” Vad krävs e lle r sku lle krävas fö r att du ska fortsätta hålla dig drogfri?” . Detta är två o lik a frågor. A tt sluta använda droger är en sak och att fy lla sitt liv med ett annat innehåll är en annan sak.

I enkäten bad ja g de tillfrå g a d e att u tifrån sin egen situation kryssa fö r de relevanta alternativen samt rangordna dem. Om v i först ser t ill de ikryssade alternativen blev resultatet följande.

Vad krävs eller krävdes f ö r att du skulle sluta missbruka? (N = l 66)

A tt jag själv bestämmer m ig 156 94%

D ro g fri bekantskapskrets 87 52%

Plats på behandlingshem / terapi 85 51 %

S kolutbildning eller jobb 81 49%

Plats på avgiftningsm ottagning 28 17%

Regelbundna drogtester 27 16%

Fängelsestraff 17 10%

Polisinsatser 3 2 %

Annat 20 12%

Vad krävs eller skulle krävas f ö r att du ska fortsätta hålla dig drogfri? (N = l 66)

A tt jag själv bestämmer m ig 151 91 %

Egen bostad 94 57%

Skolutbildning eller jobb 89 54%

Engagemang på fritiden 84 51 %

D rogfri bekantskapskrets 83 50%

Skuldsanering 51 31 %

Fortsatt terapi / stödsamtal 50 30%

Fängelsestraff 1 -

Polisinsatser - -

Annat 15 9 %

(4)

116 Magnus Hörnqvist Den en skilt viktigaste faktorn är alltså att man själv bestäm m er sig. Ö ver 90 procent har kryssat for detta både när det handlar om att sluta m issbruka och att hålla sig drogfri. Arbete/utbildning, behandling samt drogffitt umgänge upplevs vara vad som dessutom krävs för att sluta missbruka. Vart och ett av dessa alter­

nativ har angetts av runt hälften av de tillfrå g a d e . N ä r det g ä lle r att h ålla sig d ro g fri är b ild e n likartad. A rbete/utbildning , d ro g fritt um gänge, egen bostad eller engagemang på fritiden upplevs vara det som krävs, v id sidan av det egna beslutet. Även i detta fa ll har varje alternativ angetts av runt 50 procent. V ä ld ig t fa tillm äter polisinsatser eller fängelsestraff någon betydelse. N är det gäller att sluta m issbruka har 10 procent kryssat fö r fängelsestraff och endast 2 procent polisinsatser, medan betydelsen för att hålla sig drogfri är helt försumbar.

De som svarade på enkäten fic k dessutom rangordna alternativen på en tre- gradig skala i förhållande t ill vad de själva upplevde som viktigast fö r att kom ­ ma ur sitt drogm issbruk. Svaren varierade m ycket från in d iv id t ill in d ivid . Nästan alla, över 90 procent, ansåg att det viktigaste är att man själv bestämmer sig. M e n sedan skiftade prioriteringarna. E n del uppgav att arbete e lle r u tb ild ­ ning var det viktigaste, fö ljt av drogfritt umgänge. Andra ansåg sig främ st vara i behov av en egen bostad, fö ljt av engagemang på fritiden och drogfritt umgänge.

Å te r andra prioriterade behandling högst, fö ljt av arbete e lle r utbildning . Det fanns också de som bara ansåg sig vara i behov av behandling, eller att det skul­

le räcka med att få ett riktigt jobb.

Enkätsvaren visar på den sociala situationens stora betydelse fö r eventuellt fortsatt m issbruk. Detta återkom också i gruppdiskussionerna, där det fanns en utbredd förståelse fö r narkotikam issbruket som ett socialt problem . D iskussio­

nen startade varje gång vid narkotikapolitikens utform ning; samhällets reaktion på förekomsten och konsum tionen av narkotika. M en det var inte a lltid narkoti­

kan som sedan kom att stå i centrum . Påfallande ofta kretsade diskussionerna kring andra saker än droger. Det handlade inte om de o lik a preparaten och deras verkningar. Det handlade istället om alternativen t ill droger, begränsade valm öj­

ligheter och livet i allmänhet. Droger var något man började eller fortsatte med i brist på annat.

M ånga gav på o lik a sätt uttryck för åsikten att sam hället måste ställa konkre­

ta alternativ och resurser t ill förfogande om m issbruket ska m inskas. Den som hamnat snett i tillvaro n måste få tillgång t ill redskapen för att komma på fötter.

Detta ansågs v iktig t både för att själv komma ur m issbruket och för att hindra att andra fastnar i det.

"Om man väntar tills barnen börjar skolan ä r det oftast f ö r sent och då krävs större insatser än om man fix a r fam iljen redan frå n början.”

”Åven om det låter bra så tror ja g att ingen bryr sig att ja g f å r mucka ut med ingenting. Skjuter över ansvaret på socialen och sen ä r det rundgång igen.”

(5)

Ingen höjdare - anstaltsplacerade narkomaners syn på sin situation 117

"Fram för allt borde återanpassningsmöjligheterna till samhället utvecklas radi­

kalt."

Sam tidigt fanns en utbredd medvetenhet om att det o ffic ie lla målet om ett nar­

kotikafritt sam hälle fö r närvarande är utopiskt. G rundinställningen var att nar­

kotikan är här fö r att stanna så länge sam hället ser ut som det gör. U tifrå n det kretsade diskussionen kring hur man skulle kunna hitta nya lösningar på proble­

met. Det fram fördes oräkneliga konkreta och konstruktiva förslag. M ånga hand­

lade om hur skadeverkningarna av narkotikahanteringen kan minskas genom att se till att den sker i mer ordnade former.

" F ö r att riktig t f å kontroll över drogerna i ett la n d måste staten ta över f ö r ­ säljningen."

"Ge missbrukare som har knarkat 10 å r och mer narkotika på recept och p å så sätt f å ner kriminaliteten och missbruket."

"Metadonplatser efter det faktiska behovet, istället f ö r som nu kvotering.”

De konkreta förslagen överensstämde ofta med de projekt för skadem inskning som redan är verklig het på flera h åll i Europa. E n stor andel av fångarna som deltog i diskussionerna förespråkade avkrim inalisering av vissa droger, avkrim i­

n alise rin g av eget bruk, sprututbytesprogram , legal fö rsk riv n in g av droger genom apoteket till dem som kan uppvisa ett dokumenterat långvarigt beroende, samt ersättningspreparat (m etadon och subutex) t ill dem som behöver. Detta behöver inte betyda en kapitulation in fö r droger, utan kan fungera som ett v ik ­ tig t kom plem ent t ill den drogfria behandlingen och satsningen på att förbättra m issbrukarnas sociala situation i fråga om arbete, boende, sociala relationer, skuldsanering, behandling och utbildning.

M otivation och repression

N io av tio i enkätundersökningen anser att den viktigaste förutsättning fö r att sluta m issbruka är att man själv bestämmer sig. Detta var också något som stän­

digt togs upp i gruppdiskussionerna. Det handlar om ett val som bara personen själv kan göra. M e n valet kan påverkas, det går att m otivera en människa att fat­

ta och fu llfö lja beslutet att sluta använda droger. På senare tid har just m otivati­

on diskuterats mycket inom krim inalvården.7

M otiva tion är något absolut centralt i processen att upphöra med m issbruk.

M en det har också visat sig svårt att beskriva vad m otivation är fö r något. H u r uppkom m er den; hur b lir man m otiverad t ill att genom föra e lle r avstå från en handling? O ch hur kan om givningen förm å en person att helt lägga om livsstil, vilket det är fråga om i det här fallet?8 Gemensamt för de motivationsskapande

(6)

1 1 8 Magnus Hörnqvist programmen inom krim inalvården är att de syftar t ill att skapa m otivation - att påverka tänkandet, attityder och sociala färdigheter hos den intagne.9 U tifrå n m in undersökning går det inte säga någonting a lls om dessa program är fram ­ gångsrika. Därem ot fram fördes en m ängd åsikter i gruppdiskussionerna som handlade om att det fin n s m ycket (annat) inom krim inalvård en som verkar i motsatt riktning - som sänker m otivationen och bekräftar utanförskapet.

M ånga intagna har på nära h åll sett resurserna stryka på foten medan säkerhe­

ten prioriterats. Såväl krim inalvårdens som andra myndigheters kamp mot nar­

kotika upplevdes som m issriktad. Det enskilda tema som oftast diskuterades var kontrollåtgärder riktade mot droganvändning. Vad som fram kom kan beskrivas som ett massivt ställningstagande mot de repressiva delarna av narkotikapoliti­

ken. Argum entet var fö r det första att tvångsåtgärder saknar positiva effekter på missbruket. Denna uppfattning form ulerades på flera sätt.

” Vad g ä ller tvång fungerar det nästan ald rig - egen erfarenhet.”

"Istället f ö r att ja g a narkomaner så lå t dom knarka i fr e d och respektera det.

Satsa pengarna på tjejer och k illa r som v ill slu ta "

"Satsa på ungdomen, inte p å gam la narkomaner som inte v ill sluta. L V M mm ger inget positivt resultat, endast friv illig h e t ger positiva effekter."

Den andra typen av argument handlade om kontrollskadorna, de negativa sido­

effekterna av jakten på narkotika. M an menade att kontrollåtgärderna fic k efter­

verkningar på sådant som inte hade direkt med m issbruket att göra. De ständigt upprepade tvångsinsatserna upplevdes som m eningslösa och nedbrytande. Det fanns väldigt lite förståelse fö r varför de skulle vara nödvändiga. Det gäller både i stort och smått — från enskilda urinprov och kroppsbesiktningar t ill fängelse­

straffet som sådant.

"Ta bort tvångspissprovet som polisen f å r göra vid misstanke om påverkad p e r­

son. M ånga råkar väldigt illa ut, typ indrag av körkort vilket kan leda till arbets­

löshet etc.”

”Sluta med kollektiv bestraffning. Å r man inte slut b lir man det vid muck."

"Att dessa långa stra fffö r narkotika s lå r tillbaka mot samhället i det samhälls- förakt som automatiskt föds i fängelse.”

Slutsatsen var entydig: det discip linära systemet leder ingenstans. H ar man inte själv bestämt sig för att sluta använda droger, eller leva ett annat liv, saknas den viktigaste förutsättningen fö r förändring. Det går inte att tvinga fram ett sådant

(7)

Ingen höjdare - anstaltsplacerade narkomaners syn på sin situation 119 beslut. V isst kan beslutet påverkas, det går att m otivera m änniskor att lägga av.

M e n tvångsåtgärder och stra ff är inte särskilt effe k tiv t i det sammanhanget.

Långt innan en narkoman hamnar i fängelse har denne i regel b liv it straffad på många andra sätt utan att det spelat någon roll. Som missbrukare har man bränt sina skepp ett antal gånger. M a n har b liv it av med vårdnaden om sina barn, förlorat kontakten med föräldrarna, b liv it av med jobbet, tvingats läm na ifrån sig lägenheten, stulit, prostituerat sig, svikits gång på gång av m issbrukande bekanta, utan att man fö r den sku ll slutat använda narkotika. V arför skulle då hotet om fängelse ha den effekten?

I förhålland e t ill krim inalvård en är problem et att hela verksam heten är uppbyggd runt tvång. Själva frihetsberövandet är grunden, och utifrån det ska m änniskor förm ås att sluta m issbruka genom ytterligare tvångsåtgärder. Extra dagar vid positivt urinprov, extra kvaltid '0 for att få perm ission och placering på disciplinavdelningar - på det sättet ska krim inalvården m otivera m änniskor till drogfrihet. E nlig t Insatser mot narkotika, det senaste förslaget till handlingsplan från krim inalvårdens centrala beredningsgrupp i drogfrågor, ska ” alla intagna med narkotikam issbruk oavsett uttalad m otivation” i fram tiden placeras på m otivationsavdelningar. Där b lir de förem ål fö r utredning, m otiverande samtal och urin pro vskon troll. O m de vägrar samarbeta e lle r inte är m otiverade att avbryta m issbruket b lir de enligt förslaget tvångsplacerade på en ” avdelning för svårm otiverade” . M e n inte h e lle r här upphör försöken att m otivera, trots att förhållandena på denna typ av avdelning verkar som en ren bestraffning. D et föreslås t ill exempel att besök och utevistelser ” bör beviljas återhållsam t” samt att kontrollåtgärderna ”påtagligt effektiviseras” .11

Dagens praxis att frihetsberöva narkom aner i form av fängelse bygger på att förhållandet m ellan tvång och m otivation är kom plem entärt. U tökade tvångs­

åtgärder antas inte stå i m otsättning t ill förstärkt m otivation, utan det ena ses som en förutsättning fö r det andra. Den m otsägelsefullhet som många intagna upplever, varseblivs alltså inte o ffic ie llt. På samma gång behandlas m otivation som något isolerat. D e intagna ska m otiveras t ill d rogfrihet genom särskilda program som påverkar sättet att resonera, attityder och självbilder, men inte den sociala situationen. D et är em ellertid inte tro lig t att dessa program ensamma kan skapa och upprätthålla en tillrä c k lig m otivation. Förändrade sätt att tänka och viljestyrka räcker för några få men inte alla. I enkätundersökningen var det inte många som enbart kryssade fö r ” att jag själv bestämmer m ig” . D et rörde sig om 11 personer eller 7 procent av samtliga. Ö vriga angav att det dessutom kräv­

des andra förändringar eller åtgärder för att de skulle sluta m issbruka och hålla sig drogfria.

Genom enkätsvaren och gruppdiskussionerna förm edlades uppfattningen att m otivation och repression inte hör ihop. Förhållandet är inte kom plem entärt.

D et är dags att mönstra ut tanken om att ju svårare det b lir att knarka desto mer kom m er m issbrukarna att v ilja sluta. I gengäld är det hög tid att se till den soci-

(8)

120 Magnus Hörnqvist ala situationens betydelse fö r m otivationen. Det fin n s ett sam spel m ellan de vägar som lig ger öppna for en och viljan att beträda dem. Den missbrukare som kan se fram mot ett hyfsat arbete, en egen bostad och ett fungerande socialt nätverk efter frigivn in g en är i allm änhet mera m otiverad t ill drogfrihet än den som inte ser detta fram för sig. Sedan är det en annan sak att m otivationen även bestäms av andra saker som kan vara svårare att komma åt. M en motivationsar- betet måste utgå från de resurser och det handlingsutrym m e som in d ivid en förfogar över, och se till vad som är realistiskt och lockande inom ramen for det­

ta.12

Det sociala utgångsläget

M in a frågor ställdes utifrån vad som behövdes givet situationen i vilken de t illf ­ rågade m änniskorna befann sig. Det sociala utgångsläget låg utanför den här undersökningens horisont. M en vad säger tillg ä n g lig forskning om situationen för de m änniskor som är aktuella? Det fin n s inga svenska undersökningar speci­

fik t om narkom aner på anstalt. M en det har gjorts undersökningar som kan ge vägledning. Såväl fångars som narkomaners sociala förhållanden har studerats på senare år, och resultaten pekar i samma riktning. B ilden är densamma. Föru­

tom m issbruket finns en tung social problem atik. Här följer resultat från två v ik ­ tiga undersökningar.13

M A X -p rojekte t handlade om narkotikam issbrukets om fattning i landet. I det sammanhanget frågade man också de inrapporterande tjänstem ännen hur de uppfattade levnadsvillkoren fö r de m änniskor som klassats som tunga narkoti­

kam issbrukare. M a n fann att 60 procent hade en ” o b e fin tlig ” arbetsmarknads- anknytning, och ytterligare 30 procent hade en ” d å lig ” eller ” begränsad” arbets- m arknadsanknytning. D et innebär att de flesta tjänar sina pengar på andra sätt, exem pelvis genöm att sälja droger, stöldgods eller sexuella tjänster.14 H älften av m issbrukarna hade bostadsproblem . Bara 10 procent hade en bekantskapskrets där m ajoriteten inte var m issbrukare.15 M ånga hade också mer än ett av dessa problem . Dessutom förvärrades problem en med tiden, ju äldre de blev. I M A X - projektets slutrapport menar författarna att ” m arginalisering” är ett fo r svagt ord när det gäller narkotikam issbrukare; det handlar ” oftast inte om att befinna sig i m arginalen utan de kan i fle rta le t fa ll betraktas som redan so cia lt exkludera- de” .'6

1997 gjordes en om fattande kartläg gning av fångars levnadsförhållanden.

Ö ver 400 fångar intervjuades om sådant som bestämmer ens livsvillkor: arbete, ekonom i, sociala relationer, utbildning, boende och hälsa. D et är en tung pro­

blem bild som framträder. Det visade sig att 54 procent av fångarna saknade fu l­

lgången u tb ild n in g e lle r bara hade grundskola, 33 procent var långtidsarbets- lösa, 51 procent saknade kontantm arginal eller hade svårt att klara de löpande utgifterna, 29 procent saknade egen bostad, 37 procent uppgav att de hade en långvarig sjukdom med svåra besvär och 30 procent hade varit utsatta för våld

(9)

Ing en h ö jd a re - a n s ta lts p la c e ra d e n a rk o m a n e rs syn p å s in s itu a tio n 121 det senaste året. M ånga hade också mer än ett av dessa problem. Skillnaderna i forhållande t ill den övriga befolkningen b lir tydligast om man mäter ansam lin­

gen av problem . Undersökningen avsåg åtta o lik a områden; de sex uppräknade plus politiska resurser och fam iljerelationer. Det visade sig att endast var tionde fånge saknade problem på dessa om råden, jäm fört med nära hälften av den övriga befolkningen. E n fjärdedel av fångarna hade problem på fyra e lle r fle r om råden v ilk e t ska jäm föras med endast en procent av den övriga b e fo lk n in ­ gen.17 Om fångar generellt var mer problem belastade än den övriga befolknin ­ gen så gäller detta i ännu högre grad de fångar som regelbundet använde narko­

tika. Situationen var på flera sätt sämre for denna grupp."1 Uppsum m ering

Av det som h ittills redovisats framstår m issbruket som ett resursproblem. A rb e­

te, u tb ild n in g , d ro g fritt um gänge, egen bostad, engagem ang på fritid e n och behandling var det som upplevdes som viktigast att få hjälp med för att hålla sig drogfri, enligt de intagna som tillfrågats i denna undersökning. Det var också på dessa om råden som fångar och narkom aner i stor utsträckning hade problem enligt de refererade undersökningarna. Ser man t ill utbildning, boende, ekono­

m i, hälsa och sociala relationer hade de betydlig t sämre resurser i förhållande till den övriga befolkningen.

Beroendeproblem atiken ska em ellertid inte underskattas. M ånga anser sig vara i behov av behandling fö r drogberoendet. 50 procent av de tillfrå g a d e uppger att de är i behov av behandlingshem eller terapi för att sluta m issbruka, och 30 procent uppger att de behöver vidare behandling för att fortsatta hålla sig drogfria. O ch det borde vara självklart att alla som behöver behandling också ska fa tillgång t ill den vårdkompetens som krävs. M en annars fram står det som en fråga om att ge de faktiska redskapen att leva ett annat liv: en u tb ild n in g , m öjlighet t ill boende, öppningar t ill en ny umgängeskrets, att kunna återknyta kontakten med barn och anhöriga, något vettigt att göra på fritiden. D et handlar med andra ord om att hjälpa fo lk att komma på fötter och leva ett drägligt liv.

Sedan är det inte säkert att detta är hela sanningen, i den m eningen att detta skulle vara de egentliga problem en och att bara man fic k hjälp med dem så skul­

le a llt säkert gå bra. Det fin n s ju gott om exempel på m änniskor som fått a ll tän­

kbar hjälp men ändå å te rfa llit gång efter annan. En satsning på m issbrukares resurser är ingen garanti fö r fram gång. D et är snarare ett sätt att slip p a det garanterade m isslyckandet. För utan resurser och utan ett upplägg som personen ifråga själv är med på är chanserna små att lyckas.

Vilken hjälp får man?

Ä r det då m öjligt att påbörja vägen ur m issbruket under tiden i anstalt? Jag stäl­

lde frågan vad de intagna narkotikam issbrukarna hade m öjlighet att få hjälp med. H är saknades fasta svarsalternativ; de som deltog har själva form ulerat v il-

(10)

122 Magnus Hörnqvist ken hjälp de hade m öjligh et att få. Utgångspunkten var svaret på den förra frågan. Det v ill säga, fanns det m öjlighet att få hjälp med något av det som den tillfrågade angett vara förutsättningar för att sluta m issbruka och hålla sig drog­

fri? Jag har delat in svaren i sex grupper.

Vad har du möjlighet att f å hjälp med p å anstalten? (N=149)

Ingenting 72 48%

Knappt något 17 11 %

M ö jlig h et t ill 34 §-placering 24 16%

Andra 1 :a eller 2:a-handsaltemativ 17 11 % O specificerade svar att man är nöjd 8 5 %

Vet ej 11 7 %

De som svarade ” ingenting” , ” det fin n s ingen hjälp att få” , eller bara skrivit ett streck, var den klart största gruppen. Knappt hälften svarade att de inte kunde få någon som helst hjälp med det som de behövde få hjälp med. Den andra hälften fördelade sig på sammanlagt fem undergrupper. Det första gruppen är de som fic k hjälp med ” knappt något” , vilk e t kunde betyda två saker: antingen att den hjälp som erbjuds var irrelevant e lle r att den var relevant bara i kom bination med andra, frånvarande åtgärder. Exem pel på irrelevant hjälp är när det fanns m öjlighet t ill en 34 §-placering på behandlingshem , sam tidigt som det alternati­

vet inte är vad personen anser sig vara i behov av. Det andra alternativet var att den hjälp som erbjuds är något man i och för sig behöver, men som 3:e-handsal- ternativ. Typexem plet här var regelbundna urinprov, som kan upplevas som m eningsfullt, men bara om det kom bineras med andra åtgärder.

R elativt många svarade att de enbart hade m öjlighet t ill 34 §-placering. Det rör sig om 16 procent, varav de allra flesta fanns på två anstalter med särskilda m otivationsavdelningar. 34 § i krim inalvårdslagen gäller placering på behand­

lings- eller fam iljehem under de sista månaderna av straffet. Egentligen handlar det därför inte om vilk e n hjälp man får fö r tillfa lle t, under anstaltstiden, utan mer om en m öjlig fram tida hjälp. Undergruppen ” andra 1 :a eller 2:a-handsalter- nativ” avser hjälp de intagna kunde få på anstalten som överensstämde med det som de verklig en behövde, antingen som l:a - e lle r 2:a-handsalternativ. D et handlade alltså om relevant hjälp som de verkligen erhöll. Det rör sig om 6 per­

soner som angav ”terapi” eller ” stödsamtal” , 6 personer som angav ” d ro g ffi m il­

jö ” och 4 personer som angav ” u tbildn in g” e lle r ”jo b b ” . O fta har de dessutom angett att de kunde få en 34 §-placering. En liten grupp har svarat i allm änna ordalag - ” hyfsat” , ” bra” e lle r ” behöver ingen h jälp ” - som antyder att de är nöjda, antingen med sin sociala situation e lle r med den hjälp de får. S lutligen fanns en grupp bestående av 11 personer som svarade att de inte visste vad de

(11)

Ingen h ö jd a re - a n s ta lts p la c e r a d e n a rk o m a n e rs syn p å s in s itu a tio n 123 kunde få fo r hjälp. D et kan betyda att ingen inform erat den intagne om vilken hjälp som fin n s att tillgå, att han eller hon inte brytt sig om att fråga, alternativt inte fatt begripliga svar.

60 procent svarade, alltså, att de inte fic k någon e lle r knappt någon hjälp.

D rygt 10 procent uppgav att de fic k relevant hjälp vid den aktuella tidpunkten, medan ytterligare drygt 15 procent hade chans t ill relevant hjälp mot slutet av verkställighetstiden.

Vad säger krim inalvården?

H ur stämmer den b ild som förm edlas här med krim inalvårdens o ffic ie lla versi­

on? I Krim inalvårdens redovisning om drogsituationen 2000 redogör K V S fö r positiva påverkansinsatser ” för att förm å intagna att ta ställning mot droger och avstå från fortsatt eget m issbruk” . A v sam tliga narkotikam issbrukare på anstalt uppges 35 procent ha deltag it ” i någon form av riktad aktivitet m ot drogpro­

blem ” i oktober 2000.'''

Narkotikarelaterade program, som syftar till att ge ökad kunskap och m otiva­

tion, svarar för den största delen av verksamheten. U nder år 2000 deltog knappt 1300 intagna i sådana program. Sammanlagt redovisades 136 000 program tim ­ mar.20 D et ger intryck av en om fattande verksamhet, men frågan är om den är ve rk n in g sfu ll. Program verksam heten har inte läm nat något större avtryck i enkätundersökningen. Två personer nämnde att 10-veckorsprogram m et ” våga välja” varit värdefullt för dem. Annars förekom inte krim inalvårdens program i uppräkningen av erhållen hjälp. Det behöver inte betyda att de är verkningslösa.

M en det visar att det fin n s en skillnad m ellan vad krim inalvården betecknar som hjälp och vad de intagna uppfattar som hjälp.

F ö r den som v ill söka behandling fin n s en utväg i form av 34 §-institutet.

Därigenom är det m öjligt att komma vidare till behandling, fram för allt fö r m is­

sbruk, mot slutet av straffet. Förutsättningen är att man passerar en rad besluts­

fattande instanser såväl inom som utom krim inalvården. Det är em ellertid inte m ånga som gör det. I oktober 2000 var 91 narkotikam issbrukare placerade enligt 34 §. U nder hela året påbörjade cirka 330 narkotikam issbrukare en 34 In­

placering, antingen på fam ilje- eller behandlingshem .21 Det var knappt 7 pro­

cent av sam tliga nyintagna narkotikam issbrukare det året.

N ä r det g ä ller a lla andra saker man behöver hjälp med - arbete, utbildning, drogfritt umgänge, bostad och fritidsengagem ang - saknas o ffic ie ll statistik. De intagnas uppgifter i den här undersökningen bekräftas dock av två andra under­

sökningar. I en enkätundersökning genom förd av K V S fö r ett par år sedan uppgav de flesta intagna att deras sociala situation inte hade förändrats under anstaltstiden. I den mån den hade förändrats så var det oftast i negativ riktning.22 I en studie från B R Å , där 95 slum pvis utvalda intagna intervjuades om sin situ­

ation en m ånad före frig iv n in g , undersöktes även hur m ånga som fått någon hjälp under anstaltstiden. På område efter område var det bara en m inoritet som

(12)

124 M a g n u s H ö r n q v is t upplevde att de fått någon hjälp. 19 procent av de intervjuade uppgav att de hade fatt hjälp med bostad, 29 procent med sysselsättning, 15 procent med sin ekono­

m iska situation och 17 procent uppgav att de hade fatt hjälp med att behålla sitt sociala kontaktnät.23 Detta trots ett stort behov och en tung social problem atik.24 Slutsats

N är det gäller frågeställningen om intagna på anstalt har chans att få den hjälp de behöver för att komma bort från m issbruket fin n s egentligen bara en slutsats att dra. Ställs det som 166 intagna i den här undersökningen säger att de behöver fö r att sluta m issbruka mot det som de uppgett att de har m öjlighet att få hjälp med, fin n s ganska liten överensstämmelse. E lle r enklare: de får inte den hjälp de behöver. D et som behövs fö r att förbättra den sociala situationen saknas i stor utsträckning.25

Om detta gäller generellt och om det verkligen är så som de intagna påstår, att en förbättrad social situation är en viktig förutsättning för att sluta m issbruka, är innebörden att dagens krim inalvård gör det svårare att leva ett liv utan inslag av krim inalitet och droger efter frigivningen. Fö r avsaknaden av m eningsfullt inne­

h åll i verkställigheten betyder i regel inte att en ursprunglig problem atik konser­

veras. Snarare är det så att problem en beträffande boende, arbete och sociala relationer förvärras. Exem pelvis uppgav närm are hälften av de intagna i en annan undersökning att de b liv it av med bostaden under tiden i fängelse.26 Det måste t ill aktiva ansträngningar fö r att m otverka de skadliga effekterna av fri- hetsberövandet fö r att de intagnas resurser inte ska försäm ras. I avsaknad av sådana ansträngningar kom m er krim inalvård en även fortsättning svis att fö r­

svåra snarare än underlätta ett liv utan droger och krim inalitet.

Samhällets ansvar

O ffic ie llt är syftet med krim inalvården att hjälpa m änniskor t ill ett liv utan k ri­

m in alitet och m issbruk. D et är självklart inte det enda syftet. M e n det är en u p p g ift som krim inalvård en är ålagd. E n lig t lagen om k rim in alvård i anstalt sk a ll krim inalvård en ” utform as så att den intagnes anpassning i sam hället främjas och skadliga följder av ffihetsberövandet motverkas” .27 D et står inte att

” det vore bra om ” e lle r ” om det fin n s resurser” utan det står faktiskt ” sk a ll” . Krim inalvården är ålagd att underlätta anpassningen i sam hället och att m otver­

ka skadorna av själva anstaltsvistelsen. D et v ill säga, sam tidigt som staten dömer t ill fängelse, ska de dömda inom ramen för detta straff ges reella m öjlig­

heter att ta sig ur k rim in a lite t och m issbruk, fö r att därigenom slip p a behöva återkomma t ill fängelset efter frigivningen.

I en relativt färsk skrivelse från justitiedepartem entet preciserades krim in a l­

vårdens ansvar fö r att m inska åte rfall i brott. Detta ansvar sägs vara dubbelt.

Först och främ st ska krim inalvård en förh in dra att de intagna begår nya brott under den tid som de sitter i fängelse. Detta kallas fö r sam hällsskydd. M en sam-

(13)

Ingen höjdare - anstaltsplacerade narkomaners syn p å sin situation 125 tid ig t ” sk a ll krim inalvården tillvara ta de m öjligheter t ill påverkan och förän­

dring som anstaltsvistelsen ger fö r att m inska riskerna fö r återfall efter frig iv - ningen” .28 Detta skulle kunna kallas fo r krim inalvårdens samhällsansvar.

Det som presenterats i den här artikeln gör att man måste ställa sig frågande t ill om krim inalvården verkligen efterlever lagstadgade verksamhetsmål. V ilk a konsekvenser far detta för bedöm ningen av dagens praxis att frihetsberöva nar­

kom aner i form av fängelse? Jag kan se två m öjlig a ställningstaganden. D en första ståndpunkten är att narkom aner i m inskad om fattning ska placeras i fän­

gelse. Argum entet är att fängelset inte är rätt ställe fö r narkotikam issbrukare.

D et fin n s andra institutioner i sam hället som är bättre lämpade att hantera den problem atik som m issbruket innebär. N arkotikam issbruket kan inte förstås genom dom stolarnas begreppsvärld och det kan inte åtgärdas inom k rim in a l­

vården. Det är inte heller m eningsfullt att satsa resurser på polisen. M issbru k av narkotika är ett socialt problem och måste lösas som sådant. Vad man från sam­

hällets sida kan göra är att bem äktiga in d ivid er att ta sig ur en so cia l situation där m issbruk och krim inalitet är det sätt att leva som lig ger absolut närmast t ill hands medan andra alternativ är avlägsna. D et vore att se på problem et från en annan synvinkel.

D et fö lje r inte att a lla narkom aner som begår brott autom atiskt skulle undgå stra ffb a ra fö r att de är narkom aner. A n ta let fängelsedöm da narkom aner kan m inskas inom ramen för rådande regelverk genom en ökad användning av alter­

nativa påföljder som t ill exempel kontraktsvård.

U tvecklingen går dock i motsatt riktning. Om trenderna i fråga om m issbruk och k rim in a lp o litik h ålle r i sig betyder det att en växande andel av sam hällets resurser kom m er att gå till att låsa in narkomaner.29 1 den kontexten aktualiseras den andra ståndpunkten, som går ut på att krim inalvården måste förändras så att den aktuella m ålgruppens behov och önskemål kan tillgodoses. Det skulle inne­

bära att a lla narkotikam issbrukare som placeras i fängelse tillfrå g a s vad de behöver för att starta processen att ta sig ur m issbruket. Om de inte v ill, ska de inte tvingas; om de v ill, ska de tillstä lla s de resurser som är nödvändiga, före, under och efter fängelsestraffet. D et går att argum entera på fle ra sätt fö r en sådan satsning. M issbrukarnas livskvalitet skulle förbättras (oavsett om de b lir helt drogfria), antalet brottsoffer skulle m inska (genom att fle r upphör att begå brott för att finansiera m issbruket) och det skulle vara sam hällsekonom iskt lön ­ samt.30 D et fin n s dessutom ett p rin c ip ie llt argument som löpt som en röd tråd genom den här artikeln. Det bygger på att m änniskor som fastnat i m issbruk och placerats på anstalt ska ges resurser att ta sig ur denna position - oavsett orsa­

kerna och oavsett skuldfrågan. D et kan finnas många anledningar t ill att man börjar missbruka. M en oavsett om det är samhällets, föräldrarnas, ens eget eller någon annans fel, så fin n s det ett problem att lösa, här och nu, fö r m änniskor i m issbruk. Utgångspunkten kan inte vara någon annan än den aktuella situation­

en för konkreta individer, och utifrån denna arbeta för en förändring. Sam hällets

(14)

126 Magnus Hörnqvist ro ll måste då vara att ge användbara redskap som gör det m öjligt att ta sig ur m issbruket. Detta g ä ller socialtjänsten och sjukvården och skolan men också krim inalvården. Sam hället kan inte reagera på sociala problem med ett straff- tänkande som enbart fö rvärrar ursprungsläget fö r de m änniskor som är a llra närmast berörda.

N o ter

1 M A X 2002, s 10. Fö r att klassas som tung narkotikam issbrukare ska man ha ” injicerat narkotika någon gång (alltså oavsett frekvens) under de senaste 12 månaderna elle r använt narkotika dagligen elle r så gott som dagligen under de senaste 4 veckorna (oavsett intagningssätt)” ( M A X 2001a, s 9).

2 K R O D 2000, s 49. K V S använder samma d e fin itio n som M A X -p ro je k te t när det g ä lle r tunga, elle r grava, narkotikam issbrukare. Därutöver arbetar K V S med en d e fin itio n av narkotikam issbru­

kare som inte anses vara grava m issbrukare. D et handlar om personer som ” använt narkotika under de senaste 12 m ånaderna i frihet men inte fa lle r under defin ition ern a på gravt narkotikam issbruk”

(K O S 2000, s 12, m in emfas). Inkluderas även den senare gruppen b lir antalet intagna narkotikam is­

sbrukare på anstalt 5100 under år 2000 och andelen narkotikam issbrukare av sam tliga nyintagna 55 procent (K R O D 2000, s 49). D en senare siffra n är den som brukar lyftas fram o ffe n tlig t. Jag har dock valt att ta fasta på den lägre siffran, eftersom en enhetlig d e fin itio n är att föredra. Det går då att jäm föra M A X -projektets och K V S uppgifter.

3 I slutet av 60-talet skärptes straffvärdet kraftigt fö r narkotikabrott. U nder de följande årtiondena fördubblades sedan m ängden utdöm d fän g elsetid fö r narkotikabrott: från 7000 m ånader per år (under perioden 1973-75)011 14 000 månader per år (under perioden 1990-93) (Lenke/O lsson 1999, s 160; B R Å 1996, tabell S). Lagstiftningen skärptes successivt, t ill dess att fängelse infördes i straf­

fskalan för eget bruk av narkotika 1993. U nder 90-talet har sedan polisen fortsatt att prioritera insat­

ser i konsum tionsledet, m issbrukarna på gatan. Detta har lett t ill en kraftig ökning av antalet perso­

ner dömda för narkotikabrott; m ellan 1993 och 1998 ökade antalet m ed över 40 procent (B R Å 2000:

21; s 6; 28ff). A lla dömdes dock inte t ill fängelse. D rygt hälften av dem som fälldes fö r enbart nar­

kotikabrott 1996 dömdes t ill fängelse, resten fic k andra p åföljder såsom kontraktsvård, skyddstill- syn elle r dagsböter (M A X 2001b; s 19). Introduktionen av nya påföljd er under 90-talet har annars lett t ill en ökad andel narkom aner i anstalt; det g ä ller särskilt intagna med kort strafftid (högst två månader), där andelen narkotikam issbrukare nästan tredubblats under 90-talet (K R O D 2000, s 48, tabell 5 b). Det fin n s dock inga belägg fö r att antalet narkotikam issbrukare i anstalt har förändrats.

E n lig t krim inalvården har antalet narkotikam issbrukare i anstalt varit ganska konstant de senaste åren: 1600-1800 personer en given dag (K R O D 2000, s 11).

4 S O U 2000: 126, s 70ff.

5 Svenska fängelser är indelade i fyra säkerhetsklasser med avseende på skyddet mot rym ningar och fritagningar.

6 I en undersökning gjord av B R Å konstaterades en ty d lig skilln ad m ellan intagna och vårdare när det gällde bedöm ningen av hjälputbudet på anstalten (B R Å 2000, s 23ff). D är nämns också flera faktorer som kan tänkas fö rkla ra skillnaden: osanning/m innesfel, att hjälpen inte hade ledd t ill någon förändring fö r den intagne, att den intagne inte var intresserad av den hjälp som erbjöds elle r att den var av så begränsad natur att den inte uppfattades som hjälp (B R Å 2000, s 27).

7 Se t ill exempel den nyss utarbetade handlingsplanen mot narkotika (C D G 2002), samt budgetun­

derlaget (K V S 2002, s 32f).

8 F ö r en d isku ssion av begreppet m otivation inom m issbrukarvården, se Bergm ark/O scarsson (1999), s 196ff.

9 D etta g ä lle r sä rsk ilt de kog n itiva m otivationsprogram m en som ju st nu är populära. Se http://www.kw.se/fangelse/cs/index.htm (2002-05-30), samt K V S (1997b).

10 K valtid, elle r k v a lifik a tio n stid , är den del av straffet som måste avverkas innan det b lir aktuellt med perm issioner.

(15)

Ingen höjdare - anstaltsplacerade narkomaners syn p å sin situation 127 11 C D G 2002, s 13f.

12 D et innebär också att ställa sig frågan varför m änniskor fortsätter att leva som narkomaner. Bengt Svensson har argumenterat fö r att det fin n s anledning t ill att vissa väljer att stanna kvar i m issbruk.

” V isserligen innebär knarkarlivet elände, svek, bristande solidaritet, sjukdom , lidande och död, men det har också andra inslag - socialiteten, händelserikedom en, de korta perspektiven, det-ordnar-sig- a lltid inställningen, känslan av kompetens, sysselsättningen i form av k rim in ella försörjningsform er, drogernas a rtific ie lla välbehag. D et kan ställas m ot det som ofta är det vanliga livets alternativ for dem - ensamhet, arbetslöshet, fattigdom , sysslolöshet, upplevelsen av att vara ö verflöd ig ” (Svens­

son 1996, s 383).

13 Se även statistiken över intagna m issbrukare på LV M -hem , vilk et ytterligare bekräftar problem ­ bilden. Där är em ellertid den vanligaste inskrivningsgrunden inte narkotika utan alkohol (D O K 00, s 23f).

14 1 en am bitiös fältundersökning av narkom aner i M alm ö konstateras att ” endast en m indre del av försötjningen bygger på pengar från legala k ä llo r” (Svensson 1996, s 299).

15 M A X 2001a, s4 6 f.

16 M A X 2002, s 18.

17 N ilsson 2002, s 75ff.

18 Fångar som regelbundet använde narkotika hade i större utsträckning problem när det gällde sta­

digvarande bostad, ordnad sysselsättning respektive tillg å n g t ill kontanta m edel. 76 procent av de fångar som regelbundet använde narkotika saknade ordnad sysselsättning månaden före frihetsbe- rövandet, jäm fört med 41 procent av de fångar som inte använde narkotika (N ilsson 2002, s 123).

19 K R O D 2000, s 33.

20 Ibid., s 33.

21 Ibid., s 55f.

22 B R Å 1998: 6, s 21.

23 B R Å 2000: 20, s 23ff. Ä ven krim inalvårdens personal, närmare bestämt kontaktpersonerna t ill de intagna, intervjuades om sin uppfattning. Dessa svarade i högre utsträckning att de intagna erh ållit hjälp på o lik a områden. M en vad som var ” hjälp” preciserades inte i undersökningen. A tt personalen förm edlade en kontakt t ill en annan m yndighet e lle r att den intagne beviljades perm ission kunde räknas som hjälp, trots att det av den intagne kanske inte uppfattades som någon egentlig h jälp (Ibid., s 27).

24 B R Å 2000: 20, s 15fF. Båda undersökningarna gällde intagna generellt och inte sp e cifik t narko­

tikam issbrukare på anstalt. Detsamma gäller en stor undersökning som genom fördes fö r över trettio år sedan och kom fram t ill ett liknande resultat. U lla Bondeson (1974) sammanfattade resultatet från en intervjustudie med intagna på slutna institutioner - bland annat ” de hyperm oderna produktions- anstalterna T illb erg a och N o rrtä lje” (s 370) - på ett sätt som gör att man kan fråga sig hur m ycket som har förändrats. ” B ehandling utgör ett v ik tig t led i den o ffic ie lla m ålsättningen fö r såväl ung­

dom svårdsskolor som fångvårdsanstalter. De intagna anser dock i liten utsträckning att de får hjälp när det g ä lle r p syko lo g isk behandling, m ed icin sk vård, yrkesu tb ild n in g, arbetsträning, teoretisk utbildning, fysisk träning e lle r sociala hjälpåtgärder. En m ajoritet anser inte h eller att de är i behov av hjälp elle r vård, men av dem som anser sig ha ett vårdbehov är det bara en liten grupp som tycker sig få detta tillfre d sstä llt” (Bondeson 1974, s 403).

25 Detta understryks också av svaren på en tredje fråga som ställdes i enkäten: ” Vad är det fram för a llt som du inte kan få hjälp m ed?” . D et var en fråga utan fasta svarsalternativ. Svaren var in d ividu ­ e llt väldigt olika, varför de är svåra att överskådligt redovisa. M en i stor utsträckning handlade det om en upprepning av svaren på den tidigare frågan om vad man behövde.

26 N ilsson/Tham 1999, s 37.

27 4 § K vaL.

28 Ds 2000: 37, s 13.

29 U tvecklingen är likartad i hela Europa. Varje år passerar 180 000 - 600 000 narkotikam issbruka­

re genom fängelsesystem et i EU , enligt en färsk uppskattning, och tendensen är stigande. På grund av den rikhaltiga floran av d efin itio n e r är det em ellertid ingen som riktig t vet hur många det rör sig

(16)

128 Magnus Hörnqvist om (E M C D D A 2001, s 6; s 9).

30 Se Nyström /Jess/Soydan (2002) fö r en beräkning av den sam hällsekonom iska vinsten med att satsa resurser på am bitiösa projekt för utslussning av krim inalvårdens

Referenser

Bondeson, U lla (1974), Fången i fångsamhället, Stockholm : Norstedts

B R Å 1996: 4, Åtgärder mot drogbrottslighet: ett naturligt experiment inom narkotikapreventionen, Stockholm

B R Å 1998: 6, Frig iv n in g frå n fängelse, Stockholm

B R Å 2000: 20, F rå n anstalt till livet i frihet. Delrapport I: Infor muck, Stockholm B R Å 2000: 21, Krim inaliseringen av narkotikabruk, Stockholm

B R Å 2001: 2, Från anstalt t ill livet i frihet. D elrapport 2: E fter muck, Stockholm

C D G 2001, Insatser mot narkotika. D elra pp o rt I: Sammanfattande fö rs la g til! åtgärder, N o rr­

köping: K V S

C D G 2002, Insatser mot narkotika. Forskningsbaserad narkomanvård - ett fö rs la g t ill handlings­

plan, N orrköping: K V S

D O K 00, Personer inskrivna vid LVM -institutioner under å r 2000, Stockholm : SIS D s 2000: 37, Från anstalt till frihet, Justitiedepartem entet

E M C D D A 2001, An OverView study: Assistance to drug users in European Union prisons, Lissabon:

European M o n ito rin g Centre fo r Drugs and D rug A d d ictio n KO S 2000, Krim inalvårdens o fficiella statistik, N orrköping: K V S

K R O D 2000, Krim inalvårdens redovisning om drogsituationen, N orrköping: K V S K V S (1997a), Klientverksamhet i anstalt, N orrköping: K V S

K V S (1997b), Brotts- och m issbruksrelaterade program i Krim inalvården. K ra v & Råd, N o rr­

köping: K V S

K V S (2002), Krim inalvårdens Budgetunderlag, N orrköping: K V S

Bergm ark, Anders / Oscarsson, Lars (1999), ” Behandlingsm otivation och tvångsvård” , Socialveten­

skaplig tidskrift nr 3/1999

Lag (1974: 203) om krim inalvård i anstalt

Lenke, L e if / O lsson , B örje (1999), “ Sw edish D ru g P o lic y in Perspective” , i Derks/ van K alm t- hout/Albrecht (red), Current and Future D ru g Po licy Studies in Europé, Freiburg: E d itio n ius- crim

M A X 2001a, D et tunga narkotikamissbrukets omfattning i Sverige 1998. M A X -p ro jektet, delrap­

port 3, Stockholm : C A N

M A X 2001b, Heroindömda 17-29-åringar 1996, M A X -projektet, delrapport 4, Stockholm : C A N M A X 2002, N arkotikam issbruk och m arginalisering. M A X -p ro je k te t, slutrapport, Stockholm :

C A N

N ilsson , Anders / Tham , H enrik (1999), Fångars levnadsförhållanden, N orrköping: K V S N ilsson , Anders (2002), Fånge i marginalen, Stockholm s universitet: K rim in olog iska institutionen Nyström , Siv / Jess, K a ri / Soydan, H aluk (2002), M e d arbete som insats, Stockholm : Socialstyrel­

sen

R R V 1999: 27, Effektivare kriminalvård - en hinderanalys, Stockholm : Riksrevisionsverket S O U 2000: 126, Vägvalet, Narkotikakom m issionens slutrapport

Svensson, Bengt (1996), Pundare, jonkare och andra, Stockholm : Carlssons

Adress: K rim in olog iska institutionen Stockholm s universitet S - 106 91 Stockholm

E-m ail: M agnus.Hornqvist@ crim .su.se

Referencer

RELATEREDE DOKUMENTER

Det första är för att kunna göra en version tillgänglig på internet som uppfyller högt ställda krav på korrekthet och läsbarhet och det andra syftet är att skapa en korrekt

Det bör dock anmärkas dels att redan avgränsningen som sådan är ett normativt ställningstagande (att det är ändamålsenligt att m akrokrim inalitet sanktioneras med

Ef- tersom Svenska ord utgör underlag för de tvåspråkiga lexikonen är det rimligt att anta att ordboken, även i den senaste upplagan, är avsedd för samma målgrupp.. Det

Ytterligare bevis på detta är att man hittar etiketter för användningssfär och stilvärde endast på finska – inte bara före de finska ekvivalenterna (då det är fråga

ligen är ett till ett-koder och att ordboken i själva verket är en för- vandlingstabell mellan de två språken; att den för varje uppslagsord ger en fullständig, generell

Dessa restriktioner är för det mesta semantiska och mer eller mindre diffusa, men de är restriktioner som finns i lexikonet och som därför kunde vara bra att få beskrivna

Självfallet är mängden språkprov som ges i en ordbok beroende av ordbokens omfång, och det är därför trivialt att konstatera att Östergren inriehåller de i särklass

Fast det inte sägs uttryckligen är det uppenbart att basordboken är tänkt för finskspråkiga användare och att man inte särskilt har beaktat behoven hos dem som har finska