Na t i o n e l l a t o l k n i n g a r a v u n i v e r s a l i t e t s p r i n c i p e n
A v TF. PROFESSOR, JUR. DR. M lN N A K lM P I M Ä K I
This a rtid e deals with the p rin cip le o f universality and its different inter
pretations in the national legislations o f the N ordic countries. N o general rules regarding the exercise o f crim in al ju risd ictio n exist on the interna
tional level an d in this situation states are allow ed to define the scope o f applica tion o f their crim in a l la w as w ell as the c rim in a l ju ris d ic tio n o f their courts and other authorities. Therefore, the content and the scope o f applications o f the p rin cip le o f universality have been defined differently in different state legislations. There have been substantial differences even between legislations o f the N o rd ic countries. The relationship be
tween the prin ciple o f universal jurisdiction and the principle o f vicarious administration has been unclear, and even the basic structure o f national rules o f jurisdiction has been different in different countries. This situa
tion has caused differences in determining when a state has the right or obligation to accept a n d exercise universal jurisdiction. The aim o f this article is to po in t out different n ational understandings an d interpreta
tions concerning universal jurisdiction and to consider the effects o f these differences in the context o f combating international crim inality*
Gränserna fö r den straffrättsliga behörigheten har under århundradenas lopp sta
kats ut i folkrätten och i statspraxis. G enerellt sett fin n s det dock inga internatio
nellt godkända regler om den straffrättsliga behörigheten eller ju risdiktion en . De p rin cip e r som styr behörighetsbestäm ningen utgör bara en v id ram inom vilk e n staterna kan reglera tilläm pningsom rådet fö r den egna straffrätten samt de egna dom stolarnas och m yndigheternas straffrättsliga behörighet. D e detaljerade be
stämmelserna om tilläm pningsom rådet fö r straffrätten finns i staternas nationella la g stiftn in g . B ehörig hetsp rincip erna har d ä rfö r antagit o lik a form i o lik a sam manhang. I fråga om innehåll, betydelse, om råde eller d e fin ition tar principerna inte avstamp i några allm änt erkända kriterier; o lik a stater kan de facto förstå och fö lja likalydande p rin cip e r på divergerande sätt.
N är det gäller frågan om straffrättsligt tilläm pningsom råde och dom stolarnas behörighet fin n s det i själva verket avsevärda åsiktsskilln ad e r m ellan stater som representerar o lik a rättssystem. I t ill exempel common law-länderna och de konti
nentaleuropeiska staterna skiljer sig behörighetsreglerna redan i grunden markant
’ T itle in English: N a tio n a l Interpretations o f the P r in c ip le o f Universality. O rig in a l in Swedish.
från varandra.1 Också stater som hör till samma rättssystem och rättskultur kan ha täm ligen o lika behörighetsregler. Behörighetsregleringen i till exempel de nordiska länderna har inte varit enhetlig vad gäller grund, innehåll eller utform ning. S k il
lnaderna i de nordiska behörighetsreglerna och harmoniseringsbehovet på det straf
frättsliga tilläm pningsom rådet togs upp i det jurisdiktionsbetänkande som Nordiska rådets straffrättskom m itté avgav år 1992.2 Rekom m endationerna i betänkandet har styrt revideringen av de finska, svenska och norska behörighetsbestäm m elserna under det senaste årtiondet. Inte heller efter reform erna kom m er de nordiska be
hörighetsreglerna lik v ä l att bygga på samma prem isser eller tilläm pas identiskt.
Den behörighetsprincip som står i centrum för denna artikel är universal itets- principen. Universalitetsprincipen föreskriver att en stat kan utsträcka sin ju risd ik tion att gälla vissa brott oberoende av gärningsort, gärningsman eller lagstiftning på gärningsorten. En straffrättsbehörighet som baserar sig på universalitetsprincipen kunde således i teorin vara fullständigt obegränsad. D et slags universalitetsprincip som gav staten ju risd iktio n över sam tliga brott oberoende av var dessa har begåtts skulle em ellertid elim inera behovet av alla andra behörighetsprinciper. Vidare kunde universalitetsprincipen sättas i fråga med hänsyn t ill legalitetsprincipen, och då ef
tersom gärningsmannen kunde dömas fö r gärningar var som helst, oberoende av om dessa var straffbara på gärningsorten eller inte. 1 praktiken har universalitetsprincipen dock inte tilläm pats i denna utsträckning, utan den har fatt status av kompletterande princip i förhållande t ill de övriga behörighetsprincipem a. Dess tilläm pningsom råde har begränsats till vissa allvarliga brott som staterna har förbundit sig att bekämpa. Det är däremot inte entydigt vilk a brott som omfattas av universalitetsprincipen. De inter
nationella bestämmelserna har tolkats och de nationella regelverken formats på olika sätt. Dessutom har tilläm pningsom rådet för de brott som lyder under universalitets
principen förändrats med tiden. Brottskategoriseringen är stadd i fortsatt utveckling.
I många fa ll har valet av universell behörighet varit praktiskt betingat. M e d universalbehörigheten går man in fö r att förhindra att personer som har begått a ll
varliga brott lyckas undgå b estraffning genom att efter dåden ta sin tillfly k t till en annan stat. Staterna har i själva verket ett praktiskt intresse av att kunna döma ut s tra ff fö r brott som har begåtts annanstans, eftersom staterna sällan v ill b li en tillfly k tso rt för gärningsm än med allvarliga brott på sitt samvete, medan de å andra sidan inte heller a lltid har varit beredda att utläm na gärningsm än fö r att lagforas i den stat där brotten har begåtts eller där personerna är medborgare. Det finns lik v ä l också mer p rin cip ie lla synpunkter bakom universalitetsprincipen, och då fram för a llt uppfattningen att de grövsta brotten inte får bli obestraffade.
T ill följd av behörighetsprincipernas heterogena tillkom st- och utvecklingshis
toria läm nar universalitetsprincipen i fråga om tilläm pningom råde och innehåll i mångt och mycket rum fö r kontroverser och o lika tolkningar. I artikeln tar jag upp
vissa för gestaltningen av universalitetsprincipen viktiga indelningar och skillnader i synsätt samt i synnerhet de nordiska ländernas inställning t ill dem. H ur staterna uppfattar universalitetsprincipen på ett allm änt plan återspeglas i de konkreta be- hörighetsrelaterade lagstiftningsbesluten. A tt de nordiska bestäm m elserna skiljer sig från varandra förklaras inte bara av lagtekniska olikheter och divergerande k ri
m inalpolitiska uppfattningar utan också av det faktum att frågan om universalitets- principens rättsliga gränser och innehåll bedöms och tolkas olika.
1 B rott som omfattas av universalbehörigheten
N är man talar om universalitetsprincipen måste man skilja m ellan två kategorier av internationella brott, näm ligen världsbrott3 och egentliga folkrättsb rott e lle r brott mot folkrätten. Dessa två brottskategorier har differe n tierats efter andra världskriget. M ed egentliga folkrättsbrott avses brott som kan tilläm pas direkt med stöd av folkrätten oberoende av om motsvarande k rim in a lise rin g har skrivits in i den nationella strafflagstiftningen eller inte. Bakom de egentliga folkrättsbrotten låg erfarenheterna av andra världskriget, de efterkrigstida krigsförbrytarproces- serna och utvecklingen av doktrinen om m änskliga rättigheter. Världsbrotten har däremot utvecklats utifrån staternas behov att tillsam m ans bekämpa den a llt mer internationaliserade brottsligheten. M an har därför ingått konventioner om världs
brott och breddat behörighetsbasen. S killnaden m ellan världsbrott och egentliga folkrättsbrott är em ellertid inte knivskarp; brottskategorierna överlappar i själva verket varandra. Detta beror på att gärningar som enligt den internationella sedva- nerätten karaktäriserades som egentliga folkrättsbrott senare genom konventioner har fått världsbrottsstatus.4
1.1 Världsbrott
Världsbrott är brott som i internationella överenskommelser har klassificerats som brott. Staterna har då förbundit sig att krim inalisera viss gärningar och ofta också att utsträcka sin ju risd ik tio n att gälla brotten i fråga i den om fattning som fö re
skrivs i konventionstexten. De egentliga straffrättsbestäm m elserna in förs sedan i den nationella strafflagstiftningen i linje med konventionsförpliktelserna. Världs- brottskonventioner har ingåtts då och då och från fa ll t ill fa ll som en reaktion på förändringar i brottslighetssituationen. De viktigaste konventionerna har kom m it t ill på 1970-talet och därefter. En stor del av konventionerna gäller gärningar som hänför sig t ill terrorism eller organiserad brottslighet. V ilk a brott som är världsbrott är man dock inte helt enig om. Forskarna i internationell straffrätt och de statliga lagstiftarna har gjort upp olika världsbrottsförteckningar. A tt de internationella över
enskom m elserna läm nar rum fö r tolkn in g är en bidragande orsak här, men också världsbrottens expansiva natur gör det svårt att utarbeta en absolut lista.
Fö r världsbrottens del fö re sk riv e r de in te rna tion ella överenskom m elserna inget individrelaterat ansvar direkt med stöd av folkrätten, utan ålägger staterna att vidta åtgärder. I motsats t ill de egentliga folkrättsbrotten lagfors världsbrotten inte direkt v id en internationell brottm ål sdom stol utan det är de statliga rättsin
stansernas uppgift att beivra brotten i fråga. Syftet med de världsbrottsrelaterade internationella överenskom m elserna är närmast att skapa enhetliga brottsbeskriv- ningar samt att utveckla och ta i bru k gem ensam m a m edel fö r att bekäm pa de aktuella brotten. N är det gäller själva bestraffningen har den nationella straffrätten en nyckelposition, medan den internationella rättens uppgift inskränker sig t ill att koordinera bestraffningsbetingelserna på det internationella planet.5
A tt en viss gärning inkluderas i en internationell överenskom m else betyder inte autom atiskt att universalitetsprincipen är tillä m p lig . För att detta skall vara fa lle t måste avtalet ge v id handen att behörighetsprincipen sk a ll g ä lla brotten i fråga. M e d internationella brott avses i allm änhet endast att v i har att göra med på internationell nivå fastslagna rättsliga intressen om vars skyddsbehov det råder interstatlig enighet. Frågan om en gärnings tilläm pningsom råde måste utredas separat utgående från konventionsbestäm m elserna och den in ternation ella sed- vanerätten. A tt en gärning går under benäm ningen världsbrott betyder i och fö r sig inte att gärningen har andra egenskaper än de som fram går av den exp licita avtalstexten; behörigheten bestäms således inte nödvändigtvis en lig t u n iversali
tetsprincipen v id sam tliga konventionsbaserade brott.6
Konventionerna om världsbrott har lett t ill att om rådet fö r u niversalbehö
righeten har harm oniserats i o lik a stater. Som en fö ljd av de tolkningssvårighe- ter som anknyter t ill konventionerna har de konventionsbaserade behörighets
bestäm m elserna sam tid igt dock uppfattats och verkställts på o lik a sätt i o lik a stater. I t ill exem pel de n ordiska länderna har behörighetsreglerna sin grund i samma världsbrottsreglerande konventioner, men ändå finns det sk illn a d e r i de
taljregleringen och i de lagtekniska lösningarna. I Fin la nd räknades de brott som omfattades av universalitetsprincipen tidigare upp i en bestämmelse i strafflagen.
Lagrum m et kom t ill år 1963.1 enlighet med senare konventionsförpliktelser blev man dock ett fle rta l gånger tvungen att t ill paragrafen foga ytterlig a re vä rld s
brott. I 1 kap. 7 § i strafflagen fin n s i dag en generalklausul om internationella brott, som kom pletteras av en fö rte ck n in g på 19 punkter över de brott som fa l
le r under universalbehörigheten. Förteckningen inb egriper sam tliga världsbrott som Fin la n d har varit med om att utarbeta på konventionsnivå. I Sverige räknas de brott som om fattas av universalbehörigheten upp i brottsbalkens 2 kap. 3 §.
I takt med att landet har anslutit sig t ill in te rn a tio n e lla överenskom m elser har också denna brottsbalksbestäm m else upprepade gånger kom pletterats med nya brott. Brottsförteckningen i brottsbalken är trots det mer begränsad än den finska
Nationella tolkningar av universalitetsprincipen
m otsvarigheten. Ett svenskt reform förslag går ut på att den också i fortsättningen täm ligen snäva universalbehörighetsbestäm m elsen sk a ll kom pletteras med rätt om fattande m öjligheter t ill ställföreträdande straffrättskip ning samt en särskild fö rte ck n in g över de bro tt fö r v ilk a kravet på dubbel stra ffb a rh e t inte g ä ller.7 I den fö rte ck n in g som fin n s i den norska straffelovens 1 kap. 12 § 4 punkten hänvisas t ill ett fle rta l paragrafer i straffeloven, v a rfö r universalbehörigheten således om fattar en ansenlig m ängd o lik a brott. O ckså denna bestäm m else har d ock i p ra ktike n s k riv its med in te rn a tio n e llt fö rp lik ta n d e överenskom m elser fö r ögonen.8 Å r 2005 antogs i N org e en ny L o v om s tra ff som in n e h å lle r även de reviderade behörighetsbestäm m elserna. De nya bestäm m elserna har lik v ä l inte ännu trätt i kraft. 1 den nya lagen har den tidigare kasuistiska förteckningen ersatts m ed en g e n e ra lk la u su l (6 §), där m an i form av en a llm ä n h ä n visn in g utsträcker universalbehörigheten att g ä lla sådana g ä rnin g ar som N org e är in - te rn a tio n e llrä ttslig t b erättig ad e lle r fö rp lik ta d att väcka åtal för. I D anm ark näm ns vissa av de brott som lyder under universalbehörigheten separat i stra ff
lagen, m edan m an genom en ge n era lkla u su l i straffelove ns 2 kap. 8 § — med hänvisning t ill in te rna tion ellt fö rp likta n d e överenskom m elser - fö reskriver att u n iv e rsa lite tsp rin cip e n m er övergripande sk a ll tillä m p a s på världsbrott. Lag- tekn iskt är det enkelt m ed en d y lik generalklausul, eftersom den inte behöver kom pletteras an efter som straffrätten utvecklas. En generalklausul är å andra sidan inte särskilt in form ativ i sig och kan d ä rfö r vara problem atisk med tanke på legalitetsprincipen.
Behörighetsbestäm m elserna i de internationella överenskom m elserna tolkas således i sista hand på det nationella planet. A v denna orsak kan frågan om u n i
versalbehörighetens tilläm pningsom råde och in n eh åll inte avgöras rent interna- tion e llrättsligt eller internationellstraffrättsligt; de nationella behörighetsreglerna måste dessutom granskas ur ett rättsjäm förande perspektiv. D e in ternation ella överenskom m elserna spelar en stor ro ll när det g ä ller att allm änt bestämma den tillå tn a om fattningen av universalbehörigheten. N ä r den statliga ju risd ik tio n e n skall stakas ut helt konkret har fram fö r a llt de nationella behörighetsbestäm m el
serna och tolkningen av dem däremot stor betydelse.
1.2 Egentliga folkrätlsbrott
M e d egentliga folkrättsbrott avses brott som staterna har rätt att eller är skyldiga att bestraffa d irekt med stöd av den in ternation ella sedvanerätten. Brotten kan lagforas direkt v id internationella brottm ålsdom stolar eller indirekt vid de enskilda staternas nationella dom stolar. D e egentliga folkrättsbrotten om fattas i regel av universalitetsprincipen; det har med andra ord ansetts att vilken stat som helst skall kunna döma ut s tra ff fö r brotten i fråga oberoende av var brotten har begåtts.
Som brottskategori blev folkrättsbrotten allm änt känd i samband med krigs- förbrytarprocesserna efter andra världskriget. N ä r rättegångarna i N iirnb erg och Tokyo var över g ick utvecklingen av de egentliga folkrättsbrotten så gått som helt i stå under cirka fem tio år, och då främ st d ä rför att det inte fanns några interna
tionella brottmålsdomstolar. Läget förändrades fundam entalt i och med att man på 1990-talet inrättade internationella tribunaler för behandling av krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien och i Rwanda. I dessa ad hoc-dom stolars stadgor och praxis bestäms, preciseras och utvecklas tilläm pningsom rådet fö r de egentliga folkrätts
brotten. Denna dom stolspraxis har också aktiverat staterna så att de med stöd av u n iversalitetsp rincip en har la g fö rt k rig sfö rb rytelse r som har begåtts i det forna Jugoslavien och i Rw anda v id sina nationella domstolar. I t ill exem pel Danm ark dömdes faktiskt en bosnisk man fö r våldsbrott begångna i ett kroatiskt fångläger;9 vidare har motsvarande rättegångar drivits bland annat i Frankrike, Tyskland och B elg ien på 1990- och 2000-talen.10 A d hoc-dom stolarnas erfarenheter tillm ättes stor betydelse v id beredningen av den år 1998 godkända stadgan fö r den perm a
nenta Internationella brottm ålsdomstolen. Stadgan ger i dag klarast uttryck för det internationella sam fundets gällande uppfattning om de egentliga folkrättsbrottens tilläm pningsom råde och innehåll.
Tilläm pningsom rådet fö r de egentliga folkrättsbrotten är rätt begränsat. Brot
ten i fråga är inte h eller förem ål fö r samma expansionstryck som världsbrotten, och man går de facto in fö r ett rätt begränsat antal brott av detta slag. D et råder inte fu ll enighet om v ilk a brott som sk a ll k lassificeras som folkrättsbrott, men denna kategori kan anses om fatta åtm instone folkm ord, krigsförbrytelser, brott mot m änskligheten samt anfallsbrott, ett in n eh å llslig t fortfarande om stritt brott.
Ytterligare kan en del av tortyrdåden betraktas som egentliga folkrättsbrott, trots att dessa snarare motsvarar gärningsbeskrivningen för krigsförbrytelser och brott mot m änskligheten än utgör en särskild brottskategori. De brott som nämns här hör också t ill Internationella brottm ålsdomstolens ju risd iktion , anfallsbrott visserligen först sedan man v id en granskande konferens lyckas precisera brottsdefinitionen och bestraffningsbetingelserna.
B akom kateg orin folkrättsb rott lig g e r tanken att vissa a llv a rlig a brott inte kränker bara de in d ivid u e lla offren och den nationella rätten utan äventyrar hela det internationella sam fundets intressen. V id a re är en stats egna dom stolar ofta oförm ögna e lle r o v illig a att döm a t ill s tra ff fö r sådana k rig sfö rb rytelse r, brott m ot freden e lle r m änskligheten och fo lkm o rd som har ägt rum i staten i fråga.
D etta kan exem pelvis bero på att de statliga rättsorganen har slutat fungera t ill fö ljd av statskrisen eller att de kontrolleras av sådana m akthavare som själva har m edverkat i brotten. U n iversalitetsp rin cip en har d ä rför ansetts oundgänglig fö r en e ffe k tiv la g fö rin g av brotten. B rott som är allm änt m änsklighetskränkande
måste kunna åtalas oberoende av gärningsm annen och gärningsorten.11 Det har t ill och med hävdats att universalitetsprincipen kan gälla blott och bart egentliga folkrättsb rott.121 de flesta stater om fattar u n iversalitetsp rin cip en lik v ä l också världsbrott. Jag har redan hänvisat t ill de nordiska bestäm m elserna, som tillå te r att universalitetsprincipen tilläm pas även på världsbrott.
Rom stadgan fö r Internationella brottm ålsdom stolen har påverkat utform ning
en av reglerna om egentliga folkrättsbrott i en m ångfald stater. Också i Finland och i Sverige h åller man de facto på att revidera bestäm m elserna om egentliga fo lk rättsbrott så att de står i bättre sam klang med Rom stadgans syften.13 Reform erna har relevans också fö r behörighetsregleringen. N ä r lagändringarna genom förs kom m er de brott som nämns i Rom stadgan fö r Internationella brottm ålsdom sto
len att m er entydigt om fattas av universalbehörigheten. La g te kn iskt sk ilje r sig de fin ska och svenska revisionsförslagen från varandra, eftersom m an i Fin la n d föreslår att bestäm m elserna tas in i strafflagens allm änna del, medan man i Sve
rige v ill döm a de egentliga folkrättsbrotten efter en särskild lag om in te rn a tio nella brott. M otsvarande lagstiftningsm odeller representerar t ill exempel Crim es against H u m an ity and W ar C rim es A c t i K an ad a och V ölkerstrafgesetzb uch i Tyskland. G eneralklausulen i de reviderade norska behörighetsbestäm m elserna och i den danska strafflagen utsträcker universalbehörigheten också t ill de egent
liga folkrättsbrotten. För Danm arks del är detta visserligen falle t bara i begränsad utsträckning, eftersom man i den danska bestämmelsen hänvisar uteslutande t ill in ternation ella överenskom m elser. Som ja g konstaterar redan tid igare har fo lk rättsbrotten en sedvanerättslig föran krin g . I fråga om t ill exem pel brotten mot m änskligheten existerar det ingen internationell överenskom m else med en enty
dig k rim in alise rin g sskyld ig h e t, om inte Rom stadgan tolkas som en sådan. Den reviderade norska bestämmelsen är mer omfattande än den danska bestämmelsen, eftersom man i den förra har en allm än hänvisning t ill internationellrättsliga rät
tigheter eller fö rp likte lse r, v ilk e t innebär att bestäm m elsen e x p licit inb egriper också den typ av ju risd ik tio n som är sedvanerättsligt förankrad.
De finska och svenska lagstiftningsprojekten avspeglar den allm änna utveck
ling en i dag. Trots att Rom stadgan inte u ttrycklig en kräver nationella k rim in a lise rin g a r e lle r behörighetsregler, bygger stadgan dock på tanken att det är de en sk ild a staternas u p p g ift att i första hand döm a ut s tra ff fö r de stadgeenliga brotten. I ett flertal stater har man i själva verket utgått från att de brott som hör t ill Internationella brottm ålsdom stolens ju risd ik tio n skall kunna lagforas v id de egna dom stolarna. D ä rfö r har man gått in fö r att revidera brottsbeskrivningarna fö r de internationella brotten jäm te behörighetsreglerna så att de nationella dom stolarna sk a ll kunna sköta så m ånga av brottm ålen som m öjligt. D e stater som reglerar frågan om universalbehörighet genom om fattande generalklausuler behöver inte
nödvändigtvis vidta lagstiftningsåtgärder för att utvidga behörigheten, medan det i många fa ll är nödvändigt att se över förteckningsbaserade bestäm m elser. A tt staterna övergår t ill att iaktta b rottsbeskrivningarna i Rom stadgan och skapar klarhet i frågan om universalbehörighet i samband med folkrättsbrotten m inskar onekligen skillnaderna m ellan de nationella bestämmelserna. På detaljplanet kom mer reglerna också i fortsättningen att skilja sig från varandra, eftersom staterna vanligen inte direkt har inkorporerat bestäm m elserna i stadgan i det nationella regelverket utan har skrivit bestämmelserna mer med den nationella rättsordningen 1 åtanke. D et fram går redan tidigare att också de fundam entala lagtekniska lö s
ningarna kan vara olika; vissa stater har valt att se över den allm änna strafflagen medan andra har stiftat särskilda speciallagar.
2 Gränsen mellan universalbehörighet och ställföreträdande straffrättskipning T illä m p n in g so m rå d e t fö r u n iv e rsa lite tsp rin cip e n är svårdefin ierat, eftersom det inte fin n s några helt entydiga k rite rie r att ta fasta på i rela tio n t ill ö v rig a behörighetsprinciper. D et är sp e cie llt svårt att dra upp en absolut gräns m ellan u niversalitetsp rincip en och p rin cip e n om ställföreträdande straffrättskipning. I samband med både u n iversalitetsp rin cip en och p rin cip e n om ställföreträdande straffrättskipning aktualiseras frågan om en stats ju risd ik tio n skall kunna anses om fatta gärningar som utlänningar har begått utanför staten i fråga i situationer där gärningarna inte rik ta r sig mot denna stats intressen. P rin cip e rn a sk ilje r sig dock så pass mycket från varandra att man har sett det som m otiverat att särskilja dem. I praktiken kan det ändå i enskilda fa ll vara besvärligt att staka ut gränsen m ellan principen om ställföreträdande straffrättskipning och universalitetsprinci
pen. Prin cipern a har inte heller a lltid klart differentierats i rättsvetenskapen eller i behörighetsreglerna i de överenskom m elser som g ä lle r in ternation ella brott. I a lla stater känner man inte ens nödvändigtvis t ill principen om ställföreträdande straffrättskipning.
Som en väsentlig sk illn a d m ellan u niversalitetsp rincip en och p rin cipe n om ställföreträdand e stra ffrä ttsk ip n in g kan näm nas att u n iv e rsa lite tsp rin cip e n , i motsats t ill principen om ställföreträdande straffrättskipning, inte kräver dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen är straffbar såväl i den stat där den har begåtts som i den lagförande staten. Universalitetsprincipen är tillä m p lig också utan något in i
tiativ från den främ m ande statens sida, t ill exempel då den stat där den brottsliga handlingen företogs, medan den ställföreträdande straffrättskipningen däremot i allm änhet har sin grund i en enskild stats begäran. Tilläm pningsom rådet fö r u n i
versalitetsprincipen avgränsas ytterligare av det faktum att p rincipen inte gäller andra än vissa brott som klassificeras som särskilt allvarliga. Den ställföreträdande straffrättskipningen inskränker sig v a n lig tv is inte t ill vissa enskilda brott, utan
Nationella tolkningar av universalitetsprincipen
avgränsas eventuellt mer generellt utifrån det s tra ff som kan följa på de aktuella brotten.14 R in g a brott fa lle r fö lja ktlig e n utanför ram en fö r den ställföreträdande straffrättsk ipn i ngen.
Principen om ställföreträdande straffrättskipning handlar om att läm na rätts
hjälp t ill en behörig stat som av någon anledning inte själv kan eller önskar göra bruk av sin ju risd ik tio n . D et fin n s inte någon d ire k t an kn ytnin g m ellan brottet och domstolsstaten; en stat agerar fö r en annan stats räkning fö r att förhindra att en förövare undgår straffansvar genom att ta sin tillfly k t t ill en stat, d ä rifrå n det inte är m öjligt eller ändam ålsenligt att utläm na honom eller henne. Prin cipen om ställföreträdande straffrättskipning aktualiseras i situationer där det sålunda finns en stat som vore bättre läm pad som dom stolsstat, men där det av praktiska eller hum anitära skäl lik v ä l är mer ändam ålsenligt att driva igenom rättegången i den stat där gärningsm annen uppehåller sig. Den stat inom vars område gärningen har begåtts fram ställer då en begäran om att rättegången skall äga rum i den stat där lagöverträdaren vistas. D et kan också gå t ill så att staten i fråga begär att lagö
verträdaren skall utlämnas, vilk e t förvägras av den stat där han eller hon befinner sig, v a rfö r den förvägrande staten med stöd av p rin cip e n om ställföreträdande straffrättskipning b lir behörig att lagfora brottet.15
D et fin n s o lik a uppfattningar om när p rin cipe n om ställföreträdande stra ff
rättskipning b lir tillä m p lig : måste den stat där gärningen har begåtts fram ställa en exp licit begäran om detta eller kan också dom stolsstaten självm ant besluta att tilläm pa principen? I Fin la n d förutsätter S L 1:8 att den stat inom vars område ett brott har förövats uttryckligen har begärt att åtal fö r brottet skall väckas i Fin la nd e lle r har fram ställt en begäran om att gärningsm annen sk a ll utläm nas, men be
gäran har avslagits.16 O ckså den danska lagen kräver en utläm ningsbegäran, men denna kan fram ställas även av en annan stat än den där gärningen har begåtts (Straffeloven 8 § 6 punkten).17 D en tyska lag stiftn in g e n kräver därem ot inte en konkret begäran ifa ll gärningen i sig u p p fylle r utläm ningskriterierna (StG B § 7 (2)).18 Inte h eller gällande svensk lag fö re sk riv e r en utläm ningsbegäran fö r att p rincipen om ställföreträdande straffrättskipning skall b li tilläm plig ; det är fu llt tillrä c k lig t att gärningen i sig är stra ffb a r också på gärningsorten.19 E n lig t det svenska förslaget t ill revidering av ju risd iktion sreg lern a aktualiseras frågan om ställföreträdande straffrättskipning i samband med en främ m ande stats begäran om utläm ning e lle r krav på dom srätt, m en utöver detta också i an kn ytnin g t ill internationella överenskommelser, där en stat åläggs att vidta åtalsåtgärder om den m isstänkte inte utlämnas. I det senare fallet skulle den ställföreträdande straffrätt
skipningen inte följa av en konkret begäran utan av det allm änna åtalsintresse som staterna har m anifesterat genom sin anslutning t ill överenskom m elsen i fråga.20 H uruvida en utläm ningsbegäran fordras eller inte har stor betydelse när det gäller
en stats m öjlighet att tilläm pa principen om ställföreträdande straffrättskipning. I och med att saken inte behöver initieras av den stat inom vars område en gärning har ägt rum , kan p rin cipe n aktualiseras också i sådana fa ll där staten i fråga på ett eller annat sätt har ett finger med i spelet och därför inte är v illig att fram ställa en begäran om utläm ning.
Tidigare erkändes principen om ställföreträdande straffrättskipning inte som en egen p rin cip i den nordiska doktrinen, utan den behandlades i samband med universalitetsprincipen.21 Uppfattningen har dock ändrats, och principen om ställ
företrädande straffrättskipning har i a llt större grad börjat betraktas som en separat behörighetsprincip såväl i straffrättsvetenskapen22 som vid lagberedningen.23 A tt man inte tidigare klart och tydligt skilde den ställföreträdande straffrättskipningen och universalitetsprincipen från varandra har påverkat de nordiska behörighetsbe
stämmelsernas utform ning och lett t ill en mer övergripande universalitetsprincip.
Jag behandlar frågan närm are i samband med den autonom a universalbehörig
heten.
3 Det godtagna tilläm pningsom rådet för universalbehörighet 3.1 H u r påverkas behörigheten av de misstänkta personernas närvaro?
M ed tanke på tilläm pningsom rådet för universalbehörigheten är det relevant huru
vida en m isstänkt person måste vara närvarande eller inte för att universalbehörig
het skall kunna åberopas. E n lig t ett vidare synsätt har universalitetsprincipen sin grund blott och bart i gärningens natur, medan de som har en snävare uppfattning anser att det förutom brottets u niversella natur också krävs att gärningsm annen befinner sig i staten i fråga. D et handlar i a llt väsentligt om h uruvida staten är behörig att vidta åtgärder fö r att göra en förundersökning, väcka åtal och ställa förövaren in fö r rätta i en sådan situation där han e lle r hon inte uppehåller sig på statens territorium . G odtar m an den vidare synen fin n s det inget hinder fö r staten att med stöd av universalitetsprincipen begära att förövaren utläm nas från en annan stat e lle r låta utfärda en in te rna tion ell arresteringsorder på personen.
O m staten därem ot har gått in fö r en snävare uppfattning, kan behörighet inte åberopas förrän gärningsm annen vistas inom dess område. Först när detta v illk o r är u p p fyllt b lir det över huvud taget m öjligt att vidta åtalsrelaterade åtgärder mot gärningsm annen.24
Som en representant fö r en snäv behörighetssyn kan nämnas t ill exem pel S.
Z. Feller, som har ansett att förövaren o v illk o rlig e n måste uppehålla sig inom en stats om råde fö r att u n iversalitetsp rincip en sk a ll b li tillä m p lig ;25 också D ietrich O ehler har betecknat universalitetsprincipen som en behörighet som ex p licit hör t ill den stat där någon grips.26 A tt ingen annan stat än den där en förövare grips e lle r uppehåller sig sk u lle ha rätt att agera med stöd av u n iversalitetsp rin cip en
Nationella tolkningar av universalitetsprincipen
stöds också av den om ständigheten att staternas på internationella överenskom m elser baserade skyldighet att åtala eller utläm na någon som m isstänks fö r brott i regel gäller endast sådana fa ll där han eller hon påträffas på statens område. A v annan åsikt är däremot R afaelle M aison, som har kritiserat kraven på vistelse och gripande i sam band med u n iversalitetsp rin cip en .27 O ckså A n to n io Cassese har godkänt absolut universalbehörighet (”absolute universal ju risd ictio n ” ), som inte fordrar att den brottsm isstänkte uppehåller sig i en stat.28
På det in te rn a tio n ella planet har m an inte lyckats slu tlig t avgöra h uruvida tilläm pningen av universalitetsprincipen förutsätter att de m isstänkta personerna vistas eller grips i den domsrättsutövande staten. Det finns rationella grunder så
väl fö r behörighet av in absentia-typ som fö r närvaro som behörighetskriterium . Om närvaro inte krävs, och t ill universalbehörigheten ytterligare hör vidsträckta rättigheter fö r enskilda personer att anhängiggöra brottm ål, har v i eventuellt ett överbelastat statligt rättssystem som följd. A tt utreda brott som har begåtts utom lands är g ive tvis b e tyd lig t m er tids- och resurskrävande än att undersöka brott som har förövats på en stats eget territorium . Den stat inom vars område ett brott har förövats eller där gärningsm annen är bosatt kan även anse att det strider mot den internationella rätten att någon annan stat fö rklarar sig behörig i saken, v il
ket kan skada relationerna m ellan staterna. K ravet på närvaro m otverkar dessa m enliga konsekvenser och hotb ilder genom att dra upp vissa ration e lla gränser fö r universalbehörigheten. Den extraterritoriella behörigheten kan då också på ett naturligt sätt anknytas t ill suveränitetstänkandet, eftersom det i situationer där en stat dömer en förövare som befinner sig på dess område sam tidigt också är frågan om att se t ill den statliga inre ordningen och säkerheten. Den stat som då utövar sin dom srätt en lig t universalitetsprincipen bestäms inte heller helt god tycklig t ur den m isstänktes synvinkel sett, utan behörigheten grundar sig på det faktum att personen fr iv illig t har anlänt t ill staten i fråga.29 Extensiv behörighet av in absen- tia-typ ger å andra sidan offren fö r allvarliga brott och deras anhöriga en m öjlighet att in itiera straffprocesser mot gärningsm än också när den stat inom vars område brotten har begåtts eller den stat som har förövarna i förvar inte är v illig a att vidta åtalsåtgärder. På så sätt lyfter man fram de mest centrala m änskliga rättigheterna och fram häver vikten av att dessa respekteras.
I t ill exempel Fran krike har man en sällsynt snäv uppfattning om universali- tetsprincipens om fattning. E n lig t fransk lag förutsätter universalbehörighet med förankring i internationella överenskommelser näm ligen uttryckligen att gärnings
mannen vistas i Fra n krike (Code fran?ais de procédure pénale, L ’A rtic le 689-1).
Denna utgångspunkt har slagits fast också i fransk rättspraxis.30 En mer extensiv behörighetssyn har däremot tilläm pats exem pelvis i Tyskland, där man inte a lltid har förutsatt att gärningsmannen uppehåller sig i landet. E n lig t tidigare tysk praxis
fordrades dock att gärningar som lagfördes med stöd av universalitetsprincipen hade något slags anknytning t ill Tyskland. D om stolarna ansåg att det utan denna anknytning hade kränkt en främ m ande stats suveränitet och strid it mot icke-in- terventionsprincipen, om åtal hade väckts med stöd av universalitetsprincipen.31 Genom den år 2002 stiftade lagen om egentliga folkrättsbrott, Völkerstrafgesetz- buch, frå n g ick T ysklan d tid ig are p ra xis och slopade anknytningskravet fö r de egentliga folkrättsbrottens del.
De finska, svenska, norska och danska jurisdiktionsreglerna om tilläm pnings
om rådet fö r universalbehörigheten ställer inga exp licita vistelserelaterade krav.32 H u ru v id a åtgärder fö r väckande av åtal sk a ll vidtas e lle r inte avgörs således i enskilda fa ll en lig t reglerna om åtalsförordnande och åtalsprövning. Även om det med andra ord åtm instone teoretiskt är m öjligt att utöva domsrätt oberoende av en persons vistelseort, har man lik v ä l inte vare sig i den finska eller i den svenska pro
cessrättsliga lagstiftningen beaktat den m öjligheten att det fa ll som skall lagforas inte har någon som helst anknytning t ill den egna staten. Som la g lig dom stol för ett brott som har begåtts utanför Fin la nd föreskrivs näm ligen den där förövaren bor, vistas, påträffas e lle r grips.331 sam band med revideringen av behörighets
bestäm m elserna föreslås i själva verket att den svenska rättegångsbalken sk a ll preciseras t ill denna del så att Stockholm s tingsrätt b lir laga dom stol i ärenden som saknar a ll ankytning t ill Sverige.34
Också i sådana stater där behörighetsreglerna inte föreskriver ett vistelse- eller något annat anknytningskriterium kan det vara praktiskt svårt att tilläm pa dem.
Den stat där den m isstänkta personen är bosatt eller vistas är inte nödvändigtvis v illig att utläm na honom e lle r henne t ill en stat som inte har någon som helst anknytning t ill den brottsliga gärningen; vidare kan det vara svårt att skaffa be
vis. I praktiken torde d ärför universalbehörighet av in absentia-typ aktualiseras närm ast i exceptionella fa ll där man ändå har tillg å n g t ill något slags bevisning och där de stater som har närmare anknytning t ill brottet inte är beredda att vidta adekvata åtalsåtgärder.
3.2 Autonom universalbehörighet
E tt flerta l stater är redo att åberopa sin universalbehörighet bara i samband med sådana brott där den statliga ju risd iktio n e n följer av internationellrättsliga regler en lig t v ilk a staten har rätt att eller är skyldig att agera. I t ill exempel Fin la nd har man utgått från att universalbehörigheten inskränker sig t ill brott som falle r under en fö r landet bindande in te rna tion ell överenskom m else. V issa stater har lik v ä l tilläm pat u n iversalitetsp rin cip en autonom t i situationer där det inte har fu n n its någon internationell grund.35 Om det är rik tig t att universalbehörigheten tilläm pas autonomt på detta sätt kan em ellertid ifrågasättas.
O ehler har ansett att en i nationell lag föreskriven universalbehörighet saknar rättsliga grunder; e n lig t honom är det dessutom frågan om in b lan d n in g i främ m ande staters rättskipningsm ekanism er om en stat på eget bevåg u tvid g ar sin ju risd ik tio n på detta sätt.36 O ckså A . H. J. Swart har konstaterat att de nationella lag stiftarna sk a ll avhålla sig från universalbehörighet annat än i situationer där statens agerande fö lje r av på internationell sedvanerätt eller internationella över
enskom m elser grundade rättigheter eller skyldigheter.37 En person som godtar en m er extensiv universalbehörighet är därem ot W olfg an g Zieher, som hävdar att det med hänsyn t ill den interstatliga solidariteten kan vara m otiverat att utsträcka den statliga straffrätten t ill brott som har begåtts utom lands, trots att någon av- talsrättslig fö rp lik te lse inte kan åberopas i det enskilda fallet. De hänvisningar t ill tilläm pningsom råde som fin n s i vissa överenskom m elser karaktäriserar han b lott och bart som o lik a m öjligheter att lösa saken, v a rfö r hänvisningarna i sig inte utesluter andra behörighetsgrunder.38 O ckså Johan Hagström er förespråkade extensiv beh örigh etstilläm pn in g i sin lärobok från början av 1900-talet. E n lig t honom ger universalitetsprincipen obegränsade rättigheter att döma t ill s tra ff fö r v ilk a brott som helst. V idare fram häver han att det inte kan vara en sp e cifik stats p rivile g iu m eller lig ga i denna stats exklusiva intresse att döma en gärningsm an t ill straff, utan att det finns ett allm änstatligt intresse av att brottslingar bestraffas.
A tt någon döms t ill stra ff i en stat kränker över huvud taget inte någon annan stats rättigheter, har Hagström er rent av konstaterat.39
I t ill exem pel den svenska och den norska lag stiftn in g e n har tillä m p n in g s
om rådet fö r u n iversalitetsp rin cip en tra d itio n e llt bestäm ts t ill en viss del själv
ständigt utan någon fö ra n k rin g i in te rn a tio n e lla överenskom m elser. E fte r att Sverige hade tillträ tt den i H aag ingångna konventionen om in te rn a tio n ellt er
kännande av dom ar i brottm ål kom pletterades de svenska ju risd iktio n sre g le rn a så att behörigheten oberoende av lagen på gärningsorten utsträcktes t ill brott på v ilk a e fte r svensk la g kunde fö lja fän gelse i m in st fy ra år.40 P e r F a lk har konstaterat att bestäm m elsen i den utsträckning den g ä ller svenska m edborgare bär vittnesbörd om den obegränsade aktiva personalitetsprincip som var förhärs
kande tidigare. O m förövaren därem ot är u tlä n n in g och brottet inte rik ta r sig mot svenska intressen, är det frågan om tillä m p n in g av universalitetsprincipen.
E n lig t denna bestäm m else fa lle r exem pelvis brott som m ord, dråp och gro vt rån under brottbalkens tilläm pningsom råde oberoende av lagen på gärningsor
ten. S yftet med bestäm m elsen var närm ast att fö rh in d ra att inte de ändringar som hänförde sig t ill kravet på dubbel straffb arh e t sk u lle orsaka problem v id tillä m p n in g e n av den a ktiva och den passiva p e rso n a lite tsp rin cip e n , men be
stämmelsens ordalydelse ger v id handen att också universalitetsprincipen kunde tänkas fa lla under den.41
D en n ordiska straffrättskom m ittén kritiserade i sitt betänkande tendensen att utsträcka universalbehörigheten t ill brott som inte med stöd av internationella överenskom m elser klassificeras som världsbrott; det i svenska brottbalkens 2 kap.
3 § 7 punkten föreskrivna tilläm pningsom rådet ansågs därför inte heller korrekt.42 Ståndpunkten har omfattats också v id revideringen av de svenska jurisdiktionsreg- lerna, där man har utgått från att Sverige inte har något godtagbart intresse av att döma ut s tra ff fö r sam tliga gärningar som kan ge fängelse i fyra år eller däröver.
I reform förslaget sägs de facto att de svenska jurisdiktionsreglerna t ill denna del överskrider de in te rna tion ellrä ttslig a gränserna och föreslås att behörighetsbe
stäm m elsen i fråga sk a ll utgå i samband med reform en.43 Rent praktiskt innebär detta att universalitetsprincipen i Sverige bara kom m er att gälla sådana brott som har sin grund i den internationella rätten.
Också i Norge har tilläm pningsom rådet för universalitetsprincipen av tradition varit rätt om fattande. Före 2005 års ju risd iktio n sre fo rm fram gick tillä m p n in g s
om rådet fö r universalbehörigheten av straffelovens 1 kap. 12 §. I den kasuistiskt skrivna 4 a-punkten i bestämmelsen räknar man upp ett stort antal allvarliga brott.
Behörigheten in b e g rip e r även m ånga sådana brott som u tlän n in g ar har begått utom lands och som inte är egentliga folkrättsbrott. I N orge har man i allm änhet ansett att 12 § 4 a-punkten h uvudsaklig en bygger på u n iversalitetsp rin cip en .44 En del av de b ro ttsb e skrivnin g ar som räknas upp i 4 a-punkten h än för sig t ill kränkningar av norska intressen; behörigheten har i dessa fa ll kunnas m otiveras också med stöd av den passiva personalitetsprincipen eller realprincipen.45 E n lig t b-punkten i bestäm m elsen har Norge ju risd ik tio n över brott där gärningsm annen uppehåller sig i landet och där kravet på dubbel straffbarhet uppfylls. Denna 4 b- punkt kan anses gälla närm ast fa ll av typen ställföreträdande straffrättskipning, även om m an i den norska litteraturen norm alt inte betraktar p rin cip e n i fråga som en separat p rin cip utan tar upp också dessa fa ll i samband med u n iv e rsa li
tetsprincipen.46
I den norska diskussionen har man m otiverat den extensiva behörigheten på många o lika sätt. Det har t ill exempel ansetts vara nödvändigt att garantera att den norska strafflagen är tilläm p lig på allvarliga brott i situationer där utlänningar, som vistas i Norge, har begått sådana brott utomlands, och det av någon anledning inte är m öjligt att utläm na dem fö r lag förin g på gärningsorten. M a n v ill inte se Norge som en tillfly k tso rt fö r brottsm isstänkta personer som v ill undvika straffrättsligt ansvar fö r sina gärningar.47 Y tte rlig a re har det betecknats som v ik tig t att den aktuella bestäm m elsen gör det m öjligt att som en helhet behandla sådana serier brott där någon har begått likartad e brott både i N orge och utom lands. M a n har också påpekat att de in ternation ella överenskom m elserna in n eh åller universal- behörighetsbaserade fö rp lik te lse r när det gäller vissa brott. I detta sammanhang
har man hänvisat t ill överenskom m elser som ålägger N org e att väcka åtal mot e lle r att utläm na lagöverträdare.48 H u ru v id a detta slags extensiva behörighet i relation t ill brott som utlänningar har begått utom lands eventuellt strider mot den internationella rätten, är lik v ä l en fråga som togs upp också i samband med straff- lagsreformen. Den norska straffrättskom m ittén (Straffelovskom m isjonen) utgick i sin redogörelse från att de internationellrättsliga behörighetsbegränsningarna var oklara och om stridda, v a rfö r 12 § 4-punkten således inte kunde anses stå i strid med den internationella rätten.49
N är man började bereda de nya jurisdiktionsbestäm m elserna i Norge såg man inget behov av p rin cip ie lla ändringar fö r universalbehörighetens del. A llt eftersom reform en fortskred ändrades dock tilläm pningsom rådet fö r universalbehörighe
ten. O ckså lagstiftningstekniken sågs över. M a n har inte längre någon kasuistisk förteckningen över de brott som fa lle r under universalbehörigheten utan bestäm m er ju risd ik tio n e n e n lig t m er allm änna kriterier. D en nya lagen föreskriver att behörigheten om fattar de gärningar på v ilk a en lig t norsk lag kan följa fängelse i över ett år och fö r v ilk a s del kravet på dubbel straffbarhet u pp fylls.50 Denna nya bestäm m else påm inner i m ångt och m ycket om ställföreträdande straffrättskip ning. Bestäm m elsen i fråga kom pletteras av en paragraf som genom en generell hänvisning utsträcker universalbehörigheten t ill gärningar som N orge är interna- tio n e llrä ttslig t berättigad eller fö rp lik ta d att väcka åtal för. V id dessa gärningar är åtalsrätten inte bunden t ill några straffskalor; det krävs inte heller att brotten är straffbara enligt lagen på gärningsorten.51 Genom reform en kommer den extrater- rito rie lla ju risd iktion en i Norge att inskränkas och harm oniseras med regelverken i andra länder. H ärefter kom m er m an också e n lig t norsk lag att kunna göra en å tskilln ad m ellan å ena sidan en om fattande bestäm m else om ställföreträdande straffrättskipning, å andra sidan en universalbehörighet som inte gäller andra brott än sådana som regleras i internationella överenskommelser.
A tt en stat tilläm par extensiva behörighetsregler är inte en direkt kränkning av den internationella rätten, även om staten på så sätt överskrider de grundläg
gande betingelserna fö r den in te rna tion ella rätten.52 F ö r att u n iv e rsa lite tsp rin cip en sk a ll kunna v in n a allm än t godkännande krävs dock i a llt vä sen tlig t att dess tilläm pningsom råde är avgränsat. O m en stat då helt om otiverat utsträcker universalbehörigheten t ill gärningar som inte om fattas av de regelverk som man har enats om på internationell nivå, har v i att göra med statliga regler som strider m ot universalitetsp rin cip en s grundläggande, krin g sku rn a natur. M e d tanke på legalitetsprincipen är det inte heller pro blem fritt om den autonoma universalbe
hörigheten tillå ts växa. M an kan i själva verket mycket sällan på ett övertygande sätt argum entera fö r statliga beslut att om fatta och tilläm pa helt autonom univer
salbehörighet, i synnerhet om det statliga rättssystem et känner t ill principen om
ställföreträdande straffrättskipning. D et faktum att man exem pelvis i Sverige och i N orge har h aft en så pass utbredd autonom universalbehörighet beror t ill stor del på att staterna i fråga trad ition ellt inte gjorde en sk illn a d m ellan universalbe
hörighet och ställföreträdande straffrättskipning. Båda staterna står i dag i beråd att kraftigt beskära tilläm pningsom rådet fö r den universalbehörighet som inte har stöd i internationell rätt.
4. Ä r universalbehörighet en rättighet eller en skyldighet?
Universalbehörighetens dualistiska natur måste beaktas v id bedöm ningen av hu
ruvida staterna har rätt att eller är skyldiga att omfatta och tilläm pa universalbehö
righet. H är måste de egentliga folkrättsbrotten och världsbrotten därför behandlas separat. I samband med de egentliga folkrättsbrotten b lir man tvungen att dryfta frågan om den internationella sedvanerättens innehåll, medan man i samband med världsbrotten måste fokusera på tolkningen av i första hand behörighetsreglerna i de internationella överenskom m elserna.
N ä r det g ä lle r de egentliga fo lkrättsb rotten har staterna en v id strä ck t rätt att utöva universalbehörighet. Behörighetsgrunden har form ats i den internatio
nella sedvanerätten och har sitt berättigande i behovet att tillfö rs ä k ra m änskliga rättigheter och tanken på ett in d iv id u e llt straffrättslig t ansvar med fö ra n k rin g i den in te rna tion ella rätten. Staternas skyldig h et att döm a ut s tra ff fö r egentliga folkrättsbrott med stöd av universalitetsprincipen är därem ot mer inskränkt och i grunden mer oklar än deras rätt att utöva denna behörighet. T ill exempel 1949 års Genévekonvention fö rp lik ta r staterna att agera med stöd av sin behörighet.
De avtalsslutande staterna är skyldiga att utöva sin behörighet om en person som har begått brott uppehåller sig på statens territoriu m i situationer där personen inte utläm nas t ill en annan stat e lle r t ill en internationell brottm ålsdom stol fö r att lagforas. Den sedvanerättsligt baserade universalbehörigheten har däremot av tradition ansetts ge staterna blott och bart rätt att agera.53
I rättslitteraturen förekom m er lik v ä l allt oftare uppfattningar enligt v ilk a sta
terna i anknytning t ill de egentliga folkrättsbrotten har sedvanerättsligt baserade eller jus cogens-liknande fö rp lik te lse r att vidta rättsliga åtgärder mot gärnings
männen i fråga.54 Denna utgångspunkt fram går också av ingressen t ill stadgan fö r Internationella brottm ålsdom stolen, där staterna ”erinrar om att det åligger varje stat att utöva stra ffrä ttslig ju ris d ik tio n över dem som har gjort sig skyldig a t ill internationella brott”. D et exakta om fattningen och innebörden av en d y lik sedva- nerättslig förp likte lse är em ellertid oklar. H u r föresatsen förverkligas i praktiken b lir lätt beroende av de enskilda staternas aktivitet, eftersom staterna i allm änhet snarare har motsatt sig andra staters extensiva ju risd iktion su tövn ing än krävt att dessa in g riper vid internationella brott. Även om man anser att staterna har sed-
vanerättsliga fö rp likte lser att väcka åtal mot eller utläm na gärningsm än, torde det bara gälla fa ll där den brottsm isstänkte uppehåller sig i staten i fråga. A tt sam tliga stater oberoende av gärningsm annens vistelseort vore skyldig a att med stöd av universalbehörigheten lagfora egentliga folkrättsbrott är som tankegång svår att godta. Som en konsekvens sku lle den statliga behörigheten, vare sig staten v ille det eller inte, komma att om fatta ett stort antal brott, som staten svårligen kunde lagfora i praktiken och ofta inte heller hade något verklig t intresse av att göra.
N är det g ä ller världsbrotten bestäms den statliga rätten och/eller skyldig he
ten t ill utövning av universalbehörighet genom tolkn in g av överenskommelserna.
A lltid är det inte m öjligt att säkert säga om en internationell överenskom m else är uppbyggd k rin g universalbehörighet eller inte; de avtalsbaserade tilläm pn in gs- bestäm m elserna m edför näm ligen ofta tolkningssvårigheter. De internationella överenskom m elserna är sällan särskilt entydiga i fråga om v ilk a behörighetsprin- cip er som skall tilläm pas på de aktuella brotten. Avtalstexterna ger i allm änhet inte något direkt besked om t ill exempel det fö r universalitetsprincipen väsentliga kriteriet att bestraffning skall kunna äga rum också när kravet på dubbel straff
barhet inte uppfylls. De överenskomna jurisdiktionsbestäm m elserna behöver ofta tolkas också i andra avseenden: Ä r staterna berättigade eller förplikta de att utöva en viss typ av behörighet? I regel har man utgått från att en stat som är behörig att vidta någon sp ecifik åtgärd sam tidigt har rätt att utöva denna behörighet, men att staten å andra sidan också har rätt att låta b li om den så önskar. E n lig t denna uppfattning är staterna skyldiga att utöva sin ju risd iktio n blott och bart om denna skyldighet har en e x p licit internationell rättslig fö ran krin g .55 Den aut dedere aut iu d ica re-fö rp liktelse som ingår i de flesta konventioner om internationella brott har ibland ansetts vara en sådan förpliktand e bestämmelse.
Fö r världsbrottens vidkom m ande handlar frågan om statliga rättigheter el
le r skyldig heter i sam band m ed universalbehörigheten i a llt väsen tligt om hur aut dedere aut iu d ica re -fö rp lik te lse n tolkas. A u t dedere aut iu d ica re-p rin cip en förutsätter att de avtalsslutande staternas lag stiftn in g utform as så att en stat kan antingen väcka åtal mot en gärningsm an v id de egna dom stolarna eller utläm na gärningsm annen t ill en annan stat fö r att ställas in fö r rätta. Staterna har således i vissa fa ll godkänt skyldigheten att utöva ju risd ik tio n , ifa ll de inte utläm nar en gärningsman. De forskare som kopplar samman detta aut dedere aut iudicare-krav med universalitetsprincipen har anfört att kravet i fråga gör staterna förpliktade att utöva universalbehörighet.56 Vad aut dedere aut iudicare-klausulen innehåller och betyder är dock inte entydigt eller oomstvistat. Principen låter sig inte helt entydigt kopplas t ill vare sig universalitetsprincipen eller p rin cipe n om ställföreträdande straffrättskip n in g . Form u lerin gen förutsätter inte e x p licit att kravet på dubbel straffbarhet skall gälla, men utesluter det inte heller. Valet av behörighetsprincip är
då prim ärt något som falle r under statens behörighet. Staten har rätt att genom föra aut dedere aut iudicare-principen genom antingen regler om universalbehörighet e lle r reg ler om ställföreträdand e stra ffrä ttsk ip n in g och u tläm n in g av lagöver
trädare. A u t dedere aut iudicare-m odellen kan inte kategoriskt kopplas samman med vare sig universalitetsprincipen eller principen om ställföreträdande straff
rättskipning, eftersom den har sin grund i skillnad erna m ellan o lik a rättssystem och försöken att överbrygga klyftan m ellan dem. K lausulen om fattades som en kom prom isslösning i syfte att jäm ka samman common law-ländernas uppfattning om utläm ningsinstitutets prim ära ställning och de kontinentaleuropeiska staternas krav på utläm ningsbegränsningar.
I vissa fa ll kan en aut dedere aut iu d icare-klau su l tolkas inte bara som en rättighet utan också som en skyldighet att utöva extraterritoriell behörighet. A ut dedere aut iudicare-klausulerna i ett vart avtal måste dock tolkas separat. K la u sulen innebär inte i sam tliga fa ll en absolut skyldighet fö r staterna att utöva ex
trate rritorie ll behörighet. I t ill exempel ett flertal konventioner som hänför sig t ill organiserad brottslighet har skyldigheten att utläm na eller väcka åtal mot någon begränsats t ill situationer som g ä ller statens egna m edborgare.57 O m en stat på andra grund er vägrar utläm na en person, är den behörighet som fö lje r av aut dedere aut iudicare-klausulen bara en fö r staten t ill buds stående m öjlighet, dvs.
något prövningsbaserat. O ckså när klausulen fö rp lik ta r staten att utläm na eller väcka åtal handlar det bara om en allm än skyldighet att vidta åtalsåtgärder. Det är inte nödvändigt att vidta åtalsåtgärderna med stöd av just universalbehörigheten.
Skyldigheten att utläm na eller åtala någon förutsätter bara att statens behörighets- la g stiftn in g om fattar någon form av behörighetsm odell som gör det m öjligt fö r staten att vidta åtalsåtgärder, om förövaren uppehåller sig inom dess territorium och han eller hon inte utläm nas t ill en annan stat fö r lagföring.
Frågan om statens skyldighet att utöva sin universaljurisdiktion var central vid revideringen av de finska behörighetsreglerna. E n lig t strafflagens 1 kap. 7 § tillä m pas finsk lag ”på brott som begås utanför Fin la nd och vars straffbarhet oberoende av lagen på gärningsorten grundar sig på en internationell överenskommelse eller på någon annan författning eller bestämmelse som är internationellt förpliktande fö r Finland”. De överenskommelser som omfattas av universalbehörigheten räknas sedan upp i en fö ro rd n in g om tilläm pn in gen av bestäm m elsen i fråga. D en nya lagen tolkades då så att endast sådana överenskom m elser som m edförde interna
tionellrättsliga förpliktelser för Finland till utövning av universalbehörighet skulle inkluderas i förordningen.58 O ckså den danska bestäm m elsen om universaljuris
d iktio n binder behörigheten ex p licit t ill skyldigheten att väcka åtal. Det fram går ovan att staternas skyldighet t ill o v illk o rlig utövning av universalbehörighet lik v ä l är särdeles begränsad. D ä rfö r vore det m otiverat att utform a de nationella ju ris-
diktionsbestäm m elserna så att staten är universellt behörig också i situationer där den internationella rätten berättigar staten att agera. T ill exem pel de nya norska behörighetsbestäm m elserna har utsträckts att gälla sam tliga gärningar som Norge är internationellrättsligt berättigad eller fö rp lik ta d att väcka åtal för.
5. Nationell tolkning - möjligheter och begränsningar
D et är skäl att observera att förled en ” u n iversal” i sam band m ed u n iversalb e
hörighet ingalunda betyder överstatligt harm oniserade regelverk. U n iv e rsa lite ten innebär i detta sam m anhang bara att tilläm pn in gsom rådet fö r den statliga straffrätten och dom stolarnas behörighet inte har begränsats t ill brott som har begåtts på något sp ecifikt geografiskt om råde eller av m edborgare i vissa stater.
U niversalbehörighetens exakta innehåll bestäms däremot i den nationella rätten.
För att universalbehörigheten skall fy lla godtagbarhetskriteriet och vara fören lig med lag ligh etsprin cipen måste den nationella beslutanderätten dock vara i viss mån begränsad. U niversalitetsprincipen hade knappast b liv it allm änt accepterad som behörighetsprincip, om det hade varit fritt fram fö r envar stat att bestämma dess tilläm pningsom råde.
D et är skäl att inskränka utövningen av u n iv e rsa lju risd ik tio n t ill brott som staterna har enats om att bekämpa på det internationella planet. Staterna har emel
le rtid anslutit sig t ill o lik a överenskom m elser där behörighetsbestäm m elserna i fråga också ger dem nationell prövningsrätt. Någon fu llstän d ig harm onisering av reglerna om v ilk a brott som fa lle r under universalbehörigheten är därför knappast att vänta, åtm instone inte under den närmaste tiden. N är det gäller tilläm pningen av universalbehörigheten m edför vissa detaljer också tolkning ssvårigheter och kontroverser, v ilk e t fram går redan av den tidigare fram ställningen. D et finns in g en enhetlig syn på var gränsen m ellan universalbehörighet och ställföreträdande straffrättskipning går, och inte heller om det v id tilläm pningen av universalbehö
righet förutsätts att den aktuella personen uppehåller sig i staten. Så länge som dessa frågor inte har lösts på ett bindande sätt på det internationella planet, torde man b li tvungen att godta avvikande nationella tolkn in g ar och lösningar. O ckså de lagtekniska beslut som hänför sig t ill själva utform ningen av de enskilda be
stäm m elserna måste givetvis fattas på nationell nivå. Den internationella rätten slår de facto inte fast detaljerna i den nationella behörighetsregleringen, endast dess yttersta gränser.
A tt åstadkomma harm oniserade nationella bestäm m elser om universalbehö
righetens om fattning är inte ett m ål i sig. D et som därem ot är v ik tig t är att de befintlig a behörighetsnorm erna och form erna av straffrättsligt samarbete b ild a r ett tillrä ck lig t nätverk för bekämpande av internationella brott. U r detta perspektiv vore det fö rn u ftig t att ge universalbehörigheten ett så vid sträckt tilläm p n in g s-
244
område som m öjligt. På det straffrättsliga om rådet får effektivitetshänsynen lik väl inte tillå ta s ta överhanden; det är också v ik tig t att behörighetsregleringen är välgrund ad med tanke på den n atio n e lla rätten och den tillta la d e s rättigheter.
A tt universalbehörigheten fy lle r godtagbarhetskriteriet internationellt sett är en särskilt v ik tig omständighet, eftersom denna behörighetsform uttryckligen aktua
liseras i situationer med internationella kopplingar. A tt en stat ingriper i utomlands begångna brott utan att det fin n s någon konkret anknytning t ill staten i fråga är därem ot en p o litis k t kän slig fråga, som är ägnad att leda t ill invändning ar och genmälen. D ärför är det v ik tig t att tilläm pningsom rådet fö r universalbehörigheten anges så att bestäm m elsen också i svåra enskilda fa ll är praktiskt tillä m p lig och går att klart underbygga.
Den internationellrättsliga reglering som gäller universalbehörigheten har med tiden b liv it mer exakt i och med ingångna nya överenskom m elser och behörig- hetsrelaterade dom stolsavgöranden på både det nationella och det internationella planet. Dessa förän d rin g ar på det in ternation ella planet har tvingat staterna att se över också de nationella bestäm m elserna. A lltid har de enskilda ändringarna av ad hoc-typ lik v ä l inte resulterat i mer entydiga, åskådliga och användbara be
stämmelser. Som en delorsak kan anges att man v id revideringen inte alla gånger har lyckats få ett tillrä c k lig t bra grepp om behörighetsregleringens bakgrund och prem isser. T ills vidare har universalbehörigheten aktualiserats i m ycket få fa ll i praktiken. Universalitetsprincipens fram tida betydelse som behörighetsgrund och medel fö r bekäm pande av internationella brott beror i m ångt och mycket på hur de nationella behörighetsbestäm m elserna utformas.
Ö versättning från finska: Len ita Häggblom
Noter:
1 De kontinentaleuropeiska staterna har traditionellt förespråkat en omfattande extraterritoriell behörighet och h å llit fast v id begränsningar v id utläm ning fö r brott. I com m on law-länderna har behörigheten varit rätt begränsad, men man har varit mer beredd att utläm na också egna medborgare. Ett visst närmande har dock skett mellan länderna. Common law-länderna förfäktar inte längre att straffrätten alltid måste vara territoriellt avgränsad, och de kontinentaleuropeiska staterna har fö r sin del i begränsad utsträckning börjat godkänna en utläm ning av egna m ed
borgare, åtminstone på det territoriella planet.
2 Straffrättslig ju risd ik tio n i Norden, N o rd 1992:17, N ordiska Rådet 1992.
3 I den finskspråkiga och svenskspråkiga litteraturen har termen ” världsbrott” använts för att beskriva på överenskommelser baserade internationella brott. (Se t.ex. Träskman, P.O., Straff
rättsliga åtgärder vid brott med främmande inslag, I, En granskning av den finska straffrättens tilläm pningsom råde, Borgå 1977 s. 23; Straffrättslig ju risd ik tio n i Norden (1992) s. 53; Tupa- m äki, M a tti, V altion rikosoikeudellisen toim ivallan ulottuvuus kansainvälisessä oikeudessa,
Nationella tolkningar av universalitetsprincipen
H e ls in k i 1999 s. 354.). Termen har av allt att döma sitt ursprung i den tyska rättslitteraturen för universalbehörighet använda benämningen ” W eltrechtsprinzip”, av v ilk e n har härletts ter
merna ” Weltverbrechen”och "Weltrechtsvergehen” . I den engelskspråkiga litteraturen är termen
” världsbrott” okänd.
I Träskman (1977) s. 297-298.
5 Jescheck, H ans-H einrich, Strafrecht im Dienste der Gemeinschaft, Ausgew ählte Beiträge zur Strafrechtsreform zur Strafrechtsvergleichung und zum Internationalen Strafrecht aus den Jah- ren 1953-1979, B e rlin 1980 s. 498; Triffterer, Otto, Dogmatische Untersuchungen zur Entw ick- lung des m ateriellen Völkerstrafrechts seit Niirem berg, Freiburg i Br. 1966 s. 176.
6 Oehler, Dietrich, Internationales Strafrecht, M iin ch e n 1983 s. 533-534, 610; Träskm an (1977) s. 296.
7 S O U 2002:98 s. 36-38.
8 O m detta se Ruud, Morten, Kapitel 1, Den norske Strafferets Virkekreds, i verket: Straffeloven med kommentarer, Første Del, A lm in d e lig e Bestemmelser, O slo 1991 s. 37-38; N O U 1984:31 s. 13, 22-24.
9 Højesterets domme 15. august 1995 i sag I 447/1994, U g eskrift for Retsvæsen 46/1995 s. 838.
10 O m rättspraxis i o lik a stater se t.ex. Reydams, Lu c, U n iversal Jurisdiction, International and M u n icip a l Legal Perspectives, Padstow 2003 s. 81-219.
II Weigend, Thomas, Strafrecht durch internationale Vereinbarungen, Verlust an nationaler Strafrecht- skultur?, Zeitschrift fiir die gesamte Strafrechtswissenschaft 4/1993 s. 796; Jescheck (1980) s. 497.
12 Se t.ex. Tupamäki (1999) s. 356, 381-382, 395.
13 Se för Finlands del Om brott mot folkrätten, Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkande 2006:8 (finns förutom ett presentationsblad endast på finska: Rikoksista kansainvälistä oikeutta vastaan) och fö r Sveriges del S O U 2002:98.
14 I t.ex. Finland är S L 1:8 tillä m p lig bara i situationer där på brottet kan följa fängelse i över sex månader.
15 Träskman, Per Ole, D en internationella straffrätten, i verket: Nykyajan rikosoikeus II, H elsin ki 1997 s. 323; Van den Wyngaert, Christine, Double C rim in a lity as a Requirement to Jurisdiction, N ordisk T id sk rift for Krim inalvidenskab, Double C rim inality, Studies in International C rim inal Law, 1989 s. 49.
16 E n lig t tidigare gällande finsk lagstiftning krävdes begäran om utläm ning inte alltid, utan man nöjde sig med att kravet på dubbel straffbarhet var uppfyllt (S L 1:3, L 1963). I N ordiska rådets strafflagsbetänkande kritiserades denna utgångspunkt och konstaterades att en så pass omfattande behörighet inte kunde anses motiverad. Se Straffrättslig jurisdiktion i Norden (1992) s. 61.
17 Trots att också en annan stat än den där gärningen har företagits kan fram ställa en utlämnings- begäran, måste gärningen dock vara straffbar även enligt lagen på gärningsorten. Under v ilk a förutsättningar en utläm ningsbegäran få r fram ställas se t.ex. Waaben, K n u d, A u t dedere aut iudicare, i verket: Suum Cuique, legal studies from the University o f Copenhagen Law Faculty, G y llin g 1993 s. 328-329.
18 Se t.ex. Oehler (1983) s. 145, 506; Jescheck, H ans-H einrich & Weigend, Thomas, Lehrbuch des Strafrechts, Allgem einer Teil, B e rlin 1996 s. 175; C ornils, K a rin , Z ur Regelung des räumlichen Geltungbereichs im finnischen Strafgesetzentwurf, i verket: C rim in al Law Theory in Transition, Fin n ish and Comparative Perspectives, Tampere 1992 s. 585.
19 B r B 2:2. Se också Falk, Per, Straffrätt och territorium , Studier i internationell straffrätt, Lu n d 1976 s. 50; Asp, Petter & Samuelsson, Jörgen, De svenska jurisdiktionsreglerna, i verket: Svensk internationell straffprocessrätt, Göteborg 1995 s. 22. Jfr dock Träskman, Per Ole, Opponents ut
låtande, Lakim ies 5/2006 s. 896 (på finska). Enligt B rB 2:3a, som också ger uttryck för principen om ställföreträdande straffrättskipning, krävs däremot en begäran av den främmande staten.
S O U 2002:98 s. 175-179.
20
