• Ingen resultater fundet

forenklet forelegg”

N/A
N/A
Info
Hent
Protected

Academic year: 2022

Del "forenklet forelegg” "

Copied!
22
0
0

Indlæser.... (se fuldtekst nu)

Hele teksten

(1)

Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 2009

O

må k l a g a r e o c h å t a l s p l i k t e n s u t f o r m n i n g I DE N O R D ISKA LÄ N D E R N A '

A v Pr o f e s s o r, d r. j u r i s Pe r Ol e Tr ä s k m a n

It is officially recognized that it is impossible to prosecute every crim inal case with complete attention to detail. The prosecutor therefore plays a key role in the m odern c rim in a l ju s tic e system when he o r she decides whether to initiate a crim in a l case. A p ro p er understanding o f the p ro s­

ecutor’s right a n d duty to make such a decision requires consideration o f the various form s o f crim in al proceedings within the broader context o f the p ro s e c u to ria l system. The pro secu to r acts as a ra tio n a l “ works m anager” when choosing between a complete tria l as opposed to a sum­

m ary p ro ce e d in g and/or any fu r th e r case hearings. I f the pro secu to r decides to pursue the case as a summary p e n a l judgment, he o r she must be prepared to switch roles an d perform the duties o f an im partial judge.

The pro secutor must make a ll decisions a n d take a ll actions necessary in connection with the prelim inary investigation. From the standpoint o f legal security, the most important an d sensitive o f these concern restric­

tions on the crim in a l investigation an d its p ro per time f o r closure. These kinds o f decisions affect both defendants a n d victims, a n d can sig n ifi­

cantly impact pu b lic confidence in the crim inal justice system overall. The decision to charge a suspect is, o f course, notably important. F o r this, the prosecutor must estimate the strength o f the evidence an d decide, in accordance with pro cedu ral law, whether the charges are likely to hold.

“P lea b a rgaining” can also be considered in this context, though its use remains very controversial throughout the N o rd ic countries. A l l o f the decisions discussed require a ra tio n a l consideration o f the balance be­

tween economy, efficiency a n d fa ir t r i a l "

1. O lika slags brott och olika slags brottmålsrättegång?

I en id é sk rift, E ffe ktiva re hantering av stora och kom plicerade brottm ål (Stock­

holm decem ber 2006), gjorde en arbetsgrupp som riksåklagaren hade tillsa tt fö l­

jande reflektion om rättsutvecklingen:

‘ A r t ik e ln bygger på det föredrag som fö rfattaren h ö ll v id ett nordiskt sem inarium om problem i samband om fattande brottm ål arrangerat av Å k la g a rm yn d ig h e ten i Sverige i september 2008 i Stockholm.

’* T itle in English: The Prosecutor’s Right and Duty to Initiate a Crim inal Proceeding: A Nordic Comparison. O rig in a l in Swedish.

(2)

114 Per Ole Träskman V issa typer av brottslighet har under senaste år - inte m inst på grund av den tekniska ut­

vecklingen och den ökade internationaliseringen - b liv it mer kom plicerad och svårutredd.

Detta har i sin tur m edfört att brottsutredningarna har b liv it allt mer vidlyftiga. Det gäller särskilt utredningar om ekonom isk brottslighet, men förekom m er även v id utredningar av andra typer av brott så som t.ex. narkotikabrottslighet, m änniskohandel och miljöbrott.

M o t bakgrund bland annat av den absoluta åtalsplikten, de höga b eviskrav som ställs i brottm ål och bevisbördans p lacerin g är dessa utredningar m ycket resurskrävande. [...]

Samhällets resurser är begränsade. D e t är inte realistiskt eller knappast ens önskvärt att rättsväsendet dimensioneras fö r att fu llt ut utreda all brottslighet av denna karaktär. Det är därför nödvändigt att hitta nya vägar fö r att hantera denna utveckling.1

V ad m an här k la rt lägger upp t ill är a lltså att o lik a slags brott ska handläggas i o lik a slags rättegång. Vad det egentligen handlar om är en öppen, o fficie ll deklara­

tion om att a lla brott inte ska utredas fu llt ut, utan att man att med hänvisning till effektivitet och ekonomi ska nöja sig med att f å en fä lla n d e dom så långt som man nå med begränsad ekonomi. D etta är egentligen inte något nytt utan det är vad man redan har accepterat när det g ä ller behandlingen av m indre allv a rlig a brott i skild a sum m ariska förfaranden. E n del av brottm ålsförfarandet b lir helt enkelt att man börjar med en ”grovsortering” , där brotten slussas in på skild a vägar med sk ild a förfaranden. Frågan b lir då hur brotten ska klassificeras, v ilk a brott som ska behandlas som ” norm ala”, v ilk a som ”m indre v ik tig a ” och v ilk a som ”stora och kom plicerade”, samt vem det är som ska göra klassificeringen och vad denna egentligen innebär fö r rättegångens utform ning?

Det grundläggande antagandet bakom denna artikel är att åklagaren kom m er att ha en nyckelroll. D ä rfö r behandlas frågan om åtalsrätt och å talsp likt i ett nor­

diskt rättsjämförande perspektiv. Behandlingen b lir ofta täm ligen summarisk, men den visar trots detta på en del väsentliga likh eter och skillnad er m ellan åklagarna och deras ro ll i N orden.2

V i kan börja från det triviala . H u r beskriver man en brottm ålsrättegång? En enkätundersökning med inform anter som slum pm ässigt fö rd e la r sig på sk ild a grupper i sam hället sku lle med säkerhet ge flera och varierande bud.

Den beskrivning som en person som aldrig själv har varit involverad i en brott­

m ålsrättegång - eller engagerad i en sådan på grund av någon tillfä llig h e t - ger, sku lle med säkerhet skilja sig betydlig t från den b eskrivn in g som en domare, en åklagare eller en engagerad försvarsadvokat ger. En anklagad eller tidigare dömd persons beskrivning av sina egna upplevelser av rättegången och dess rättfärdighet sku lle dessutom sannolikt skilja sig ytterligare från de professionella aktörernas beskrivn in g. Fö r att inte tala om den b e sk riv n in g som ett bro ttsoffe r m öjligen kunde ge. En person som dömts t ill böter genom strafföreläggande skulle kanske säga att han ald rig deltagit i en brottm ålsrättegång över huvudtaget.

(3)

Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna 115

B riste n på säker kunskap om hurudan ”den norm ala” b e skrivn in g en av en brottm ålsrättegång är gör att jag väljer ett rent fik tiv t bud på en beskrivning. M itt val av b eskrivning m otiveras av vad som v i med säkerhet vet att under en lång tid har varit en mycket populär uppfattning om hur en brottm ålsrättegång avseende ett a llv a rlig t eller annars kom plicerat brott går till. A tt en sådan uppfattning fått en stor genom slagskraft beror på den stora betydelse som populärkulturen sedan länge har h a ft när det g ä lle r brott och straff. M å ng a tro r på den ” v e rk lig h e t”

som man kan läsa i fiktionslitteraturen, också om litteraturen beskriver ett främ ­ m ande rättssystem , och då är det följande som g ä ller som exem pel på en rik tig rättegång:

Dom are E rw o o d såg ner mot rättssalen, som var fy lld t ill sista plats, och sa i syrlig ton:

”A llm ä n n e åklagaren mot Daw n Ferney, alias Daw n M anning.”

”Å klagarsidan är beredd, herr domare” , sa H am ilton Burger.

” Företräder m r M a so n den tilltalade?” sa domaren med en viss förvåning.

” Det är alidelses riktigt, herr domare” , sa Mason.

” Sist ni befann er här i rätten, m r Mason, lade ni fram bevis som kastade starka misstankar mot den person som står tillta la d ” .

” Den bevisningen ska nu läggas fram av åklagarsidan, och jag har rättighet att korsförhöra vittnena” , sa M ason med ett leende.

Dom are Erw ood tvekade ett ögonblick, som om han försökte komma på en anledning att utdela en skarp tillrättavisning. ” V a r så god, herr distriktsåklagare” , sa han t ill sist.”

H am ilton Burger lät sin assistent, Sam Drew, stöka undan de inledande förhören fö r fast­

ställande av brottsplatsen, upptäckten av den döde, den dödande kulans läge och kaliber och så vidare.

” V å rt nästa vittne b lir Harvey Dennison” , sa åklagaren. [...]

Och sedan inkallas och korsförhörs vittne efter vittne. Tre som inkallats av åklaga­

ren och tre som in k a lla ts av försvararen. V arje in k a lla t vittn e kom m er som en större eller m indre överraskning fö r motparten och protesterna mot frågorna t ill vittnena b lir många och starka. K lim a x b lir när åklagaren fu llstä n d ig t slås ut:

”A llm ä n n e åklagaren H am ilton Burger sjönk sakta ner på sin stol.

Dom are E rw ood fattade plötsligt sitt beslut. ” Det är alldeles tydligt att mordet måste utre­

das ytterligare. Jag o g illa r målet. D en tillta la d e är frikän d . Rätten är övertygad om att det fin n s flera egendom liga om ständigheter här som ford rar en b ety dlig t noggrannare undersökning.

” Den tilltalade är frikänd, målet o g illas och rätten ajournerar sig.”

D et blev alltså ett sn ö p lig t fiasko fö r åklagaren och en p ra k tfu ll fram gång fö r försvararen i detta fa ll. B e sk riv n in g e n är tagen ur E r le Stanley G ardners bok

” Pe rry M ason och fa lle t med den slagfärdiga om slagsflickan” . För dem som har sin praktiska verksam het inom ett av brottm ålsprocessens områden är denna be­

sk riv n in g av ett a llv a rlig t brottm ål en så ren fik tio n som författaren egentligen

(4)

116 Per Ole Träskman har skapat den till. I praktiken är brottm ålsrättegångens verklighet, åtm instone i N orden, täm ligen annorlunda än den som b eskrivs i den litterära världens mest lästa och älskade deckare.

För det första hör morden och dråpen lycklig tvis t ill de m indre vanliga brotten.

N är v i t.ex. ser på fördelningen i Sverige m ellan antalet m isstänkta personer inom o lik a brottskategorier (med ett totalt antal år 2007 på 112 304 personer) finner vi att pro p ortion e llt sett flest m isstänks fö r trafikbrott och stöldbrott (20 % av alla m isstänkta finns inom vardera av dessa två grupper). Därnäst kom m er i ordnings­

fö ljd brott m ot person (18 %), narkotikabrott (14 %) samt skadegörelsebrott och bedrägeribrott (5 % i vardera gruppen). Ö vrig a m isstänkta (19 %) fördelas sedan m ellan a lla de andra brottskategorierna. Inom gruppen våldsbrott registrerades år 2007 knappt 190 personer som skäligen m isstänkta fö r m ord eller dråp, d.v.s.

0,2 % av a lla brottsm isstänkta.

För det andra inleds en huvudförhandling i ett brottm ål avseende ett a llv a rli­

gare brott ald rig så planlöst och oförberett som i rättegången mot den slagfärdiga om slagsflickan. Inte m inst bestäm m elserna i Europakonventionen om en rättvis rättegång med deras krav om ”jä m lik a vapen” och den anklagades rätt att förbe­

reda sitt försvar innebär att ” nya” bevis och ” nya” vittnen som springer fram som en sprattelgubbe ur en tid igare dold burk med helt ny inform ation är en rättslig om öjlighet. Huvudförhandlingen i brottm ål kan inte längre på grund av kraven på en rättvis rättegång arrangeras och redigeras som en teaterföreställning där a ll fo ­ kus ligger på dram atik. O ckså om särskilt vissa försvarsadvokater gärna använder en viss överraskningstaktik som ett medel fö r uppm ärksam het också i Norden.

För det tredje - och det fråntar beskrivningen det mesta av betydelsen som en allm ängiltig beskrivning av en brottmålsrättegång - är en fullständ ig rättegång vid en ko llektiv dom stol i flerdom arsam m ansättning inte längre den norm ala form en fö r straffprocess, utan snarast en undantagsföreteelse. En hel del av brotten hand­

läggs med hjälp av sum m ariska förfaranden i v ilk a en polism an eller en åklagare - och alls inte en domare- är den faktiska beslutsfattaren. S ärskilt åklagaren upp­

träder i dag a llt oftare i rollen som domare.3

D e sum m ariska förfaranden som har utvecklats i N ord en v a rierar likso m också deras praktiska användningsom råde. D et är egentligen förvånande hur lite man i de n ordiska länderna har sett på v ilk a sum m ariska förfaranden som har utvecklats i grannländerna och v ilk a de praktiska erfarenheterna av dem är. Ett gott bud är att man kunde göra betydande processekonom iska vinster genom en mer system atisk rättsjäm förelse m ellan de nordiska länderna när det g ä ller den processuella hanteringen av ” vardagsbrott och - förseelser”.

Sum m ariska förfaranden är i D an m ark ” bødeforlæ g”, varigenom åklagar­

m yndigheten e lle r en ad m in istrativ m yndighet förelägger den anklagade böter

(5)

117 Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna

som denne kan välja att acceptera, eller så välja alternativet, d.v..s. kräva att saken behandlas v id dom stol. I N orge används "fo rele g g ” och ”

forenklet forelegg”

som reaktion mot m indre a llvarlig a förseelser särskilt inom trafiken. Forenklede forelegg utskrivs vanligen av en polism an, eller när det gäller överträdelser av tu l­

lagstiftningen av en tulltjänstem an. Genom att utfärda ett ” forelegg” kan åklagar­

m yndigheten få ett brottm ål avgjort utan att väcka åtal. Detta är fram för a llt m öj­

lig t i de fa ll då påföljden stannar vid böter. Om den bötfällde accepterar forelegget är ärendet rättskraftigt avgjort. I annat fa ll skall åtal väckas vid domstol.

I F in la n d används, särskilt inom trafikom rådet, "ordningsbot”. M ed ” föreläg­

gande av ordningsbot” avses då böter som utfärdas av Polisen, Tullverket eller G ränsbevakningen. O ftast skrivs böterna ut direkt på plats och godkänns sedan genom att den som fått böterna sk riv e r under. E tt annat förfaran d e är ”straf- fo rd e rfö rfa ra n d e t”. V id strafford e rförfaran d et fra m stä lls ett straffanspråk av en polis-, tu ll- eller gränsbevakningsm an, medan själva straffordern utfärdas av åklagaren. Förfarandet förutsätter samtycke av målsäganden och av den som med­

delats straffanspråk. På motsvarande sätt finns i Sverige "ordningsbotsförfarande"

och ”strafföreläg gande”. Strafföreläggande är en bot som utfärdas av antingen åklagare eller tullåklagare. Ett strafföreläggande kan jäm föras med en ordnings­

bot, som istället skrivs ut av polism an eller tulltjänstem an. Strafföreläggande kan användas när p å följd en förväntas b li böter, m en också då v illk o r lig dom kan förväntas. E tt strafföreläggande kräver att den m isstänkte erkänner brottet och accepterar föreläggandet.

H andläggningen av brottm ål vid dom stol sker numera i stor utsträckning vid en dom stol med endomarsammansättning^1 Danmark görs skillnad mellan "ncev- ningesager”, “ domsmandssager” och “enedommersager”. ” Nasvningesagerne”, som utgörs av fa ll som g ä lle r de allvarligaste brotten (straffanspråket är fy ra år fängelse e lle r mer) avgörs a lltid i första instans v id en dom stol på instans två, alltså landsrätten. D om stolens sam m ansättning är tre landsdom are och en ju ry bestående av tolv nævninge. Domsmansagerne och enedommersagerna behandlas i första instans v id en byrätt. I handläggningen av en domsmanssag deltar en ju ri­

disk domare och två lekmannadomare. Denna sam m ansättning ska väljas om det kan b li fråga om strängare stra ff än böter, samt då saken kan bedömas vara särskilt ingripande fö r den anklagade eller ha ett särskilt offen tlig t intresse. Brottm ål där sanktionen stannar v id böter avgörs i endomarsammansättning. Detsam m a är falle t v id behandlingen av saker där den anklagade erkänner ( ”tilståelsessager”) och som behandlas i den ordning som anges i 922 § Retsplejeloven.

D en n o rsk a o rd n in g e n p å m in n e r om den danska. Som d o m sto l i fö r ­ sta instans fin n s ”tingrettene”. V id dem handläggs brottm ålen antingen som

”enedommersaker” eller som "meddomsrettssaker”. ”Lagm annsrettene” verkar

(6)

118 P e r O le Träskman som domstol i andra instans. Lagmansrättens sammansättning varierar: Om straff­

skalan ger m öjlighet att döma t ill fängelse upp t ill sex år är den sammansatt som en ”meddomsrett” med tre ju rid iska domare och fyra lekmannadomare. D å åtalet gäller ett brott med en straffskala som överstiger sex år fängelse ska skuldfrågan som huvudregel avgöras av en ju r y bestående av fem män och fem kvinnor. Som

"enedommersaker” behandlas fram för allt sådana fa ll då den anklagade erkänner, alltså s.k. "tilståelsessaker”, men också t.ex. frågor som gäller häktning.

Den ”norm ala” sammansättningen vid huvudförhandling i brottm ål i Sverige är en lagfaren domare och tre nämndemän. Om ”det finns skäl fö r det” kan denna sam m ansättning utökas med en lagfaren dom are och/eller en nämndeman. I ett stort antal mål sammanträder tingsrätten em ellertid i en endomarsammansättning utan nämndemän. Detta är m öjligt i a lla de fa ll då huvudförhandlingen gäller ett brott fö r v ilk e t inte är föreskrivet svårare stra ff än böter eller fängelse i högst sex månader och det inte finns anledning att döma t ill annan påföljd än böter. Reglerna om tingsrättens sam m ansättning i F in la n d överensstäm m er nästan helt med dem som gäller i Sverige. Den tydligaste skillnaden är att en endomarsammansättning är m ö jlig v id handläggning av brott som in n eh åller en straffskala innefattande fängelse på helt upp t ill 1 år och 6 månader. M e n det utdöm da straffet få r inte vara annat än böter.

I p raktiken handläggs således den a llra största delen av brottm ålen genom sum m ariska förfaranden eller v id domstol med en endomarsammansättning. Detta fram går ty d lig t v id en granskning av dom stolsstatistiken. En - täm ligen summa­

ris k - b e skrivn in g av tillg ä n g lig o ffic ie ll statistik avseende åren 2006 och 2007 ger följande resultat:

I D a n m a rk avgjordes år 2006 i a llt 241.218 straffsaker. M e r än h älften av dem avgjordes genom strafföreläg gan d en . V id byrättern a och landsrätterna avgjordes sam m anlagt cirk a 113.000 saker. D e flesta av dem, cirk a 85.000, av­

gjordes v id byretterne av en enda domare. D ryg t 8 % av sakerna avgjordes som

”tillståelsessager” medan cirka 15.000 av sakerna avgjordes i en sam m ansättning med dom smän v id byrett. B ara ett fåtal av sakerna behandlades i första instans v id en landsrätt.

I F in la n d avgjordes 2006/2007 sam m anlagt 381.840 straffsaker. Fördelningen m ellan antalet s tra ff utdöm da genom strafforder, ordningsbot respektive genom avgöranden i första instans genom ”ordinär” rättegång vid dom stol var följande:

Det största antalet saker avgjordes genom strafforder, eller sammanlagt mer än 60

% av alla saker. C irka en tredje del av sakerna avgjordes genom att en ordningsbot utdömdes. A v de saker som behandlades i en ”ordinär” rättegång v id dom stol be­

handlades cirka var fjärde i endom arsam m ansättning. Det betyder att m indre än var tionde sak behandlas i en ”ordinär” rättegång med fle r än en domare.

(7)

119 Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna

Antalet straffsaker i Norge ligger kring 350.000. Dessa fördelades (2005/2006) när det gäller handläggningen av dem på följande sätt: Genom stra ff utdömt genom förenklat föreläggande avgjordes mer än 60 % och genom föreläggande drygt 15

%. A v de återstående sakerna avgjordes de flesta i första instans v id en dom stol i endom arsam m ansättning. I bara cirka 5 % av falle n skedde handläggningen i en m eddom arsam m ansättning.

N ä r det g ä lle r Sverige är antalet årligen avgjorda straffsaker cirk a 380.000.

D e a llra flesta av dem (cirka 280.000) avgjordes (2007) genom ordningsbotsfö- relägganden. N ågot m er än 10 % av sakerna avgjordes genom strafföreläggan­

den, medan bara drygt 15 % av sakerna avgjordes genom ”ordinär” rättegång vid dom stol. A v de saker som avgjordes genom rättegång v id en tingsrätt avgjordes år 2007 76 % en med nämnd.

Det betyder alltså att ungefar vart fjä rd e brottmål som handläggs genom ”ordi­

när” rättegång i Sverige avgörs av en enda domare. Motsvarande andel är i F in la n d ungefar vart annat fa ll. Proportionellt är endomarsammansättningen em ellertid be­

tydligt vanligare i Danm ark och i Norge. I båda dessa stater är det ett klart flertal av brottm ålen som handläggs av en ensam domare. A ntalet brott och förseelser som slutligt avgörs av polis, tull-, gränsbevaknings- etc. m yndigheter samt åklagarm yn­

digheterna utan inblandning av domstolarna är em ellertid i alla stater betydligt större än det sammanlagda antalet saker som kommer t ill egentlig dom stolsbehandling.

V ilk a ko n k lu sio n e r är det värt att dra av denna ö v e rsik tlig a kom parativa b e sk riv n in g av dom stolar och brottm ålsförfarandet i de nordiska länderna? En konklusion kan vara att det fortfarande finns betydande skilln ad er som bygger på skild a historiska trad itioner och en täm ligen ty d lig uppdelning i en västnordisk respektive en östnordisk variant. En annan konklusion kan vara att det, när det gäl­

ler utvecklingen, finns tydliga gemensamma drag. Användningen av sum m ariska eller annars förenklade förfaranden har vunnit terräng, v ilk e t i sig har inneburit att antalet lag förin gar vid dom stol har m inskat.

En uppenbar grund t ill detta är alla åtgärder som har vidtagits för att handlägga vad som ibland kallas '’trivialbrottsligheten”. M ajoriteten av brottsligheten utgörs av triv ia lfa ll: För det första av trafikbrottens och -förseelsernas stora mängd, fö r det andra av m indre tillgrep psb rott, av bedräg lig t beteende och undanhållande, åverkan, lin d rig m isshandel och andra fa ll av lindrigare våld eller hot mot person, samt fö r det tredje av o lik a småbrott krin g våra allm änna njutningsm edel, tobak, alkohol, narkotika och sexualitet. Ett enskilt trivialbrott förutsätter inte som sådant några stora kon trollp olitiska insatser, men m assbrottslighetens mängd förutsätter att brottet trots detta tas på allvar. M en att behandla alla brott - både de stora och de små - på samma sätt är naturligtvis inte m öjligt av processekonom iska orsaker och inte heller fö rn u ftig t eller ens rättvist.

(8)

120 Per Ole Träskman D e lösningar som används fö r att komma t ill rätta med m assbrottsligheten är fra m fö r a llt d e k rim in alise rin g , depenalisering (det v ill säga att s tra ff och brott- målsrättegång ersätts av en adm inistrativ avgift) eller genom att ta i bruk ett pro- cessuellt forcerat förfarande. H är kom m er de sum m ariska förfarandena in och de ökade befogenheterna fö r åklagaren att de facto verka som domare.

D et processekonom iskt om öjliga i lik a behandling av a lla brott fram står tyd­

lig t och erkänns allm änt om man ser på hur dom stolsrättegången har förändrats.

A tt behandla varje brott och förseelse i en fu llstän d ig brottm ål srättegång in fö r en dom stol med flera domare låter sig bara inte göra.

M en att förklara om en lik a behandling av de små och de stora brotten är eller inte är fö rn u ftig e lle r rä ttvist är besvärligt. Förutom om beaktande av proces­

sekonom iska argum ent handlar det om nödvändigheten och svårigheten att göra de rätta prioriteringarna. A v o lik a skäl kan sådana prioriterin g ar verka d isk rim i­

nerande mot vissa grupper av m änniskor, varför straffsystem et inte fram står som rättvist. För att upprätthålla en stor tilltro t ill straffrättssystem et är det fullständigt nödvändigt att fin n a en optim al lö sn in g på hur ” triv ia lfa lle n ” handläggs, samt också att finna en lösning på problem en med brottm ål som är mer kom plicerade än de ”ordinära” fallen.

O ch här kom m er v i in på en annan u tvecklin g , näm ligen den som går mot att vissa typer av brott b lir mer omfattande och mer komplicerade både i rättsligt och fa k tisk t avseende och därigenom också svårare att utreda och lagfora. Så­

dana typer av brott är fram fö r a llt en del av ekobrottsligheten, en del av den mer organiserade brottsligheten och de gränsöverskridande brotten med förgreningar t ill fle ra stater. D essa ty p e r av b ro ttslig h et kräver både stora resurser och en ordning som m öjliggör handläggning och dom inom en skälig tid. I detta fa ll kan man se piskan över de brottskontrollerande myndigheternas och domstolarnas rygg i form bland annat av bestämmelsen i Europarättskonventionen (artikel 6 st. 1) om den brottsanklagades rätt t ill en rättvis rättegång inom skälig tid.

Rättegång och dom inom skälig tid uppställs a llt oftare som ett p o litisk t krav.

I Norge har stortinget fastställt följande m ål fö r den genom snittliga saksbehand­

ling stid en av brottm ål: N ä r det g ä ller ”enedommersaker är m ålet 1 m ånad, och när det g ä lle r "m eddom srettssaker” 3 m ånader. D essa m ål'hade m an år 2007 uppnått när det gällde handläggningen v id dom stol i första instans. I D anm ark uppställde man från regeringens sida redan på 1990-talet vissa riktgivande frister fö r handläggningen av våldsbrotten. E n lig t dessa skulle bland annat polisen slut­

föra förundersökningen och åtal väckas inom 30 dagar från det att en m isstänkt gärningsman hade identifierats. Lagföringen vid rätten skulle sedan slutföras inom 37 dagar från den dag då saken anhängiggjorts v id rätten och verkställigheten av utdöm t fän g e lsestra ff sku lle därefter inledas inom 30 dagar räknat från domen.

(9)

Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna 121 En form ulering av motsvarande tid sfrister är i detta nu aktuell när det gäller brott som inkluderar olaga vapeninnehav samt ifråga om våldtäkt.

E n lig t uppgifter från F in la n d lyckades man år 2007 slutföra handläggningen av brottm ål i första instans inom två månader i cirka 60 % av fallen. Den genom­

snittliga tiden m ellan brott och dom var 8,6 månader.

O ckså när det g ä ller de m er om fattande och kom plicerade fa lle n krävs det rationella strategier och förn u ftig a prioriteringar. O ch också i detta fa ll kom m er åklagaren att ha en nyckelställning. Det är d ä rför nu verkligen dags att se på den m oderna nordiska åklagarens ro ll, rättigheter, p lik te r och kompetens.5

2. Åklagaren och hans/hennes uppgifter 2.1. Åklagarorganisationen

E n närm are b e sk riv n in g och g ra nskn in g av åklagarorganisationen i de sk ild a nordiska staterna måste undvaras i denna fram ställning . Sum m ariskt beskrivet kan man anföra att åklagarorganisationen i Norden i det stora hela är hierarkiskt uppbyggd med åklagare på tre skilda nivåer: 1 Danm ark verkar riksadvokaten som högsta åklagare, statsadvokaterna på m ellannivå samt polisdirektörerna (”p o liti- direktørerne” ) underst. Ett sp eciellt danskt särdrag är att också justitiem inistern

” in g å r” i åklagarorganisationen; ju stitie m in iste rn är i själva verket ” P o lise n s”

högsta ch e f som utövar sina befogenheter genom rik sp olisch efe n och riksad vo­

katen. Ju stitie m in iste rn har också vissa e xklu siva befogenheter när det g ä lle r beslut om åtal.6 I F in la n d leds åklagarorganisationen av riksåklag aren, m edan häradsåklagarna är de lo k a lt ansvariga åklagarna. M e lla n dessa fin n s statsåkla- garna som organisatoriskt hör t ill riksåklagaräm betet, men som de facto utgör en slags m ellangrupp.

I N orge är åklagarna organiserade i en riksadvokat, ett antal statsadvokater samt på den lokala nivån polisadvokater (”politiadvokatene” ) som operativt un- derlyder en överordnad åklagarm yndighet men som i adm inistrativt avseende är knutna t ill polisen. I Sverige organiseras åklagarverksam heten inom en särskild m yndighet, Åklagarm yndigheten, med riksåklagaren som chef. V id Å klagarm yn­

digheten och Ekobrottsm yndigheten fin n s också överåklagare och v ice överåk­

lagare. Landet är sedan uppdelat i åklagarkam m are med en chefsåklagare som ledare. Ö vriga åklagare är kam m aråklagare och assistentåklagare.

En utförligare beskrivning och granskning av åklagarnas funktionella, sakliga och lo ka la behörighet kan inte ske i denna fram ställning . K o rt kan konstateras att en viss åklagares saklig a behörighet avhänger av hur en uppdelning av åkla­

garna har skett i allm änna respektive speciella åklagare. O ckså den fu n ktio n ella behörigheten varierar m ellan o lik a system och avhänger av v ilk a begränsningar som uppställs fö r att en åklagare på viss nivå ska kunna verka som åklagare vid

(10)

122 Per Ole Träskman dom stolar i högre instans. Å kla g a re på sk ild a nivåer har en devolutionsrätt och en substitutionsrätt i varierande om fattning. En överordnad åklagare kan ha rätt att överta beslutanderätten i ett åtalsärende som norm alt ankom m er på en under­

ordnad åklagare samt också förordna att en underlydande åklagare ska driva ett av honom/henne väckt åtal.

Rätten att väcka åtal kan i vissa saker vara förbehållen en högre åklagare. I en del fa ll förutsätter väckande av åtal att en annan m yndighet än en åklagare har förordnat om åtal. Den m yndighet som getts rätt att besluta om åtal kan vara en p o litisk m yndighet (t.ex. regeringen eller riksdagen) eller en högre åklagarm yn­

dighet, vanligen riksåklagaren eller motsvarande. T.ex. får enligt en bestämmelse i strafflagen 1 kap. 12 § åtal i Finland inte väckas fö r vissa brott som begåtts utanför Fin la nd eller ombord på fartyg etc. utan åtalsförordnande av riksåklagaren. M ots­

varande bestäm m elser fin n s också i de andra nordiska strafflagarna.7

3.2. Åklagaren och målsäganden

En rättspolitiskt v ik tig fråga är den om m ålsägandens/brottsoffrets (”den forurette- des” ) rättigheter och skyldigheter i relation t ill åklagaren. Ä r det a lltid åklagarens u p p g ift att avgöra om åtal ska väckas e lle r kan m ålsägandens själv besluta om väckande av åtal eller på något sätt rättsligt påverka åklagarens åtalsbeslut?

I ett rättsjäm förande perspektiv kan - något förenklat - de tre huvudlösnin­

garna som valts i detta avseende beskrivas på följande sätt:

(1) Brotten är brott under allmänt åtal. Å ta l fö r brottet kan bara väckas genom beslut av åklagare. M ålsäganden saknar rätt att själv väcka åtal, eller har alterna­

tiv t tilld elats en subsidiär rätt att väcka och d riva åtal själv. D etta är huvudregeln i a lla n ordiska länder. Som exem pel kan Sverige näm nas. E n lig t svenska R B 20 kap. 8 § må m ålsäganden ej väcka åtal fö r brott som underlyder allm änt åtal.

M ålsäganden få r em ellertid väcka åtal fö r ett sådant brott om han/hon har angett det t ill åklagaren och åklagaren har beslutat att åtal inte ska äga rum .8

(2) B ro tt som ger åklagaren rätt att väcka åtal fö rst efter att m ålsäganden h a r angett brottet. Dessa brott är vanligen sådana att m ålsägandens åtalsrätt är subsidiär. M ålsäganden har alltså rätt att väcka och driva åtalet om åklagaren har beslutat att inte väcka åtal.

D et är inte ovanlig t att brotten inom denna grupp fakultativt underlyder a ll­

mänt åtal. Å kla g aren har då rätt - om vissa v illk o r är u p p fylld a - att väcka åtal utan angivelse. Som exem pel kan näm nas den svenska regleringen av åtalsrät- ten ifrå g a om ärekränkningsbrotten. E n lig t brottsbalken 5 kap. 5 § (ny lydelse 2008:569) får förtal, grovt förtal eller föroläm pning inte åtalas av annan än målsä­

ganden. Om brottet riktar sig mot någon som är under arton år eller om i annat fa ll målsäganden anger brottet t ill åtal, får åklagaren väcka åtal om detta av särskilda skäl anses påkallat från allm än synpunkt och åtalet avser något av följande fall:

(11)

123 Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna

1. fö rtal och grovt förtal,

2. föroläm pning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutöv­

ning,

3. föroläm pning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, eller 4. föroläm pning mot någon med anspelning på hans eller hennes sexu

ella läggning.

Ifa ll åklagare beslutat att inte väcka åtal har m ålsäganden sjä lv fa lle t e n lig t a ll­

männa regler rätt att söka ändring i beslutet hos överordnad åklagare.

(3) Rena målsägandebrott, d.v.s. brott som bara underlyder enskilt åtal, vilket betyder att det bara är målsäganden som har den prim ära rätten att väcka och driva åtal. Denna grupp av brott, som tidigare inte var helt ovanlig, finns knappast alls längre.

I ett h isto riskt perspektiv har utvecklingen gått mot en större rätt och p lik t fö r åklagaren att självständigt besluta om åtalet. De grundläggande argumenten fö r detta fram går ur den k ritik som A m n esty International rik ta r mot åtalsreg- leringen avseende sexualbrott i Fin la nd . (Se närm are nedan, särskilt fotnot 13).

En brottsling ska inte kunna undgå lag fö rin g som en fö ljd av ett privat avtal med o ffre t e lle r genom att hota och trakassera o ffre t fö r att få denne att avstå från vidare åtgärder.

Å andra sidan har man i den rättspolitiska debatten också anfört argument för att öka målsägandens inflytande. M an har ibland betonat att det lig ger i linje med en lib e ra l sam hällsideologi att låta brottsoffret själv besluta om la g fö rin g av ett brott ska ske eller om frågan bättre kan lösas på annat sätt, t.ex. genom m edling.

M a n har också anfört att man kan uppnå betydande ekonom iska besparingar om la g fö rin g e n begränsas t ill sådana fa ll då m ålsäganden själv yrka r på la g fö rin g och är v illig att aktivt medverka i den, samt att en aktivering av målsäganden vid lagföringen är p ositivt på grund av det större sam hällsansvar som målsäganden därigenom förväntas visa.9

3.3. Åklagarens uppgifter

T ra d itio n e llt sett kan man kort beskriva åklag arupp gifterna genom att ange att åklagaren ska delta i förundersökningen av ett brott, att besluta om åtal, att driva åtalet, samt att vid behov och söka ändring av domen i högre instans. I dag är det dock uppenbart att åklagarna har fått en b etydlig t mer central k rim in a lp o litis k ro ll med flera och mer kom plicerade uppgifter.10

I alla nordiska länder kan åklagaren fungera som ledare av förundersökningen och i vissa fa ll ska han/hon göra det. Som förundersökningsledare är åklagaren an­

svarig fö r att brottet utreds på bästa m öjliga sätt. Rent praktiskt genom förs utred-

(12)

124 Per Ole Träskman ningen vanligen av polisen efter åklagarens direktiv. Å klagaren följer utredningen fortlöpande och tar hela tiden ställning till v ilk a utredningsåtgärder och beslut som krävs. N ä r utredningen gäller grov och kom plicerad brottslighet deltar åklagaren ofta direkt i vissa delar av utredningen, som v id rekonstruktioner av brottet eller vid v ik tig a förhör. Förundersökningsledaren kan besluta om tvångsmedel. I vissa fa ll kan beslut om tvångsm edel tas av polis, i andra fa ll krävs beslut av åklagare och i några fa ll kan beslutet bara tas, eller fastställas, av en domare.

Å k la g a rn a har fått nya u p p g ifte r när det handlar om att använda m oderna spaningsm etoder och hem liga tvångsm edel.11 D etta har fra m fö r a llt m otiverats med ” b ro ttsu tvecklin g en ”, inte m inst när det g ä lle r den m er organiserade och gränsöverskridande brottsligheten.12 Brottsutvecklingen nämns också i flera andra sammanhang som ett skäl som gör det nödvändigt att ändra på tidigare k rim in a l­

p o litik . 1 ett strategidokum ent som Riksåklagaren i Sverige utsände 2007 fastslås att ” [e]n beredskap ska finnas inom åklagarväsendet fö r att kunna tilläm p a nya tvångsm edel, t ill exempel buggning, och hanteringen av rättssäkerhetsgarantier i samband med hem liga tvångsm edel”.

D et är åklagaren som beslutar om utredningen av ett brott skall fortsätta, el­

ler om den skall läggas ner. E n förundersökning ska läggas ner så snart det inte längre finns anledning att fu llfö lja den, t.ex. på grund av att det visat sig att fråga inte är om brott e lle r att den som m isstänkts fö r brottet inte är sk y ld ig (se t.ex.

svenska R B 23 kap. 4 §). D et kan också finnas goda skäl att lägga ner en fö ru n ­ dersökning av rent processekonom iska skäl, d.v.s. då en fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rim lig t förhålland e t ill sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet i händelse av la g fö rin g inte sk u lle leda t ill annat än en lin d rig p åföljd (se svenska R B 23 kap. 4a §). O m förutsättningar fö r att lägga ned en förundersökning förelig ger redan innan en sådan har inletts, få r det beslutas att förundersökning inte a lls sk a ll inledas.

Å klagarna har enligt gällande lag täm ligen stora befogenheter att lägga ner en förundersökning med hänvisning t ill bevisets ställning. G orm Toftegaard N ielsen beskriver fö r dansk rätts vidkom m ande detta på följande sätt:

Selv om sigtelsen ikke er grundløs, kan det meget vel tænkes, at beviserne ikke er a f en sådan karakter, at videre fo rfø lg n in g kan ventes at føre til, at den sigtede findes skyldig.

Også i disse tilfæ lde opgives sagen - den henlægges på bevisets stilling. Det afgørende er ikke, om det er overvejende sandsynlighed, at den sigtede er skyldig, men om der kan føres et så stærkt bevis herfor, at det er hævdet over rim elig tvivl, at han er skyldig.

A tt åklagaren väljer att lägga ner en undersökningen med hänvisning t ill bevisets ställn in g har kritiseras fram fö r a llt med hänvisning t ill att åklagarna i praktiken påstås nedlägga bl.a. förundersökningar gällande sexualbrott a lltfö r lätt. I en ny-

(13)

125 Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna

lig en pub licerad rapport, ” F a lle t nedlagt. V å ld tä k t och m änskliga rättigheter i N orden”, kritise ra r Am nesty International häftigt den bortgallringsprocess som sker i praktiken när det g ä lle r lag föringen av våldtäkt. I rapporten anförs bland annat:

A llv a r lig a hinder fö r att öka åtalsfrekvensen i våldtäktsärenden återfinns exem pelvis i den finska lagstiftningen.Ij A tt endast ett litet antal anmälda våldtäkter leder t ill åtal och ett ännu m indre antal leder t ill fallande dom är dock ett gemensamt problem fö r alla de nordiska länderna. D e flesta fa ll läggs ned på ett tidigt stadium av utredningen, vanligen med m otiveringen att brott inte kan styrkas. Så kan ibland vara fallet men i andra fa ll är avsaknaden av bevis ett resultat av att man underlåtit att grundligt och på ett professionellt sätt samla och säkra bevis. Brottsoffrets m öjlighet att få rättvisa och upprättelse är i stor utsträckning avhängig av förundersökningens kvalitet. Den så kallade bortgallringen är bland annat ett resultat av de o lik a bedöm ningar som görs och som hänger samman med utredarnas kompetens, motivation och värderingar - faktorer som avspeglas i utrednings­

arbetet. Forskning i Danm ark, Sverige och Fin lan d indikerar att det ibland förekom m er att polisens utredare utgår från att kv in n o r som anmäler våldtäkt ljuger eller m isstar sig.

Som fram går av denna rapport hämmas den rättsliga processen - och ytterst kvinnornas rätt t ill rättvisa och lik a skydd in fö r lagen - av diskrim inerande attityder k rin g k v in n lig och m anlig sexualitet och föreställningar om hur kvinnor bör uppföra sig och reagera före, under och efter en våldtäkt. Kopplat t ill detta är också föreställningar om vad som utgör en ” rik tig ” våldtäkt och vem som är ett ” idealiskt” o ffer” .

Å k la g a rn a i a lla nordiska länder har num era också täm lig en stora befogenhe­

ter att underlåta åtal trots att tillrä c k lig a skäl fö r att väcka åtal fin n s. D enna m ö jlig h e t b e h an d las närm are i ett senare a vsn itt. I v issa fa ll h ar å kla g a ren också m öjlighet att välja dom stolsstat och därigenom ju risd ik tio n . D etta g ä ller fra m fö r a llt i sådana fa ll då den eu rop eiska a rresterin g sord e rn aktu alise ras.

E n lig t lagen (2003:1156) om överläm nande från Sverige e n lig t en europeisk ar- resteringsorder kan t.ex. en begäran om överläm nande av en m isstänkt person genom en arresteringsorder avslås om förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige fö r gärningen ochförundersökningsledaren i det ärendet motsätter sig att lagföringen sker i den utfärdande medlemsstaten (5 § stycke 1 punkt 5).14

D et är prim ärt åklagaren som fattar beslutet om en rättegång v id dom stol ska inledas eller om ett ärende ska behandlas genom ett sum m ariskt förfarande i form av bødeforlæg, forelegg, strafföreläggande eller strafforder. M öjligheterna att avgöra ett ärende genom ett sum m ariskt förfarande har utökats betydligt. E n lig t gällande bestäm m elser i Sverige (rättegångsbalken 48 kap. 4 §) kan t.ex. följande s tra ff och p åföljd er utdöm as genom strafföreläggande: b ö tesstra ff beträffande brott, fö r v ilk e t böter ingår i straffskalan (dock inte norm erade böter), v illk o rlig dom e lle r sådan p åföljd i fören in g med böter (i fa ll, då det är uppenbart att rät­

ten sk u lle döm a t ill sådan p å följd ),15 samt företagsbot då boten inte överstiger 500 000 kr.

(14)

126 Per Ole Träskman Å klagarens mest centrala u pp gift är att ta beslutet om väckande av åtal. H u r åtalsplikten har utform ats, v ilk a regler som g ä ller fö r att åtal får, bör e lle r skall väckas, och v ilk a bevis fö r den m isstänktes skuld t ill det aktuella brottet som ska finnas fö r ett åtal, varierar från rättssystem t ill annat.

E n lig t svensk rätt (R B 23 kap. 2 §) g ä ller att man under förundersökningen sk a ll utreda, vem som skäligen kan m isstänkas fö r brottet och om tillrä c k lig a skäl förelig g e r fö r åtal m ot honom /henne. D et g ä lle r vidare att brottet utreds så grundligt under förundersökningen att bevisningen vid huvudförhandlingen in fö r rätten kan förebringas i ett sammanhang. V ad som krävs fö r väckande av åtal är alltså att en tillrä c k lig t g ru n d lig undersökning visat att någon kan betraktas som skäligen m isstänkt fö r ett visst brott och att åklagaren har tillrä c k lig a skäl fö r att anta att ett åtal leder t ill en fällande dom.

M otsvarande krav i Fin la n d är att förundersökningen har visat att det finns sannolika skäl fö r att den m isstänkte är skyldig t ill brottet.161 Danm ark har kravet form ulerats så att det måste vara övervägande sannolikt att den m isstänkte är skyl­

dig och att man kan fram lägga så starka bevis fö r detta att skulden b lir fastställd utan rim lig t tvivel.17 I Norge har man åter anfört att åtal ska väckas då åklagaren är överbevisad om att den m isstänkte är skyld ig och bedöm er att bevisningen är tillrä c k lig fö r att leda t ill en fällande dom.

M a n kan fråga sig om dessa olikh eter ifråga om de verbala uttryck som an­

vänds i verkligheten också innebär en ree ll skillnad . Jag tv iv la r starkt på detta.

M an kan em ellertid med ett beklagade konstatera att den krim in olog iska och rättssociologiska forskningen bara har visat ett begränsat intresse åt frågan om hur enhetlig åtalspraxis är. Detta gäller både nationella och rättsjämförande internatio­

nella undersökningar. Å kla garn a fö refa lle r t.ex. i vissa mån vara vacklande in fö r frågan om det avgörande fö r åtalsbeslutet ska vara åklagarens egen bedöm ning av den anklagades skuld eller åklagarens prognos om v ilk e t utfalle t v id dom stolen kom m er att bli. I det första fa lle t väcks åtalet fö r att åklagaren själv anser att den m isstänkte är skyldig , i det andra fa lle t på grund av att åklagaren förväntar sig kunna lägga fram bevisning som leder t ill en fälland e dom.

D å det g ä ller regleringen av åklagarens å talsp likt respektive åtalsrätt brukar man göra en sk illn a d m ellan ett system som bygger på legalitetsprincipen och ett som bygger på opportunitetsprincipen.18 M a n kan härvid också tala om en absolut respektive en relativ å ta ls p lik t19 D å regleringen bygger på en absolut å ta lsp lik t ska åklagaren väcka åtal så snart bevisningen m ot en viss person är tillrä c k lig t stark. V id en reglering som bygger på en relativ åtalsplikt har åklagaren ett större krim in al- och rättspolitiskt rådrum . Å ta l behöver inte väckas trots att bevisningen är tillrä c k lig t stark.

(15)

127 Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna

M a n kan på goda skäl ifrågasätta om det längre fin n s någon särskild anled­

ning att konfrontera de två sk ild a systemen fö r regleringen av åtalsplikten mot varandra. System som renodlat bygger på legalitetsprincipen, respektive system som renodlat bygger på opportunitetsprincipen finns knappast.20 T.ex. det danska systemet, som av tradition ansetts bygga på opportunitetsprincipen,21 sk ilje r sig knappast i praktiken näm nvärt från det svenska som ansetts bygga på legalitets­

principen. Jag citerar G orm Toftegaard Nielsen:

N o rm a lt anføres, at det danske system h v ile r på opportunitetsprincippet. § 722, stk. 2, indeholder en meget bredt form uleret m ulighed for at frafalde tiltale, ” hvis der foreligger særlig form ildende om stæ ndigheder e lle r andre særlige forhold g ø r at påtale ik k e kan anses for påkrævet a f almene hensyn” . M e d udgangspunkt i denne regel kan det hævdes, at anklagem yndigheden ik k e er undergivet et legalitetsprincip, men rejser tiltale efter et opportunitetsprincip. D et har intet form ål at diskutere, h vilken etikette der skal sættes på det danske system, blot man gør klart, at lovens udgangspunkt er, at tiltale rejses ved bevismæssig dækning og at tiltalefrafald har undtagelsens karakter.

Åtalsunderlåtelse (” åtalsefterg ift”, ” tilta le fra fa ld ” ) är alltså i N orden en undan- tagslösning. Åklagaren har enligt huvudregeln en åtalsplikt då tillrä ck lig a skäl för åtal föreligger.22 Om ett brott har begåtts och åklagaren anser att bevisningen är tillrä c k lig mot den m isstänkte, är han/hon således i p rin cip skyldig att åtala. Den mest om fattande prövningsrätten vid beslut om väckande av åtal har åklagarna i Norge. E n lig t lov om rettergangsmåten i straffesaker kan näm ligen ”selv om straf- feskyld anses bevist, [..1.] påtale unnlates såfrem t slike særlige forhold er til stede at påtalemyndigheten etter en samlet vurdering finner at overveiende grunner taler for ikke å påtale handlingen” .

Från regeln om en absolut åtalsplikt finns också i de andra nordiska länderna ett antal undantag. Dessa undantag gäller först och främ st m indre allvarliga brott,

” bagatellsaker”. E n lig t den danska processlagen (§ 722, stk. 1, nr 1) kan åtal under­

låtas om överträdelsen ”er a f ringe strafvæ rdighed og efter loven ikke kan medføre højere straf end bøde” . På motsvarande sätt kan i Fin la nd åtal efterges när brottet inte kan förutses m edföra strängare stra ff än böter och gärningen, med hänsyn till sin m enlighet eller gärningsm annens skuld, sådan den fram går av brottet, skall anses vara ringa bedömd som en helhet. I Sverige (R B 20 kap. 7 §) är åtalseftergift m öjlig när brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter samt då påföljden kan antas b li v illk o rlig dom och det fin n s särskild a skäl att underlåta åtalet. En föru tsättn in g i Sverige fö r åtalsunderlåtelse är d ä rtill a lltid att något väsentligt allm änt eller enskilt intresse inte åsidosätts.

Åtalsunderlåtelse är också m öjlig när det gäller brott som begåtts av ungdo­

mar. I F in la n d gäller detta fa ll fö r brott som begåtts av någon som inte har fy llt 18 år, och brottet inte kan förutses m edföra ett strängare stra ff än böter eller fängelse

(16)

128 Per Ole Träskman i högst sex månader. D et krävs att gärningen snarare kan anses ha berott på oför­

stånd eller förhastande än på lik g iltig h e t fö r förbud och påbud i lag. Å talseftergift är i F in la n d också m ö jlig när en rättegång och ett s tra ff ska anses vara o skälig eller oändam ålsenlig med hänsyn t ill uppnådd fö rlik n in g m ellan gärningsm annen och målsäganden eller med hänsyn t ill gärningsm annens övriga handlande fö r att avstyra eller avlägsna verkningarna av brottet, hans personliga förhållanden, de övriga följder som brottet m edför fö r honom, social- och hälsovårdsåtgärder eller andra omständigheter.

O ckså i Sverige har åklagaren betydande m öjligheter att underlåta åtal fö r brott som begåtts av ungdomar under 18 år (lag (1964:167) med särskilda bestäm­

m elser om unga lagöverträdare 16 och 17 §§).231 D anm ark fin n s m otsvarande bestämmelser i retsplejeloven § 722, stk. 1 nr. 2 och 3. Åtalsunderlåtelsen kan ofta kom bineras med särskilda villk o r.

E n tredje grupp av åtalsunderlåtelser är de som styrs av processekonom iska skäl t.ex. v id fle rfa ld ig brottslighet.24 Å ta lse fte rg ift kan också beslutas med hän­

visning t ill in d ivid u ella skäl avseende den m isstänkte (den m isstänkte är psykiskt sjuk e lle r handikappad) samt med hänvisning t ill att andra åtgärder än s tra ff är lä m p lig are (vårdåtgärder vidtas e lle r ska vidtas m ot den m isstä n kte ),25 samt slutligen då en straffpåföljd helt enkelt är helt onödig. E n lig t svenska R B 20 kap.

7 § stycke 2 får åklagaren besluta om att underlåta åtal ”om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon p åföljd fö r att avhålla den m isstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn t ill om ständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks”.26

D et är åklagarens u p p g ift att form ulera åtalet mot den anklagade, in klu sive b e skrivn in g en av den gä rnin g som ansvarsyrkandet avser.27 U n der själva rätt- tegången ligger bevisbördan hos åklagaren (och/eller målsäganden). Denna regel är så hävdvunnen att den nästan har ansetts självskriven. Å klagaren (eller käran­

desidan) har bevisbördan m ed avseende på sam tliga relevanta om ständigheter då det g ä ller att fastställa den anklagades straffrättsliga ansvar. Den anklagades skuld har b liv it lag ligen fastställd först då åklagaren har lett i bevis att han/hon m ed i lagen avsett p e rso n lig t ansvar (uppsåt e lle r oaktsam het) har begått den rättsstridiga gärningen.28

I sin u p p g ift är åklagaren bunden av ett krav på o v illk o rlig o b jektivitet.29 Detta betyder att inte blott de omständigheter, som talar emot den misstänkte, utan också de som är gynnsamma fö r honom ska beaktas, och att också bevis som är t ill den m isstänktes förm ån, ska tillvaratas. Undersökningen ska bedrivas så, att inte någon person onödigt utsätts fö r m isstanke e lle r få r vidkännas kostnad eller olä­

genhet. A llt detta är en konsekvens redan av Europarättskonventionens stadgande om oskyldighetspresum ptionen. Den anklagade har ju förm ånen av att under hela

(17)

Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna 129 brottm ålsrättegången b li behandlad som oskyldig. Å klagarens uppgift är inte att arbeta fö r ett fällande avgörande, utan fö r ett rik tig t och rättvist avgörande.30

D et förutsätts numera att åklagaren är aktiv då det gäller straffm ätningen och valet av påföljd. Det förutsätts att åklagaren yrkar på ett visst s tra ff och pläderar fö r detta.31

E n åklagare som är m issnöjd med rättens dom kan överklaga den. N um era g ä ller ofta särskild a reg ler om p rö vn in g stillstån d . Dessa fråg or behandlas inte närmare här.

3. Plea bargaining: ”W hy have a Trial when you can have a Bargain?”32 E n lig t den svenska idéskriften om effektivare hantering av stora och kom plicerade brottm ål är det ” inte rea listiskt eller knappast ens önskvärt att rättsväsendet d i­

mensioneras fö r att fu llt ut utreda a ll brottslighet av [kom plicerad] karaktär” och det ” är därför nödvändigt att hitta nya vägar fö r att hantera denna u tvecklin g” .33 Vad som bl.a. behandlas som en lösning är att in fö ra någon typ av ” plea bargai- ning-ordning”, kanske snarast i form av en straffrabatt.34 Idégruppen har då bl.a.

hänvisat t ill den ord nin g som in fö rts i N orge angående straffrabatt v id uforbe- holden tilståelse i straffeloven 59 § (som kom m er att ersättas med 77 § och 80 § första stycket a nr 1 i den nya straffeloven, Lo v 20 maj 2005 nr 28). Tanken bakom denna straffrabatt bygger på processekonom iska skäl och på hänsynstagande t ill målsäganden: Ett erkännande förenklar förundersökningen och leder t ill att målet kan avgöras av en domare. En målsägande slipper den belastning som det innebär att få sin trovärdighet ifrågasatt under huvudförhandlingen.35

Vad det hela handlar om är att fö lja i fotspår som avsatts i flera andra rätts­

ordningar i form av någon typ av förhandling sförfarande m ellan åklagaren och an anklagade.

Den tyska forskaren Thom as Weigend har konstaterat att brottmålsrättegången numera enligt fleras bedöm ning har b liv it täm ligen ointressant, eller kanske t.o.m.

onödig. A llt v ik tig t som sker sker redan under förundersökningen och rättegång- sförberedelsen. Själva rättegången är bara ”an accident in the smooth adm inistra­

tion o f crim in a l ju stice ”. Han frågar också om brottm ålsrättegången kom m er att överleva eller om den dör ut på samma sätt som dinosaurierna:

W ill trials survive? O r w ill they become the dinosaurs o f crim in a l procedure, eventually extinguished because they no longer fit into an environment geared toward efficient crim e control rather than a dramatic presentation o f g u ilt and punishment?

Plea bargaining är som fenomen inte något nytt eller okänt i Norden. E n lig t Gorm Toftegaard N ielsen förekom m er plea bargaining i praktiken i D anm ark i följande tre varianter:

(18)

130 Per Ole Träskman 1) Å kla g a ren och den anklagade sluter ett avtal som går ut på att åklaga­

ren underlåter att väcka åtal fö r några av de gärningar som i och fö r sig kunde bevisas mot att den anklagade erkänner sig skyldig t ill de övriga.

D et förfarande som då kan användes är det som gäller fö r tilståelsessager en lig t § 922 retsplejeloven;

2) Å kla g a re n och den anklagade sluter ett avtal som går ut på att den an­

klagade avstår från att överklag a en dom frå n fö rsta instans m ot att åklagaren underlåter att väcka ytterliga åtal fö r gärningar som ännu inte har om fattats av lagföringen;

3) Å kla g a re n och den anklagade sluter ett avtal som går ut på att den an­

klagade ger upplysningar om de andra medverkandes deltagande i brottet mot att åklagaren begränsar sitt ansvarsyttrande mot den anklagade eller form ulerar det på ett sätt som är fördelaktigt fö r honom/henne.

S ärskilt det tredje fa lle t är problem atiskt. Redan v id ett nordiskt åklagarsem ina- riu m år 1987 beskriv den danska advokaten Elsebeth Rasm ussen följande avtal från praktiken, ett fa ll från år 1979:36

U nder ett samtal med tt, v id v ilk e t advokat [...] var närvarande har tt förklara t sig vara v illig att avge en förklaring om sin och andra personers andel i heroin-, m orfin- och hash­

sm uggling i m ycket stort om fång. H an har d o ck som v illk o r uppställt att detta inte i vä­

sentlig mån skadade hans egen sak. H an hade enbart önskat att ge nämnda upplysningar i kontakten t ill polisen medan han inte v ille erkänna dem in fö r rätten.

Jag har förelagt problem et fö r statsadvokat J, som gav m ig fria händer att ingå de n öd­

vändiga avtalen och avge de nödvändiga löftena. O m detta var nödvändigt var han själv v illig att delta i förhandlingarna. Jag har därefter m ed tt och hans försvarare övervägt möjligheten att hålla hans identitet hemlig, när det med stöd i hans upplysningar skulle ske ytterligare anhållanden. Jag har som en m öjlighet nämnt att man kunde utlova att förhål­

landena i hans fa ll skulle hänföras under strafflagens § 191 stk. 1 nr 1, v ilk e t innebar att straffm axim um i hans fa ll blev sex år fängelse [...i stället f ö r t io år fängelse] (som han därigenom också kunde räkna med som sitt straff). Därem ot skulle inte några begräns­

ningar göras med hänsyn t ill v ilk a gärningar han skulle b li anklagad för, med stöd också i de upplysningar som han lämnade.

A vtalet in g icks och det innehöll också vissa andra punkter som jag förbig år här.

A vta let u p p fylld es av bägge parter och det m ötte inte h e lle r någon k r itik i den efterföljande rättegången. A vtalet är inte u n ik t - i dansk praxis finns också andra liknande fall.

De grundläggande frågorna är om åtalsavtal av detta slag är nyttiga och nöd­

vändiga, v ilk a syften de tjänar och om de på ett p o sitiv t sätt kan b id ra t ill ett rättvist system.

(19)

131 Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna

D et gängse argum entet fö r att sådana avtal både är nyttiga och nödvändiga bygger på ett processekonom iskt resonemang. Genom avtalet sparar man tid och pengar och detta är - säger man - oundgängligt i dagens samhälle. Avtalen bidrar t ill en effektivare brottskontroll.

Ä r detta rik tig t? Egentligen finns det inte något övertygande bevis fö r detta.

Thom as W eigend anför:

The most populär explanation is that shortcuts to conviction and sentence are necessary because the system is too overburdened to grant a fu ll trial in all cases. But this thesis has little evidence to support it -the time and location o f system changes from trial to non-trial adjudication are not related to significant increases in case input.

D et fin n s inte h eller em piriska bevis fö r att brottskontrollen verklig en är effek­

tivare i system som tillå te r plea bargaining-avtal än i system som inte m öjliggör dem eller avråder från att använda dem. O ch sist och slutligen handlar straffrätts­

systemet inte huvudsakligen om operativ effektivitet, utan om rättvisa. D et kan alltså inte bara handla om att m inska kostnader och öka effektivitet.

V ilk a fördelar har den traditionella brottm ålsrättgången? Fram för a llt att den bygger på vissa grundläggande värden. Det första värdet har att göra med sökandet efter sanning. Ett syfte med rättegången är att finna fram t ill en sann beskrivning av vad som egentligen hände, vem som gjorde vad och på v ilk e t sätt. D et andra värdet har att göra med rättvisa. Rättegången och domen finns t ill fö r att finna en rättvis sam hällelig lösn in g på en k o n flik t och d ä rvid på ett rättvist sätt klandra den som är värd klander. D et tredje värdet in k lu d e ra r insyn, in fo rm a tio n och kom m unikation m ellan allm änheten och rättsväsendet. D är fy lle r den fullständiga offentlig a rättegången en v ik tig funktion.

D å man utreder och överväger o lik a lösningar av ”plea bargaintyp” g ä ller det alltså fram för a llt att seriöst och objektivt ta ställning t ill följande frågor: H u r väl u p p fy lle r en plea bargainrättegång rättgångens fu n ktio n att fin n a och beskriva sanningen? Lö se r en plea bargainrättegång den sam h ällelig a k o n flik te n på ett tillfre d sstä lla n d e sätt med beaktande av a lla involverade parters intressen? B lir distrib u tio n en av klan d e r rättvis? U p p fy lle r en m edvetet nedskuren rättegång kravet på insyn, in form ation och kom m unikation m ellan a lla intressegrupper, och fra m fö r a llt skapar och u p p rä tth å lle r en sådan rättegång fö rtro e n d e t fö r rättssystem et?

Sist och slutligen handlar det mycket om skapande av förtroende. V ilk e n typ av rättegång och la g fö rin g är bäst ägnad att skapa och upprätthålla ett stort fö r­

troende fö r rättsväsendet? Om det är något som v i vet med stor säkerhet är det att inte något straffsystem kan fungera effe k tiv t utan allm änhetens förtroende.

(20)

132 Per Ole Träskman

4. Konklusion: Åtalsplikten och åklagarens roll

I dagens straffrättssystem har åklagaren en nyckelroll. För åklagaren handlar det inte bara om att besluta om åtal, utan om mycket mera. Rätten att åtala och plikten att åtala kan inte diskuteras m eningsfullt utan att se på systemet i dess helhet och den ro ll som åklagaren har i detta.

D å det g ä lle r valet m ellan rättegång v id dom stol e lle r ett alte rn ativt sum ­ m ariskt förfaran de ska åklagare vara en ra tio n e ll ”arbetsledare” och styra den fortsatta handläggningen in i det förfarande som är läm pligast. O m åklagaren väljer ett förfarande med föreläggande ska han/hon sedan själv träda in i rollen som en rättvis domare.

Å klagaren ska sedan vidta a lla de åtgärder och fatta de beslut som föranleds av förundersökningen. De viktigaste av dessa och ur rättssäkerhetssynpunkt käns­

ligaste är frågor som gäller begränsning av förundersökningen eller nedläggande av den. D etta är fråg or som starkt berör både den m isstänkte och b ro ttsoffre t sam tidigt som de har en stor betydelse fö r tilltro n t ill hela rättsskipningen.

Å talsbesluten är självfallet fortfarande centrala. D et g ä ller fö r åklagaren att bedöm a om bevisningen är tillrä c k lig t stark, samt att sedan inom de ram ar som lagen ger, fatta ett m öjlig t beslut om att helt e lle r delvis underlåta åtal. D et är i denna kontext som också m öjliga avtal med den brottsm isstänkte kom m er in i bilden. H är finns också flera frågor som gäller balansen m ellan processekonom iska lösningar, effektivitet och rättvisa.

K o rt sagt utan a llt det som åklagaren gör och förväntas göra på ett profes­

sionellt sätt - in klu sive urvalet av brott fö r o lik a slags rättegång - fin n s kan man inte åstadkomma en rationell ordning i dagens straffrättsskipning.

Noter:

1 Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål. Stockholm 2006, s 9.

2 Brottsmålsrättegången i dess o lik a varianter beskrivs i flera m onografier och processrättsläro- böcker. H ä r kan följande nämnas: F ö r Sveriges del Bengt L in d e ll (red), H ans E k lu n d , Petter A sp & Torbjörn Andersson: Straffprocessen. Uppsala 2005; för Danmarks del G orm Toftegaard Nielsen: Straffesagens gang. K øb en h avn 2004, samt E v a Smith, Jørgen Jochim sen, M ic h a e l K istru p & Jakob L u n d Poulsen: Straffeprosessen, København samt för Finlands del Dan Frände F in sk straffprocess I, H elsingfors 1999.

3 Se också Petri Jääskeläinen: Syyttäjä tuomarina. R iko s- ja prosessioikeudellinen tutkim us seu- raamusluontoisen syyttämättä jättäm isen ja rangaistusmääräysmenettelyn ehdoista Suomessa ja Ruotsissa. [Åklagaren som domare. En straff- och processrättslig undersökning om villkoren fö r åtalsunderlåtelse av påföljdskaraktär och strafforderförfarandet i F in la n d och i Sverige].

H e lsin k i 1997.

4 Island kommer inte att närmare behandlas i den följande fram ställningen. Den isländska dom­

stolsorganisationen regleras i en lag från år 1998. D om stolarna är uppdelade i två instanser distriktsdom stolar och Högsta domstolen. D et finns i detta nu åtta distriktsdom stolar av v ilk a den i R eykjavik är den k lart största. Inte heller Grönland och den särskilda processordning som gäller där kommer att b li behandlat i denna fram ställning.

(21)

133 Om åklagare och åtalspliktens utformning de nordiska länderna

5 Se också Per O le Träskman: Vad duger en åklagare egentligen till? 1 Jurist uden omsvøb. Fest­

sk rift til G orm Toftegaard N ielsen 2007. København 2007, s. 355-376.

6 Justitiem inistern ska besluta om åtal när det gäller bl.a. åtal som g äller överträdelser av straff­

lagens kapitel 12 avseende brott mot statens självständighet och säkerhet. Se närmare om jus- titem ininstern och justitiem in isteriet som en del av åklagarm yndigheten: Eva Smith, Jørgen Jochim sen, M ic h a e l K istru p och Jakob L u n d Poulsen: Straffeprocessen. København 2005, s.

108-1110.

7 Se också - den något föråldrade fram ställningen i N O U 1992:17. Straffrättslig ju ris d ik tio n i Norden, s. 62-66.

8 E n ligt finska B R L 1 kap. 14 § får målsäganden själv väcka åtal för ett brott endast om allmänna åklagaren har beslutat att inte väcka åtal fö r brottet eller förundersökningsm yndigheten eller åklagaren har beslutat att förundersökning inte skall göras eller den avbryts eller avslutas.

9 Se också Per Ole Träskman: H u r borde målsägandens ställning ändras när underrättsförfarandet i brottmål reformeras. J F T 1993, s 189-207.

10 Se närmare Träskman i i fotnot 5 a.a.

11 Se också N iem i-K ie sliä in e n : Tomt prat, igen? O m straffprocessens m odeller och funktioner, festskrift t ill Per H e n rik Lindblom , s 529.

12 ” Brottsligheten utvecklas och finner nya vägar. G enom bland annat ökad internationalisering och teknisk u tveckling b lir brotten allt svårare att utreda.”

13 Vad som kritiseras är fram för allt den åtalsordning som gäller i Finland. I enlighet med gällande lagstiftning väcker inte åklagaren åtal om våldtäktsoffret ”av egen fri vilja” kräver att åtalet dras tillbaka. Detsam ma gäller i vissa fa ll av sexuella övergrepp. A m nesty i Fin la n d anser att alla brott mot den sexuella självbestämmanderätten och integriteten ska falla under allmänt åtal så att åklagaren åläggs att driva åtalet vidare oberoende av målsägandens inställning.

14 Se också Per O le Träskman: D en europeiska arresteringsordern i Sverige - med några utblickar t ill Danm ark och F inland. N T f K 2007, s 18-39.

15 Detta g äller dock inte fö r brott som har begåtts av någon som inte har fy llt 18 år, eller om det finns anledning att förena den v illk o rlig a domen med en föreskrift om samhällstjänst.

16 Dan Frände: Fin sk straffprocessrätt 1. H elsingfors 1999, s. 148-152.

17 Toftegaard N ielsen (2004), s. 108.

18 Se t.ex. M ogens Koktvedgaard & H ans G am m eltoft Hansen: Læ rebog i Strafferetspleje. K ø ­ benhavn 1978, s. 99-100.

19 Träskman: Åtalsrätt. D e offentliga åklagarna, deres behörighet och u ppgifter enligt gällande finsk rätt. H elsingfors 1980, s 226-227.

20 J fr Toftegaard N ielsen (2004), s. 111.

21 Ibidem, s 111.

22 Brottsbalken 20 kap. 6 §. Se t.ex. U lla Jacobsson: Lagbok i straffprocess. Stockholm 1966, s. 79.

23 Se lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 16 och 17 §§. Åtalsun- derlåtelse är m öjlig bl.a. i följande fall: Vissa vårdåtgärder vidtas mot den misstänkte (vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453), vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, eller annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp eller stöd), det är uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande. V id bedöm­

ningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åklagaren särskilt beakta den unges v ilja att ersätta m ålsäganden fö r skada som uppkom m it genom brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan, att på annat sätt gottgöra målsäganden eller att medverka t ill att m edling kom mer till stånd enligt lagen (2002:445) om m edling med anledning av brott. Åtalsunderlåtelse får inte beslutas, om något väsentligt allm änt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. V id bedöm ­ ningen av om något väsentligt allm änt intresse åsidosätts skall särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig t ill brott.

Referencer

RELATEREDE DOKUMENTER

Staterna har i själva verket ett praktiskt intresse av att kunna döma ut s tra ff fö r brott som har begåtts annanstans, eftersom staterna sällan v ill b li en tillfly k tso rt

I detta kapitel redogör Larsson också fö r olika sätt som kan väljas för att kartlägga och studera den ekonom iska krim inaliteten, samt de svårigheter som är förbundna

Om man istä lle t fö r att se t ill förekom sten av problem ser t ill frånvaron av problem kan man konstatera att endast 17 procent av alla fångar svarat att de

Å andra sidan, om idiomordboken uttryckligen är avsedd för in- lärning kanske tanken varit att användaren inte letar efter ett visst idiom utan bläddrar bara för att

Wiegand i en rad artiklar har betonat, att hans teorier endast gäller för pappersordböcker, och att elektroniska ordböcker kräver helt andra teorier*. Vi tror att det vore

Det finns, för att åter ta ett exempel från det finska språkområdet, knappast någon finsktalade som inte vet att ordet pilvi förutom ’ moln’ också avser ’ hasch och

Ytterligare bevis på detta är att man hittar etiketter för användningssfär och stilvärde endast på finska – inte bara före de finska ekvivalenterna (då det är fråga

ligen är ett till ett-koder och att ordboken i själva verket är en för- vandlingstabell mellan de två språken; att den för varje uppslagsord ger en fullständig, generell