Klottret

i I ,

Klottret

EINAR ASKESTAD

Det hander att jag råkar ut for texter (och manniskor) som inte verkar amnade att lasas. Enstaka meningar eller ordformationer vars avsikt ar frånvarande. Eller ord vars mening tycks vara att vara ett medel for annan: mansklig (eller omansklig) verksamhet.

Jag tror inte att det ar någon tillfallighet att klottret på stadens fa­

sader forandrats. For ett tiotal år sedan uttryckte klottret tydliga, rent av informativa tankar. Att tankarna mest liknade slagord, lå­

nade uttryck eller rena obsceniteter, ar mojligen en annan fråga.

Promenerar jag idag på gatorna ser jag en fargsammansattning som tidigare inte var vanlig. Starka, blandande, friskt blandade farger om vartannat. Ett estetiskt sinne råder. Det ar smakfullt gjort. Nar det storsta fartyget sjonk en stormig natt i vintras, ag­

nade man sig med att på sina håll moblera om i hytterna. Hur man moblerade vet vi inte, fartyget for ned med foren forst, for­

svarm i djupet. Enligt ogonvittneh (ett fåtal overlevande) for in­

redningen omkring som projektiler; fler lar ha stupat av inred­

ningen an av att fartyget uppslukades av det svarta havet. For någon som jag, ar det fascinerande att se hur man på vagg efter vagg målar bokstavsliknande tecken. Jag skriver "tecken", vilket mojligen ar att expandera ordets denotation, dess omfång, en smula. Reduktion har visat sig vara en mer tillamplig vag att gå.

Man bygger, eller skall jag saga man har byggt, en varld med de små komponenterna som material. Det har varit hanterbart. For min egen del blir jag latt illamående: jag vomerar vid offentliga reduktioner som andå ar mig mindre motbjudande an de pri­

vata, dar stumheten blir påtrangande. Jag ar med andra ord med­

veten om att jag ar ensam. Jag sorjer inte detta; redan i bocker från foregående århundraden kan uppgivenheten spåras. Palat-

91

Einar Askestad

sen ar ståtliga. Frukterna ar många. Freden ar bestandig. Ett garnmalt hus rivs, men tio andra "får stå kvar". Några år går och ett annat (otidsenligt) hus slungas till marken, eller sprangs bort.

Fred ar att foredra; kriget slår ibland "blint". Hogt upp mot sk_yn reser sig byggnaderna. Som lekman (spatserande medborgare) upptacker jag till min forvåning att kvarteren har någonting mu­

sealt over sig. En rundning på ett hornfonster, kakelplattor place­

rade på nedre våningen (arkitekten anvander en linjal som gor det overflodigt att rita ruta for ruta), fasader som lyser med far­

ger soin forekommit rikligt tidigare. Jag promenerar i arkitektens ritningar. Klottret finns inte på ritningarna. Klo�et imponerar med sina farger och runda former. Det ar obehagligt lattsamt gjort. Samtidigt: Det ar markligt kantigt. Kanske beror detta på att samma former upprepas, fasad efter fasad, av den unga hand som format dem. Kanske att de serietillverkade sprejburkarna, tekniken, ,,ger" formerna. Att klottrets form och farg formar han­

dens rorelser. Klottret, som liknar bokstaver, inbjuder till lasning.

Mojligen ar jag ar fast i en kvarleva, i en myt: skrivandets och la­

sandets tidsålder. Jag staller mig framfor en nedklottrad fasad;

jag forsoker få ordning på tecknen, ett p som inte ar ett p (det har brostet mitt P.å strecket), ett s som liksom kranger sig, vrider sig i plågor (nej, det ar for .likgiltigt for det), ett o som ar oavslutat; ja, jag ger rent av bokstaverna påhittade ljudbetydelser och formar ord. Alltid stupar jag. Jag står infor ett kodsystem utan vare sig koder eller system (som om dessa kunde tankas utan varandra).

På ett anteckningsblock tecknar jag de monster som ar klottret.

Jag misstanker att fargerna ar betydelsebarande. Jag frågade en ung man om detta, han som klottrar på grannhuset. Det var en ti­

dig morgon, innan staden hade vaknat och efter det att nattlivet upphort: i den mellantid, dar jag har trivts bast, en tid som blivit allt kortare genom årtiondena; jag kommer forresten att tanka på min far som stallde upp dorrarna på vid gavel, ut mot gården:

,,for att slappa in tystnaden", som han sade. Den unge mannen, som knappt svarade på tilltal, hade någonting frammande over sig. Inte det att han var morkare an vad jag ar (jag ar mork, om man inte raknar det grå), eller att han var stum eller dov, nej, han tycktes oemottaglig for mitt tonfall. Jag frågade varfor den s-lik- 92

Klottret nande bokstaven var rod. Han sade: ,,Den ar rod." Jag uppfat­

tade detta som en framgång och antecknade: ,,Den s-liknande bokstaven ar rod." Jag frågade honom om den bokstav som lik­

nade ett p. Den var gron (eller snarare lila). ,,Jag vet inte vad far­

gen kallas", sade han, ,,men den har sin farg." Jag anade ett sam- . manhang. Någon dag senare, då jag passerade klottret igen, farm

jag att han målat en s-liknande bokstav svart och en p-liknande bokstav ilrod. Fargerna skiftade med andra ord oberoende av bokstaverna. Bokstaverna var (eller tycktes) likgiltiga infor far­

gerna. Detta gallde alltså en enskild klottrare. Hur var det då inte med de otaliga andra (fodda och ofodda) klottrarna? Jag insåg att om kaos råder (om inget meningssystem existerar) så spelar det individuella inte någon roll. Ett kaos blir inte storre for att mang­

den (eller "mångfalden") okas. Jag farm trost i derma tanke. Att någon var mer bortom mig an den unge mannen, var med andra ord inte mojligt. Inte ens tankbart. Jag skyndade hem, lyssnade till mina.bocker. Ibland talar jag sjalv till dem (som nu). Det ar att tala med de doda; de svarar åtminstone på tilltal. En akademiker jag en gång råkade under en promenad, led av vad jag forst trodde vara en skada i mirmesfunktionen. Han berattade om hur han - och kollegorna på institutionen - arbetade med att defini­

era om språket. ,,Det firms for mycket oklarheter i det", sade han.

Man tankte sig att komma overens om ,₁giltiga definitioner". Låt oss exemplifiera med ordet "hem". Tillvagagångssattet var(som jag forstod det) foljande: En av medarbetarna gjorde en prelimi­

nar, stipulativ definition (i projektets inledning hade man arbetat med deskriptiva definitioner, men den vetenskapliga klarheten och/ eller de samhallspragmatiska fordelarna, kravde någonting annat an manniskornas "vardagliga prat"). Darefter jamforde man den framforda definitionen med sina "val overvagda intui­

tioner". Om en skillnad uppenbarade sig forelåg ett "misstag", en "infektion" i begreppsapparaten, ett "spår" av det vardagliga pratet. Skillnaden raderades ut, genom att endast det gemen­

samma bibeholls. Ordet "hem" visade sig vara obrukligt, ogil­

tigt. Det saknade relevans, for vetenskapen, for utvecklingen, be­

rorde inte medborgarna som medborgare. En diskussion fordes om hur man skulle forhålla sig till de ogiltiga orden, eller snarare:

93

Einar Askestad

till de ogiltiga begreppen: orden gick ju att anvanda på nytt, likt en plastpåse. Att det rorde sig om ålderdomliga uttryck, kvarle­

vor, rådde det enighet om. Diskussionerna på de "klarvakna se­

minarierna", som de heter, fordes med det nybildade språket, vilket var fruktbart; bekraftelsen underlattades. Akademikern, dar han stod på gatan, var einellertid oformogen att se mig i ogo­

nen. Hur han an stirrade. Han transpirerade kraftigt men hade bestamt sig for att vara lugn. I fickan plockade han fram en vit nåsduk, som han noga vek ihop efter att ha torkat av pannan och handflatorna. Han var klar och kvicktånkt. Problemet var, tyck­

tes det mig, att han endast uppfattade sin egen tankekonstruk­

tion. Allt annat var frånvarande (bortdefinierat). Tankar och teo­

rier, ens bild av verkligheten, kan kanske liknas vid en håv. Med håven vill man fånga in någonting, ,,sanningen", ,,det relevanta".

I sjalva verket ar det håven man fångar iri. Man _greppar sin an­

sats, forvåxlar formen med innehållet. Man ser sitt seende. Aka­

demikerns glomska, dår han står och stirrar mig i ogonen, ar hans minne. Han upprepar mina ord, men det jag har sagt blir till någonting annat. I hans glomska, forloras orden på betydelse, tappas på liv. I hans minne blir jag till någonting annat an det jag år. Så skakar vi hand (hans hånder år fuktiga igen) och vi nickar adjo. ,,Spår av mansklig aktivitet", skrattar han, och pekar mot klottret på en fasad. Jag har endast en tanke kvar: att utlåsa klott­

ret. Jag for fin_grarna mot fargen, fol jer monstren med pekfingret, en s-liknande bokstav som inte ar ett s, ett ofullbordat o. Plotsligt har jag tittat upp; en obehaglig kansla av att någon ser mig. En dilfus tanke som inte låter sig formuleras; att det år klottret, som låser mig.

94