THE DET

Digitaliseret af / Digitised by

D E T K O N G E L I G E B I B L I O T E K THE ROYAL LIBRARY

København / Copenhagen

For oplysninger om ophavsret og brugerrettigheder, se venligst www.kb.dk For information on copyright and user rights, please consultwww.kb.dk

CM.. I

VERDEN^ -I 1914-18 ?

DET KONGELIGE BIBLIOTEK

130019386024

O l S o

-IT';' . a

••••••i

D e t n y a R y i s l a n d

S k i l J r i n g a r f r å n e n r e s a

M a r 1111 A noersen N exö

j o y

i

A k t i e L o l a g e t F r a m t i d e n s B o k f ö r l a g , M a l in Ö

y a R , y 5 s 1 a n J e t l i y a

S k i l d r i n g a r f r å n e n r e s a

a v

M a r t i n A n d e r s e n N e x ö

O

A l l

V

T R Y C K E R l A K T I E B O L A G E T F R A M T I D E N M A L M O 1 9 2 4

Ö v e r s ä t t a r e n s f ö r o r d

Sovjetrysslands ställning i nutidens politiska strider är sådan, att föreliggande arbete förmodligen på sina håll kom­

mer att betraktas som en propagandaskrift. Men finnes det överhuvudtaget något levande verk, som icke ar "propaganda"

för en idé, för diktarens tro eller — mera sällan — för en levande verklighet? Rent objektivt sett kan det heller icke bestridas, att den flödande rysslandslitteraturen behöver en motvikt tili de många arbeten av motsatt tendens, som, hur oriktiga de än äro, alltjämt vinna en viss tilltro. Ur social­

istisk synpunkt kan man i fråga om det revolutionara Ryss- land icke uppställa något högre onskemål än att det utvecklas mot frihet och demokrati, leder till ett folkväldets genombrott och blir en etapp på vågen mot kapitalismens nedbrytande.

Den första proletårrevolutionens nederlag skulle för arbetar- rörelsen i heia vårlden förnimmas som dess eget nederlag.

Men med detta år ju dock ingalunda sagt att den ryskå revolutionens slutliga seger skulle vara liktydig med en triumf för "proletariatets diktatur" gentemot demokratin odh "re­

formismen", som i Våsteuropas längst komna lånder obestrid- ligen år den naturliga utvecklingsformen. Det år också över- såttarens tro att denna Nexös bok med dess starka under- strykande av väsensskillnaden mellan Ostern och Våstern skall, rått låst, befrukta den våsteuropeiska patriotism, ur vilken den internationella socialismen skall växa fram.

Den svenska upplagan av detta arbete utkommer någon lid efter det danska originalet. Inga förändringar av genom-

gripande art ha ägt rum i Ryssland under denna tid odh översättaren har därför icke ansett det nödvändigt att ange, på vilka punkter författarens förutsägelser tilläventyrs redan slagit in eller beräkningarna rörande produktionen o. dyl.

hållit streck. I kapitlet "Genom Karelen" ha utelämnats några sidor, som uteslutande behandla Danmarks forhållande till Ryssland ooh som torde ha ringa intresse för svenska läsare, allra helst som de ha avseende på brister, vilka till större delen redan röjts ur vagen.

Malmö i juli 1924.

M ånga människor ha tyckt det vara egendomligt att jag icke tidigare rest till Ryssland för att genom självsyn över- bevisa mig om huru det nya därborta — som jag så blint gick i bräschen för — artade sig.

Jag hade emellertid min uppfattning för mig just i den frågan och visste vad som pågick — visste det med en vet- skap, som gick betydligt djupare än både rykten och fenomen och icke be'hövde någon yttre bekräftelse. Jag hade sett pro­

letaren avkasta sitt ok årtionden innan det verkligen ägde rum och kände honom tillräckligt väl för att veta hur han skulle forhålla sig i olika fall. Om forhållandena tvingade den ryske proletaren att handia avvikande, så var det icke avgörande för min kunskap! Proletären äT underkastad samma kristalliseringsslag över heia världen och kommer — om han har fria händer — att forma tingen efter precis samma linjer som i Ryssland. Det värsta jag kunde riskera var att få några tillfälliga argument slagna ur händerna på mig.

Var det icke i alia fall något som kom mig att tveka? — kanske en smula ångest för Rysslands välde, för den out- grundliga avgrunden i öster? Tillståndet därborta ropade ju till himlen, det nya regementet drop av blod och fasa! Det var icke blott heia världens borgerliga och socialdemokratiska press som dagligen försäkrade det, utan de stora sannings- vittnena — fri'hetens och humanitetens heliga augurer, som icke komma ut ur stallet annat än vid alideles särskilda till­

fällen — hade förts runt på världsmanegen och hade vittnat

- 10 —

mot bolsjevismen. Jag hade drömt om alltsammans rätt ofta och ganska grundligt, men skulle jag kunna leende möta verk- ligheten med alla dess konsekvenser? Förtalskampanjen var lätt att genomskåda — och även vad som låg under den; men därmed är en våsteuropé icke färdig med västeuropeisk kul­

tur: denna märkliga djurvänlighet, som formår famna heia skapelsen, öhyran inbegripen, men som icke har plats för människan. Var jag som vasteuropé mäktig uppbrottet med alla dess omedelbara följder?

Frågan var för mig lika viktig som adelsbrevet för en adelsman, och jag är glad över att kunna besvara den med ja. Jag är född revolutionär proletär och har intet med väst­

europeisk kultur att skaffa. Redan som barn mötte jag pro­

letarens obönhörliga uppbrott — märkligt nog i rysk skepnad

— utan att tvingas på knä. Oöh jag kan icke börja min bok om det nya Ryssland bättre än genom att berätta om det över- väldigande intryck, som detta land gjorde på mig, lille upp- rorsstiftare, då det för första gången dök fram ur dimman, som omgav min snäva värld.

Jag var väl melian 8 och 10 år gammal den gången och sprang en vinterdag därhemma på stranden bland en flock andra gossar och bärgade strandgods ur bränningarna. Det var timmer från skutor, som måst sätta till däckslasten där- ute. Stormen skickade det in till land tillsammans med stora isflak — ridande på väldiga sjöar, som varje ögonblick slogo in över oss. Vara kläder hade frusit till is, men vi voro i ett overdådigt humör.

Ett stycke längre ut kokade storm och snötjocka och brän- ningar samman till en mörk virvel. Därute ruvade det okända och där föddes allt — fruktan och under. Vi pojkar hade heia tiden våra ögon riktade ditut. Och där, i tjockan, dök plötsligt upp ett skepp, raglande framåt i ansatser som en

— 11 —

full man, med seglen hängande i trasor. Det var en ryss- skuta. Då och då kom en av dem förbi, på väg ut i världen med trä och tjära. Vi pojkar kände dem val! Men annars ströko de förbi långt ute vid horisonten — nästan som en aning. Denna var den forstå, som sökte land. Och själv- mant var det nog icke. Det såg ohyggligt ut då skutan låg därute och högg och fick sjö efter sjö över sig. Fiskarna gingo ut och togo den in.

Vi pojkar voro nere vid hamnen, då den lade till — full- ständigt överisad — och fiskarna började bära besättningen i land. Forst kommo de med skeppsgossen, en storvuxen, 17—18-årig pojke — Jan Umb eller något sådant hette han.

Det var han, som hade styrt skutan. Han hade surrat sig fast vi'd ratten för att icke spolas overbord. Då han blev lös- gjord kunde han icke stå — han hade fått kalibrand i benen.

Så bar man styrmannen i land. han var full av knivsting, men levde dock. Kaptenen och de övriga av besättningen voro stelfrusna och döda. De hade gapande sår i huvudena.

Havet bar så ofta elände och fasa in till vår lilla ö, sår­

skilt om vintern. Men aldrig hade den undangömda fiskarby, i vilken min barndom förflutit. skakats av en så fruktansvärd skräck som denna gång. Forhoren formade sig till ett helt drama, sagolikt i sin ohygglighet, med skeppsgossen Jan Umb som huvudperson.

Han hade farit med skeppet ett par år och under denna tid varit alias hund ombord. Vad detta betyder forstår icke den, som nu våxer upp. På den tiden plågade de vuxna med raffinerad grymhet den pojke, som gick i lära eller tog tjånst.

Han skulle hårdas, och med denna motivering missbrukades hans iver och hans barnsliga oskuld, hans godtrogenhet, hans spåda sinne och spåda krafter. Nu beskydda de vuxna arbe- tarna lårlingen och springpojken — socialismen har bragt

— 1 2

också detta med sig! Förr i världen var det barnplågarna, som angåvo tonen, det var ofta en fullkomlig sport att hetsa en liten gasse från liv och lycka.

Här ombord hade den varit utav särskilt grymt slag, denna djävulska sport! De hade väl upphetsat varandra, skulle be­

ständigt överbjuda varandra — det hade gått därhän att Jan ingenstades kunde vara. Han sparkades ut ur kojrummet och bort från matbordet, måste sova bakom några repstumpar och som en hund smyga sig till att få lite mat. Det hårdaste arbe-

tet lassades på honom — med en spark och en ed. Det var överhuvudtaget sättet att meddela sig med honom — var odh en gav 'honom en spark i forbifarten! Det hade nästan blivit en heiig plikt att sparka och misshandla och förbanna Jan.

Hans kropp hade ännu marken av det då han låg på sjuk- huset och han hade stora påsar under ögonen av sorg och tårar.

Så växte han upp odh blev stor och stark. Och någonting inom honom måste också ha vuxit. En dag, då en matros slog till honom i forbifarten, slog han igen. Hur han kom på den idén att försvara sig, kunde han sedan icke redogöra för.

Men matrosen foil omkull av slaget och detta resultat var överraskande nytt för den kuvade Jan Umb. Han fullföljde sin seger, tog en handspak och slog ihjäl matrosen. Och då han hade gjort början måste han grundligt göra upp med sina plågoandar: han gick runt fartyget oCh slog ihjäl dem, den ene efter den andre. Endast styrmannen slapp ifrån med livet, han lyckades komma undan ned i kajutan och få dörren låst bakom sig. Jan band sin täljkniv på en lång stake och försökte sticka honom genom skylightet, tillfogade honom flera sår men kunde icke taga livet av honom. Så surrade han sig fast vid ratten och styrde natt och dag genom sno­

stormen.

— 13

For småborgarna i den lilla byn var han närmast ett blo­

digt odjur — en satans avkomma, som hade förgripit sig på dem, som stodo över 'honom, i stallet för att finna sig i sitt öde och låta Herren Gud döma. Men för mig, lilla kräk, var han något annat och mera. Jag hade redan en del erfaren- heter av hur det kändes att vara alias hund. och beundrade i mitt stilla sinne den förtryckte, som plötsligt forvandlade sig till en rättfärdig kämpe — ja en gud nästan — och kros- sade sina förtryckare. Han hade hämnats också för mig och framför allt givit upprättelse åt något i mig. Jag tog ar bete i hamnen, köpte tuggtobak för de skillingar, jag mödosamt skrapade ihop, och smög mig i hemlighet in på s jukhuset till honom med det. Han låg och spelade kort med styrmannen, det var vad jag minst forstod av alltsammans.

Så ohygglig är livets egen lära, men något av saga var det dock över händelsen. Den tedde sig för mig i sin tröstlösa hjälplöshet som den gamla sagan om alias hund och alias träl, Fattigper, som vaknar upp ur förbannelsen och finner att han är född kungason. Jag var redan besluten att spotta ut läxorna och predikningarna igen så snart som möjligt och suga min moraliska näring ur livets egna starka foreteelser.

Forhållandena tvingade lyckligtvis till det. Vad som inprän- tas i barnets sinne, är som hugget i klippan, odh jag har ofta under stränga och trånga uppvåxtår hämtat styrka av detta mitt första möte med den ryska proletären. Hur skulle jag kunna undgå att känna igen honom, Jan Umb, då han står upp igen i revolutionens skepnad — och att beundra och hålla av honom som då? Han har vuxit sedan dess, i makt men också i mänsklighet. Den här gången nöjde han sig icke med att befria sig själv från förbannelsen utan slog ett slag för alia underkuvade och förtryckta. Om han redan då var stor för mina ögon, så kom han nu som själva rättfärdigheten, vilken,

jagad av de starke med hårda medel, hade tagit sig bostad i de elända. Tog han för hårt på demonerna i människan?

Den rättfärdighet, som bär silkeshandskar, är ingen rättfär- dighet!

Jehova bor nu i de undertryckta — det är det, som gör tiden så upplyftande och stor. De skola göra upp med det gamla och draga upp linjerna för det nya, de sitta inne med lagen och domen! Detta är något alldeles nytt. Aldrig förut i historien har utvecklingen satt fingret på Fattigper och sagt:

nu är det din tur, far! — Han får heller icke stor ära, denna gång, en usel värld är det, han får övertaga — en sanner- ligen skön soppa. Men han är van att nödgas taga vid, där andra givit upp. Matte han ga. till sitt kali utan att blinka

— stark och oanfäktad liksom den korsriddare, vars blod var så brännande varmt av nitälskan att ohyran blev funnen död i hans skjorta!

Från barnets dunkla aning tili den vuxnes klara oum- kullrunkeliga visshet leder en linje, som jag är tacksam för — ty den sammanfaller med själva världsutvecklingen. Ingen lycka kan väl jämställas med den, att se sitt livs dröm förverk- ligas — och se den förverkligas som den största händelsen

\ mänsklighetens historia!

Full av beundran och en tacksamhet mot det ryska folket, som jag icke kan finna ord för, drog jag mot "Lenins rike".

u har jag packat min koffert väl ett femtiotal ganger för att fara ut i världen, men aldrig med så stora förvänt- ningar som denna gång. Det är underligt med resor, ju mera man reser dess mera blir det att resa efter. Världen bl'ir större och större, rikare och. rikare. Lyckliga äro de, som stå i sin första ungdom och ha en hel ny tid framför sig!

' Men det är ju fullkomligt upp åt väggarna", säga samma människor, som hittills oupphörligt pikat mig för att jag icke gav mig i väg. "Att resa så där ut i det blå — och med ischias i ena benet, lumbago i det andra! Inbillar ni er verk- ligen att ni kan tåla människokött — i ert tillstånd? För något annat får man ju icke — det skriver tili och med ett sådant bolsjevikblad som Politiken. Och när köttet icke är riktigt mört, de ä' då man gör revolution — ni kan läsa om det i tidningen. Att ni törs! Nå, ni står förmodligen så väl med Lenin, Trotzky oc!h deras anhängare, att ni inte blir upp- äten helt och hållet."

I ngefär med sådana ord vinkar dansk intelligens farväl åt mig då jag ångar mot norr, utrustad med ett pass, som gäller till all världens riken och länder utom tili det, som jag vill besöka. De obegripliga slughuvuden, som en god försyn alltid utväljer till att vaka över det lilla Danmarks oskulds- sömn, hava nämligen räknat ut, att den, som reser till det otäcka barbarlandet Ryssland, bör ha justitieministerns egen- händiga tillåtelse. På detta lika enkla som genialiska sätt håller man sig alltid å jour med den röda pestens rörelser

Det ny a Ryssland — 2

— 18 —

och har i sin makt att hejda denna pest, för så vitt, natur­

ligtvis, den är laglydig. Och skulle en eller annan brottslig individ våga resa till det förlovade landet utan lov — för att stärka sig i hanteringen eller lära sig de nyaste förbrytar-

knepen — så får han skylla sig själv när han lämnar det igen.

Man får nämligen veta att runt om i randstaterna, vid alia gränsstationer, ligga rävsaxar utlagda, i vilka man räddnings- löst dimper och blir hängande.

Det är ju lovande utsikter! Tänk om man aldrig skulle få vända tillbaka igen tili det kära Danmark, det enda land på jorden just nu, där middagssömnen är djup och obegrän- sad! Jag vacklar en smula. Men som jag tiår svart att få

i mitt huvud att man skall be Per om lov för att besöka Pål, ger jag mig i alla fall i väg, utan lov.

Helst for jag också över gränsen in i Ryssland utan att ha varskott någon. En av anledningarna till att jag tager denna väg är att man ropat Potemkin-resa efter alla, som kommit tillbaka och talat väl om forhållandena därborta; jag vill in genom bakdörren, där ingen — verklig eller uppdiktad

— mottagningsapparat kan sattes i forbindelse med mig. Men mina vänner i Kristiania avrada mig: Sovjetrysslands bloc- kerade läge tvingar det att hålla skarp kontroll över dem eom besöka landet. Jag sätter mig alltsa i en bil och ber att bli förd till ryska missionen.

Jag lastas av någonstådes, framför en villa över vars in- gångsdorr prunkar de sinnesförvirrande ryska hieroglyferna.

Men redan i portalen slår en egendomlig mystik emot migr En tyst bockande piccolo för mig hemlighetsfullt upp för trap- por med mjuka gångmattor, i vilka alla ljud gå förlorade, och in i ett unket madrasserat mottagningsrum. Strax därefter glider ett förhänge undan, en storväxt herre i vit buldans- rock smyger fram vid sidan av mig, lägger en mjuk arm om

min skulcLra och viskar hult: "Varmet kan jack stå till djånsd?" Han ser på mig med ett uttryck som hos den gode herden, då han håller ett återvånt lamm i sin famn. Men då jag talar om för honom mitt årende stöter han mig ifrån ßig som stucken av en giftig insekt. "Bolsjevik! Hraus, hraus!"

skriker han, dansar runt omkring mig och skakar de feta, ringbeprydda fingrarna i luften. Jag kommer ut och ned på gatan i största hast — det år Norges hr von Meyendorff jag har varit ute för!

I en villa på Drammensvejen finner jag åntligen den rik- tiga representationen. Drammensvejen år en av Kristianias trevligaste villavågar. Villoma likna små palats, förnämt till- bakadragna bakom stilfulla trådgårdar. Men den stora vackra beskickningsskylten av blankpolerad måssing på grinden in tili den ryska vilan år översmord med exkrementer. Det år den gamla tiden som bekrigar den nya med det enda argu­

ment, som den har kvar — sina avfallsprodukter!

Jag omtalar mitt årende.

"Jag skall strax telegrafera till Moskva", såger represen- tanten. "Om två, tre dagar kan ni få håmta ert visum."

"Men jag skall resa vidare i afton!"

'Det år fullkomligt omöjligt — jag kan inte utfårda visum på egen band. Och över Murmansk får ni överhuvudtaget knappast inresetillstånd."

Dår ligger nu planerna! Den förbannade passpestilen- sen ... skall man då slåss med den i all evighet! Jag hatar all registrering och kontroll och glömmer i ögonblickets hetta att taga rimlig hånsyn till Rysslands förtvivlade låge. "Jag skall såga er en sak", såger jag hetsigt, "jag har rest olag- ligt i så många kapitalistiska lånder att jag ta' mig tusan kan resa olagligt in i Ryssland också om det skall vara!"

— 20 —

Han klir sittande ett ögonblick. Så säger han fredligt:

"Gott, jag skall taga det på mitt ansvar." Och jag får mitt visum.

* *

•

Det är just icke någon genväg att lägga turen, till Mbskva så att säga över Nordpolen. Men denna omväg var intill helt nyligen den enda. Det har sitt intresse att beträda den igen och följa spåren av så många goda kamrater. En lång och trång korridor — ovefhuvudtaget den enda — har Xorge varit in tili Sovjetryssland. Dår gick från revolutionens ut- brott och till 1921 den gömda kanalen, lonngången mellan det nya proletårriket och massorna dårute. Hår ha de famlat sig fram, vårldsproletariatets utsånde, från medelhavslån-

derna, Tyskland, England, Amerika — med en norsk broder vid handen! Jakten över grånserna, flykten i båt över Isha­

vet. den lustiga nord-norska polisen, som ånnu finnes till dåruppe från Kristian den fjårdes tid, men gott kunde stamma från Danmark som det år i dag — de långa onda ishavsdyningarna mellan Vardö och Murmansk, de norska kamraternas outtröttliga offerVilja och hjålpsamhet — det hela år en förfriskande upptakt till ett nytt kapitel i vårlds- historien, proletariatets! Ett stånk av vemod finnes i denna upptakt — Lefébvres, Vegerats och Lepetits tragiska död i Norra Ishavet 1920. De norska kamraterna borde resa dem en minnesvård dåruppe på det framspringande berget, den kunde låmpligen byggas ovanpå kejsar Wilhelms! - -

Nå, vad tycker du om Norge, far? år hår icke vackert.' det år den fråga, som oftast möter en från de norska kamra­

terna. Den norske proletåren år en utmårkt kommunist — och samtidigt en stor patriot!

Och förvisso är det vackert i Norge — jag vet forresten ingen fläck på denna gudsvälsignade jord, där det icke är vackert; det är bara fråga om att vara inställd. Norrmannen är nu en gång inställd på att ingenting riktigt duger om det icke går i höjden. Den vik ti gaste satsen i hans språk är denna: Det bär uppåt! Den är så att säga ett motto över hans tillvaro. Däremot tyckes begreppet nedåt icke existera för honom. Jag har i varje fall aldrig träffat någon norr- man, som ville erkänna att han befann sig i utförsbacken.

Och den verkliga forklaringen till att ingen ännu kimnat få mig med upp i högfjällen är att jag inte vill riskera att nödgas stanna i skyarna.

Men ett intressant land är Norge att resa i — också för den, som icke är bergsbestigare. Den riktiga turisten kan resa utmed kusten och åndå få alltsammans något så när med: branta fjället ooh liden oc'h säterjänta — så praktiskt äro sevärdheterna grupperade. Och den, för vilken världen i främsta rummet är medmänniskorna och deras kamp — för honom ligger det egentliga Norge härnere. Kusten och ha­

vet — det är Norges fruktbara forland, här gror det mesta av maten. Och gror rikligt! Det är väldiga rikedomar de norska fiskarna och sjömännen hämta in från havet.

Då ha väl människorna det bra här? Ha något att elda med och något att bita i och när de vakna på morgonen är det till en glad dag?

De Ihus de bo i äro ju icke sårdeles tilltalande, fula, fall- färdiga ruckel de fiesta — i regel omgivna av dyngpölar!

Och vad är det för en inskrift, som står över dörren till dessa ruckel: i dag arbeia, i morgon cita! Är det norska, det? — de orden fann ju redan Fattigper, som tjänade hos trol­

len, över sin dörr när han på aftonen, svulten och ut- schasad, kom hem från sitt arbete! Det står skrivet över in-

— 2 2 —

gangen till varje arbetares skjul över heia världen. \ ad män- niskorna åndå äro lika — trots lokalpatriotismen.

Ett underligt land, denna hart packade granitrygg. Vår herre måste ha varit mycket ung då han skapade det. Eller också formade han det i ett anfall av storhetsvansinne, för att demonstrera skapelsens obegripliga härdighet, och gav den stenar i stället för bröd: Varsågod ooh ät! De måste ha haft mod i bröstet och mera än det, de människor, som först bo­

satte sig här under de nakna fjällen långt norrut, hakade sig fast med tänder och naglar i den branta fjällväggen och be- slöto att skapa sig en egen värld av den hårda klippan och det hårda havet — med många oöverkomliga mil tili närmaste granne. En kamp måste det ha varit åt alia håll och först och främst mot ensamheten. Båten var deras enda följesla- gare, den är för människan här vad kamelen är för orien­

talen, hunden för grönländaren. Den har resning av det ännu, dragarstam och gåpåarehållning! När den tar vågorna är det havsormen själv, som reser sig till sin halva langd upp ur vattnet och hugger till.

En ojämn kamp tyckes det ha varit på forband men nord- länningen är icke kuvad — i varje fall icke av naturförhal- landena! Han är innestängd, trög, ofta nog tvär att ha att göra med, men hävdar sig gott bland andra. En viss knapphet är det över hans språk och väsen — slutenhet kallas det. men det är snarare en försiktig forbehållsamhet, framkallad a\

den karga naturen. Här, där katastrofen när som helst kan komma över mannen i en eller annan oväntad form, kommer han lätt i beständig kampberedskap också gentemot sma med- människor. Har man sett Nordnorge begriper man varfor norrmannen aldrig belt och hallet ger sig hän i ett för troligt forhållande utan då och då måste avbryta vänskapen med ett slag över nacken — som forresten är lika hastigt

glömt som det är givet. Litet på krigsfot är han alltid — åtminstone i permanent forsvarstillstånd!

Hasten, som norrmannen lade sig tili med som följeslagare litet längre fram i tiden då havet icke längre var nog för honom, har mycket av hans eget väsen. Den trampar helst i våg uppåt också den ooh får då ett kåckt utmanande uttryck.

Gapet år brett ooh rovdjursaktigt och visar gårna tånderna i ett kraftigt grin, kroppen bastant och kort — muskler, som satt sig! Ett lustigt stridbart vasen från ett åldre tidevarv liknar den, når den slångande med huvudet masar uppåt med sin börda.

På ett underbart sätt ha båten och håsten våxt in i den norska naturen och blivit ett med den! Det förefaller som om de voro medvetna om att de varit med om att lösa nationens svåraste problem — det, som allting berodde på — kommu- nikationsfrågan. Det var en fruktansvård uppgift att skapa och uppråtthålla de ekonomiska och kulturella förbindelserna i ett folk på två miljoner månniskor, spridda över en stråcka som från Köpenhamn ned till Afrikas nordkust — mellan skår och fjåll till på köpet! En uppgift, tycker man, som skulle kunnat tvinga ett folk på knå. Men uppgiften år löst

— och såtillvida fullkomligt löst som det icke betar ett får på det yttersta skåret, utan att det låter sig behandlas av saxen. I Norge måste det ha kostat ohyggligt mycket att föra utvecklingen så långt — mera ån på de fiesta andra platser på jorden. Den norske mannen bår mårke av det, mycket år det icke, som han går ur vågen för. Uppe på det branta, svarta fjållet hånger hans hydda, han flaggar dår- uppe, mitt i den ofruktsamma, obarmhårtiga stenöknen, med en liten grön flik, ett stycke åker — vålsignelsens symbol!

Blommor har han dåruppe kring hyddan — ett helt paradis, han har trollat fram det av sjålva ofruktsamheten. Och långt

ute på ishavets väldiga dyningar gunga små svarta prickar upp och ned, dår ligger han i båt, ett litet nötskal, och drager upp sin föda ur djupet — fisk, som ofta är större än han själv. Han är naturens herre om nagon människa är det, mycket är det icke som han går ur vägen för.

Blott när han närmar sig land med sin fangst blir han osäker. Och när båten kommer inom bryggans synkrets stryker han av sig mössan och bockar. Dårinne på bryggan trippar en liten klotrund man av och an, beskåftig som en mus i barnsäng. Hans hy år rödkokt, han bär poüsonger ooh ropar utåt med stora armrörelser. Det år vår herre i norsk upplaga. På en vink av honom slåpa fiskarna sin suit förvärvade fängst upp i hans bottenlösa packhus. Sedan stå de med böjda nackar i hans bod och vrida mössan mellan hånderna. De tigga om litet mat med hem till hustru och barn — havets och fjällets hjältar. Sannerligen, den gamle guden år stor, hans allmakt synes vara utan gränser!

* *

*

I Norge finnas jårnvågar endast upp till Trondhjem. För den norra hälften uppråtthållas kommunikationerna genom ångbåtslin jer — "hurtigruten , som f öl jer landet utmed gkcirøn och den fasta fjållryggen ånda upp till Kirkenes, samt smårre linjer, som sköta om de olika fjordarna. För den modårne Ahasverus, evigt på jakt efter en check och chance, gar det alltför långsamt, men för den nya tidens människa, som li ar tid och råd till att göra uppéhåll hår och var, år det ett hårligt sätt att resa. Hur glad blir man icke över att komma ut ooh se fråmmande trakter oc'h människor jårnvågen är odh förblir något av tortyr! Att resa långa stråekor på jårn- väg år alitid cell, ibland tvångstroja. Man sitter inkilad mel-

— 25 —

Ian grannarna — mest tjocka andfådda individer, som an- tingen snarka eller räkna ut profit — befordras som ett expresspaket från plats till plats. Det är något hos själva järnvägen, som verkar inspärrande — kanske det att man är varandra för nära in på livet? Talar jag vid min sidogranne är det inte säkert att han överhuvndtaget svarar. Gå in i en annan kupé ooh slå sig i samspråk med folk kan man inte alls. Det är något helt annat att resa med ett fartyg. Man kan röra sig, arbeta, inrätta sig i ett hörn för sig själv — här finnes armbågsrum. Blott det att man kan isolera sig gör en mera sällskapligt stämd.

Och en tur som den med éxpressångaren från Trondhjem får man leta efter på den gröna jorden. Det är en färd mel- Ian gröna ooh solbelysta skär och blytunga fjäll, som aldrig, inte ens i klaraste solsken, släppa sitt allvar! Det är havet och luften! Fågelskarorna, de käcka båtarna, människorna, som stiga ombord ooh av, på de bråda handelsplatserna!

Samma människor, som icke skulle bevärdiga en med ett svar i en jårnvågskupé, ge en här hela sin levnadshistoria för ett gott ord. Det är själva skeppet — som spinner under dig som en smeksam kattmoder! Besättningen — som blott synes vara till för den resandes skull! Kaptenen — vilken är som en far för oss alia! En tur med nordlandslinjen unnar jag alia, som ännu ha kraft att andas rent och mänskligt, utan att ha. annat syfte med resan än att bygga upp sig själva. Jag forde en gång ett resesällskap tili Italien — en samling goda danska borgare, som under resan huvudsakligen voro syssel- satta med att räkna ut hur mycket resebyrån kunde förtjäna

på var och en. Hur skönt skulle det icke vara att uppleva den dagen då man kunde föra en grupp proletärer ut i värl- den och utbreda den härliga jorden för deras undrande ögon.

Då skulle jag taga dem med mig denna väg, visa dem havet

— 26 —

och himlen och fjällena, den norska brodern, som på ett obegripligt sätt har skapat en människovärld av de väldiga elementen — och den svarta underliga fågeln Tjuvjohan, som icke själv orkar taga fisk utan hugger sin föda från måsarna.

Och som hå'ller dem i en sådan skräck för sig att de kasta upp igen den redan nedsvalda fisken sa snart de höra de,»5 skrik. Sålunda skulle mitt sällskap — både i det ena och det andra hänseendet — vara väl förberett för att resa in i Sov- jetryssland.

Och måltiderna ombord! vad skulle de väl säga, mina Tesande proletarer, över att en gang fa uppleva hur \arje mål­

tid formår sig till en festmiddag?

Just nu ringer klockan till bords med ett skrattande ljud, som har det minsta möjliga med skönhetsklang att göra och dock är en lust för örat. Ljudet gör levande i en den frågan om man nu också verkligen hör med öronen, som det påstås.

Månne man icke hör middagsklockan med magen och sin älskades röst med hjärtat? Min mors röst hör jag ännu den dag i dag är, genom barndomens hela fond av varma minnen.

Vattnet kluckar omkring skeppsstäven, Trondhjem och kamrat Thornæs har försvunnit med böljorna akterut. Ett hurra för honom! Han har överlevat tidens nivellerande tendenser, han är Norges trevligaste och egendomligaste kom­

munist. Dagen är vacker, med ljusa skyar och kraftiga ^k\ai och så belt himmelsblå — i festlig omväxling! På alla sidor spärras sunden av öar, holmar och skär. Som en kedja draga de gränsen mot öppna havet. De likna väldiga flmtskallar.

holmarna, med ett grönt ålderdomligt skimmer över sig. Jag kommer att tänka på Jehovas kranium — urgammalt och fläckat av jord, med en krans av stubb nedtill och den sten- hårda hjässan full av djupa smutsiga ärr och kraftiga "for-

ståndsknutar". På holmarna beta kreatur och får, som såttas ut på våren och hämtas hem igen mot vintern. På det skiffer- blanka vattnet flyta ejdrarna — var och en för sig. De ha redan skakat av sig avkomman, fast vi äro i augusti, och gå nu på egen hand tills det igen skall bildas familj — det är ju också fullkomligt modärnt! Tumlarna vältra sig i mörka halvbågar på den matt lysande havsytan, deras stålblå ryg- gar komma och gå i vattnet som en svarvskiva.

Så många nej der man här upplever! Än år det den blå golfen vi segla på, än Tingvallasjön på Island med dess stora gletscher i bakgrunden. I Sandnæssjon år det som att segla in mellan Färöarna! Höga fjäll, klippkullar med drivande skyar omkring — än heia, än i stora trasor — och hår och dår ser man ånga, som står och kokar i sånkorna och ström- mar, som stortå sig lodrått ned. Varifrån komma de? Fjållet är en kågla och bakom det år hav igen, nya fjordar och sund.

På fjållens nordsida ligger det snö i fördjupningarna, gammal snö, som somrarnas sol icke fått bukt med. Och på andra sidan, i solen, ligga kornfålten odh gulna. Många åro de icke, små lappar hår och var, icke större än en trådgård.

Och de krypa allt långre ned ju långre norrut man kommer, ända ned tili den varma golfströmmen till sist. Det år för kallt för plantorna uppe i höjden nu — till och med dår solen ligger på.

Nagon skog år det icke mera, bergen äro alideles bara — kala och glattspolade se de ut hår nedifrån. Den mull, som bil­

das dåruppe — av tiden och nötningen — regnar ned och går i havet, älvarna äro fett gula av den. Ut i fjordens djup försvinner den — dålig hushållning tycker man som mån- niska! Men kanske gror det dess frodigare därnere — till glädje för fiskarna. — Kallare och mera ödslig blir naturen, ju längre vi komma. Snön kryper nedåt, mäktiga gletschrar

— 28 —

— Svartisen och vad de allt heta — nå fram tili kusten från högfjällen därinne, skårgården upphör och Ishavet sätter in ont och dödstungt. Nordkap — Vardö!

Vardö är en ö på kanske tusen tunnland mark. Den liknar tili formen ett par klumpiga byxor. Inne emellan de olika långa fcenen ligger staden. På ön finnes en fåstning och en kommendant — båda från Kristian den fjårdes tid — och ett par tusen människor, huvudsakligen fiskare med deras familjer. Och så naturligtvis alia de, som leva på och av dessa fiskare, vilka själv äro lusfattiga, men uppebålla en ganska välnärd bourgeoisie. Dessutom har ön genom tiderna varit hemvist för litet av var je: de gamla nor'dJborna begag- nade den som utfallsport mot Kola odh Arkangelsk — mot Ryssland; valfångare odh polarfarare ha företagit sin sista mönstring hår innan de gåvo sig av; flyktingar och förvisade ha slåpat sig genom åren på den öde ön — i fåfång längtan.

På Vardö gror icke en buske. Gräv två meter ned och tundran är dar — den evigt frasna grunden! En öde plats är Vardö — de som äro dömda att leva här säga det. Det är något hos luften som steriliserar, dräper de baciller, eom sätta fantasi och tankeverksamhet i gång. Magdalene Thore­

sen har i "Fra Midnatssolens land" gripanlde skildrat den andliga förbannelse, som vilar över stallet. Själva luften före- faller tunn och fattig på näring, de fiesta barn se dåliga ut, äro bleka oc'h skrofulösa. En viss prågel av degeneration som man forresten tvärt emot all förväntan träffar upp igenom hela Norge sårskilt hos kvinnorna: genomskinliga, nästan bröstsjukt skarpa drag, blodlöshet — är här sårskilt framtrådan'de. Och hår finnas många tuberkulösa.

Alia de som hår ha med andligt arbete att göra, klaga;

de kunna inte utråtta något, hjårnan får liksom ingen nåring, de halvdåsa! Jag har det för övrigt sjålv på samma eätt

. . . v

— 29 —

medan jag går oöh väntar på skeppslågemhet till Ryssland oöh dygn efter dygn förflyter; jag som aldrig förr i livet haft tråkigt kan icke få fart på tiden, vet mig ingen levande råd.

Men det beror väl på att jag har uppbrottet i mig, jag är helt ooh hållet inställd på något annat. Oc'h kanske galler den forklaringen för de andra också, för de här bosatta. De ha inråttat sig på tid, de betrakta platsen som ett pinsamt över- gångsstadium, en slags skårseld, som man måste igenom innan man drager bort — och så skruva de så att saga ned lampan. Ett farligt experiment — oöh i många fall misslyc- kas det. Hår förekomma enligt uppgift forhållandevis många sjålvmord och många fall av sinnessjukdom.

Staden gör ett stärkt intryck av andligt förfall. Den år

— tili och med för att vara en nord-norsk fiskestad — ohygg- ligt smutsig. Rånnstenarna löpa ovanpå jorden och stå fulla av dy, vattenposterna ha intet ytavlopp, så spillvatten och smuts blir stående oöh biMar sump. Trottoarerna — dår det finnes några — slutta in emot husen, så att i regel vattnet stannar längs fotmurarna.

Befolkningen motsvarar genomgående dessa forhållanden, ser o-sund och undernård ut — sårskilt gåller detta om kvin- nor och 'barn. Dålig hudfårg, dåliga tander! En ruvande giftig starik står överallt — stank av smutsen, som aldrig föres bort, av fiskeavfallet, som får ligga och ruttna, av tran- kokerier, som ligga mitt i staden oöh förpesta luften. Hår finnas de mest förskräckliga proletårruckel, jag skådat i mitt liv: ruttna, fallfårdiga tråskjul, med trasor för fönstren i stål- let för rut or, med klosett överallt runt väggarna, med ohygg- liga syner, dår en dörr står öppen. Och ut över ön sprider sig otrevnaden med en frodighet, som år obegriplig. Över­

allt ligga rostiga konservdosor — något av det fulaste som finnes — slångda så tätt att man knappt får plats för foten.

— 30 —

De rostiga, rävröda dosorna, plakaterna från biograferna, ben- sinlukten från motorbåtarna och stanken av rutten fisk och kokande tran — det är detta som ger byn dess bestämda prä- gel. Det heia verkar nästan ännu mera frånstotande — nästan kväljande oaptitligt — mot bakgrunden av den mäktiga, upp- höjt rena nordhavsnaturen: Is/havet med sina underbara, fisk- rika djup, polarisen, som man vet är blott nagra fa mil borta, fågelfjållen, finnmarken! Mitt i denna natur ligger Vardö som det tröstlösaste proletärhelvete — ett oaptitligt stycke kapitalistisk avstjälpningsplats, som skjutits fram mot Xord-

polen. — För övrigt lär det se ännu värre ut på Spetsbergen.

Livet har sin egen växtlag! Här, i detta armodets och smutsens oCh hopplöshetens helvete har norsk revolutionär ungdom några av sina bästa krafter — en liten flock förnöj- samma gossar, som inte gå ur vägen för någonting. De höllo under världskrigets tre forstå år forbindelsen öppen melian det underjordiska Rysslaod och de revolutionära ledarna, a\

vilka flera uppehöllo sig i Skandinavien. Oöh det berodde till stor del på deras mod och rådigtet att efter revolutionens seger den första proletäriska världskongressen kunde hållas i Moskva. Den gången var det som bekant halslös gärning att besöka Sovjetryssland och därtill något av ett halsbrytande dåd. Icke mindre än ett sjuttiotal av kongressdeltagarna kommo denna väg, jagade av internationella detektiver och norsk polis, kamratligt bistådda av de unga pojkarna, som höllo dem dolda och nattetid hjälpte dem över — över Ishavet och finska gränsen. Och då engelsmännen något senare ville bekämpa den ryska revolutionen med tillhjälp av Europas drägg och begagnade Murmansk som uppmaxscfhterräng, det Vardö-kamraterna, som togo emot första stöten. Här var ett internationellt samlingsställe för schackrare, äventyrare, spioner, värvare. Särskilt de sista utgjorde ett oaptitligt band!

De var söner av overklassen, av vilka flertalet hade flytt från kriminellt ansvar — och vilka nu försökte på nytt göra sig förtjänta av den borgerliga rättfärdig'heten genom att be- kämpa det nya. Homosexualister. Kassaplundrare. Här i Vardö samlade de och mönstrade de det hopbragta materialet

— halvvuxna pojkar, som av äventyrslust odh gyllene löften hade låtit sig locka hemifrån, proletar bottensats, rättskaffens socialdemokratiska arbetare, som satt sina reformistiska le­

fl are i vrångstrupen, samhällshjälpare — för att föra det över till Ryssland. Våra unga kamrater gingo in i leden odh ut- förde sitt upplysningsarbete — och gjortle det väl! Mer än en värvare har stått på Vardö kaj och gråtit — som det ömkansvärda fenomenet Paludan — över de sorgliga resterna av sina värvade trupper. Senare, då engelsmännen uppe vid Murmansk kastades i havet av den röda armén, hade Vardö- pojkarna en liten aktie med. Och det var de, som i fiskar- båtar forde över det kol, som gjorde det möjligt för ryssarna att jaga vitfinnarna ifrån Kola.

Nu är allt detta redan historia. I Vardö sitter en rysk handelsdelegation, vilken i verkligheten fungerar som kon­

sulat. En gång i veckan finnes det ångbåtsforbindelse melian platsen odh Arkangelsk, småångare och segelfartyg löpa stän­

digt fr am och tillbaka melian Nordnorge och Nordryssland med varor. Vardö är den första plats i gamla världen, som upptog regelrätt forbindelse med Sovjetrysslan'd. Också detta gjorde staden till en utfallsport, i dess hoteller och värds'hus trängas ännu tvivelaktiga representanter för många nationer.

Det är nu folk av en likartad rovfågeltyp, kallhlodig, med plånboken i ordning odh reservoarpennan i beredskap. De ha en snibb rött i bröstfickan, det kan vara en näsduk — men också en fin vink om att de i smyg hålla med Sovjetryss-

— 32 —

land. De belägra den snäva gluggen in tili Ryssland — de slåss formligen om att komma in.

Var i all världen har jag sett detta utsvultna koppel förut?

Jo, — i Litvinoffs trådgård, den sommar han bodde i Esper­

gærde. De stodo i kö och räckte fram sina offerter precis som här — med samma hundaktiga och lömska uttryck. De kunna icke jagas bort nu heller, som hundar under en slak- tarvagn krypa de på sin buk, slicka ens stövlar och gör sig ödmjuka — i hopp om en koncession. Den gången smögo de anonyma smädebrev i Litvinoffs brevlåda med ena banden medan de med den andra överlämnade sin vördsamma fram- ställning. Och de taga alltjämt revansch genom att lyfta ena benet så snart man vånder ryggen till.

il r m a n s

Det n ya Ryssland — 3 .

*Xag blir trött av att gå och vänta på fartygslägenhet och övertalar två fiskare, som i alia fall skola in på finska kusten nägonstädes med sin motorskuta för att hämta hö, att sätta mig in tili Murmansk. De äro icke förtjusta i det, ingen här håller av att befara öppna polarhavet i båt. Vi lägga ut klockan 2 på morgonen. Om allt går väl skola vi kunna vara i Murmansk på eftermiddagen vid 5—6-tiden. Det är dag, solen håller på att gå upp. Inne från fjordens djup draga gäss och ander ut mot öppna havet, de fara i jämn flykt mot norr, lågt över vattnet. Draget .ligger efter dem i luften som mju'ka, dallrande flöjttoner. Långt uppe i norr står dim- man, lågt över horisonten, avskuren som ett jämnt streck.

Dår ute börjar polarisen, säga fiskarna. Oc!h inne i söder, över de norska och finska kustfjållen, leker morgonen! Dag ooh natt blanda sin andedräkt, så mörkret i djupen rodnar och tinnarna blossa i häftig glådje. Ja, dårinne få de en vacker dag, säga fiskarna — men vi få nog inte mycket av den. Se själv, havet vill icke veta av solen!

Xej, havet är i dåligt lynne i dag, det vill inte kännas vid morgonrodnaden utan skjuter den ifrån sig, kallt och ond- sint ligger det och ruvar över sina egna former, de långa, sövande dyningarna äro som förberedande övningar till nå- gonting. Utan så mycket som en darrning föder det världs- solen av sin län'd, som ett värpt ägg glider den upp på ytan, blank men utan glöd. En jättefisk slår med stjärten nägon­

städes på den blygrå ytan — det är allt! Men inifrån

kusten når oss ett avlågset larm av tusenståmmig glådje.

Fågelfjållet dar långt inne upplöses under solens forstå strå- lar, luften omkring det blir ett levande myller av självlysande stoft — dagsång och vingslag!

Och så börjar det! Det går en stöt genom vattnet som ett varsel! Det får båten till att stanna ett ögonblick och resa stäven, vädrande. Ett iskallt vinande går genom mastens bar­

duner! Och s pel et har kommit i gång. Havsytan spänner sig med ett kast och bildar bro, faller ned och är uppe igen. Det väldiga havet ligger och arbetar som en ofantlig kropp under hysterisk kramp. Vattenmassorna kommo elakt vandrande, släpande berg på sin rygg, alia med vår lilla skuta som mål.

Den skall krossas och sänkas ned — till allt det andra, som detta mäktiga sköte uppslukat. Ett titaniskt kraftuppbad för att krossa ett äggskal!

Men båten hackar odh hackar som om den var en sju hel- vetes n a t u r k r a f t den också, den piskar oförtrutet det ^ildiga havet med sin lilløputtspropeller odh tvckes finna situationen overdådig. Den slåpar sig med komiska ryck som en dragare upp för ett vågberg odh glider med aktern djupt i vattnet ned på andra sidan. Nere i vågdalen står den en stund och stampar som en gunghåst och ger sig ivåg uppåt igen. Men halvvågs uppe åndrar den taktik och borrar trynet in i sidan på vågberget, står stilla och rotar som en mull vad. Ämnar den taga en genvåg tvårs igenom vattenmassorna? Denna gång behövde dåcket inte spolas rent; men båtforaren, som sitter i sin lucka och passar ratt odh motor, gör ett tecken åt mig att försvinna ned i kajutan fortast möjligt.

Dårnere sitter hans kamrat på huk på golvet och kokar kaffe. Den lilla ugnen år glöd'het och sprider en fruktans- vård stank omkring sig. Var gång elden domnar av sprattar han upp en tor^k och kastar dess jåttelika lever in pa elden.

Odh luften blir plötsligt så egendomligt fet, man kånner sig mätt for tid och evighet och svär på att min aldrig skall äta något mera. Ja, man ger tili odh med gärna avkall på allt man har ätit också — alltifrån den stund man först såg dagens ljus.

Det forefaller att vara ett hopplöst arbete för den lilla motorbåten att bryta sig våg genom vattenmassorna, Vi ligga och stampa på stallet timme efter timme, sugas djupt nedåt och kastas upp mot himmeln — i beständig omväxling. Men motorn år som ett okuvligt hjärta, lika oförtrutet fortsåtter den att ticka, en vårldsvilja sammantrångd i ett nötskal. Och långsamt reser sig höglandet förut. — Det år fiskarhalvön och bakom den Kolas nordligaste nås. Det år Sovjetrysslands kust! Sex jättemaster i en lång gies rad — den trådlosa — år det forstå verk av människohänder, som möter ögat där- inne. En symbolisk hålsning — intet land har i så hög grad scm Ryssland tagit den trådlosa telegrafien i sin tjånst. Det nya Rysslanid hålsar vålkommen med sin röst, som omspånner hela jorden: Till alla!

Fram på eftermiddagen löpa vi in i den långa Kolaifjorden.

Det b l i T midnatt och bälgmörkt innan vi skönja hamnlantår-

nan i Murmansk och åntligen gå upp bakom en våldig skugga

i mörkret oCh lågga till. En egendomlig kånsla griper mig då jag famlande arbetar mig upp och över något, som i dags- ljus visar sig vara jåtteskrovet av en bark, som vålts på sidan:

nu har jag alltså kulturen bakom mig och befinner mig i Barbarien — det land, om vilket till och med de mest sam- vetsgranna av den gamla vårldens samvetsgranna eannings- vittnen vcta beråtta, att dess soldaters kamplust hålles uppe med tillhjålp av månniskokott ooh att dess kvimior, alla, utskrivas tili skökor vid sjutton års ålder. Vad kommer jag att få se?

i1 "

i' «

— 38 —

Från barkens köl skymtar jag fantastiska skuggor på det svagt lysande vattnet, svaga silhuetter av något som gott kunde vara strandade havsvidunder. Mörka fyrkantiga massor inne over land låta ana en stad, men ljus ser man ingenstädes.

Fiskarna foreslå mig att krypa ned i kajutan odh sova till dess det blir dag, men det blotta ordet kajuta är nog för att hela mitt inre jag jagas upp och försöker att fly bort genom balsen på mig. Jag bar heller icke varit i säng pa tva dygn och någonting föresvävar mig som det lycksaligaste av allt:

logi, ett fat friskt vatten, en säng, — sömn, sömn! Jag stretar framåt genom mörkret, över spår och melian staplar av allt möjligt, upp mot den stad, som jag tror skall ligga någonstå- des däruppe. Min väg för mig mellan massor av järnvägs- vagnar. De stå i långa rader, på parallella spår. Från vag- narna hör jag snarkningar. Jag bultar med kåppen på vag- narnas våggar men får intet svar.

Ett stycke långre fram ger sig en röst till att tala med mig, inifrån ett ännu mörkare hål i mörkret, pa ett sprak, soni jag inte kan. Någonting tunnt strackes spanande ut mot mig.

Jag kånner på det — det år en bajonett! Den gör emellertid ett mårkvårdigt medgörligt, så att saga vånligt intrvck, jag drar i den odh håmtar fram ur mörkret en sjaskig skep-

nad — en oriental. Han bår en fez odh — sa vitt jag kan.

urs'kilja — en vadderad lådersyrtut. Logi — säger jag - hotel, albergo, dormitori, schlafen! Ah, slafa! utbrister han med en röst, som i mörkret fullkomligt lyser av hjälpsamhet, och tar mig med sig till en tom godsvagn, som t^dligen är hans bostad. Det finnes en eldstad i vagnen, ett brädbord och en obeskrivlig sovplats — en hoppackad massa a\ ^kinn, bylten och trasor. He'd det mest älskliga uttryck i a ariden bjuder han mig att taga lägret i besittning. Han pekar på geväret — han skall ju i alia fall ga vakt hela natten. Jag

— 39 —

är for finkänslig för att såra honom med ett avslag, för feg att krypa tili kojs — o kultur! Så snart 'han gått smyger jag mig ut ur vagnen ooh går vidare inåt. Jag kommer till hus, många hus — men utan gator emellan och utan ljus i något fönster — odh lägger mig att sova på en öppen plats under ett tråd.

Att sova i fria lu'ften år ett sållsamt trolleri. Var och en, som gått på landsvågen, vet det. Allt, som i sovrummets tunga luft tager formen av onda drömmar och marritt, blir under guds öppna himmel saliga upplevelser — dårav kom­

mer sig den oförgängliga långtan efter en natt i en höstac.s!

Jag ligger och drömmer, att någon andas varrna mjuka ord i örat på mig, vaknar tili hålften — och blir hånryckt lig- gande en stund med slutna ögon. Ett osynligt våsens varma andedråkt går över min panna och mina slutna ögon. Jag slår upp dem, leende — en hund står och nosar på mitt

ansikte!

Det år morgon och solsken. Fåglarna kvittra. Klockan år fyra. Jag har tillbragt natten i något som skall föreställa plantering, under en dvägbjörks fina utslagna hår. Staden ligger framför mig, svagt sluttande mot hamnen och fjorden.

Det år många hus, alia nya och utan plan. De ligga spridda melian grusbankar odh klitter, gator finnes det inga. Det hela verkar att ha vuxit upp mycket hastigt. I hamnen och ute i fjorden ligga alltjåmt de fantastiska vidunder, jag såg på natten, havererade undervattens- och kanonbåtar, måktiga klock'bojar, ofantliga pråmar fulla med vatten. Det år spåren av engelsmånnens huserande hår och deras försvinnande hals över huvud för tre år sedan.

Det år nu nåstan ånnu svårare att hitta vågen melian jårnvågsvagnarna. De åro flera hundra, alla bebodtiia, en hel stad. Utrymmena melian dem år upptagna av smuts, svinstior

ooh honsgårdar. Några av vagnarna ha små utbyggda verandor eller förstugukvistar. Innevånarna äro just i färd med att stiga upp: tartarer, finnar, ryssar, turkar, kineser — alla jordens folk synas vara representerade i denna improviserade stad. De nicka och le mot mig och vilja ha mig in, en av dem — en naken, muskulös turk — kommer fram i vagnsdörren och frestar mig med en skål varmt kaffe.

Men nere på skrovet av den omkuUvälta finska barken går en blå marinman, en äkta Kronstadt-matros, fram och tillbaka och ser ovädershotande ut. Han rusar emot mig som en katt och pekar ned mot motorbåten. Han har en brow­

ning i bältet, hans ögon äro som en dubbelmynning riktad mot mig. Jag vill bjuda honom på cigarretter men han skakar avvisande på huvudet: varsågod, ombord igen med eig!

— Är ni galen ni? säger en norsk röst uppifrån ett fajtyg med en hög reling — gå i land mitt på natten i ett främ- mande land. Det kan man väl för fan inte göra någonstans i världen! — Folk kommer till och ropar och gestikulerar, några ge också order. M|en fiskarna passa på sitt och låtsas om ingenting, koka torsk och skala potatis till frukost. Och äntligen kommer kommissarien på stallet och befriar mig, mitt bagage lastas på en kärra — Ryssland står öppet för mig!

* *

*

Murmansk är en alldeles ny plats. Före världskriget hette staden Alexandrovsk och före 1895 fanns det ingen stad. Kola- fjorden är trots sitt grannskap till polarisen isfri hela året runt tack vare golfstrømmen, medan de ryska Östersjöham- narna voro blockerade av is sex till sju månader på året. En vidsynt guvernör över guvernementet Arkangelsk, till vilket halvön Kola oCh även hela Murmanskkusten hör, insåg bety-

BBBBHfe

— 41 —

delsen av att det västliga, stärkt utvecklade Ryssland fick en isfri hamn och utpekade stallet. 1895 nedslogs den forstå pålen i fjordens gyttja. Hamnen är idealet för en hamn. Den ligger 70 kilometer inne i Kolafjorden, beskyddad på alla sidor av höga åsar, odh kan anlöpas i alla vader. Mycket snart fick platsen lokal betydelse. En stad sköt upp med ameri­

kansk fart. 1899 blev den invigd och fick namnet Alexan- drovsk. Ryssland hade fått en alitid farbar port mot ytter- världen. Men den bana, som skulle förbinda bl. a. några av jordens rikaste skogsdistrikt med den stora världen, saknades.

Och då den icke medtagits i försvarsplanen som strategisk bana, hörde den icke heller tili de uppgifter, som man föresatt sig att lösa. Detta var väl icke något sarskilt ryskt men gällde för den gamla tiden överhuvudtaget, också i de s. k. högt ut­

vecklade staterna, och visar hur utlevad den var. Den hade på sistone mycket få krafter tili övers för lugnt fredligt fram- tidsarbete. Den kretsade kring döden och förintelsen — som det skröpliga har för sed. Man har varit mycket ivrig att skryta med att inga uppgifter voro den kapitalistiska tids- åldern för stora. Men en granskning av de uppgifter, den har löst, i sin sista fas, skall visa att den nästan uteslutande syss- lade med den nakna kampen för tillvaTon, att den är av mili­

taristisk karaktär. Den gamla tiden utlöste icke längre krafter av inre frodighet utan av dodsångest och panik — och satte utan tvivel rekord! En panisk kraftansträngning som världs- kriget — en så vanvettig ansats till jåttesprånget in i förintel­

sen — har historien inga tidigare exempel på.

Under den jättelika dödskamp, som förverkligade det omöj- liga — och som ett direkt resultat av den — blev Murmansk- banan tili. De tyska u-båtarna avskuro under krigets sista år engelsmånnen från att tillföra de ryska miljonhärarna krigs- material över Östersjön och tvang dem tili att söka andra till-

gångar. De togo itu med att tillbygga hamnen i Murmansk med mäktiga kajer och arsenaler och banan mellan Petrograd och Petrosavodsk drevs under loppet av nagra fa manader upp genom Karelens sjöar och sumpmarker, upp mellan Kolas fjäll, ända till Alexandrovsk, som nu av engelsmännen — efter kusten däruppe — fick namnet Murmansk. Det är nog ännu hos många i friskt minne huru tidningarna 1916 plötsligt bragte meddelanden om en ny strategisk bana på ungefär fem hundra kilometers längd, som uppstått som genom ett trolleri i det eljest i så ringa grad handlingskraftiga ryska riket. Ty- värr var hela trolleriet av samma art som heia världskriget!

Mellan en halv och en hel miljon krigsfångar fick bygga banan och de fiesta omkommo under arbetet av svält och sjukdomar eller jagades tili döds under omänskliga överansträngningar.

Murmansk är en boplats — med åtskilliga tusen inne- vånare. Gator finnas det som sagt inga, hoteller heller icke.

En sovjetfunktionär delar sin stuga och sin dubbelsäng med mig — som alia ryssar hänryckt över att få visa gästfrihet.

Han berättar mig strålande av glädje att de tidvis legat fem i sängen. Huset är ett stort bjälkhus med flera familjer i.

Det ligger på en grusbank. Runt omkring på de andra grus- bankarna i den kuperade terrängen ligga andra bjälkhus, nya oc'h väl vårdade. I fördjupningarna mellan dem beta fåren, böka svinen — röda och vita — och sprätta hönsen.

Av husdjur finnes det en hel mängd — och barn. Lnder mitt fönster tumla i kamratlig lek en hund, en gris och ett par ungar i korta skjortor. De vuxna ser jag icke m>cket till.

De äro på arbetet.

Mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen bli klitterna levande, män och kvinnor draga hem från arbetet i glada klungor. Jag överraskar mig med att iakttaga dem så upp- märksamt som vore det en annan slags vasen — från en

annan planet. Och det är det ju också, det är revolutionens barn, det nya Rysslands söner och döttrar! Huru äro de till mods, hur slå deras hjärtan, hur andas de i den nya luften?

De unga arbetare och arbeterskor, som komma dår i en mun­

tert pratande flock, hur förlöper arbetsdagen nu för dem i fabriken? Har arbetet i trampkvarnen förvandlats till ska- parglädje? Eller ha de rätt, som påstå, att arbetaren endast kan frambringa något när han har arbetsgivarens piska over sig? Oeh hur umgås de med varandra, de unga? Se de först och främst människan hos varandra eller blott könet? Vad sysselsätta de sig med, vad är det de så ivrigt diskutera?

Frågor storma in på mig, ödesdigra, havande med liv och död.

Och jag känner mig på ny mark liksom en människa, som flyttats över i en helt och hållet ny värld och måste börja från början igen.

Solen går inte ned förr än vid niotiden och melian tid­

punkten för arbetets slut och solnedgangen är det stora fria fältet mitt i samhället, vilket synbarligen lagts ut till torg eller öppen plats, var dag oversållat med människor. Där spelas fotboll, exerceras, göres gymnastik och akrobatik. En flock 13—15-års pojkar exercera borta vid utkanten av plat­

sen med käppar tili gevär och en menig från röda armén tili befälhavare. Den iver och det fullvuxna allvar, varmed de höra på och lägga sig vinn om att utföra befallningarna, förtäljer en hel del. Men vad? Hur djupt sitter revolutio­

nen rotfäst i sinnena, hur många är det som vilja gå i elden för den om det blir nödvändigt, hur många vilja gå i döden?

Några halvvuxna barn gå runt i en krets och leka tili den gamla visan om Stenjka Rasin. En gosse och en flicka dan- sa mitt inne i kretsen, det är hövdingen för de upproriska fcönderna, den oövervinnerlige Stenjka Rasin och hans sköna tjerkessflicka. Han är icke längre oövervinnerlig, han förnim-

mer blctt henne, har fullkomligt glörat revolutionen. Bond­

folket i kretsen runt omkring knorrar, sjungande frammana de hans plikt för honom och anklaga honom för att ha sålt sitt folk för ett vällustigt famntag. Den unga tjerkessflickan vill dansa honom tillbaka till sig igen och förtjusande dansar den tolvåriga flickan i sina gula skaftkängor. Hennes ögon bli fuktiga och gnistra, henne,s bröst rör sig upp och ned i häftig rörelse. Stenjka vacklar fram och tillbaka mellan fol­

kets lycka och sin egen, så segrar mannen hos honom, han tager sin bruna flicka om livet och lyfter henne högt upp, bär henne ut ur kretsen ooh lägger henne med en kyss i gräset

— han har kastat henne i Volga. En smula rysk balett, en improvisation av barn — med Rysslands röda himmel som bakgrund!

En dag överraskade jag en klunga unga arbeterskor här- ute, sittande i en dalgång bland klitterna och gTupperade omkring en liten blek, oansenlig kvinna med mörka ögon odi kolsvart polkahår. Hon höll på att undervisa dem i någon- ting. Vi kände varan'dra sedan gammalt, vi hade träffats för en del år sedan i Italien, där hon arbetade bland proletariatet, och senare i Tyskland, då bon hade fått order att resa hem efter en krascfh, som förorsakats av överansträngning — men hade åtagit sig det anstrångande arbetet som sekreterare i partiet. Jag ropade glad hennes namn, hon såg upp ett ögon- blick, nickade kort till mig som om vi senast träffats i går, och så fortsatte hon undervisningen. Det är den kvinnliga agitatorn för världsrevolutionen, den kommunistiska rörelsens missionär. Om två veckor är hon kanske i verksamhet i Vla­

divostok — eller hon arbetar bland farmarna i Iowa. Hon är hemma överallt och binder sig icfoe vid någon plats eller något väsen på jorden. Hennes enda kärlek är kommunismen

— världsrevolutionen. Hon verkar kali, nästan frånstotande